Snackar man galenskap är det två representanter som troligen står ut mest, en från vardera sida av Atlanten. På vår egen sida, Europa, kan vi nog alla hålla med om att
BrewDog får anses vara en rättfärdig kandidat för den titeln. Åker vi sedan över Atlanten och över till Munster så finner vi den Amerikanska motsvarigheten,
Three Floyds. Kanske är deras öl inte lika galen om man jämför med spottöl och "öl-med-extra-allt-och-lite-lingon" (påhittat exempel dock) som Sam och
Dogfish Head spottar ur sig (...). Men som personer och med sin filosofi och sitt sätt att göra öl så är det nog få som annars skulle klara av att axla galenmanteln lika bra som teamet på Three Floyds. Framförallt gör de förbaskat bra öl, det får absolut inte glömmas bort och det är sällan de låter sin galna påhittaranda gå före kvaliten på ölen. Lätt galet är också deras anda att vilja göra tolkningar av Europeisk öl, ta bara
deras Märzen MunsterFest och så nu dagens öl,
Robert the Bruce, en scottish ale.
Det får också ses lite hype'at blandat med förväntningsfullt med den här ölen då dessa Amerikaners scottish style ale ligger etta på Rate Beer's lista över de bästa inom sin stil. Scottish Ales är lite maltiga, ofta med en löt rökig touch och liksom belgarnas (eller tjeckerna m.f) 8, 10, 12 som beteckning på styrkan använder man 60, 70, 80 shilling för att visa på alkoholhalten (så som jag förstått det). De lite starkare Wee Heavy'na (ta t.ex.
Alesmiths Wee Heavy) har lite högre procenthalt, är något mer estriga och har en tydligare ton av "alkohol". Robert the Bruce är mer av en 90 shilling och har en alkoholhalt på 6.5%
Three Floyds Robert the Bruce
Scottish Style Ale
Utseende: Kommer ur flaskan som en träoljebrun vätska med fluffigt mattbrunt skum med små till stora bubblor. I glaset är det snarare en vacker mahognyfärgad vätska med avsaknat skum som är kvar.
Doft: Stilenligt malcentrerad doft med träbittert inslag av träolj, karamell och kolasötma. Lite syrligt rökt trä och malt samt vissa inslav av krydda. Mörkt socker varav lite är något bränt. Man kommer inte riktigt ifrån det lite fräna i doften som är som ett lock ovanpå sötman.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Mjuk men lätt vätska med en lätt krämig stil. Malten är såklart där men sötman är inte fullt så klibbig och påträngande som den ibland tenderar att vara. Det är lättsamt, inte alltför smakrikt men känns ändå som att man lyckats göra en både relativt stiltypisk öl som ändå är lite annorlunda. Det slutar något torrare och är väl lite aningar av ljus inte alltför smakrik choklad, lite nötter och lite syrup.
Betyg? – Bra(+). Tyvärr smakar den inte så värst mycket och det är lite som med deras MunsterFest, en välgjord variant av något få förutom tyskar och skottar/britter riktigt kan göra. Om det beror på kunskap eller bryggverk vet jag inte, men det är inget som står ut, inget som överraskar och inget som känns som att det här är en öl man bara måste prova. Nästan hellre att jag får ut mer av det jag inte gillar i såna här öl än att den är för balanserad och mild som i det här fallet.
