Nøgne Ø - Sunturnbrew, # 100 och Sweet Horizon

Spontant känns Nøgne Ø som ett sånt där bryggeri som kan och vill mer ibland. De öl de har skapat eller varit med på känns alla som intressanta, men ibland mer vardagliga. En annan sak jag märkte då jag igår på Sorbon satt och sippade på min Sweet Horizon var att känslan, smaken, något kändes igen i jämförelse med lite andra av deras öl, någon form av fyllighet, munkänsla, något var det.

Då jag nyss var i Oslo så hann jag ju åtminstone prova lite från dem (deras Tiger Tripel och Saison har tidigare avverkats) men även nu under sommaren så har vi ju fått både Imperial Dunkelwit'en och Sunturnbrew'en på bolaget, och nu igår blev det även lite mer i form av # 100 och Sweet Horizon.

---

Nøgne Ø Sunturnbrew

Utseende: Denna rököl/barley wine har ett lite fluffigt skum, lätt poröst.
Doft: Brown Ale-aktig julöl är mitt första intryck. Kryddig malt med en dos torrhumlat och mycket rostat, och så den där rökigheten igen som troligen är vad jag känner i form av kryddighet. Slutar med något som jag uppfattar som lite bär.
Smak: Rätt trögflytande och trevligt tjock vätska som har smak av en skopa lakrits, choklad och kaffe. Beskan finns där men hålls utanför vilket jag tycker är trevlig då liknande öl med beskan mer i centrum kan störa lite. Sötman är inte sockrig utan mer len och ingen större alkohol stör. Rökigheten är dovt "orökig" och lite torr "smoked" i sin karaktär mer än åt whiskeyrökighet.

Betyg? - Bra+, kan ge den fler chanser kanske, för den var trevlig och samtidigt lite svårförstådd. Fruktigheten som fanns med bärig sötma och som slutar lite mineraligt är småkomplex, men exakt i vilken utsträckning kände jag inte fullt ut.

---

Nøgne Ø # 100
En IIPA som "felaktigt" markandsförs som en barley wine i USA - vilket också var något vi diskuterade igår då vi sett den säljas som båda. Så var det ur världen och ölen kan öppnas.

Utseende: Brunsvar vätska
Doft: Lätt nötig början som går in på mycket (väl) lagrade oljiga frukter, bär och humlekottar. Här lyfter den lite oljiga doften det fruktiga genom att den är lite mörkare i sin karaktär snarare än i ljusare motsvarigheter där jag tycker det bara känns lite gammalt.
Smak: Mörkare IPA med mycket beska som hålls på bra nivåer. Bärig, lite stoutig humlekotte som är väldigt kraftfull och jag förstår att rekomendationen till ost skulle passa väl. Man känner av jästen i flaskan, vilket störde lite - så bättre upphällning nästa gång.

Betyg? - Bra+/bättre-, här kan jag verkligen inte bestämma mig. Det är något med denna öl som känns lite speciellt och som jag inte helt kan ta på. De mörka influenserna i den, den oljiga auran över smak och doft som jag annars inte gillar men som här gör sig väldigt bra. Men en bra öl är det och var kul att till slut få smaka på den.

---

Nøgne Ø Sweet Horizon
Utseende: Denna dessertöl är lite brunkladdigt varm i utseendet.
Doft: Stor likörig doft med mycket alkohol i bakgrunden som inte uppfattas störande. Mörk men syrlig lakrits och choklad. Ovinöst vinöst - vilket är något jag inte blir klok på vad det innebär. Lite ekigt på slutet.
Smak: Lättare munkänsla med rätt återhållsam kolsyra. Wow vilken kraftig smak med chokladsälta, följt av lakrits och så den där lilla vinositeten. Mycket söt och sötman sitter kvar i munnen - men inte sliskig eller klibbig. Inte lika lik dessertvin som den är dessertöl. Kaffesmaker finns där och tar sig sakta fram mer och mer. Men annars är det sälta och syrlighet som passar ihop som grisen i taket och där sötman får göra sig mer och mer rum i takt med att vätskan uppnår rumstemperatur.

Betyg? - Bättre, har inte använt ordet komplex än om denna öl och jag tror inte jag vill det. Den är snarare intressant och kul. En dessert indeed.

Brooklyn Local 2 och Sorachi Ace

För några veckor sen blidde det till att prova de två större flaskor från Brooklyn vi fått med oss hem från vistelsen i New York. Brooklyn Local 1 blev att prova på plats då jag även druckit den tidigare, men 2'an samt deras Sorachi Ace följde med hem. Nu var det dock dags att poppa korken och ta sig ett smakprov. Tyvärr märkte jag nyss att jag råkat spara över bilderna, darn.


Brooklyn Local 2
Med belgiskt karamellsocker och blommor.

Utseende: Brun vätska med mörkare poröst skum.
Doft: Belgiskt mörkt socker och sirap i en väldigt fruktig skepnad där även choklad lurar sig in på ett stort hörn. Blommig lättja följer med ren frukt, jäst och mer choklad. Jästen integreras oerhört väl och bidrar till en sammanlagd stor komplexitet. Lättsamt och underbart.
Smak: Bra syrlighet i belgisk maner med en rätt lätt munkänsla som dock är långt ifrån klen. Chokladblommor och mer syrlighet från jästen. Viss apelsinkaraktär. Honungsmelon.

Betyg? – Bättre, komplext bygge i stil med ”belgisk brown ale” typ. Trevlig och variationsrik med växande honungkänsla mot slutet.


Brooklyn Sorachi Ace
Deras saison med bl.a. champagnejäst som vi ”skippade” att prova på bryggeriet.

Utseende: Grumligt, lätt grågul vätska. Poröst gråvitt skum.
Doft: Stor blommig doft med mycket krydda. Lättare doft av citrongräs, vete, lite peppar och blommor. Lättsam men doftrik som slutligen faller in på lite sötma med pomerans.
Smak: Nästan lite halvsur med syrlig smak av pepparaktig jäst och ljus blommighet. Blir torrare mot slutet. Blir perfekt i solen med grillen vid sidan. Slutar med lite bubbelgum och skurtrase-syrlig.

Betyg? – Bättre, ”mer av allt” – kanske inte lika magnifikt komplex som Saison Du BUFF, men även denna är mångfacetterad och varierar sig väl.

Ölbloggarstaffettdags inleds med 3 av Stones Collaborationöl

Inför ölbloggarstaffettinlägget

Igår lämnade Peter Eronson sitt intressanta staffettbidrag om hur en ölbok blev till och passade sedan över bollen till mig med uppdraget att beskriva de influenser amerikansk öl har. Detta fick mig direkt att grubbla lite på vad som faktiskt är anledningen till att amerikansk öl har blivit så populärt - eller åtminstone om det finns någon klar skillnad med hur "dem" och "vi" gör öl, skapar ölkultur etc. Lösningen blev att jag kommer publicera två inlägg innan "tidsfristen" är ute - en del om den amerikanska ölkulturens historia, rätt sammanfattat men med små detaljer som jag tror har inverkat på hur det blivit som det är idag. Men även en del om "amerikansk öl" som sådan och vad som i så fall är just "amerikansk öl" och varför synen på den har ändrats.

