Avery - The Demons of Ale - Samael's Oak-Aged Ale

Andra ölen, och andra delen i Demons of Ale-serien från Avery är Samael, demonernas prins och dödsängeln.. Averys minst humliga ale, men ändå en brittisk eklagrad ld ale/barley wine med 43 IBU. Lägre än så går de alltså inte. Just ekfatslagringen är i centrum och det är amerikanska ekchips som står för den delen. Detta är från batch 4 som tappades i april 2008 och därmed har en alkoholhalt på 15.53%. Inga lätta saker här inte.

Avery Samael’s Oak-Aged Ale

Utseende: Lite ekbrun vätska. Lite ljust skum som dör direkt. 
Doft: Vaniljmjölk som övergår till kokosmjölk. Tydlig eklagring, men drar lite för mycket åt ekig vanilj och kokos. Viss besk doft som hintar lite om karamelldoftande barley wine. Avslutar med lite äpple, typ calvados.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Calvadosartad spritighet. Mycket kola och sedan mer äpple och spritig vanilj. Rätt så brittisk i sina uttryck. Gräsig och lite strävt spritigt slut.

Betyg? – Bra+. Saknar något och det är lite väl alkoholstarkt och obalanserat. Lite som en vanlig ale med en massa ekchips varpå det blir lite mycket kokos, vanilj och ja, inte mycket mer. Rätt kort inlägg och det säger faktiskt mer om den här ölen än om mig i det här fallet. Var nog den som jag tyckte minst bra om utav de tre.

Bättre sent än aldrig - Liefmans Goudenband

Efter ett långt dygn så blir det inte mycket mer spännande än ett inlägg om denna sura brunöl, eller belgian strong brown ale, som de har lagrat, blendat och slutligen buteljerat. Men imorgon blir det mer från Averys demonserie, det kan jag ändå utlova.

Liefmans Goudenband

Utseende: Klar mörkbrun vätska med nougatfärgat kompakt skum med minimala till små bubblor med fin gräddig topp.
Doft: Trevlig något trä och vaniljdämpad doft av vinäger. Rätt fylliga dofter med inbjudande balans av vinäger och det söta, något äppeldoftande. Dofter av karamell och även körsbär och andra lite sötare röda bär kommer på besök emmellanåt
Smak: Lättare munkänsla med bra småffizzig kolsyra. Tunn men fyllig och med en smak som kopplar åt många referenser på en gång – det är vanilj och ek, det är vinäger och äpplen och det är mustig lite källarkaramell. En spontan tanke är att det är en bättra Panil Bariquée utan laktosen och med bättre komplexitet i smaken, och variation för den delen. Gungar omkring rätt bra i fina cirkelrörelser i baktakt mellan att vara för söt för att sedan brytas av mot vinägern. Kanske hade jag velat ha mer sur vinäger, men samtidigt känner jag nu hur det crispat till sig rätt bra i munnen och blivit rätt stramt.

Betyg? – Bättre. Drickbar och sådär njutbart sötsursyrligt med en rätt bra, och ja – komplex, variation på dofter och smak som har allt från karamell, till äpple till källare till röda bär. Kanske hade jag föredragit lite mer vinäger och surt bett och nu var den lite mer åt det ’osura’ och kanske sötsmakande hållet (inte för söt för den delen). Nä, överlag är det här en sån öl jag skulle vilja ha hemma  för att då och då kunna ta något lättdrucket men ändå med lite styrka och variation i smakerna. Dock kan jag kanske förstå dem som tycker den är aningen söt eller kanske lite trist, men jag tycker den är god och drickbar – men inte något jag slår volter av.

Avery - The Demons of Ale - The Beast Grand Cru

Demoner i Colorado? Ja något åt det hållet har åtminstone Avery försökt sig på att skapa genom en serie om tre stycken öl som alla fått demonliknande namn, har okristligt höga alkoholhalter och ska vara mörka och  speciella. De tre ölen är The Beast Grand Cru, Mephistopheles och Samael's - där den första är den onde besten från skogen, den andre den andre fallna ängeln och den siste är demonprinsen eller dödsängeln. Jahapp, så vart den en glad positiv dag fram tills nu så börjar den sakterligen gå åt det mörkare hållet!

