Nattnotis: Ängö Diabolisk och Närke Black Golding

Efter en kväll med massvis med god mat och bra fredagsunderhållning där jag kunde glädjas extra åt att jay vann årets upplaga av Idol (rock och grunge är bra skit, sen kanske Idol är lite som det är..). Nyss hemkommen och laddad inför morgondagens ölprovning så blir det ändå att 'värma' upp med lite svensk.. Dels Ängö Diabolisk, en av få svenska riktiga belgoöl (?) och så dels Närkes Black Golding - en öl som trots sitt namn inte är en Black IPA utan tydligen en baltic porter. Ibland blir saker inte mer spännande än så. Men för de som ser fram emot att höra lite om god amerikansk öl så kan ni ju alltid se fram emot helgen - drick lite god öl ni med - jag och Lost Abbey-flaskorna ska slå sällskap så det står härliga till! Jag är fortfarande osäker på den exakta startordningen imorgon, har knappt hunnit kolla upp ölen mer nogrannt - men får bli imorgon det med. Nu bär det av iväg mot andra skogar.


Ängö Diabolisk

Fick testa lite av denna belgiska dubbel på fat på Monks och min första tanke var nog om det är något annat svenskt mikrobryggeri som gjort en såhär pass bra tolkning av belgisk öl? Varför är det så lite belgisk öl i sverige?

Väldigt mjuk men ändå fyllig belgo dubbel med smak av ananas, vete och en nedtonad kryddighet. Tillsammans så blir känslan att det är väldigt bra och smakerna känns oerhört genuina och både fylligare och mer balanserade än vad betydande mängd belgiska öl kan göra!

Betyg? – Bättre-, jag gillart! Inte för mycket syrlig banan, krydda eller aningar av jäst utan en mjuk och smakrik svensk belgoöl! Grattis!


Närke Black Golding

Utseende: Brunsvart fin vätska med superkompakt poröst skum med lite gräddigare topp.
Doft: Doften börjar med torrt kaffe och lite gammalt gräs och en dos torkad humle. Doften växer lite med mörk malt och porterartade dofter av kaffe och choklad. Men även lite bittert saltlakrits och hav.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med en kolsyra som varierar mellan okey till bra. Lagom humlig smak med toner av gräs och krydda med en torr finish. Mineral, hav och aska blandas upp med choklad och lite bitter humle. Vattnigt kaffe och mer saltlakrits.

Betyg? – Bättre-, som en svaghumlad porter med lite torrt gräs och en större dos smaker och dofter från naturen såsom hav, mineral och aska, men även en bra dos lakrits och bitterher.

Vertikalprovning: Gouden Carolus van der Keizer Blauw 2006, 2008, 2010

 Faktiskt alltid missat/låtit bli denna rätt kända belgian strong ale så därför var det lite av en slump och det ena som ledde till det andra som gjorde att Erik på friskt bevåg beställde in ölen årgång 2006. Det hela gjorde oss lite förbryllade över hur vi nu skulle närma oss denna pjäs och kort och gott, 2006 fick leda till 2008 och då vore det ju korkat att inte gå all in och även ta 2010'an som ändå fanns via systembolaget. Ölen görs för att fira Charles den 5'e och bryggs därför i mindre nummer den 24'e februari varje år.

På tal om provningar så är det imorgon Lost Abbey-provningen går av stapeln. En hel radda öl: Lost Abbey Inferno Ale, Lost Abbey Judgement Day Ale, Lost Abbey Serpents Stout, Lost Abbey Devotion Ale, Lost Abbey Lost and Found, Lost Abbey Carnevale Ale, Lost Abbey Avant Garde och slutligen Lost Abbey Red Barn Ale. Som bonus blir det lite julöl och som kronan på verket en Westvleteren 12.

Som ytterligare helgnöje så har jag beställt två Pliny The Elder till - men även Samuel Adams / Weihenstephan Infinium och De Molen / Flying Dog bat out of Hell tillsammans med lite annat. De två första ölen ska bli spännande, särskilt då den första av de två släpptes i förrgår om jag läst allt rätt. Men över till kejsaren nu!