- För är det marknaden, kulturen eller dess historia som spelar in på hur man därborta har lyckats göra något vi här hemma har svårare med? För som Peter retoriskt frågar så är det ju mer populärt med amerikansk humle än brittisk, men varför? Är det en hype eller vad annat?

- Eller är det egentligen något helt annat? Är det helt enkelt vad de brygger och vilka ingredienser som används? Vågar man mer i USA och är det därför det har blivit så populärt - för när får vi annars se fler collaborationöl likt de BrewDog och Mikkeller har gjort eller Alvinne och Struise, De Molen med Mikkeller etc i samma takt som t.ex. Stone har skapat riktigt påhittiga öl i USA?

Så där är upplägget i en kort och enkel form, och nu ska vi bara lyckas squees'a in lite tid att skriva det också, men ska bli kul.

Stone Collaboration goes on...

På tal om Collaborationöl så är det nog få som har undgått den serie av samarbetsöl som Stone Brewing har legat bakom. Först kom deras Special Holiday Ale med Nogne O och Jolly Pumpkin, ungefär samtidigt (eller samtidigt i Sverige iaf där ölen lanserades på fel sida halva om året) kom deras Belgian Style Tripel Ale med Mikkeller och Alesmith. 3'e på tur var sedan black ale'en Juxtaposition med BrewDog och Cambridge. Därefter vart det stopp i Sverige på dessa öl, men i USA kom det tre till och då jag var där i början av förra månaden så fann vi två och snubblade över den tredje - av de som inte kommit hit.


Stone / Victory / Dogfish Head Saison du BUFF
33 cl 6,8% med persilja, salvia, rosmarin, timjan.
Missa inte denna film där upphovsmännen leder oss in i deras tankar om ölen.

Utseende: Stort rätt poröst och fluffigt skum, Lite mörkvarmare klart gyllengul vätska.
Doft: Oj. Apelsin och frukter eller bara massvis med kryddor? I detta fall är det kryddor, eller snarare en hel kryddfarm. Väldoftande och komplext och det känns fel att försöka finna ord för vad det är som doftar när man vet vad det är - för det är just de individuella kryddorna som tillsammans skapar doften. Inga frukter, ingen koriander, peppar eller liknande utan en mix av allt där timjanen finns mer på slutet, persilja och salvia för lite lättare, mjukare dofter och rosmarin som lite extra piff på det hela. Nog väldigt lurig om man inte vet vad det är i den.
Smak: Lättare, nästan ovanligt tunn munkänsla men fortfarande med en kolsyra som inte gör den menlös. Även här är det en hel mix utav smaker som samarbetar och skapar en lite svårbeskrivlig mix. Det växer på en men till slut kanske det blir lite för kryddstarkt för att dricka mer än lite åt gången. En saison att njuta igenom då den har så mycket kraft i smak och doft av det kan bli svårt att “hasta” sig igenom den - vilket inte heller är tanken då dessa tre stollar möts och skapar en öl enbart utifrån intresse och nyfikenhet.

Betyg? - Bättre, den är svårdrucken, för det ska den vara. Det är ingen öl man lätt ska ta till sig utan snarare en öl man bör förstå för att kanske fullt ut kunna njuta helt ut utav. Antingen gillar man hur man fått massa kryddor att bli såhär trevligt ihopmixade eller så tycker man enbart att det smakar “unket”. Där det senare nog i så fall kommer från någon som inte förstår komplexiteten i de smaker de ändå lyckats få fram. Jag själv tycker det är grymt intressant öl.


Stone / 21st Ammendment / Firestone Walker - El Camino (Un) Real Black Ale
33cl, 9,5% Ale med “fennel seeds, chia seeds, pink peppercorns och misson figs”
Passande låt att lyssna på vid dryckestillfället

Utseende: Mjuk brunsvart vätska med gräddbrunt skum.
Doft: Mörk gräddighet mot något lite småsträvt kryddigt. Choklad. Färska fikon. Liten torr pepprighet som ändå är mildare och lite lättsam.
Smak: Lättare munkänsla med rätt liten, nästintill obefintlig kolsyra. Len och lite träig med vad som först känns som whiskeytoner och som övergår först till choklad och sedan en väldigt torr och sträv känsla i munnen fast med något efterhängande och rätt sött framtill. En oerhört filtrerad och ren smak av humle med viss beska och smak av kotte, fast tillräckligt integrerat i alla andra smaker för att det inte helt ska kännas igen. Mörk limpa och mörk sirap. Och som alltid i en komplex, variationsrik och oerhört rolig brygd.

Betyg? - Bättre, man får anstränga sina doft och smaksinnen även här för att finna ord på vad man känner samtidigt som man både vill och inte vill veta vad man använt sig av.Många som druckit denna verkar inte veta vad som är i och är därför mer kritiska än befogat - det är och ska vara utmanade att uppleva dessa collaboration-öl.


Stone / Maui / Ken Schmidt Kona Coffee Macadamia Coconut Porter
33cl 8,5% Porter gjord på Kona kaffe, macadamnötter och rostad kokos
Passande låt till när man dricker den

Utseende: Brunsvart vätska, litet dött skum.
Doft: Kaffedoften är slående och är vare sig lik den i andra porters eller stouts utan är nästintill lite som i “fulkaffe” men ändå med riktigt goda och välrostade dofter - så lite motsägelsefullt där. Det finns en nötig doft som nog bäst beskrivs som mjölig och halvtorr nöt (vilket är rätt likt hur makadamnötter smakar). Troligen tillsammans med kokosen så finns det vissa “slutdofter” som är svåra att beskriva men som gör att doften håller sig intressant och potent.
Smak: Också en rätt lätt munkänsla med okey kolsyra och lite mjölkchoklad och chokladkaffesmak som får mer söta och rostade toner. Det utvecklas en sötma i munnen som har allt från mer choklad, kaffe och lite nötfyllig smak. Smaker kämpar, kramas och lattjar ormgrop i full schå vilket är kul men det klickar inte 100-procentigt. Både kokos och makadamnötter är smaker som ger mer känsla än smak.

Betyg: Bättre-, igen - ett underbart experiment som dock saknar något som helt gör att den lyckas. Antingen är det för att porters i sig är lite svårare att arbeta med eller för att den inte visar upp samma hinderbana utav smaker och dofter att arbeta sig fram med. Därför är ändå “bättre” ett väldigt värdigt betyg. Receptet var något som Ken Schmidt som verkar vara en smått famös hembryggare ställde upp med i en tävling som Stone anordnat och där priset var att de skulle göra ölen i större skala och lansera på markaden.


Det är en bra introduktion med dessa öl inför mitt blogginlägg då de om några uppvisar vad några killar i USA tillsammans kan hitta på. Självfallet är Nogne, Mikkeller och BrewDog stationerade i Europa, men jag har svårt att se dem tre hitta på något liknande.

De Molen Hemel & Aarde Bruichladdish '72

Jag räkna upp det till att vi hade en 7-8 flaskor från De Molen stående här och "tar plats" som man så fint får kalla det. Och då allt ska drickas för eller senare så var det lika bra att ta något "finare" vid ett tillfälle som jag förvisso helt glömt bort annars. Valet förr till slut på den lilla flaskan med Hemel & Aarde som lagrats på Bruichladdishtunnor från '72 - så mer om den om en liten stund. Sedan så var det den där "lömska blindprovningen" jag skrev om för någon vecka sen, den kväll där vi på Sorbon fick två glas framför oss med uppmaningen "drick och kolla" - den ena flaskan var för oss okänd och den andra en öppnad Sotholmen Extra Stout som stått framme i ett dygn. Om dessa två står det också mer, fast efter De Molen-flaskan nu då.