Vi börjar med The Beast och betar sedan av dem en och en, då de bara är tre stycken så lär det gå någorlunda snabbt. Ölen beskrivs såhär utav Avery, en beskrivning som ni lär se passar rätt bra:

The Beast is a seducer - accomodating, complicated, powerful, dark and created to last the ages. Beyond this, it’s futile to attempt to describe Him. He will unveil Himself differently to each of His followers. The mark is in His constitution

På pappret en rejält sötad belgisk strong ale där man använt en mängd maltsorter, bland annat honungsmalt (?) och specialmalt såsom rostat vete. Som om inte det var nog så har man magnum, saaz, galena, tettning, hallertau och hersbrucker (pjuh, där var det slut..) som humlar upp ölen rejält. Men inte är det slut där! Utan man har även russin, daglar, sirap, alfalafa honung, turbinado- och belgisk godissocker. En hel jekla massa innehåll med andra ord. Ölen är från 2009 och har 15.07% alkohol.

Avery The Beast Grand Cru

Utseende: Något rödare mörk orange vätska, lite som en ljusare barley wine. Skummet har minimala bubblor och något nötigare gul färg.
Doft: Rejäl doft som drar väldigt mycket åt barley wine-hållet. Mycket kola och karamell och en kraftig doft av söta russin och dadlar. Stor sötma från alla ingredienser, så klart – men samtidigt finns det en stor beska med gräsig, jordig och lite örtig beska. Välbalanserat och bra.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Bra smak med kola och stor värme, som dock inte blir alltför spritig trots alkoholhalten. Inte lika stor sötma i smaken som i doften men det maltiga är trevligt och det kommer fram lite bär i smaken. Besk känsla men inte på samma sätt som t.ex. Old Ruffian utan det är mer en känsla än massiv kropp. Något bränd sockersmak och söta frukter och bär.

Betyg? – Bättre+. Trevlig och väldigt, väldigt bra balans. Lite banning dock och det blir lite sämre än ’bäst’ för den massiva innehållslistan där alla de sötande ingredienserna inte riktigt känns nödvändiga. Exempelvis De Molen Macht & Mooi som har liknande smak men utan en hel armada sockerarter. Dock riktigt god! En öl att spara och en öl som visade sig vara mer barley wine än belgisk strong ale, så som den beskrevs så lär den klara sig igenom tiden man har den och den är verkligen kraftfull. Bra start säger jag.

Kvällsnotis: Struise Doppel Straus, variation på flaska.

 Åerts första extrainskrivna natt/kvällsnotis! Dagen efter att Avery's demonserie provats dessutom, men varför nämna det då jag ändå inte kommer skriva om dem? Lugna, de kommer framöver: The Beast, Samael's och Mephostopheles var alla tre alkoholstarka men utomordentligt intressanta öl och ja, det var lite djävulskt mörker i dem. Bra skit helt enkelt! Så missa inte att läsa om dem senare i veckan, men framförallt - våga prova dem om du ser dem.

Men nu var det kvällsnotis.. Struise har på besök hos De Molen gjort sig en dubbelbock på 8% och som kort och gott kallas för 'Doppel Strauss'.

Struise Doppel Strauss

Utseende: Något krämigt mörkbrun vätska med ett lagom nötfärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Frisk humle med lite aprikos och citrus som bums försvinner ut i den fylliga doften av malt, medelmörk sirap, mörkt socker och likörsyltade bär. Den känns nästan lite starkare alkoholmässigt än vad den kanske är. Det humliga finns kvar och det känns rätt beskt och när sedan fler dofter av bär, chokladkola och vidare en rätt stor dos kola kommer fram så drar den både åt belgisk strong dark ale, barley wine och old ale-hållet. Ja, en lite mer kolamaltig barley wine. Darn vad mycket karamell det känns som här.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med fylligt len (men småtunn) kolsyra och kropp. Smaken fortsätter med det jag skrev ovan om att den drar åt olika håll – visserligen år trevliga håll, så jag klagar inte. Beskt, alkoholhetta (utan att bli spritigt) och stor smak av kola och torkade frukter. Just något i eftersmaken ger också flashbacks av barley wine – jag tror det är något i humlen och även i efterbeskan som spelar in. Lite fylligare än en old ale men likväl en väldigt drickbar och lite spännande öl, det händer saker och det finns en bra palett med smaker. Blir nästan lite torrt efter en stund i munnen.  Dock är tippset att undvika att stjälpa i eventuell jästfällning då det ger lite väl mycket och kraftig smak av de smaker som gjorde sig mindre bra…