---

Het Anker Gouden Carolus Van der Keizer Blauw/Blue 2006

Utseende: lite smågrumlig klarmörk vätska med litet nougatfärgat skum
Doft: Underbar! Doft av nougat och choklad som lyfts upp av en liten dos alkohol. Vidare är det bär, mörka frukter och mer rostade nötter, kärnor och nougat. Verkligen underbar doft som slutar med lite spritiga russin och en doft av ’vällagrat’.
Smak: Lättare munkänsla utan nämnvärd kolsyra. Först är smaken lika perfekt som doften med smak av russin, nedtonad men superb malt, kola och mörka bär. Något som skulle passa utmärkt till en ostbricka eller dessert. Lagom söt med smak av belgiskt mörkt socker och lite jäst. Utöver nougaten är det kallt, kallt kaffe och lite mer rostade nötter som någon sedan öst på kolasås över. Smakerna varierar men är ändå rätt enkla och om det inte vore för att man skulle kunna hinka i sig denna så skulle den vara en riktigt toppenöl. För det är just det som kanske är det lilla abret här – att den är rätt tunn varpå smakerna är finfina men saknar pondus.

Betyg? – Bäst, serverar man den i enbart en liten kupa så framstår smakerna lika bra men man undkommer frestelsen att halsa i sig allt direkt, något man stundtals behöver för att få sin dos av alla de fina smaker och dofter som finns i ölen. Likörrussin, nougat och kolasås ger en väldigt bra smak och den sötma som vissa verkar ha funnit i yngre upplagor tror jag här är nedbantad, dock är detta min första Kaizer så.. Men kommer garanterat köpa fler!

---

Het Anker Gouden Carolus Van der Keizer Blauw/Blue 2008

Utseende: Lätt grumlig karamellkolebrun vätska med nötbrunt poröst litet skum.
Doft: Mer likörbetonad koladoft än i 06’an med lika tydlig alkohol i den kraftiga doften av russin och lite ’rough’are’ kolasås. Lite träbitter efterklang. Doften är inte lika fantastisk men likväl väldigt skön att sitta och dofta på.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med liten fizzig kolsyra. Spritigheten är desto tydligare här, men trots det så är den rätt snäll. Snäll och len med lagom kolsyra (något som saknades i 2006’an). Eftersmaken är småspritig den med men med en aning vattnig och syrlig finish. Smaken är fylld med russin och kola och även smaken är träbitter. Trots att smaken har en bra dos kola så är den inte lika kolasåsbombad som ’06’an. Nästan humletorr bitterhet på slutet med det träiga. 

Betyg? – Bättre+, russin och vanilj kalasar med kola och den träiga bitterheten ger lite extra till smaken – dock kanske det blir lite väl träigt stundtals (i alla fall jämfört med den smaskigare 06’an). Drickbarheten är bra och det är kul att se hur smakerna har utvecklats mellan 06 och 08 och snart nu med årets upplaga.

---

Het Anker Gouden Carolus Van der Keizer Blauw/Blue 2010

Utseende: Nästan brungyllene vätska med lite beigefärgat skum som dör bort snabbt.
Doft: Mörk malt, mycket maltigt med mörk sirap och candisocker. Fyllig doft med aningar av bär men med en avsaknad av russin. Blir lite finare men likväl kraftig efter en stund. Inte fullt så komplex.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Direkt infinner sig en karamellig smak i en rätt fyllig kropp med lite likörkola. Rätt ’rough’ än vad de äldre varit. Bättrar på sig mer och mer, men samtidigt är den lite för ’belgisk’ i sina smaker och dofter – de äldre är mer eleganta och bara bra öl, men denna är lite bråkigare.

Betyg? – Bra+, god och troligen något jag skulle kunna dricka igen. Som en bra belgisk strong ale men inte alls lika ’fantastisk’ som de äldre ölen.