De Molen Hemel & Aarde Bruichladdich Barrel ’72.

Utseende: Mörkbrun vätska, litet skum.
Doft: Stor whiskeydoft som nästan är mer rökig än bitig. Efter det kommer lite lagrad, fruktig mjukhet. Rostat och bränt trä.
Smak: Mjuk och mysig stout där rökigheten är i centrum i munnen men ändå har en stor mjukhet. Inte mineraligt torr utan det blir nästan lite bärig mjukhet. Hade nog vunnit lite extra på att vara lite kraftigare och tyngre.

Betyg? – Bättre, som en perfekt whiskeystout men utan den sköna tyngd som gör öl likt denna sippbar. Men den är fortfarande en riktigt bra öl!


Okända och öppnade öl


En utgången flaska jag fick ”blindprova” på Sorbon (Dugges Holy Cow).

Doften var av IPA, ej USA utan mer norrut. Utvecklad nötighet, lite nöt och knäckighet. Lite stall och gräs. Kolaknäck. Lite gammal? Smaken kändes lite gammal i hur humlen var trött och rätt knäckig. Gräsig humle.
Betyg? – OK, haha, mnjae, man kände att det var lite gammalt i hur humlen börjat utveckla bismaker och hur andra maltiga inslag nu var mer framträdande. Självfallet kul här med att se hur smakerna förändras, men inte så gott.

Nynäshamns Sotholmen Extra Stout
En flaska som stått öppnad och framme i över ett dygn.

Doften var av tjära, läder, gummi men även med lite frukt. Aning rökighet på slutet.
Smaken var lätt och avslagen och mer träig med rökigt slut. Lite läder och charkuterier.

Betyg? – Bra-, trevlig såhär då karaktären hos den ”öppnats” upp mer och vädrats fram. Trots att vätskan smakar mindre så tyckte jag att dofterna var rätt intressanta. ”Bra” är väl ändå lite överbetyg, men kul sak att prova.

Provning av tre årgångar polsk mjöd

En liten nyhet på sidan är att man till höger just nu finner "Mankers Ölindex" vilket är en nedbantad version av det index jag har över den öl jag provar och betygsätter. Just nu är den inte alltför utarbetad (i versionen här) och är mestadels för att jag själv också ska kunna komma åt det om jag inte är hemma. Dock kan det alltid vara kul att få perspektiv av vad någon "brukar" anse om viss öl och excel låter en ju sortera lite som man vill så.

Roligt nog så har det sedan min vistelse i Polen varit en ökning av flera hundra procent på antalet mjöd jag druckit, från 1 till 5 och då var den första ändå från Dogfish Head (om man nu vill klassa deras Midas Touch som mjöd mer än herb/spice beer). Polen har en rätt stark tradition av denna brygd vilket märks på hur många olika sorter det ändå finns på marknaden. Problemet verkar endast vara att priset för den 10-åriga mjöden (serverat i ett lite större dessertvinsglas) motsvarar den av halv flaska vin eller en medeldyr förrätt - vilket nog för många polacker är rätt dyrt. Men ändå synd att inte vi svenskar tar mer av vår tradition till oss och släpper ut mer mjöd på marknaden än vad som finns i beställningssortimentet etc.

Jaros Dwojniak Kurpiowski
Bryggeriets (?) olagrade mjöd så som jag förstått det. Har en lite rödorange och rätt klar färg och doftar sherryaktigt med lite inslag av honungslikör. Viss äppelciderkänsla. Smaken är len och mjuk som väntat där sötman sakta slingrar sig fram ur eftersmaken. Lite äppeljuice och äppelcider biter lite innan sötman lägger sig på tungan. Lite rörigare än de kommande två (drack den efter dessa två). Eventuellt känner jag lite körsbär.
Betyg? – Bra, trots det bitiga och lite svårdruckna så går denna 16%’iga brygd ned rätt enkelt. Dock svår att jämföra med de andra två som vunnit så betydligt på sin lagring.


Jaros Dwojniak AM 4-letni.
Mjöd lagrad i 4 år och görs från både vår- och hösthonung. Har en lättare dessertvinsdoft, lite sherrystuk med inte fullt så tydliga inslag av honung – men de som framträder har tydlig karaktär av råhonung. Smaken är rätt len och oerhört mjuk med större och rätt bitig honung. Lite smårå i sin karaktär.
Betyg? – Bra+, en lite rough’are men ändå mer utvecklad mjöd med bra och trevlig smak och doft av råhonung.


Jaros Dwojniak Koronny 10-letni
Går att läsa följande på "The Wine and Cheese Place" om denna:
"Mead Dwojniak Koronny - typical dwojniak produced in equal parts of water and honey with admixture of specific typcially Polish meadow herbs. It is produced mainly from dark, autumn honies. It lays in oak casks over 10 years. It is poured into stoneware bottles what enhances and ennobles its taste advantages. Content of alcohol about 15%. It is marked by freshness and so typical for Polish meads the depth of aromas and velvet smoothness."

Här har mjöden lagrats i 10 år och färgen på vätskan är mörkare än de tidigare. Även doften har fortsatt att utvecklas och nu finns även inslag av torkade plommon och lite ”gammal” honung som slutar i en känsla av mörkt dessertvin. Kraftig doft. Smaken är lite lättare i sin känsla och det man slås av är hur smakerna brister ut i en explosion av intryck. De har verkligen lagt sig och är inte längre lika ”vilda” vilket gör att man nu bara kan njuta av dem.
Betyg? – Bättre+, som de bättre dessertvinsliknande ölen (typ Dogfish Head 120 Minute IPA) vilket gör denna till ännu någon form av referens, för detta var riktigt gott!

Oskar Blues-kväll på Sorbon, slutade med Duff?

Igår var det som nämnt igår ännu ett besök på Sorbon - i skyfallet, vilket gav oss ännu en bra anledning att stanna kvar lite extra. Tyvärr var det inte så mycket nytt på tapparna men vad gör det när vi hittade en ny gunstling att prova oss igenom. Vi fick även smaka sista skvätten av den skit-"whiskey" Rogue Brewery släppt och som är lagrad en hel månad. Vad som är kul med den är att den är gjord utifrån vörten från Rogue Dead Guy Ale.


Oskar Blues, 1, 2, ,3 ,4

När vi var där innan jag stack till Polen så drack vi Oskar Blues Gubna. Det Coloradobaserade (vad annars känns det som, är inte allt från Colorado eller Californien?) bryggeriets IIPA som trots tre olika maltsorter bara har Summit-humle, men det räcker långt - väldigt långt. Med 100 IBU förväntar man sig lite kraft och om det blev kraft! Det är stor fruktig smak med massor av persika mot lite grapebeska. Doften växer mer och mer och man känner hur något fylligt ändå finns där vilket balanserar de kraftiga dofterna in till att bara bli underbara. Smaken är lika fyllig den med stor beska och len humlejuice. Det är fruktigt och rätt enkelt - men fan vad gott och välgjort.
Betyg? - Bäst, kraftig utan att bli för besk, för kottig eller för något - istället är den bara perfekt!

