Struise Black Albert
Imperial Stouten som ligger bakom hela ovannämnda serie och är en fantastiskt god sådan som jag tidigare bara druckit på fat. Innehåller enligt flaskan ”godis”, vilket nog innebär godissocker på god belgisk maner.
Utseende: Vätskan är lika svartbrun som natten medan all form av skum lyser med sin frånvaro, dock finns en liten smutsig hinna som väl får räknas som skumrester!
Doft: Svart, mörk doft med lätt alkohol. Det är mörkaste chokladen, mörkrostat kaffe och lätt bränt trä.
Smak: Lättare munkänsla med len lätt kolsyra. Mjuk och inte alltför tung känsla i munnen. En smak som direkt för med sig mineral och aska men som sedan fylls ut med mer mineraltorr choklad och kaffesmak mer än fyllig och bitter sådan, även fast det kommer lite bitterhet sen. Mer och mer choklad framträder i smaken, men det är ändå något som gör att den sticker ut mot många andra imperial stouts. Det är inte att den är mer varierad, balanserad eller komplex utan kanske snarare att den är vare sig för torr, för fyllig eller för bitter – utan den är något annat. Kanske är det att det är lite kaffe och sojabönorstuk på den, lite fruktigt och med annan smak än mjuk choklad och liknande? Kanske att den också är lite blommig på något fint sätt, hmm, trevligt är det iaf.
Betyg? – Bäst-, väldigt drickbar och nutbar imperial stout som nog passar dem som kanske inte alltid föredrar amerikanska, maffiga ’impar’. Har för mig att den var lite kraftigare på fat, men att den då också legat och vilat en tid innan fatet öppnades. Det är lite orostad kaffeböna och blommighet i den också, ja, en väldigt bra och njutbart balanserad imp med andra ord.
Black Damnation I
Den första ölen i serien bryggdes hos De Molen och är en olagrad blend mellan Black Albert och De Molen’s Hel & Verdoemenis. Min första flaska jag köpte in från serien får bli den sista att prova och jag ser här att etiketten på den 75cl flaskan står på holländska (de andra var på engelska..). Också den enda av ölen jag haft på 75’a och inte på 33cl flaskor.
Utseende: Jämförelsevis tunnare brunsvart vätska med ett lite ljusare chokladbrunt skum med minimala till små bubblor.
Doft: Fruktig aska, bränt trä och rostat, nästan bränt kaffe och choklad. En dos av mörkt socker följs av mer kaffe, lite till och sedan aska igen. Mer traditionell imperial stout men ändå med ’något visst’ som gör att den sticker ut lite.
Smak: Lättare munkänsla som tas över av en tung, fyllig känsla när den växer ut i munnen. Len och mjuk och tar stort utrymme i munnen. Kola och stor smak av lite askad kaffe och choklad med en lätt mineralig bitterhet mot slutet. Bitterheten sätter sig väldigt bra och vad jag gillar är att den inte känns humlig eller sådär ’oljig’ som den ibland kan bli vilket i mitt tycke tar ifrån en imperial stout lite av sin fina balans. Lättdrucket svårdrucken skulle jag vilja påstå med en smak som tar kraft, tar plats, men slinker ned väldigt lätt.
Betyg? – Bättre, väldigt bra blandning av smaker som är mer avancerad än ”simpel” choklad och kaffemix, en humlig bitterhet är välintegrerad och ölen rakt igenom känns väldigt bra. Samtidigt är den inte mer komplex än såhär vilket inte är något dåligt, men medan de andra väl olika blends alternativt lagringar så är detta en riktigt grym imperial stout utan särskilda krusiduller.
Struise Black Damnation II – Mocha Bomb
Här har Urban blendat 25% De Molens Hel & Veroemenis som lagrats I ett halvår på Jack Danielstunnor hos Struise med 25% Cuvée Delphine medan övriga 50% är Black Albert lagrad på hela Colombiska kaffebönor. Galet? Javisst!
Utseende: Fin svartbrun vätska med chokladbrunt skum med fin lite gräddig topp och porösare ”kropp”.
Doft: Väldigt mycket rostat kaffe men utan en alltför bitter ton, något jag gillar. Istället kommer man på ord som ”vaniljsöt” och ”kola”, men även choklad, mkt choklad. Det blir kraftig på ett lite oväntat nedtonat, lite finare, sätt. Doftar man i glaset när det tömts på det goda så framstår lite dofter av tobak och ev lite romliknande aromer.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra som ger en fyllig och len känsla i munnen. Väldigt lent och smakrikt. Här kör man lager på lager men med bra transparens i smakerna. Man känner av den bourbonlagrade smaken även fast den inte riktigt har fått större fäste, men det är mörk rostad malt med vanilj och lite kola, men samtidigt är det lika mycket choklad och välrostat fylligt kaffe – så det tar ut varandra lite. Men jag gillar det, på något sätt är detta som en oväntad men bättre variant på Southern Tiers Ja*vah! Här har man mycket choklad men likväl väldigt mycket rostat fylligt kaffe så tillsammans blir det som chokladdoppade kaffebönor men betydligt mycket fylligare och med mindre humle och lenare vätska än ST’s Ja*vah. Nu gillade jag Cuvée Delphine väldigt mycket men jag anar inte alltför stora smaker från den. Dock kommer bitterheten lite mer mot slutet, men den är fortfarande mindre än väntad (jämfört också då med t.ex. De Molens H&V etc). Än senare växer även en rätt tydlig fruktighet fram vilket är bidrar med ännu en färgklick till smakpaletten.
