Tre! Tre rejäla mörka amerikaner på fat! Plus svammel om morgondagens släpp!

Tre tillfällen, tre krogar (Sorbon, Bishops Arms Folkungagatan, Saddle and Sabre) och tre rejäla - mörka öl, men från bara två bryggerier. Det är premisserna idag. Inga konstigheter, öl man har druckit på flaska tidigare men nu skulle jag se vad de går på när de är på fat istället för på flaska. Sist ut var  Flying Dog's rököl Wild Dog Schwarz, en rejäl rackare med mycket smak om jag minns den rätt på flaska. Innan det var det Gonzon från samma bryggeri, en öl jag nyligen drack den lagrade versionen av och attans vad den är god. Vi har tur som får den (den vanliga..) på systembolaget i vår (se mer i 'ölnyheter' till höger!). Sist ut var North Coast Old Rasputin som de hade på fat på Sorbon och som är lika grym och underbar den på flaska. Bortskämda dagar med riktigt bra öl var det.

Nu ska jag inte tråka er mer än så utan kolla in vad det är som släpps imorgon på systembolaget och japp, fullständig lista finns till höger i ölnyheter. Det är mycket kul som kommer där främst De Molen Op & Top är väldigt god och skulle vara värd ett köp om det inte vore för att jag druckit den ett par gånger, men bra är den. Då jag tröttnat på variationen i kvalitet från många danska bryggerier så blir det nog att passa på dem, även fast Djaevlebrygs Eklipse var granatbra på fat då jag provade den för ett par månader sen och Amagers Double Black IPA låter väldigt intresseant. Får se om jag plockar dem om någon dag istället. Istället blir det att först inrikta mig på SKA's båda öl och bunkra ett par Decadence IIPA som är helt superb och vars Ten Pin också ska bli kul att prova. Annars är Green Flash West Coast IPA en riktigt bra öl men något jag druckit rätt många gånger och den får kanske stå över till förmån för en dansk om någon dag. Epics Mayhem är ju ett självklart val den med, de har inte svikit mig än där nere! De La Senne Taras Boulba är en favorit, oerhört lättdrucken, crisp och läskande så om jag orkar kanske det blir ett helt gäng såna, men borde kommit framåt sommaren istället för nu! Jacobsen vet jag inget om faktiskt och Rodenbach Limited kommer jag nog att köpa ett par flaskor av, grym öl därifrån! För de som annars vill hitta nyheterna på systembolagets sida? Lycka till - nya sidan är SKIT enligt mig och helt omöjlig att hitta på! Puckon!

Men nu var det svart underbar öl!

---

Flying Dog Wild Dog Schwarz

Utseende: Mörk brunsvart vätska med litet ljusbrunt skum
Doft: Lätta toner av charkuteri, rökmalt men med lite snäll mild pepprig botten. Inte så rejäl som jag minns den på flaska
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Inte tunn men inte rejäl, väldigt snäll snarare. Smak av bär, syrliga bär och charkuteri. Kroppen blir mer och mer fyllig och den blir mer rejäl, men utan att explodera.

Betyg? - Bättre. Mild men samtidigt rejäl med smakrikedom som känns väldigt bra utan att bli för tydlig.

---

North Coast Old Rasputin

Utseende: Mörkbrun vätska med litet brunt skum.
Doft: Bränd mörk malt I en väldigt fyllig doft. Lite örtig, gräsig humle som ger lite djup och även lite bärsötma vilket ger än mer komplexitet åt doften som avslutas med mycket kaffe.
Smak: Lätt munkänsla med bra kolsyra. Bränt trä och aska med bittra mineraltoner som avslutas I än mer brand aska.

Betyg? – Bättre. Crisp, ren smak av bränt, aska och mineral. Men gedigen och rejäl smak och om denna är bra på flaska så är den grym på fat!

---

Flying Dog Gonzo

Utseende: Mörksvart vätska med brunt litet skum.
Doft: Mycket espresso med väldigt fyllig chokladdoft med en massiv grund med grymt tryck. Kaffeexplosion. Doftar underbart, och då är den ändå något kyld på fat och har inte fått stå och blomma ut i takt med att den värms upp.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bärsmakande, lättrostade kaffebönor som smakar fräscht, rent och helt nymalet. Det drar lite åt barley wine-hållet och jag kommer att tänka på Bigfoot, fast med överdoserade smaker av kaffe och choklad. Men jag klagar inte! Fyllig malt, colabärigt sådär sött och lite fizzigt.