Tack och adjö för Urthel Hibernus Quentum Tripel

Så har nu turen kommit till Urthel Hibernus Quentum Tripel, den sista ölen från min Urthelprovning på en 6 olika öl eller vad det blev. Dock råkade den få ligga i förvar i mitt lilla anteckningsblad tills nu, men så kan det gå. Kort så kan jag berätta att ölen från början var en vinteröl som 2002 vann guldmedalj i World Beer Championship - och - ölen har nu slutat göras. I maj i år så tyckte Hildegaard att det fick vara nog, så på så sätt var det en passande tid att dricka en nu då. Som alltid med belgiska öl är det lite av outforskad mark för mig då jag aldrig vet vad en Belgisk öl kan bjuda på. Det bör vi råda bot för så då jag har skrivit klart detta så ska jag nog öppna Struises Doppel Strauss som de förvisso har brygt hos De Molen i Holland.. Nog om sånt nu och över till själva ölen.


Urthel Hibernus Quentum Tripel

Utseende: Gulare persikofärgad halvklar vätska med gräddvitt skum som faller ned till några millimeter hög smutshinna. 
Doft: Banan, jäst och lite hö och senare mer krydda, citronskal och lite apelsin, med lite alkoholsting på slutet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt fyllig men ändå inte alltför kraftig vätska utan rätt mittemellan. Smått alkoholstark smak med lite kryddig banan, citrus och halm. Det blir lite godissötma efter en stund då även lite torr bitterhet infinner sig. Men inte alls så komplex eller fint balanserad och variationsrik som många andra tripel’s. Det finns med andra ord smaker, men de når inte riktigt fram och den alkoholtorra och bittra smaken som även pareras då och då med lite sötma gör att den känns lite bråkig. Lite jästsmak där på slutet som inte känns helt hundra dyker också upp.

Betyg? – Bra-, inte dålig som jag brukar skylla ifrån mig med, men jag förväntade mig nog lite mer. Men på samma sätt som quadrupeln var bra men ”inte lika bra” som t.ex. La Trappe så är även denna bra men inte så pass bra att jag skulle välja den föra något annat.

Manker går på finsk språkkurs - Dogfish Head Sahtea

Jag måste ju direkt medge att jag är lite korkad, lite på förhand vill säga. Att jag sedan blivit än dummare sen igår gör ju inget - anledningen? igår kväll skulle så Dogfish Head Sahtea avnjutas. Denna kryddöl brygd på enbär och som 'torrhumlats' med svart chai-te som jag först, först då jag läste på flaskan insåg att namnet (obviously) och ölen var en Sahti, den finska öltypen (?) som görs på just enbär. Nä, Manker på finsk språkkurs! Hursomhelst. Denna ingår i ancient ale-serien från Dogfish vilket blivit en väldigt spännande serie öl med varierat, 'speciellt', utfall men där alla öl är såpass historiskt laddade att en ölfantast måste bli imponerad. Det är även kul att följa Sam på Brew Masters och se hur många av dessa olika skapelser blir till och få lite mer humm om produktionen och bakgrunden, dessutom har det bättrat på sig lite sen avsnitt 1 (avsnitt 4 sänds i USA inatt).

Dogfish Head Sahtea

 

Utseende: Ser ut som multivitaminjuice med lite vattnigt stuk och med en nästan skumlös topp.
Doft: Svart te med enbär i en ovanligt fruktig soppa, lite persikopuree och barnmat över det fruktiga. Jämfört med den andra sahtin jag druckit, Dugges och Nögne Ö's, så är denna ljusare, fruktigare och snällare känns det som. Te'et ger lite extra mot slutet och ger lite lagom mörk örtig/kryddig finish.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med lagom (ok-bra) kolsyra. Först är den rätt syrlig, sedan mjukas den av med lite fruktig smak för att sedan bli lite syrligare igen. Så håller den på och pendlar, men på ett bra sätt. Väldigt lättdrucken trots sina 9% och framförallt så är den väldigt fräsh. Te'et ger lite bitterhet vilket gör sig rätt bra för att ge lite mer 'händelserik' kropp.

