Jämför vi med krogar så är det ju lite annorlunda då de får sin öl via leverantörer som i sin tur får in ölen från respektive tillverkningsland och har en helt annan kostnadsbild. Men samtidigt är det värt att kommentera på hur t.ex. Sierra Nevada Bigfoot kan variera med 10-20 kronor beroende på om man är på Sorbon (billigare), Monks (dyrare), Bishops Arms (dyrare) eller t.ex. en köttrestaurang som Saddle And Sabre (mellan). Restauranger har ju inte samma intresse av att pumpa iväg litervis med öl, ofta har de någon shysst deal inom leden som gör att de kommer över ölen från första början men det är då man jämför priser på "ölhak" som det blir intressant.
Argument - Ställen utanför stan kan man hävda har billigare priser pga lägre hyror, behöver locka folk etc? Nej skulle jag säga, det finns ju flera bra ställen innanför stockholms tullar som tar bra priser. Samtidigt kanske dessa inte har samma utbud som de större ställena och därför inte behöver sprida sin "risk" genom att genomgående hålla högre priser.
Men vad är vi då beredda att betala för ölen, tas det i beaktning? Monks tar nästan 400 kronor för en De Molen IJsbock som ligger på 18cl. Jag köpte en sådan häromdagen för 40kronor. Är det hype, tron på okunkap hos konsument eller bara övepriser?
Den dyraste ölen jag har köpt på krog ligger väl på 400 kronor skulle jag tro, men då delade jag den också, samt så var den på 65cl. På systemet var det nog BrewDogs Pingvin som var dyraste per cl.
Igår blev jag exempelvis erbjuden att köpa några 3 Fonteinen Geuze Millennium (som är pensionerad och väldigt gammal). Dock för 1000 kronor flaskan, vilket kändes lite mycket. Men samtidigt vet jag att den flaskan på något ölhak hade gått för kanske det dubbla. Ungefär som med Samuel Adams Utopias. Är det då mer (märk mer, inte helt) värt att investera i öl man annars vet skulle vara bra mycket dyrare och framförallt svårare att få tag på här hemma om man nu får tillfället? Nu tänker jag inte på Millenniumen då, då jag inte gillar lambic eller geuze - utan generellt?
Men nu till öl - igår dracks till slut något från danska Amager Bryghus som jag lät bli då de kom med sina Hr. och Fru Fredriksen, men IPA gillar jag så den inhandlades nu senaste.
Amager Bryghus IPA
Simcoe, Amarillo och Cascade har ormgrop med en släng torrhumling i denna danska IPA. Den är däremot på hela 7% vilket ger mig föraningar om en lite tyngre IPA.
Utseende: Det pumpas ut en lite tyngre, lätt grumlig och rätt mörk röd-orangefärgat vätska. Skummet är rätt högt och rätt ljusbrunt med minimala till små bubblor. Ser rätt kraftig ut, på ett inbjudande och bra sätt. Tätt kompakt skum som ser så inbjudande och mjukt ut att man vill ha det som kudde.
Doft: Doften är fylld av de olika fruktiga amerikanska humlesorterna – men med en lite kraftigare finish som även avslutar med lite söt hasselnöt. Humligare och friskare än en DIPA eller Pale Ale men samtidigt maltigare och lite åthållsammare än vanlig IPA. Det är dofter av nötter, lätt liten grapedoft som sötas ut av malt och där den friska fruktigheten inte släpps loss mer än att man anar den. Fin beska på slutet.
Smak: Lätt munkänsla med relativt liten kolsyra. Känns lite tam, nästan lite döende utan att det innebär en tyngre, gammal humlesmak. Mer att den är lite klen och inte så humlebombastisk. I mitt tycke är den kanske lite för maltig och inte heller beskan (eller efterbeskan) är särskilt imponerande, dock finns den i en lite syrlig känsla efteråt i munnen. Samtidigt är den inte dålig, det är bra saker som finns där i flaskan, men de är kanske lite ojämna
Betyg? – OK, det finns potential i doften, likaså i smaken. Men alla intryck i form av doft och smak är för strömlinjeformade samtidigt som de balanseras för restriktivt och det är inte något som riktigt går att särskilja mer explicit.