Betyg? – Bättre-, har inslag av brown ale, barley wine, belgian dark ale, old ale och så dubbelbock. Detta är en komplex öl så till vida att den har så mycket av många olika sorters öl. Det gör den intressant samtidigt som den rent smak- och doftmässigt är väldigt trevlig. Runda, fylliga smaker som ändå har lite besk och alkohol-het attityd men som ändå är lite eleganta och framförallt karamellsötade. Nä, trevligt mer än ’skitbra’

Ölprovning med Lost Abbey i fokus

Så, till slut kommer en något kortad redogörelse över Lost Abbey-provningen som hölls härom månaden och som ja, troligen vart rätt lyckad. Ölen var inga jag kommer hålla oerhört högt på någon lista, men de visade alla hur man kan göra rätt rejäla öl på ett rätt enkelt sätt.Själv bryggeriet Port Brewing / Lost Abbey, inhyst i Stone Brewings gamla lokaler, gör ju två olika sorters öl skulle man kunna påstå. Port Brewing gör väldigt trevliga öl i rätt typisk amerikansk västkuststil med mycket och rejäl humling medan Lost Abbey är den adopterade brodern från Belgien som har inriktat sig på mer europeiska öltyper. Eller som man annars själva säger "Everywhere we turn these days, there is a battle being waged between those who make good beer and those who make evil beer". Som ni kommer se så är alla ölen rätt enkla men ändå väldigt drickbara och genomgående så har de något som känns som om det går igen i alla ölen. Inte bara de som provades nu utan även i andra öl jag druckit från bryggeriet, vad kan jag dock inte riktigt sätta fingret på, men det kan ju vara allt från någon viss sötma, till en humlesort eller en jäststam. Man får helt enkelt dricka mer och prova sig fram.

---

Lost Abbey Carnivale
En saison man humlat med amerikansk humle, vilket förväntas ge den lite annorlunda och kraftigare fruktighet.

Utseende: Något grumlig vätska, gyllene orangefärgad med kompakt minimalt skum.
Doft: Tydligt humlad blonde ale som passar riktigt bra med den kryddningen som saisonen ändå för med sig. Ljus tropisk frukt och citrus.
Smak: Även här är det en god smak av humlig blonde saison med mycket citrus. Fyllig, god och riktigt bra mix av smaker.

Betyg? – Bättre-, riktigt fräsch och bra! Den humliga gräsiga beskan och den stora mängden citrus ger en fräshör som annars mest finns i exempelvis en bra geuze. En fruktig saison med geuzeinfluenser månne.

---

Lost Abbey Lost and Found
En belgisk dubbel brygd med russin.

Utseende: Orangefärga vätska, något grumlig. Aningar av skum som lämnar rester längs kanterna. 
Doft: Belgoöl med tydliga inslag av russin, kandisocker, mörkt sirap och sedan mer russin. Inte lika fin russindoft som exempelvis Dogfish Head Raisin D’Extra eller andra russinbomber – men russinen är fortfarande vad som står ut som tydligt.
Smak: Även smaken är belgotypisk med mycket russin och mörkt socker. Dock är eftersmaken inte alltför spännande utan rätt simpel. Ja, hela ölen är rätt simple men likväl god. Kanske har jag blivit mer bortskämd av russinboostade öl?

Betyg? – Bra+, bra doft men lite för anonym i smaken.

---

Lost Abbey Avant Garde
Min andra eller tredje ’Biere de Garde’, en lite annorlunda öltyp men som brukar vara rätt trevlig.

Utseende: Halvgrumlig mjukt varmt persikofärgad vätska. Ljust fint grädvitt skum med gräddig topp.
Doft: Söt doft med mandel, persika och söta fint torkade ljusa frukter. Samtidigt är det en bra citruslikör vilande över det hela, inte för mycket utan rätt bra för de 7%’en. Skulle kanske inte kalla den ’kraftig’ utan mer bra och tydliga dofter. Fräsch.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lite örtig och kryddiga frukter av aprikos och persika. Fyllig och lite småfizzig. En viss beska tillsammans med ljusa torkat söta frukter. Småkomplex och speciell på något sätt, men inte kraftig som en belgo strong ale utan rätt lättdrucken.