Betyg? - Bättre+, den här vill jag dricka igen. Lättdrucken, ljus och både fruktig men med rätt distinkt enbärssmak. Riktigt god och till skillnad från många av de andra i Ancient Ale-serien så är den i inte såpass 'speciell' så att man tappar intresset. Ofta kan de ölen annars vara lite för tunna och samtidigt sura eller syrliga och vara mer som vin än öl. Det är såklart intressant, men inte alltid något man då vill dricka igen, och igen.

Första plumpen på kartan? Founders Cerise?

Innan öl - själv-PR
Fast innan det så tänker jag fortsätta tjata och göra motsatsen till smygreklam - alltså helt öppet be er, om att rösta på mitt fotobidrag i denna tävling. Bara att klicka på 'logga in' (funkar det med olika mailklienter och facebook) (ingen reklam och ingen info sparas). Gå till dennna bilden och klicka på 'gilla' - så, klart! Gör det så får snåle Manker en julklapp tidigt i år! Och,i den ursprungliga bilden så står faktiskt min Russian River Pliny The Elder med i sin fina gröna färg på flaskan, så den är delvis ölrelaterad!

---

Founders Cerise, ölen som ändrar synen på Founders?

 Tidigare hag jag ju konstaterat att Founders är ett av mina favoritbryggeri så till vida att de håller så oerhört hög lägstanivå med sina öl, förutom någon IPA så har jag verkligen gillat allt jag har druckit därifrån. Ser dessutom fram till den Nemesis 2010 som står här och väntar - någon som har provat den och kan ge ett utlåtande? Däremot är jag smått osäker nu med deras körsbärsöl Cerise, ölen som enligt andra ska vara den som tar bort pricken över i för dem. Så självklart blev det att prova den och såhär löd domen.

Denna körsbärsjästa öl lär bli den som får avgöra lite huruvida Founders är ett superbt fantombryggeri eller att de faktiskt har gjort åtminstone några få lite mindre bra öl. Cerise är på 15 IBU och med 6,5% bör det ändå finnas lite kraft här i flaskan. Lärde mig nu också at Founders har skruvkork på sina öl – eller är det bara denna? Vågar inte öppna en av mina Breakfast Stouts också kolla.


Founders Cerise

Utseende: Lättare rosanyanserad orange färg med ett litet ljust ljust rosa skum som dör ned till lite rester kring glaskanten. 
Doft: Direkt är det något som påminner om hur det kan bli när amerikanska bryggerier ska göra europeiska ölstilar såsom t.ex. veteöl för det är liknande här. Doften är av körsbär, rätt torra småsura. Men en maltbetonad sötma finns också här med nästan mandellikörartad stil. Körsbärsmustigt och sådär fint florsockrat nedsötat.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt fyllig men ändå lagom kraftig och ja, nästan lite tunn kropp. Smaken är lite ’gullig’ med körsbärsen som flörtar med en utifrån kroppen från en rätt shysst ale. Det blir som om man hällt i körsbärssyup i en rätt bra öl och ändå är det inte dåligt. Det är inte artificiellt och det är inte hemskt – men är det bra då? Jag vet inte, det är väldigt drickbart – men så var ju också Hoegaarden Rosé och Früli’n. Medan de två var utpräglade ’hinka och njut, det är sommar’-öl så är den här ändå från Founders och frågan är vad för syfte den har, om den har något? För vore den enbart ett kul ihopkok så? Mnjae, maltigheten lyser igenom, körsbären är florsockrade och därmed inte så sursyrliga som de annars vore och överlag så känns den lite obalanserad.

Betyg? – Bra-, drickbarheten är stor och den känns inte lika juice’ig som de övriga två fruktölen jag nämnde ovan, men här lyser malten igenom. Som en bra öl man lagt (förvisso välsmakande sådan) syrup i. Jag ogillar det inte, men jag blir ändå lite besviken och det lilla minuset är för att om det vore stekhet sommar så hade jag nog ändå valt bort denna. Fruktöl på sommaren ska vara läskande och försvinna, den här känns fortfarande som en vanlig öl, men med fruktig smak. På något sätt blir det som Magic hat #9 (oh love) men med just körsbär så tycker jag att man kunde förvänta sig något annat, något mer. Ölen förändrar såklart inte min åsikt om att Founders gör grym öl, men den blir en liten bump på vägen, men sådana tycker jag att alla bryggerier oftast har och ofta fler än en, så inga konstigheter här med andra ord.