Men det var sist, så igår besälltde vi in Old Chub, Gordon och slutligen Ten Fidy (Dales Pale Ale hade båda redan druckit).

Old Chub, en scotch ale som såg lite menlös ut i glaset med lite toavattensaktig look. Även doften var lite speciell med en lite tunnare start med vattnigt kaffe, len söt malt och vissa lakritstoner som utvecklas och växer efter en stund. Smaken var även den rätt lätt, men oerhört trevligt lättsam med karamelliga smaker som lattjar väl med den tunna kaffen och lakristen (som vare sig känns salt eller söt - utan bara som lakrits).
Betyg? - Bättre-, krämig och rätt fyllig men ändå rätt tunn är den - ja, men tillsammans blir allt detta så bra. Dock kunde man velat ha lite mer styrka i smaken och kanske lite mer av något.

Gordon, deras DIPA som har en lite modestare alkoholprocent och IBU än Gubnan och som faktiskt vann guld i årets World Beer Championships. Doftar smaskig gumle med grape och kotte i stora mängder. Oerhört fräsch och jag gillar att det först är mot slutet små dofter av oljig kotte växer fram. Smaken är mjuk och trevlig av den godaste humlen och har även den en lite krämig känsla i munnen, något som gått igen i alla Oskar Blues öl tycker jag. Den fina beskan samarbetar strålande med mjukheten och gör en rätt lättdrucken brygd.
Betyg? - Bättre, ännu en Oskar Blues-brygd jag fallit för. Riktigt god trots att Gubnan kanske är lite "mer" så har denna något annat, minst lika bra.

Ten Fidy, deras Imperial Stout som vunnit rätt mycket priser och hamnar högt på många listor. Den lite oljiga vätskan doftar halvtungt av maltigt mörker med viss choklad samt en rejäl dos humle. Det är en kraftig doft men jag känner inte att den är alltför speciell. Smaken är bra och rejäl med en stor god beska. Smaker av choklad och ekigt trä. Småtorr och ändå lika fyllig som de andra brygderna med något lent och fruktigt i allt det mörka.
Betyg? - Bättre-, det är få saker som sticker ut rejält. Ändå är den oerhört trevlig att dricka men jag kan tycka att många Imperial Stouts precis som vissa IPA's blir rätt enformiga i sina uttryck.


Sist ut för idag - men som "mellanöl" igår beställde Erik in Duff Beer, denna skräpöl man fnissar lite när någon beställer in. Som man haft lite fördomar om men aldrig velat röra. Hur var den då? Well, helt vattnig vätska som jag tror man kan se lite gult i, majsblaskig doft och en smak som var majssöt och oerhört sliskig. Inte äcklig, men fy fasiken vad inte gott.
Betyg? - Sådär, jag kan ändå förstå de som dricker den. Hellre en söt skitöl än något som bara smakar kemisk metall.

Samuel Adams Utopias i Norge med mycket annat!

Tillbaka!
Äntligen börjar jag kunna relaxa lite efter två rätt fartfyllda veckor i Polen och sedan Norge. Däremellan har jag även lyckats få i mig åtskilliga öl, mjöd, drinkar, vin och dessutom lyckats gå igenom halva djurrikets i matväg. För att toppa detta gick jag idag och hämtade ett paket från Tyskland med än mer att dricka i (som om jag inte köpt på mig nog redan från usa, polen och nu norge). Paketets innehåll syns här till höger och det är mest 4-5 saker från Mikkeller samt lite De Molen och annat gott och blandat.

Det värsta med allt farande är att jag har svårt att hålla ihop alla saker jag druckit, skrivit, gjort, fotat etc. Mitt senaste "riktiga" inlägg var för 1-2 veckor sedan då jag och Erik just kommit hem från en kväll på Sorbon, förutom de små lömskheterna jag fick prova där så drack vi båda ett par kanongoda öl jag inte hunnit nämna, samt vad vi drack på grillkvällen därpå (Brooklyn Sorachi Ace, Brooklyn Local 2) och mycket mer. Jag utlovar bättring och idag kommer det i form av ett bautainlägg!



Oslo, Bad Religion och Nøgne Ø
Jag och tjejen begav oss i onsdags till Oslo och Norge för att se Bad Religion spela, vilket vars sjukt kul och bra! Under tiden jag dricka både Samuel Adams Utopia samt massa annat. Förutom Nøgne Ø Saison på fat som var lite småtrist med smak och doft av papper (wellpap?) och lätt pepprig kryddning (Betyg: Ok) så drack jag även deras Nøgne Ø Tiger Tripel som är deras försök till en komplexare tripel. Detta märks i de lite spretiga intrycken med doft av apelsin, bröd(?) och krydda i en sursyrlig mix men som sedan har rätt mycket andra intryck jag har svårt att sätta fingret på (Betyg: Bra). Övrigt norskt som dracks var Haandbryggeriets Dubbel Dose, en DIPA som trots att den var ett år gammal (vinmonopolet + öl verkar inte vara så bra mix) gammal ändå hade en rätt "ofärdig" känsla. Den ska kunna hållas i några år till vilket märks på hur humlen börjar tappa lite styrka medan det fortfarande är mycket inslag av jäst. Men kraftig smak och doft av grape, citrus gör den ändå väldigt bra liknande hur Alesmith IPA har sin pondus (Betyg: Bra+).

Samuel Adams Utopias och utomnorska öl

På Beer Palace nedanför Tjuvholmen i Oslo verkar man stoltsera med mycket och bra öl - nu fick jag förvisso aldrig undersöka det rejält då vi endast stannade till en inte alltför lång stund. Men vad som förvånade mig och fick mig att falla var att de bjöd ut Samuel Adams Utopias för 175NOK för 4cl. I USA gick 2 cl för 22 dollar (typ 150kr) och i Sverige tar typ Bishops Arms en hundring per centiliter. Så billigt var det och i mitt lilla glas det hamnade - finally! Ölen kräver ingen större introduktion. Dock föll denna vällagrade och starka "barley wine" mig inte helt i smaken - konstigt nog. Vet inte om det var förväntningarna? Men jämfört med Dogfish Head 120 minute IPA och andra lite dessertvinsliknande öl så var denna mer åt cognacshållet än en öldito. Smaken var trevlig med lite mandel, äpple, sultanrussin och inte alls någon störande alkohol. Eftersmaken var väldigt njutbar och satt kvar länge och väl, men förutom en söt trevlig smak och en enorm komplexitet gällande doften så vart jag nog lite besviken (Betyg: Bättre).

På samma ställe drack jag även den för den norska marknaden producerade BrewDog Alpha Dog, en red ale/bitter i trevliga skiktet på öl mellan 4 och 5%. Maltig humledoft med viss typisk red ale-liknande doft som även har en hel massa aprikos och bär i sig. Smaken var lättare och smakade lite som druva tillsammans med aprikosen. Bittert och gott men kunde nog varit lite fylligare (Betyg: Bra).
Två amerikaner hann jag även med Goose Island Matilda samt Acme IPA. Matilda behövde verkligen rätt temperatur för att blomma ut fullt och visa upp alla dofter av torrt gräs, korriander, citrusskal och socker som fanns där. Smaken var rätt kryddig med en bra dos gräs, jäst och blommighet. Växer på mig men något känns ändå lite enkelt (Betyg: Bra). North Coasts Acme California IPA var lite gammal (återigen så undrar jag vad vinmonopolet gör) vilket först inte märktes i den väldigt blommiga doften som dock hade en lite tvålig grapedoft. Lite stall mot slutet. Smaken var trevlig och lite som Sierra Nevadas Pale Ale efter 4'e flaskan, stabil men inget mer spännande än så. Sen var den ju då lite gammal också (Betyg: Bra+).