Betyg? – Bättre+. Smakar som en perfekt barley wine fast med massa kaffe. Massiv smak och underbart gott!

Öl från Texas? Dags att krossa en fördom - Saint Arnold Elissa IPA

Texas för mig är barbeque, blues, hattar och rodeo - men öl? Säger man öl och texas så börjar jag oundvikligen tänka på burkhalsande cowboys som drar i sig Corrs Light (en öl jag gillar vill påpekas..) som om det vore vatten (vilket det är) och tycker att en vanlig corrs är lite väl smakrik. Men så är det min fördom också och japp, det var dags att krossa den - till slut och till min egen glädje. För just fördomar om öl gillar jag att bryta. För i Texas, närmaste bestämt i Houston ligger Saint Arnold Brewery. Bryggeriet är rätt stort till storleken men med 29 man i personalstyrkan så är man ändå inte alltför stora (bland annat hyr de ut bryggeriet till olika events). Men som Texas äldsta bryggeri får man ändå lite genomslagskraft och de har ändå 6 året-runt öl och en 6 stycken special/seasonals. Bryggeriets namn fick de från Saint Arnolnd (nähä!?) och vem den pricken kan ni läsa om här, rätt intressant läsning med lite extra historiefokus.

Nu gäller det dock deras IPA som jag hittat och provat och som första öl från Texas så vart jag lite extra glad att få dricka den. En IBU på uppskattningsvis 60 och med en egen lite historia som även den är rätt kul ger lite extra glädje att dricka den. Nä, killarna på SAB verkar vara glada prickar som har glimten i ögat. Så - fördom om öl i Texas - gone.


Saint Arnold Elissa IPA
Utseende: Något rödare orangefärgad vätska med snabbt döende litet skum.
Doft: Örtig rätt kryddig humledoft med mycket citrus och med en crisp känsla. Slutar lite anonymt och med lite smörig känsla och jag undrar om den är lite dålig eller gammal eller bara inte en särskilt bra öl?

Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Halvtunn kropp. Mycket citrus i smaken och en humlebeska som inte är alltför tydlig eller rejäl – men som ändå finns där med lite örtig, citrussmakande karaktär. Rätt tam, men lättdrucken, crisp och helt okey.

Betyg? – Bra-, det här är en sån där IPA som är lättdrucken och som man kan halsa i sig ett par av i rask takt utan att beskan blir för rejäl eller smakerna för stora. Den är lättdrucken och lär fungera rätt väl till mat eller bara att ha och dricka då och då när man vill ha något lättare. Tyvärr finns det lite ofräscha tendenser i den vilket drar ner helhetsintrycket.

Hop addicts, get your fix! Beer Here Hopfix

De danska galningarna som brygger under namnet Beer Here åkte över till skotland och de lika galna skottarna på BrewDog där de bryggde en smått galen IPA med rågmalt som de döpte till lustigt galna namnet Hopfix, och satte en lite lätt galna namnet Hopfix. För galet tycker Systembolaget vilket gör att den grymma ölen inte når svenska hyllor. Som tur var hade de just fått in den på fat på krogen där jag köpte Kaggen! i Rom, varpå det fick bli ett smakprov medan killen i baren letade upp mina flaskor jag skulle ta med hem.

Då jag tidigare har fått lite blandade intryck av Beer Here med deras helt okey vårwit, den kanske lätt banbrytande Dark Hops samt den då jag drack den trötta Lupus'en så var detta en kul överraskning!

Beer Here Hopfix (fat)

Utseende: Mörkare orangefärgad beska med mörkorangefärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Ingen större doftexplosion då den är rätt kall. Då den börjar värmas upp framstår stor doft av beska och humlekottar. Riktigt trevlig doft, rejäl, besk och ja - små silar av humlejuice.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Massa kottar och riktigt bra beska. Humlejuice med rejäl beska och exploderande, bedövande känsla över tungan och i munnen. Sjukt gott! Tungan ger vika, ger efter och sänder signaler till hjärnan om att kapitulera och likt en zombie gå och dricka mer!