Betyg? – Bättre+, som en ofiltrerad smakrik lager/imperial pilsner men med mindre humle. Riktigt välstämda smaker, dofter och kropp. Kände inte riktigt av den kryddigheten som skulle vara där.

---

Lost Abbey Devotion Ale
En belgian ale med 'årets fräscha och nyskördade humlekottar' är tanken.

Utseende: Något grumlig gyllenorange vätska med fint skum med minimala till små bubblor. 
Doft: Fräsch! Druvor, frisk citrus med lime, grape och sweetie. Fräscht kryddigt, eller spicy snarare.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mycket citrus, citrusfräscht och humligt. Lite torr och örtig men också med citrusen och lite druva. Torr, men inte för bitande torr, syrlig känsla sitter kvar i munnen.

Betyg? – Bra+, mycket citrus, fräsch och trevlig. Men inte för kryddig eller ens så kryddig som förväntat.

---

Lost Abbey Red Barn Ale
Här har man faktiskt fulat och tagit Pizza Port's SPF 45 och gjort en belgisk saison av den som man kryddat lite extra med apelsinskal, ingefära, svartpeppar.

Utseende: Ljust aprikos/apelsinfärgad vätska med vitt skum med små bubblor.
Doft: Syrligt och lite druva. Fräscht, doftar lite ’grumligt’ fylligt. Apelsin, aprikos och gräddigt fräsch. Mumsig doft om man kan uttrycka sig så.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Något fyllig. Speciell god smak med hö, druvor och ljus torkad fruktighet av citrusskal. Smakrik och något torr eftersmak.

Betyg? – Bättre. Frisk och god. Ljusa smaker med druvor och frukt. 

Nytt öl-år som börjar i botten - Mongozo Banana

 Nu tänkte jag vara lite lustig där i rubriken, för året började ju inte alls dåligt, och ölen dracks faktiskt som en av de sista ölen 2010 och inte alls i år. Så hemskt och lurendrejeri här utav mig! Kanske borde haft som nyårslöfte att sluta med sånt. Eller så blir nyårslöftet att sluta prova öl 'bara för att det kan vara kul'. Ni kommer förstå senare i inlägget.

Belgiska Brouwerij Huyghe är hem för en hel armada av olika labels där väl främst Deliriumserien framstår som riktigt bra. Men så har man även denna label – Mongozo. Det är fruktöl med diverse smaksättningar såsom mango, kokosnöt, quinoua (…) och sedan denna – 'fair trade' banan (som om att den är fair trade gör den bättre i dert här fallet..). På något sätt har de även en pilsner, som bara har 5 röster på RB men som ändå har vunnit Belgiens bästa pilsner… Läser man här förstår man dock att det inte är svårt att vinna en tävling med endast fyra medtävlande.. Likväl. Som fantast utav apor, vilka gillar bananer så köpte jag på mig denna öl, Mongozo Faitrade Organic Banana mest på skoj. Att det står ’Lucifer’ under det gyllene aluminiumöverdraget gör denna öl än mer lustig i mina ögon. En snäll fruktöl med banansmak, från en underlig liten label - och med Lucifer på kapsylen? Underligt är ordet. Eller heter bryggmästaren eller hans dotter/son/hund/marsvin månne Lucifer? Underlighetens frågor hopar sig...


Mongozo Banana

Utseende: Lite urvattnad gyllengul vätska med ljus rätt fint skum med minimala bubblor och rätt mjäll gräddig topp.
Doft: Doften av skumbananer sprider sig runt glaset direkt när man häller upp ölen. Det doftar kemiska skumbananer, eller om det är skumbananer med lite väl mycket inslag från en lager man hällt någon, säkert giftig, kemikalie i. Det är inte lika ’äckligt’ som det låter, för det doftar bra med banan utan är mer att det doftar tvättmedel. Undertill är det sött på lite typisk ’dålig fruktölsmaner’.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Sött. Sött. Aaaah, sött. Banansmakande söt pilsner med lika söt eftersmak. Smakar bättre än doften doftar men mest på grund av att det inte smakar tvättmedel. Men fy attan vad läskigt det är och jo, där i de första smakerna är det lite tvättmedel igen. Tvi. Förr brukade jag då och då köpa bananläsk på hälsokustbutikerna, den smakade banan och läsk – detta påminner om denna läsk men med bra mycket mer sötma och så den lilla dosen av tvättmedel.