Ikväll blir det Sorbon
Efter någon veckas uppehåll tror jag att Erik åter föreslog ett besök på Sorbon ikväll, så så lär det bli. Trevlig och bra en lite tråkig lördag. Väl mött och imorgon blir det årgångslagrad polsk öl det lär skrivas om!

Hemma från Polen - redovisningdags

Efter en veckas bilande igenom polen, från Gdansk via Lodz och Krakow till Warzawa så är man nu åter i Stockholm och Sverige. Rent resemässigt har det varit fantastiskt, fin polsk landsbygd, underbar mat för billiga penningar etc etc. På dryckesfronten var det mycket goda viner men även en del öl. Vid mitt senaste besök nere i söder så vart jag förbryllad över hur söt och dålig den mesta polska ölen är. Visst har dem rätt goda lagers men det är få öl som höjer några ögonbryn.

Skulle det ändras nu var frågan? Min första öl var Okocim Pszeniczne, en tysk hefeweizen från polens motsvarighet till Spendrups (?). Efter en rätt bra start med en god doft av lite syrlig citrus och koriander så kom dock den lite plastiga smaken som slutade rätt vattnigt. Synd på en annars lite lovande veteöl, men OK är den ändå värd som betyg.

Är Okocim Premium Mocne bättre då? Deras imperial pilsner-artade öl? Doftar stalligt med mycket torrt gräs och viss krydda. Smaken är lätt och enkel, lite blommig till och med. Men nä, något kemiskt förstör det hela och betyger OK- får åka fram.


Två saker känns polskt i ölväg - Baltic Porters och bocköl, dessa två är något varje bryggeri verkar ha på sin repertoar och jag provade mig en bocköl från Kozlak, Kozlak Bock Beer fiffigt kallad. En söt och lite rökig doft med en viss nyans av chokladkola smakar dock rätt anonymt och överdoserat sötsliskig. Sötma, tråkigt trä och få "riktiga" smaker leder bara till betyget OK-.

I den andra kategorin, Baltic Porters testade jag Cornelius Baltic Porter, en öl med hela två omdömen på rate beer - en klassöl? Doften är rätt trevlig med mineralartad choklad som snabbt åkt igenom ett rökigt rum och fångar upp lite rökiga nyanser. Även lite bärig stil och delvis liknande en american strong ale. Det fruktiga lyfter den. Smaken är också den rätt söt och med lite trä, kola och karamell. Får återigen strong ale-vibbar. Tillsatt socker här som i så mycket polsk öl, vågar de inte låta ölen jäsa ut mer eller vill de bara söta ölen? Betyger blir trots det ett OK med ett litet plus i kanten.

Av en slump hittade jag 3 olika öl i en liten alkoholbutik i Krakow från bryggeriet Browar Fortuna -såklart åkte dem med mig hem till hotellet - en av dem, en mjöd kommer tas upp i senare inlägg, men de andra betas av nu. Browar Fortunas Srebny Smok är en pilsner med rätt enkel doft av kryddig citrus. Men för en gångs skull känns det inte ihophaffsat utan riktigt framarbetat. Smaken är även den av bra pilsner och med en lagom beska. Känner jag lite humle? Vad kul, jodå, den samsas med lite grape och citrusskal. Betyget blir därför OK+, ett bra polskt bryggeri verkar det som.

Hur var då Browar Fortunas Zloty Smok? Doften var av lite nötig rök och askade nötskal. Smaken däremot var lite som en parning av APA och rököl. Men även med en del pilsnercitrus och både humle och något som påminner om apelsin. Lite allt möjligt i en varierad mix helt enkelt. Intressant javisst och komplext för att jämföra med mycket polsk öl jag druckit. Så betyget OK+ känns rätt fair även fast den bitvis är lite rörig.


Självfallet småshoppades det lite också - bland annat en polsk munköl brygd av Benedictermunkar utanför Krakow samt lite mjöd följde med mig hem. Just mjöd får fasiken ett eget inlägg i veckan, kan säga att polsk mjöd lagrad i 10 år är bland det trevligaste jag druckit på rätt länge.

Lömsk provning på Sorbon och Polen

Igår vart jag och Erik på ännu ett trevligt och perfekt besök på Sorbon efter jobbet. Rätt tomt en fredag till trots. Men det blidde likväl lite godsaker och lite spännande saker. Båda dessa kommer det skrivas om om cirkus en vecka då jag återkommer från ännu en minisemster i Polen. Väl där blir det lite skön polsk lager, något jag faktiskt gillar, samt bara slappande.

Men lärdomen från igår är:

Drick inte gammal öl eller öl som har stått framme - de må ha utvecklats bra och väldigt intressant, men bra och intressant utveckling är inte detsamma som god öl.

Drick inte Oscar Blues Gubbna eller Dogfish Head Raison Detre (Raision D'extra's lillebror) - inte för att de är dåliga - tvärtom - utan för att jag vill ha då jag kommer hem igen!

väl mött om en vecka!

Abbaye Des Rocs Grand Cru

Abbaye Des Rocs Grand Cru
Hade helt space’at ut på att jag hade denna Belgian strong ale hemma, perfekt då jag var sugen på något inte alltför fint av det jag hade tillgång till. Detta lilla belgiska bryggeri som endast gör en 10 olika öl har ändå lyckats få både denna och deras Brune högt på olika listor över öltypen, och ska man väl prova ny öl kan man lika gärna prova bra öl. Deras dubbelwit Blance Des Honnelles provades för ett tag sedan och gillades den med.

Utseende: Len brun färg på vätskan, det rätt höga skummet är cappucinofärgat och lätt poröst
Doft: Lite sötma av honung, karamell och russin ovanpå jäst och torkad frukt. Viss dold choklad på slutet som växer fram lite mer om man chockar vätskan lite. Det jäsiga ger senare plats åt mer av de torkade frukterna som uppvisar både mörk frukt som plommon, russin samt choklad men även ljus fruktighet som aprikos och persika. Kan förstå att folk känner mandel.
Smak: Lättare medel mun, ok kolsyra. Len och mjuk vätska, rätt fyllig och oj vilken smak jämfört med doften som är någorlunda lik men ändå så olik. Chokladlen med smak av just choklad, karamell och annan sötma utan att det helt förgås till enbart sötma. Istället bryter det av med krydda från jästen och torkade frukt och bär där även lite dåliga gamla körsbär finns, fast i en lättsam bismak där även mörkt socker finns utan att bidra med mer sötma. På slutet är det lite som påminner om banan, äpple och kanske mer krydda på ett lite sötsur estrigt syrligt sätt. För den har viss syrlighet genomgående tillsammans med det söta.