Betyg? – Bättre+/Bäst-. Rejäl humledos, mindre fruktighet men framförallt är det humlerejält och riktigt gott! i surrender

Smoke in the water? Rogue Smoke Ale

Iblandkan det bli lite småtrist att ge omdömen på öl som man på förhand vet ungefär hur de kommer smaka, vad man kommer dyka och framförallt vilka brister de har. Varje gång jag skriver om Rogue så påpekar jag ju även lite osympatiskt detta men varje gång har jag nästan haft rätt. Sedan förra sommaren har jag nog druckit en 14-15 olika öl från Rogue och det är vad jag kan minnas bara en 4-5 som har stått ut. Det här säger dock inte mer än att jag tycker de är utmärka öl som passar till många olika tillfällen och skulle nog vara perfekta på en bra restaurang att ha att variera till olika maträtter med - men det gör ölen i sig inte mer spännande.

Likväl, när jag såg att Man in the Moon hade denna för ett mnjae, okey, pris så blev det att styra dit för lite hamburgare och rölöl. För ölen som är gjord som en tribute till berlinmurens fall är en tysk rauchbier med maltsorterna Great Western Harrington, Klages, Munich, Hugh Baird Crystal, Carastan (30-37 och 13-17, vad det nu säger?), Chuck's Alderwood Smoked Munich and Bamberg Beechwood Smoked malt. För humlen står Perle och Saaz och hoppar om ölen till en IBU på 48.


Rogue Smoke Ale

Utseende: Mörkare gyllene bärnstensfärgad vätska. Något smutsigt vitt skum med minimala bubblor och mjällt gräddig topp.
Doft: Gräddig och trevligt rökig doft med halvpepprig salami, rökt salami och salt salami. Som ni ser så är det en bra och varierad charkuteria som fått stå för doften. Pepprigt och bra sälta men kanske att det blir lite för tunt efter en stund, vilket känns vanligt för Rogues öl.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Kolsyran är något fizzig, för att den ska vara det eller för att den är lite gammal? Halvmörk smak med mild pappar och bra citrusbeska med en rätt torr eftersmak. Som anat, och som vanligt, är den lite klen – god och smakrik – men klen.

Betyg? – Bra+. Japp, det ”vanliga” betyget för Rogue-öl så som det känns. De är goda och bra, men för klena, för snäll kropp och jag vet inte om det är pacmanjästen eller att de bara inte engagerar sig mer? Och då är jag ändå ett stort Rogue-fan! Passar utmärkt till en burgare dock och kanske är det just meningen att dessa bara ska drickas, närsomhelst – mer än att avnjutas.

Lets get ready to rumble or hug a monk! - Great Divide Rumble och Tripel

Efter en utsökt middag igår på Mathias Dahlgrens Matbaren så kan jag dels säga att jag är frälst av deras mat men även deras dryckesutbud. Underbara viner, perfekta dessertviner och en imponerande kort liten öllista med framförallt bra danska öl som passade perfekt till maten. Drack Nørrebros New York Lager och Ravensborg Röd och båda var 'bättre' om man ska prata betyg, kanske inga smakbomber, men utmärkta att dricka till mat och med bra smaker. Nørrebro får det gärna dyka upp mer från.

 Återgår vi sedan till USA så var det ju någon vecka sedan jag fyllde år. Men under min födelsedagsmiddag på Oliver Twist så drack vi ju på rätt bra med olika fina öl och två av dessa kom även från Great Divide, så varför inte ta och slå ihop dem? Great Divides 16'th Anniversary Wood Aged IPA, den eklagrade IPA'n känner vi ju till - antingen från SBWF eller från släppet på systembolaget i fjol. Vad jag inte visste förens nu var att de även har Rumble vilket är den lättare eklagrade IPA'n som legat på amerikanska och franska fat för att få lite komplexitet, spännande då jag gillade den kraftigare 16'th... Den andra ölen från Great Divide blev deras Triple med den fina uppmaningen ”Hug a monk”. Denna abbey tripel ska ha en fruktig, kraftig smak och har man druckit ett par amerikanska belgoöl så vet man att de i många fall lovar mycket men providerar desto mindre - så vi får se...


Great Divide Rumble

Utseende: Halvgrumlig rödorange vätska med vitt skum.
Doft: Mysig vanilj-IPA. Lite karamell-toffee och kola men ändå bra beska utan att det blir för mycket. Dofterna är välbalanserade och goda. Som en lättare variant på 16’th Anniversary-ölen.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Eklagrad bra IPA där citrus och grape står för humlesmakerna och lyser igenom bra. Inte lika bra som 16’th Anniversary  men ändå rätt lagom då den inte blir för sötad.

