Mitt i denna apvärme så har jag haft fullt upp med examinerande och långa dagar i hetta. Men nu är det tillbaks till verkligheten! En helg med provning av Uinta väntar och idag ska det bli både en och två IPA's som ska slinka ned i min hals. Först ut blir bröderna Lundh's (SeaGoat) PIPA. En fruktig humlebomb har jag blivit utlovad och det ska bli kul att se om den lever upp till sin andra placering på Mikkeller Hop Bomb Challange.
Men nu en annan humlenbomb!
Three Floyds Dreadnaught målas ofta upp som imperial IPA'n med extra I, den toppar listor över bästa humlebomber, över bästa IIPA's och mycket mer. Men är den så bra? Är ölen som framställs som "a hophead's dream beer" den fruktexplosion som silas genom humlekottarna rakt ned i den törstade humleofilens spruta? Som alltid finns det bara att sätt att prova vad denna 9,5%'iga IBU-fest (100 IBU) går för...
Three Floyds Dreadnaught
Doft: Grym doft med humlekottemos och en balansgång få dansöser skulle kunna få sina små ihoptryckta fötter att klara av. Lite sötgräddig malt sätts sporadiskt i kontrast mot kotte, kotte och mer humlekotte. Fruktigheten med grape och lätta inslag av karribisk strandparty är också där.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Stor smak av humlekottar som ger oljig smak med bra sälta. Skog och en välbalanserad maltbas sätts mot en fruktmix som jag hade hoppats hade varit något mer framträdande. Som alltid med Three Floyds så är "besvikelsen" ofta i att de är på tok för välbalanserade vilket kan kräva lite mer av den som dricker ölen, samtidigt som det inbjuder för fler att gilla deras öl!
Betyg? - Bättre+. Balansen är toppenbra, smakerna följer lika väl som en dresserad katt och likväl så är man lite ställd. Man förväntar sig något mer, något som exploderar eller puttar omkull än - och som jag skrev ovan så är det det som gör ölen både oerhört bra men också dess svaghet.