Betyg? – Bättre, en väldigt bra ”belgian special brown ale” där alkoholen (9,5%) inte märks nämnvärt utan istället är det olika smaker som i omgångar skapar ett komplext ramverk. Söta smaker med choklad och frukt har inga problem att samexistera med lite syrligare banan, äpple och russin. Jästen tycker jag är riktigt välbalanserad och ger lite extra touch och finess med sin kryddighet och som break i det söta vilket leder in på en rätt torr eftersmak med krydda och mer syrlighet.

3 x Rogues japanska export

1994 (troligen lite innan) skickade Phred Kaufman iväg en förfrågan till Rogue Ales om att få sälja deras öl under sitt japanbaserade ölföretag (Ezo Beer). Jack Joyce, grundaren av Rogue Ales föll för iden och därefter började man skeppa över olika öl fast med annan logga och lite annat namn. Vissa öl blev helt omstyle'ade medan andra "enbart" blev exporterade, varför och varför just dessa vet jag inte, för går man in på Ezo Beers hemsida så säljs idag både det ena och det andra. Intressant kuriosa är vidare att Rogue Chocolate Stout först sattes ihop för att nå just denna marknad. Sedan dess exporteras ölen till 21 andra länder trots att det knappt utgör 1% procent av omsättningen. Det är även kul att se hur en person som Phred lyckats dra in t.ex. Haandbryggeriet, Nogne O, Mikkeller som säljs via Ezo Beer.

Jag själv snubbla över tre av dessa öl under besöket i New York och självfallet åkte dem ned i vagnen.


Rogue White Crane Bitter aka Dead Guy Ale

Utseende: Lätt grumlig mörkt orange vätska. Lutet ljus skum som dör till små smutsiga rester
Doft: Nötig och bitter doft där framförallt bitterheten växer sig djupare. Viss trevlig sötma.
Smak: Medelstor munkänsla, bra kolsyra. Bitterheten är central även fast den börjar lite sötare. Eftersmaken är även den dominerad av bittra toner. Mer än ”munkänsleöl” än något man kan finna för mycket smaker i. Lite för lätt mot slutet.

Betyg? – OK+, något saknas i form av smaker samtidigt som det finns saker som är väldigt trevliga och lovande. Känns lite typiskt ”Rouge”’igt torrhumlat.


Rogue Red Fox Amber Ale aka American Amber Ale

Utseende: Varmt ekbrun färg på vätskan. Skummer dör även ned här till lite smuts.
Doft: Som white crane bittern men mer torrhumlat. Kraftig doft och med lite samma nötiga doft. Mer beska i denna. Mörka fruktiga bär.
Smak: Medelstor munkänsla, bra kolsyra. Lättare smak i munnen men med en stor beska som fyller upp och växer. Goda bärsmaker och det nötiga i humlen gör sig väl tillsammans med dem.

Betyg? – Bra, mindre smakrik än torrhumlat god. Dock inte så kraftig eller smakfull för högre betyg.


Rogue Buckwheat Ale aka Morimoto Soba

Utseende: Ljusgrumlig vätska, lätt grågul.
Doft: Speciell doft, lätt fruktig. Vete och deg. Samtidigt lite kryddigt på något ”okryddigt” sätt som är lite svårförklarat. Boveteöl känns lite som en veteöl men med vanlig malt också. Småfunky.
Smak: Medelstor munkänsla, bra kolsyra. Fyllig och halvtunn känsla i munnen som nästan är pepprig och plastig i smak och känsla. Halvtorr och ändå degig.

Betyg? – Ok, speciell smak och doft men inget jag riktigt faller för. Har både en flaska Morimoto Soba samt Black Soba kvar hemma så blir att testa den igen senare.

Så fick man prova nyheterna från Nøgne Ø

Om cirkus två veckor drar jag och tjejen västerut ett par mil för att besöka Oslo inför en spelning. Lite cruising, plånbokstömmande och norge skämt lär det bli - men förhoppningsvis lär jag klura ut var man kan hitta lite brygder från Nøgne Ø och andra trevliga norska mikrobryggerier. Jag har förstått det som att de har sin motsvarighet till systembolaget där de säljer vin och sprit (och öl?). Samtidigt har jag förstått det som att de säljer öl i vanliga matbutiker, eller är det "vanlig" öl medan roligare öl säljs på vinmonopolet eller vad det hette?

Inför detta passade det ju bra att prova de två nyheter från Nøgne Ø som kom till bolaget nu senast. Grämer mig smått över att vi inte shoppade på oss mer öl från dem i New York, men de fick stå över. Rätt logiskt då amerikansk öl i USA känns mer aktuellt än något man kan hitta för rimliga priser här hemma.


Nøgne Ø Imperial Dunkelwit

Utseende: Mjällt skum med minimala bubblor, lätt cappucinofärgat. Mörkare ekbrun vätska.
Doft: Först en markant doft av belgisk jäst som snart leds in på en resa in i hur apelsinskal doftar. Det är inte lite man har brett på med denna doft. Tvärtom dominerar den rätt friskt till en början innan den övergår till övrig kryddning med korriander, lätt av citrongräs, vanligt gräs och mörka fenoler. En mörk belgisk jästinspirerad sötma finns även med. Även något funky finns med hela tiden i doften och jag tror det är rester av apelsinskalet i dess möte med mörkare dofter. Typ apelsinkyckling i ugn.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Len och väldigt trevlig smak som dock känns äckelgod. Läste en kommentar om att det var något som påminde om enbär i smaken och jag kan nog stämma in i det, troligen härstammar det från apelsinskalen men med bryggeriets Sahti i minne så är det någon friskt, lätt rökigt som går igen i smaken. Det är väldigt blommigt och även lite mörkt funk. Det är stundtals som om man tagit en belgisk strong dark ale och dödat de mörka jästsmakerna med apelsinskal och korriander. Jag tycker det är gott, fast på något underligt sätt som om jag ändå inte är helt övertygad.

Betyg? – Bra, jag ogillar något i denna öl men likväl fortsätter jag att dricka upp mitt glas. Det är som det söta och friska med apelsinskalen och det blommigt, kryddiga gör att man förlåter det karamelligt belgojästiga. Men jag vet inte om jag ska rusa iväg och köpa en till flaska.


Nøgne Ø Sunturnbrew
En smoked barley wine där jag tror att det rökiga får mer plats än korn-, råg- och vetemalt.

Utseende: Fluffigt rätt poröst skum. Tjockbrun vätska.
Doft: Brown Ale fast på julen? Det är i alla fall mitt första intryck av doften som har lite kryddig, viss torrhumlad karaktär med lite jordig doft och en mjuk doft av rostad malt där rökigheten hela tiden finns men inte behöver ta plats. Någon form av sötma finns också där, bär?
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt trögflytande och trevligt tjock vätska med mycket lakrits, och rostade smaker av choklad och kaffe. Det finns en beska, men förpassad till undertoner i smaken. Sötman är inte sådär sockrigt klibbig utan len och lite maltig med kola och kaffe. Rökmalten är perfekt " orökigt" rökig och ger en torr "smoked" karaktär till alla andra smaker och intryck mer än att den lutar åt t.ex. whiskeyöls rökighet. Lite stenmineralig aska som slut?