Betyg? – Bra (+), lite väl vanlig och vaniljig och japp, 16’th är bättre. Men bra och väldigt stabil utan att det blir direkt extraordinärt. Ska eklagrad IPA bli nästa trend efter black ipa? Inte mig emot, görs de väl så är de rätt goda och passar till många olika tillfällen.


Great Divide Tripel

Utseende: Lätt gyllene vätska, något matt. Vitt döende skum.
Doft: Koriander, citrongräs, lime och lite gummisötma och gräs. Lite lätt känsla av jäst, men nej, jänkarna är inte alltid bäst på att göra dessa typer av öl.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lime, söt smak av plast och något saisonkryddig. Len sötma med lite jäst och plast i smaken.

Betyg? – Bra+. Inte helt bra mix och den plastiga sötman är inget jag gillar. Men drickbar. Vid senare tillfälle drack jag den igen och den är helt okey, rätt bra, men det är något med den som sticker ut. En abbey tripel på nästan 10% borde smaka kanske sötare, kanske något kryddigare - ja, något annorlunda? Men det tar inte bort att den ändå är rätt god.

Belgisk dark barley wine? Alvinne och Birdsong - Nightowl

 Belgiska Alvinne kanske inte gör världens, eller ens Belgiens bästa öl - men speciell öl gör han minsann. Oftast har han liksom Rogue, Nynäshamn (antar jag..) med flera fallit in för det där med att använda samma jäst för de flesta/alla sina öl och i Alvinnes fall så är hans Morpheusjäst något, ja, otillräcklig. Oftast blir ölen lite väl porösa. Men Glenn som är bryggmästare på Alvinne är en trevlig prick som jag småmailat lite då och då med och inför denna samarbetsbrygd med hembryggaren Philip Madden (som brygger under namnet Birdsong) så ställde jag frågan vad det är man har gjort. Nu tog det väldigt lång tid innan jag drack denna samt ens skriver om den, men det var kul att ha fått den innan den ens dykt upp på Rate Beer och liknande sidor. Anyway, såhär berättar Glenn själv om ölen.

Nightowl is the recipe of a homebrewer that toke our brewingclasses (we do that as well). We've discussed the recipe and decide to brew it in the beginning of July, at night. It's a dark barley wine. For us, it was a great way to try and find the alcohol limit of our Morpheusyeast. It seems it had no problem with a 15 ABV beer. I don't think we'll brew it again, it was more of an experiment.

 Ja, 14.7% landade den på, samt 77 IBU. Hur var den då?

Alvinne / Birdsong Night Owl

Utseende: Mörkbrun vätska med poröst, ljust skum med små bubblor. Typisk morpheusjäst-utseende.
Doft: Det första som känns av är Alvinnes Morpheusjäst som ger äpplen, kakdeg och mörkt godissocker vilket ger mer belgo ale mer än barley wine. Kryddig citrus, söt äppelkaka med lite spritig kola. Drar mer åt mörk dubbel eller quad än barley wine.
Smak: Lättare munkänsla med porös tunn kolsyra. Otippad smak. Mörk äppelcider, kola och mycket äpple. Något spritig och mycket porös smak genom jästen. Väldigt tunn men ändå inte det så spritig som den kunde ha varit med tanke på dess höga alkoholhalt. Mycket belgo indeed, men var finns allt som ska vara barley wine? Bra smak och inte tråkig fastän den är så tunn, dock inget som känns barley wine alls.

Betyg? – Bra. Belgo? Barley wine? Mer en porös ABT/Quad än maltig, fin söt barley wine. Speciell. Men Alvinne gör inte hundraprocentiga öl har jag märkt mer och mer och precis som t.ex. Rogue inte blir bättre än vad de är så är det lite jästens fel.

Svaren på gårdagens gåtor och belöningen - Founders Nemesis 2009

Jahapp. Då är dels nyheterna inför vårens släpp påfyllda, dels efter lite förfrågningar och dels genom dagens eminenta påfyllnad från Schnille och Schmak.

Vidare fick gårdagens små gåtor sina svar.

•  Samuel Adams Utopias har samma årgång enligt flaskan som då den släpptes 2009. Varför är nu frågan?
• Wicked Wine släpper även sista delen i Sierra Nevadas 30th Anniversary serie. Grand Crun kommer i april, för samma pris som de andra.
• Och ja, gårdagens släpp gick åt med ruskig fart.
  