Nattnotis: Urthel Samaranth

                                            Innan öl - själv-PR
Fast innan det så tänker jag fortsätta tjata och göra motsatsen till smygreklam - alltså helt öppet  be er, om att rösta på mitt fotobidrag i denna tävling. Bara att klicka på 'logga in' och så funkar det med olika mailklienter och facebook (ingen reklam och ingen info sparas). Gör det så får snåle Manker en julklapp tidigt i år! Och ja, i den ursprungliga bilden så står faktiskt min Russian River Pliny The Elder med i sin fina gröna färg, så den är delvis ölrelaterad!


Öl till slut
Jahapp annars då?, United fick oavgjort (men vann gruppen), FCK är vidare (kul) och annars så är landet som vanligt. Så vad göra mer då, jo dricka öl. Fast denna öl från Urthel dracks faktiskt för ett tag sen, men nu kommer ett litet omdöme upp - till slut.

Urthel Samaranth nu då? En ABT/Quadrupel, vilket till att börja med är en ölsort jag sällan dricker. Tyvärr. Det har bara blivit så, men likväl då jag doftar på en La Trappe eller liknande så känner jag vad jag missat, för det är en öltyp som är för njutare om något. Det här då en öl som Hildegaard bryggde till hennes bröllop vilket serverades istället för vin. Hon själv kallar det en strong amber ale, men oavsett vad så verkar den ha lyckats med något. Extra kul att dricka en Quad som också bryggt hos La Trappe vilket är lite lustigt.

Urthel Samaranth

Utseende: Mörk orange, lätt grumlig och lite aleliknande vätska med litet cremefärgat skum som dör ned till en smutsig hinna med lite rester på glaskanten.
Doft: Söt alkoholnedkärad karamell och kola, toner av marsipan och även lite nötig mandelmassa – allt med denna allnärvarande alkohol där edge’en dock faller bort tillräckligt fort för att bara lämna kvar det trevliga och karamelliga dofterna. Slutar med lite torkade och kanderade mörka frukter.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Len känsla i munnen med lite fizzig kolsyra med små bubblor. Först är det en alkoholstark smak av kola och dessertvin eller kanske calvados och en dos rom. Romdränkta russin, äpplen och några körsbär som en fumlig person sedan drullat ner lite kola i. Det är svårdrucket med den alkoholstarka smaken som vanligt med öl likt denna, men samtidigt är det också en öl som långsamt ska njutas igenom. Rätt torr eftersmak, lite spritligt ren sådär, men med knäckiga äpplen och lite torkad frukt.

Betyg? – Bra, det är gott och med alla smaker man förväntar sig men med lite för mycket äppelspritighet (lite som jag tyckte att t.ex. Lost Abbey Angels Share och Mikkeller Big Worse Barley Wine hade) och för lite kola. Man kan kalla det mer elegant eller lite tråkigare beroende på smak, men jag föredrar t.ex. La Trappe före denna.

Ett stycke amerikansk öl-historia - Anchor Old Foghorn Ale

Vill ni i framtiden ha lättare/snabbare att läsa om andra saker som jag ber er göra i utbyte mot välvilja och en ljus framtid, klicka in er på länken här, rösta, sen kan ni  välja 'follow' här till höger så prenumerationen på denna eminenta blogg  