Betyg? - Bra+, ska ge den en till chans för det är något hos den som jag gillar med den lätt komplexa mixen av sötma, rökighet och maltiga inslag. Jag håller med David & Fredrik om att det är en öl som kanske inte passar alla, men samtidigt är väldigt trevlig. Det är en lite tillbakalutad mörk rököl att mysa sig igenom en mörk kväll mer än ett smakunder att gotta ned i solen (även fast det lär funka väldigt bra det med i solen till lite kött).


Så typiskt att jag avsluta med något om solen, idag igen, då solen, idag igen, inte har börjat lysa igen. Får hoppas den dyker upp snart så man kan förbättra på brännan lite innan det blir Fussball (och lite fotbolls-vm) och en liten provning för bloggen av lite Wisbyöl (halventusiastiskt men likväl kan det väl göras) på Spitfire ikväll. Nice.

Lite stiltje i bloggsfären med två belgare

I brist på inspiration, tid att ta till vara på den, ork att ta till vara på den etc så får det bli lite fler smått intetsägande recensioner av öl. God dryck och mat ska engagera, väcka åsikter, debatt - om smaker, sammansättningar, historia och Gud vet vad. Så görs det ofta, men kanske mer i sällskap i hemmet mer än genom bloggar och olika digitala texter. Samtidigt är det alltid kul att läsa om öl, lite trist i längden - ja, men samtidigt är det ännu en källa till att få höra lite "nyheter" om vad som smakar katt jämfört med himmelskt. Förhoppningsvis vänder det snart för jag tycker mig se en liten trend med att fler bloggare tagit småsemestrar eller ändrat lite inriktning - men varför ursäkta sig? Det är ju för fasiken semestertider och sommar och allt annat än att sitta inne och pilla ihop små inlägg känns ju rätt meningsfullt om det är skönt väder ute. Just nu är det lite molnigt här i stockholm så jag får bortförklara mig med det.

Men lite småsaker då. Schnille & Schmak har uppdaterat systembolagets nyhets-lista med mer öl och där hittar vi bland annat att Flying Dog återigen gör ett besök (deras "vanliga" etiketter (inte den på tex specialölen) var ju ett tag förbjudna?) med deras K-9 i vinter, men annars är det rätt mycket same old same old som mot tidigare oktobrar och decembrar.

Dempa har gett taktpinnen över till Fredrik på Malt Humle Jäst & Vatten i ölbloggsstafetten, så gå in där och läs mer om vad Dempa tror om ölens utveckling om 5 år samt vad Fredrik fick för uppgift.


Vidare så vipps dök det upp två belgare här.


Ellezelloise Quintine Ambrée.
Utseende: Fint ljust skum som dör ner till rester ovanpå den mörkare orangefärgade vätskan
Doft: En väldigt god doft av mörkt godissocker, ren honung. Sedan följer lite träiga toner fram tillsammans med mustig frukt, inte så lagrad och torkat fyllig som i en barley wine – men mustigare och med lätta inslag av alkohol undertill. Stundtals rätt tydlig maltdoft.
Smak: Lätt mun med rätt enkel kolsyra. Smakar lättsamt av godissocker i en väldigt lätt vätska men som utvecklas till en rätt speciell smak. Te, sockerkokt frukt eller bara subtilt kryddig? Speciell smak som sagt och doften utlovar lite annorlunda, men ändå lättsam och på något sätt gemytlig att dricka. Eftersmaken sitter kvar ett bra tag.

Betyg? – Bra-, det börjar bra med en doft som utlovar lite vällagrad torkad frukt, mörkt socker och lättare jästighet –me like, men som sedan har svårt att ens nå halvvägs. Detta gör den dock inte sämre på något sätt, bara att smaken och doften skiljer sig lite.


Abbaye des Rocs Blanche des Honnelles
Utseende: lätt grumligt blek till mörkare gult.
Doft: Rätt tydlig härlig doft av banan, jäst, skal och krydda. Slutar lite pepprigt.
Smak: Medel munkänsla med bra kolsyra. Oerhört frisk och underbart läskande mjuk men med finfin kolsyra. Först en viss söt känsla som leder in på citrussmaker. Hela tiden med en närvaro av lite pepparaktig torrhet. Väldigt trevlig fyllighet som lyfter de nätta smaker och dofter som finns.

Betyg? – Bra+, läskande och mer läskande. Men honungslen känsla och lätt komplext slut lyfter denna trevliga wit som dock kanske kunde ha haft något mer i kryddväg.

Seg söndag? Då blir det att ha druckit suröl

Från att ha haft oerhört svårt med suröl och oud bruins så har jag bit för bit börjat vänja mig genom kanske lite lättare brygder för att gå mot vildare och vildare, lambic nästa? Intressant är att se vilka suröl som rankas högst på olika listor där man mestadels hittar amerikansk öl. Kanske logiskt då de i väst har fler möjliga bryggerier samt kanske vågar ta ut svängarna mer. För precis som med så mycket annan öl så har jag ju hävdat att man i USA och i vissa andra länder och delar av världen vågar göra öl som sticker ut mer än att gå i äldre fotspår och enbart forsätta göra "bra" öl - the sky is the limit liksom för amerikanarna.

Idag blir det däremot lite kort om två suröl köpta genom tyskland, druckna i stockholm och skrivna om på "världsinternet". Öldrickande är verkligen en resa och det är väl något alla dryckesentusiaster uppskattar, att ta del av något annat i form av smak, doft, känsla, uttryck etc fast att göra det på hemmaplan. Vardagsnjutning.


Ölen i fråga, höll på att glömma det...


Rodenbach Grand Cru
En mörk belgisk sour ale med 1/3 ny och 2/3 delar av 2-årigt ekfatslagrad öl

Utseende: Mörkbrun vätska med litet lätt smutsigt lock som enbart lämnar tunt lock av rester
Doft: Stor sur doft som slutar i ättikssprit. Doftar även av lortigt stall och mörk vinös fruktighet av röda bär och körsbär. Slutar mjukare och rätt trevligt i vinositet och balsamvinäger.
Smak: Medelstor mun med härlig fizzande, sur, kolsyra. Fyller upp munnen i en sur, trevlig känsla som läskar oerhört med smak av len choklad, balsamvinäger och lite röda bär. Smaken är rätt ekigt mörk och träig och det är kul att känna hur den kraftiga starten i smaken avtar och blir mjuk och enbart härlig sur.

Betyg? – Bättre-, riktigt god med sin mörka surhet som ändå slutar sådär trevligt chokladlen av ekfatslagring. Kanske lite för variationslös, men ändå oerhört trevlig. Ännu en bra suröl.


Verhaege Vichenaar
En flemish ale från bryggeriet som annars ger oss duchesse de bourgogne och är tydligen en av de ”sista” flemish ales som lagras i ektunnor (vilket jag inte förstår då saken med just oud bruins och dessa är att de lagras i just ektunnor, eller hur görs det idag?).

Utseende: Mörkare brun vätska med ett lätt smutsigt skum som dör ned rätt snabbt till lite rester.
Doft: Lätt jordkällarreferens över vinägerdoften. Småfunkigt men inte för kraftig doft.
Smak: Stor mun, bra kolsyra. Väldigt, väldigt fyllig, fizzig mun som direkt ger ifrån sig hintar om rätt sötsur god dryck. Jämfört med Duschesse så är denna lite sötare tycker jag och utan samma smak. Som om den är lite mörkare i sin stil. Lätt fruktsöt eftersmak med körsbär och ”mosad frukt” samt någon underlig godissort.

