Coors Light - Sista amerikanska ölen på systembolaget

Ja, i min resa runt amerikansk öl så måste man börja lokalt och sedan sprida sina dryckesspröt. Både för att lära sig vad det är man dricker, vad man uppskattar men också för vad som finns. Som jag ofta framhäver i diskussioner, du måste inte gilla all öl (eller vin, sprit, etc) - men om du inte provar olika sorter hämmar du din referensram och framförallt kunskapen om vad du faktiskt tycker om.

Därför har jag under året som bloggen varit igång försökt prova det man kommer över på denna sida Atlanten och systembolagets utbud är ju en bra grund att "bara bocka av". Så från det ordinarie sortimentet har öl efter öl bockats av och häromdagen stod jag mot min slutnemesis. Coors Light. En öl jag ska erkänna att jag gärna dricker, dels för att jag förstår poängen med light-öl från en "fest"-synvinkel, men också för att den är perfekt att hinka i sig om man är på det humöret.

Men det är skillnad på att hinka i sig öl och att dissekera den, ta ut smaker,dofter, intryck i formen av en recension. Först då får man den placerad på sin måttstock.

---

Så såhär var den, Coors Light från Miller/Coors. Som för övrigt är ett av de två bryggerier med "flest sämsta öl" på RB.

Utseende: Vitt skum, rätt poröst trots allt. Små till medelstora bubblor. Lite äppelgyllene gul färg.
Doft: Inte så mycket. Liten humlebeska och lite maltig sötma med doft av lite majs och brödighet.
Smak: Rätt lätt munkänsla. Inte så mycket smak men ändå inte helt smaklös. Poängen med öl likt denna är att de inte ska smaka dåligt eller mycket - så de blir hellre vattniga. Liten känsla av kolsyrad, välutspädd äppeljuice. Perfekt som "sitta-på-stranden-och-grilla-öl" i sommarsolen då man vill ha något att hinka på under en kväll

Betyg? - Sådär+, Den ska ju serveras iskall (så att de traditionella bergen på flaskan blir blå). Just att den inte är dålig utan bara menlös är vad som gör den "+" i min bok jämfört med andra lagers. Jämför bara med Spendrups Pistonhead som inte går att dricka eller andra brödiga svenska massproducerade lagers där smaken till slut ger en kväljningar och avsky.

---

Drack sista kvarvarande rester ur min BFM 11éme flaska igår och jag börjar nog gilla den mer och mer. Att den tappat lite kolsyra och fått mer luft gjrode att smakerna blev lite tydligare. Fortfarande en lite rörig öl, men intressant.

Ska nog köpa på mig ett gäng Sigtuna Vårweizen och Amarillo Spring imorgon inför sommaren. Fasiken att inte dem kom typ 1-2 månad senare. Nu är de slut då man vill ha dem som mest. Iof kommer det ju bra mycket annat gott också så. Men ändå, just sådana man själv faller för och vill ha bredvid grillen ska man hålla hårt i.

edit: som david påpekar i kommentarerna så kommer de finnas kvar "under våren". Men ser man till antalet släppta öl/antalet som kommer släppas så är ungefär hälften redan i butik om jag läser systembevakningsagenten rätt.

Sigtuna Vårweizen - En till superb sommaröl!

En av de nyheter som dök upp på bolaget nu i februari var Sigtunas Vårweizen, men då jag redan hade en hel del annat att bära med mig hem så fick den stå kvar på hyllan - tills igår. Läser man på ratebeer och även på lite andra bloggar så får den lite varierade omdömen där många undrar vart humlen tagit vägen.

Utseende: Fint persikogul grumlig vätska med lätt äggult skum med små till medelstora bubblor som lägger sig rätt högt i glaset.
Doft: Väldigt kryddig men mer då åt "blonde"-hållet än hefeweizen tycker jag. I alla fall vad gäller vetedoften och dofterna av banan och kryddor med den där lite söta godisaktiga doften. Väldigt fin doft där jag nu bryter ifrån och säger att jag hittar fina humledofter av just den amerikanska typen, lite Amarillo åtminstone. Det vilar nästan en humlehinna över doften som jag tycker är rätt påtaglig - och väldigt trevlig. Mycket humlig och kryddig utan att dofta för kraftigt av humle.
Smak: Pirrande kolsyra och medelstor munkänsla. Även i smaken så är det en mycket fin balans mellan smakerna och munkänslan. Detta är en öl som ska drickas mer än långsamt njutas av. Perfekt på sommaren med sin läskande och relativt kraftiga smak. Hade den varit kraftigare åt något håll, tex mer humlig, hade den inte varit lika lättdrucken och god. Trevlig humlesmak med liten beska. Samtidigt är det vetesmaker där och det är lite som en amerikansk veteöl men med lite mer smak och bättre balanserad humlighet.

Betyg? - Bättre, doftar mer än vad den smakar. Men humligheten, den välbalanserade vetesmaken och framförallt dess läskande effekt gör den ultimat bredvid grillen. Och att jämföra den med klassiska hefeweizens tycker jag är orättvist, jämför den istället med amerikansk veteöl så märker man hur pass mycket bättre denna är.

---

Sedan märkte jag att den Samichalus Helles jag köpte igår var från 2008, då jag senast drack den. Trevligt, den har alltså stått undangömd på regeringsgatan sen dess. Kul då det enligt flaskan var första gången man bryggde den sedan typ 1985 eller något sånt.