---

Jag vet inte om vi svenskar skämts bort med vår tillgång till Anchors Steam, liberty Ale och Anchor Porter som vi har så nära och bra på vårt systembolag. Vad jag däremot vet är att bryggeriet var bland de första och som verkligen satte Kalifornien och hela den amerikanska ölkulturen på frammarsh och därför borde ha högre anseende än vad de har. Samtidigt vet jag inte, de gör bara en 10-12 olika öl och utav dessa så har man kanske provat hälften, men likväl känns det lite som om man negligerat dem. Ska man behöva pumpa ut olika öl i sekund och minut för att få den plats som krävs för att bli ihågkommen, eller är det inte snarare så att ölen är vad som ska spela roll? Förvisso kan man likt De Molen göra dröser av olika öl som nästan alltid lyckas bli rätt bra, samtidigt så finns det de som BrewDog som enligt mig urholkat sitt varumärke genom alla små 'ospeciella' specialöl de gör. Som jag tidigare skrivit så har många amerikanska öl en 10-15 öl på sitt samvete, kanske med någon extra jublieums-/samarbets-/etc-öl av något slag - och det fungerar rätt bra. Vissa kanske har många öltyper av konkurensmässiga skäl, men jag tror fasiken det är något mer än så som gör att de brukar kunna visa upp en helt annan range av öl än vad många andra länder kan. Eller har jag fel? Detta är en tanke som fötts här och nu så ni är mer än gärna välkomna att rätta mig.

Denna öl då? - Anchors barley wine är lite  historia – det var (kanske pga bryggeriets historia) den första barley wine style ale’en enligt dem själva (första batchen gjordes 1975 efter ett besök i England). Cascadehumlad och sedan åter torrhumlad med cascade för att få en bra fruktig beska. Ni kan läsa hela den oerhört intressanta historien här om hur Fritz besökte England och kom hem med en ide om en kraftigare öltyp som först inte fick heta barley wine utan fick bli barleywine - kanske är det därifrån amerikanarna också behövt lägga till 'style ale' på slutet?


Anchor Old Foghorn Ale

Utseende: Perfekt fint ljust nougatbrunt skum med gräddig topp och minimala bubblor i en kompakt porös skumkropp. Vätskan är vacker, klar och mörkt gyllenbrun. Skummet lämnar fina skumgardiner medan det sjunker nedåt, perfekt utseende!
Doft: Likörkola såsom i brittiska topp-b.w’s, och mörka torkade frukter, tjock sirapssötma. Humlingen sticker ut väl med fräsch citrus och kotte. Det är såhär man vill att det ska dofta. Kraftig men ändå mjuk och inbjudande fruktighet med bär och mer kola. Det dyker även upp lite trä och russin senare, men det bidrar bara till helheten.
Smak: Medelstor munkänsla med mjuk kolsyra. Smaken exploderar nästan av humlig kola. Barley wine-typiskt besk känsla men den smaken som så ofta ska vara åt kola och karamellhållet är här helt genuin och så perfekt som det nog en gång var menat att öltypen ska ha. Det är som det mest genuint amerikanska drar åt det brittiska barley wine-hållet. Sötman är perfekt, lite sötklibbig, lite spritigt likörartad men perfekt och sjunker i superbra med både beskan, kroppen och ja – allt går ihop på ett grymt sätt. Fylligt, mjukt och trots 8,8% en av de mest lättdruckan barley wines jag druckit som ändå håller upp både kropp, smak och som har den där fina likörspritiga smaken. Dock (!) blir smaken lite ensidig och sötman tar över och då även alkoholen, men det är mer när den börjar dra sig närmare rumstemperatur – så serveras den aningen kallare så är den toppen.

Betyg? – Bäst, mumsig, fyllig och med precis rätt balans. Inte sådär tokigt besk eller för alkoholspritig – inte heller är den ’tråkig’ eller enformig i smaken. Utan med fruktig kola, bra beska och en passande lättdruckenhet så är det här en barley wine man gärna hade haft fler utav. En toppenöl som dock falnar lite, men samtidigt är den som en mix av det jag personligen kallar amerikansk vs brittisk barley wine. Det är både maltigt, kola och ändå beskt, ’tryckande’, nötigt – men med cascadehumle vilket ger en bra ljus och lite färsk fruktighet till det hela. Bra bra!