Betyg? – Bra, småsyrlig ouid bruin och flemish ale i ett möte där sötman får överhanden utan att det vare sig pareras med något surare eller smakrikare. Det är fortfarande en någorlunda smakkomplex öl men jag har svårt att placera eftersmaken som är lite åt äppelcider(/-must)hållet fast med något sockrigt och annorlunda i.


Så sur-söndag på er alla som kan njuta av det underbara vädret medan jag själv är inomhus i 42 gradig hetta.

De La Senne Zinnebir - Årets sommaröl!?

De La Senne Zinnebir
Min andra öl från detta bryggeri blir en rätt humlad (54 IBU) Belgian blonde ale där man låter humlen med sina egenskaper få mer utrymme än malten. Återigen stilistisk och ren etikett som berättar att detta är det ”invånarna i Bryssels öl”.

Utseende: Lätt grumlig orange färg. Småporöst stort skum som klumpvis dör ner och lämnar mycket rester efter sig på glaskanterna.
Doft: Lite samma citrushumliga ”crisp”’iga doft som Mr Sno Balls hade i julas. Varierar mellan mer europeiskt humlad lager, gräs, ren citrus och krydda och bra humlad blond ale. Det doftar somrigt läskande och med bra beska. De dofterna samt de av jäst och kryddning och en sötsyrlig underton gör den väldigt attraktiv doftmässigt.
Smak: Lätt, rätt tunn smak med en liten lätt kolsyra. Först känns den lite trist sedan kommer en växande beska fylld utav citrus som först känns lite klen men som snart växer sig starkare, både beskan och citrussmaken. Synd att det är kväll då den provas, hade gärna testat den kyld i sommarvärmen! Med 5.5% blir den även en rätt bra ”dag-i-solen-öl” som man ändå vågar ta 3-4 stycken av. Humlen lämnar en krydd- och citrussmakande, lätt bitter, beska som verkligen sitter kvar på ett skönt sätt. Hela denna öl känns ”rätt skön”. Den levererar utan krusiduller och smakerna och beskan verkligen finns där utan att bli tunna eller klenare efter ett tag.

Betyg? – Bättre -, Jag gillar denna och ”bättre” är den inte, det är ändå en rätt ensidig öl men på samma sätt som Mr Sno Balls kunde varit en sommarhit skulle denna nog kunna attrahera rätt många svenskar under sommarmånaderna. Läskande, inte för smakstark och med smaker (citrus, gräs) och känslor (lätt beskt syrlig) som de kan relatera till (påminner lätt om välhumlad lager men utan maltiga inslag och med betydligt roligare smaker). Detta gör den bättre än ”bra” vilket kanske är mer synonymt med en öl som levererar det den ska på ett stabilt sätt, det gör denna med. Samtidigt är det småsaker i doft, smak och hela upplevelsen som jag känner är väldigt gångbara och stabila. So far så har De La Senne imponerat på mig med lättare öl som ändå har mycket personlighet och som

New York del VIII - Slutet gott?

Hetsdrickande har nog aldrig varit något för mig, men samtidigt har jag svårt att tvinga mig att sippa i mig något bara för att "njuta" av det. Är det gott vill man ha det goda rätt fort, är det äckligt - well, då åker det i vasken. Så när jag och Erik nu hade köpt på oss runt 50-60 öl att prova under våra dagar så kräver det uthållighet, målmedvetenhet och insikten att vissa saker nog inte kommer bli helt utstuderade.

Dessa öl är mestadels från sista dygnet i New York då vi hade fullt schå med att få ner vikten på våra väskor (trots att vi köpt två extra väskor a 23 kg extra). Därför kan dessa omdömen bli än kortare än de redan korta recensionerna.

Uinta Barley Wine
Söt humlebesk doft om än mer barley wine style än fullagrad sådan. Slutar lätt med kanderade socker och en maltig kornighet. Smaken är stor och bra och är även den proppad med humlebeska och maltig sötma. Lite för lite mörk fruktighet och lite för lätt.
Betyg? - Bra-, mer som en maltigt sötare IIPA än en B.W.


Smuttnyose Robust Porter
Betyg? - Bra, stabil lättsam porter på 5,7% som trots det håller smaken stabil med goda och sedvanliga porterkaraktärer.


Rogue Chipotle Ale
Mer Williamettehumle (som Dogfish Head då brukar ha). Doftar trevligt av Rogues PacManjäst med tydlig varm peppardoft. Lite charkuteri mot slutet. Smaken är pepprig, kryddig och rätt varm. Slår hårt på tungan och sprider sig genom hela munnen. Det chiliheta läskas sedan av den "vanliga" Rogue ale'en.
Betyg? - Bättre, het, god, kryddig och bra om än med en småtrist grund-ale, men det räddas av det jästigt syrliga vilket lyfter fram hetta i pepprigheten.


Rogue XS Porter
Rostad doft med mycket malt och slutar med ren choklad. Smaken är typisk XS-serien med extra allt och lite högre alkoholboost. Ändå mjuk, trevlig smak som kanske blir lite för snäll. Lätt torrhet på slutet.
Betyg? - Bra, stabil öl som kanske har lite trista smaker men som trots det har en bra fyllighet.


Rogue Brewers Ale ('08)
Doftar sött maltigt i b.w-style stil, mycket frukter och lätt karamelliserat. Smakar lätt av jäst med efterföljande lite lagrade fruktighet med mycket söt malt. Slutar dock med aletypisk karamell.
Betyg? - Bra, relativt komplex trots det rätt klena slutet.


Rogue Double Mocha Porter
Smakar fylligt med stor, god smak av bränt kaffe, lätt laktosighet och torr finish. Chokladsmaken utvecklas väl. Betyg? - Bra+, halvtorr porter som har en bra mängd kaffe men saknar något mer tyvärr.


Flying Dog Raging Bitch (flaska)
På fat tyckte vi väl varken bu eller bä om denna så vi leta upp den på flaska för att jämföra. Doften är belgisk jästigt med lite äpple, citrus och humle mot slutet. Smaken är även den lite äpplig samt med tydlig jästkaraktär. Börjar även med lite stall. God efterbeska.
Betyg? - Bra, trevlig smak med viss komplexitet, drar dock mer åt belgohållet.


BrewDog Dogma
Innehåller bland annat kolanöt, honung, poppy seeds och guarana. Doftar varmt pepprig med lätt träig doft och rökelse. Under detta lite honung och maltig sötma. Smaken är rätt fyllig med först en uns peppar som övergår till växande honungssötma. Samtidigt utvecklas något mer som är som en kryddig fruktighet.
Betyg? - Bra, så mycket är bra och spännande i denna med sötman, pepparkryddigheten och annat. Finns dock inget som knyter ihop säcken och får smakerna att samsas. Det är här jag tycker att BrewDog fallerar så ofta jämfört med Dogfish Head som oftast presterar riktigt bra.



Det vart väl allt då från New York-resan. Lite för rörigt och kort. Men man vill ju ge liten hum om smaker etc och inte bara slänga ut en lista på 70+ betyg. Men, men, framöver får det bli lite roligare.