Tur då att vi har druckit god öl på sistone som jag kan skriva om istället. För inte så länge sedan skrev jag om  Founders Nemesis 2010, deras nystartade barley wine serie där 2009 var första omgången och jag då drack 2010'an. Självklart är en fantast som jag klåfingrig nog att även få tag på 2009'an som dessutom ska  vara bra mycket mer spännande om man läser på om ölen. Det är nämöogen en 'maple bourbon barrel aged wheat wine' - en barley wine gjort på vetemalt som har lagrats på bourbonfat som man även lagrat lönnsirap i för att ge mer rundhet och sötma till smak och doft. Och ja, ni ser ju själva vad tanken bakom ölen är utifrån dess etikett?

Founders Nemesis 2009

Utseende: Lite grumlig något ljus whiskeyfärgad vätska med poröst vitt litet skum.
Doft: Söt bourbondoft! Rejäl sådan! Rejäl bourbondoft med mycket majs, sötad karaktär och inte alltför spritig alkoholdoft. Trots det spritiga och det rejält bourbondoftande så ligger lönnsirapssötman som ett tydligt lager över det hela och ger komplexitet och karaktäristisk doft. Träbittert stuk mot slutet.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Mjuk, tunn vätska med klibbsöt känsla i munnen. Stor smak av bourbon som bara växer upp och når en lite alkoholpeak för att sedan bottna i smaker av trä, vanilj och bourbon. Ljus vete barley wine där den ljusa vetemalten ger lite annan karaktär än om det varit en ’vanlig’ barley wine. Blir lite enformig i längden men smaksensationen och smakmixen av bourbon och lönnsirap är superb.

Betyg? – Bäst-, inte överdrivet kompex i längden utan man vänjer sig rätt snabbt vid den fylliga, mjuka söta bourbonsmaken – men det gör den inte mindre god! Verkligen tagit karaktär av bourbonlagringen och sötman från sirapen. Det är också kring de två smakerna det är centrerat vilket kanske blir lite trist som sagt, men det är en njutaröl och det är svårt att inte tokgilla det.

Dagens ölnyheter + gåta om Samuel Adams Utopia 2009?

Så var det dags för tredje gången där här månaden - att bege sig till Regeringsgatans systembolag för att trotsa kylan och stå och köa för öl. Det värsta med byggnaden är att den alltid täcker solen så du kan stå där på sommarmornarna och ändå inte få något värmande solsken. Lite måndagsbitter var jag något försenad dit men vad gjorde det då det enbart var tre personer före mig i kön runt 20 över 9. Annat var det lite senare då det var full kö - och alla skulle till ölen. Något jag nog inte riktigt varit med om under mina år som "öl-köare". Särskilt då det både släpptes vin, öl och whisky idag. Jag hade redan klart för mig att Fullers Past Master's Reserve, Herslevs Barley Wine och annat fick stå ett par dagar innan jag eventuellt spontanköper dem, men de var annars inget jag var riktigt sugen på - då kom det bra mycket roligare öl - och framförallt så KOMMER det ju väldigt mycket bra saker även i mars! Kul!

Men men.Väl där inne plockade jag på mig en av de 14 flaskor av Sierra Nevadas 30'th Anniversary Barley Wine samt två stycken Goose Island Bourbon County Stout Vanilla, trots att man kunde ta 6 p/p. Blev även att plocka på mig en flaska av Epics Stout då deras IPA var ruskigt bra. Så blev några flaskor i alla fall. Dyrt. Kallt och tog tid. För så få flaskor. Men just Sierra Nevadas 30'th Anniversary serie har jag varit igång på sedan New York i somras då vi köpte Stouten. Nu är det bara Grand Cru'n kvar och jag har hört mig för ifall Wicked Wine ska ta in den och om den kommer på systembolaget - men utan svar, den finns åtminstone på Sorbon - men troligen hos något annat ställe med.

På tal om Sorbon så har jag en fråga som jag släpper lös till er andra. Samuel Adams Utopia - årets årgång? Vad står det under flaskorna? När jag var på Sorbon och drack ett litet glas av årets flaska (de säljer per cl, fiffigt!) så såg jag att det var 2009 års buttelj. Men flaskan var helt nyinkommen. Så antingen har de skickat fel och haft 2009'or på lager, eller så har Samuel Adams haft ett stort lager gamla flaskor kvar som de nu fyllt upp med årets upplaga av ölen? Någon som vet vad, varför och hur? Den är i så fall vinnare av en släng ära.