Betyg? – Bättre+, en av de bättre chokladstouts jag druckit om man får kalla den så. Väldigt len och med fin fyllighet och med tillräckligt mycket bourbonlagrad H&V för att man ska få lite smak, men ändå inte mer än så.
Struise Black Damnation III – Black Mes
Här har man dragit Black Albert vidare och låtit den lagras tre månader på Paul Melia’s (Mes) favorwhiskey, närmare bestämt Caol Ila’s Distillers Version 1995. Har förutom de vanliga ingredienserna även fått tillsatsen ”a dark twist of the mind”.
Utseende: Svartbrun vätska med chokladbrunt skum, rätt mjäll och gräddig topp men lite porösare undertill. Ser ut som en bra imp stout ska!
Doft: Stor rostad och lite rökig doft av torv och malt. Mycket trä och sen kommer det fram en rätt genuin och fin doft av lite kolaaktig men inte direkt söt whiskydoft samt ”unsar” av choklad som då och då kommer fram. Verkligen bra whiskydoft med lite gummislang, trä, torv och lite, lite vanilj.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra, med len känsla och små små bubblor. Fyllig chokladlen och även chokladsmakande vätska och wow, jag hade på förväg tänkt ifrågasätta hur mycket smak man kan få från 3 månader på whiskyfat – men wow, här det mycket! De 13%’en lyfter upp den fylliga och kraftiga kroppen väldigt väl och med whiskysmaken så är det på gränsen till att bli lite för mycket alkohol i smaken, men icke, den håller sig hela tiden under den nivå där man påminner sig själv om att det är en rätt stark brygd man dricker. Det är som om lagringen medvetet har fått shoppa loss bland vilka smaker och intryck den vill ha med sig från whiskylagringen och bara valt de bästa.
Betyg? – Bäst, verkligen bra! Mycket whisky i smak och doft men inte för mycket utan båda whisky och imperial stout-smaker får sin del och ibland samsas dem väldigt väl och ibland är någon över den andra, men de skär sig aldrig med varandra. Såhär ska en bra whiskystout vara.
Black Damnation IV – Coffee Club
Här har Urban låtit Black Albert vila ett halvår på väldigt gamla romtunnor varpå ölen ska få nyanser av tobak, vanilj och honung.
Utseende: Svartbrun vätska med fint chokladbrunt skum med minimala bubblor och lätt mjäll topp.
Doft: Tydlig doft av chokladdoppade cigarrer som nog är det mest utmärkande i doften. Sakta växer mer fruktighet fram men det är likväl lite het krydda, tobak och en del lättrostad espresso i fören.
Smak: Lättare munkänsla med mjuk, rätt tunn och mjuk kolsyra. Väldigt lent och en kolsyra som nästan faller isär i munnen. Smaken har tagit desto mer intryck från lagringen känner man och här framträder lite kryddig vanilj desto mer än i doften. Det är fortfarande tydlig tobak, chili alternativt pepparsting och en stor dos kaffe.
Betyg? – Bättre, detta är den tredje jag dricker utifrån serien och för varje har jag sänkt betyget lite. Här är det väldigt mycket tobak, eller snarare ciggar (mestadels ciggarrblad) i både smak och doft, kanske inte lika extremt som i tex Mikkellers Mandöl men likväl väldigt tydligt. Det är också lite hetta, sting, från någon form av blandning av peppar och kanske chili – lite samma värmande känsla som öl med chili i kan ha. Visst är den len, mjuk och snäll, men den var inte så komplex som jag förväntade mig. Stundtals är den dessutom lite rivig och torr vilket än mer spär på känslan av tobak och hetta, samtidigt är den lika ’stundtals’ elegant – dock hade den kanske vunnit på lite, lite, mer komplexitet – då hade den varit perfekt som smuttaröl – och man slipper köpa cigarr dessutom. Efter att dessutom ha stått tom och torka en dag så doftar flaskan riktigt gott och nu är det än tydligare – torkad habaneropeppar! Verkligen en stor doft av dessa kvarstår i den tomma flaskan och ja, det var sådan smak också – varifrån kan den komma så tydligt, romtunna?
Och så slutligen då!
Black Damnation 666
En twist på Black Damnation I som Menno var med och bryggde och som han nu själv har lagrat med hyvlat trä från 40 år gamla cognacstunnor på samma sätt som han gjort med Machtig & Mooi.
Utseende: Svartbrun vätska med fint kaffebrunt litet skum
Doft: Lite fruktigare doft jämfört med ’den vanliga’ BD och man märker att den tagit bra smak från lagringen. Lite rostat kaffe, bär och en lagom dos len choklad står för övriga doftintryck.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra, med andra ord lite fylligare och större än de övriga i serien. Riktigt fin fruktighet som gör att jag börjar tänka i banor av smaksatt choklad. Men det finns även mörkt socker och en tydlig belgokänsla närvarande samt den där skvätten rostat kaffe man aldrig undkommer. Väldigt lättdrucken trots att den är rätt kraftig och har en bra alkoholhalt – snäll, men elegant och gentlemannamässig. Uppenbarligen har Menno hittat ett par riktigt bra cognacsfat till sina cognacslagrade öl.
Betyg? – Bäst, elegant och vällagrat smakrik imperial stout som nog kunde varit med i serien och kanske även borde ha ersatt den vanliga BD I? Tydligare fruktighet och mindre aska än i originalet och jag tror att det är Mennos Hel & Verdoemenis som har fått ge med sig lite då de lagrade versionerna av den är lite roligare än vad den är ensam. Lättare komplexitet än vissa av de andra, men likväl väldigt bra.