Betyg? – Icke, som det står. ’Undvik denna!’. Nä, det var inte hemskt och vedervärdigt men på tok för sött och med rät tydliga kemiska bismaker. Samtidigt kan det nog vara något för de som inte förstår vad det är de dricker. Tar man sig bara förbi det kemiska och det lite väl söta så är det smaker av både pilsner och uppumpad trist blasklager.

Årets första öl, börjar bra, Dogfish Head Black & Blue

Hoppas ni alla har haft en trevlig nyårsafton och inte är alltför zonkade idag av gårdagens mat- och dryckesbravader! Kanske är det lite vila och ro man vill ha nu denna helg för att sedan ta sig an det nya året. Få den där lilla extra orken att inse att träning och en bättre kost kanske inte är helt fantastiska genomtänkta nyårslöften, bättre att göra sånt för att man vill istället för att man lovat sig själv att tro att det är vad som ska ske. Mitt nyårslöfte är att fortsätta med det jag fortsätter med och fortsätta njuta av livet i dess trevliga och chillade former. Därför blir även årets första öl här på bloggen en rätt trevlig sådan. Dogfish Head har gjort ett gäng fruktöl och även ett par vinöl, men två av dem hör lite ihop - Black & Blue och Red & White. Åtminstone hör namnen ihop och säkert är väl tanken att det är två belgiskinspirerade öl, då den senare av de två är pinot noirbetonad på rätt många sätt men en mer traditionell belgisk ale i grunden med tillsats av koriander och apelsinskal. Hursomhelst så är det den första av de två som jag druckit nu och det är en belgisk blonde ale med en rätt rejäl skopa puree av blåbär och björnbär. Dessutom har man med Hallertau och Saazhumle adderat lite örtig och fräsch humlekaraktär samt en IBU på 25. Flaskan köptes i New York i somras men har tappdatum i mitten av 2008. Båda dessa öl samt lite andra av deras mer belgokaraktäristiska öl har en speciell belgisk jäst som jag även tror att de använt till andra öl, den brukar ge en rätt speciell karaktär på ölen så vi får se hur mycket utrymme den får här..

Dogfish Head Black & Blue

Utseende: Lite blårödare mörkt organgefärgad med lite lätt skum som rätt snabbt försvinner ned till lite smutsiga rester.
Doft: Som en typisk fruktöl med ljus malt, en aning örtighet och söta bär. Det står att de använt samma jäst som till bl.a. Pangea och ja, den torra belgiska jästen känns av och ger lite torrare finish på bärdoften. Både björnbär och blåbär är rätt klena vad gäller kraft i doften och det är snarare mörka hallon och en lite gnutta blåbär som märks av.
Smak: Lättare munkänsla med okey, småfizzig kolsyra som i många ölen i ancient aleserien. Nu börjar den speciella jästen bli rätt vanlig för mig, och tyvärr är den rätt trist. Den ger en torr och markant smak, där alkoholen (10%) nästan lyser igenom smaken. Både björnbären och blåbären blir därmed lite förskjuta och det är mer torrhet från jästen och lite strävsyrliga smaker från bären som är kvar. Björnbärssmaken kommer fram mer efter ett tag och då blir det lite, ’lite’, mer elegant då det torra och bäriga ger en rätt speciell smak.

Betyg? – Bra. Väldigt speciell och som alltid med Dogfish Head’s lite mer utstickande och vågade öl så är det på gränsen mellan genialiskt och lite negativt konstigt. Det torra i jästen måste verkligen uppfattas tillsammans med de rätt dova och syrligt sträva bärsmakerna – och allt då med en närvaro av en nästan spritig finish. Det är lite samma som några av ancient ale ölen samt just Pangean som också har samma jäst och den är nog inget jag gillar. Jag föredrar mer lambicartad karaktär mer än en tunnare syrlig jästbetonad sådan och ölen hade vunnit på att ge mer uttryck för frukten än jästen. Dock bör jag väl påpeka att den inte är så oerhört influerad av jästen, men det lyser igenom tycker jag.