Mano-a-mano - Boon Kriek 2009 vs Boon Kriek Mariage Parfait 2008

   Belgiska Boon är ett bryggeri jag har sett rätt ofta på olika krogar och så men av någon anledning har dem fått stå kvar. Jag har troligen varit lite rädd för att deras krieks ska vara lite väl söta och inte så körsbärssmakande och sura som jag föredrar. Men med ett tjugotal öl så blev det ju lite svårt att inte till slut falla för någon av dem och slumpen gjorde att det var deras vanliga Kriek från 2009 som jag beställde hem. Den är lagrad hela två år med minst 200gram körsbär per liter och liten kul anekdot är att den bryggs i staden Lembeek - som gav typen sitt namn.Men det var inte nog där, för Sorbon hade fått in Boon Mariage Parfait (inte att förväxla med deras geuze med samma namn), en kriek där de drar på med dubbla satsen körsbär - alltså 400g/liter. Så självklart blev det att prova den också och sedan göra en liten jämförelse och ja, den senare vann!

Boon Kriek 2009

Utseende: Mörk rödrosa färg på vätskan med ljust rosa skum.
Doft: Mycket körsbär och en tydlig sötma som tillsammans drar åt lite halvsyltad doft. Kommer att tänka på tuggummikörsbärssmak. Men det doftar gott, det gör det.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lätt kolsyrad och rätt tunn vätska. God körsbärssmak och det är lättdrucket och väldigt snällt med enbart lättare surhet som främst kommer fram i eftersmaken. Fräsch och lite sött, men lite velig mellan om den ska vara söt eller lite surare.

Betyg? – Bra+. Fräsch och got med mild karaktär som kanske är lite för mycket åt det söta för min smak. Skulle vunnit på lite surare stuk som kan bryta av det söta och ge lite mer karaktär på den.


Boon Kriek Marriage Parfait 2008

Utseende: Mörkt rödgyllene vätska med rosa skum med minimala bubblor.
Doft: Rejäl körsbärsdoft med massa svarta körsbär med allt – skal, kärna, fruktkött! Ljuvlig doft som bottnar av i vanilj. Syrligt och lagom surt där sötman också är med och får även vara med och avsluta doften.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bra kropp men med en smak som inte är lika tydlig och bra som doften. Börjar lite lätt och med lite vanilj känns det nästan lacto.jäst och som gammal sur körsbärsyoghurt. Det surnar inte till så pass mycket så att tungan börjar krulla sig sådär härligt, men inte heller är det för sött så att det känns som att dricka sagt. Utan det håller sig i ett mittemellan land vilket är helt okey då det ändå smakar gott.

Betyg? – Bättre. Inte superb men ändå bättre än den ’vanliga’ krieken som jag tycker är lite söt. Blandar upp det syrliga med lite lactojäst (känns det som) i en väldoftande men kanske inte fullt lika smakrik kriek.

Lördagsgalenskap - Heineken Oud Bruin

I min ovetskap så hade jag inte läst på min läxa att 'Oud Bruin' är helt olika ting i Belgien och Holland, där det i det senare inte innebär en mjölsyrlig brown ale utan snarare en lågalkoholhaltig svagdricka. Så den Oud Bruin från Heineken jag köpte på mig för ett tag sen skulle inte längre bli den eventuella chock som jag hade förberett mig på. Samtidigt är det ett oerhört kul litet 'experiment' (i brist på bättre ord då man ändå försöker undvika dessa öl) att prova på något annat än deras vanliga öl. Så i brist på lite annat denna lördag så presenterar jag alltså Heineken Oud Bruin! Med 101 rating på RB och ett score på 7så var ju förväntningarna fortsatt skyhöga - skulle det här bli så uselt som vi hade trott på förhand?

Heineken Oud Bruin

Utseende: Mörkbrun vätska med litet ljusmatt skum.
Doft: Rätt så gräddig med doft av gräddig malt, kola och sötma. Påminner lite om en sötgräddigare Newcastle.
Smak: Bra munkänsla med okey kolsyra. Småfizzig och lite gräddig smak. Smakar sött precis som det doftade och det är blöt mörk karamellmalt som känns mest.

Betyg? – OK, nästan ett litet (+) bara för att det ändå är från Heineken. Är inte gott utan smakar som svagdricka. Men ja, lättdrucket och ’gott’ på sitt sätt.

Fat vs flaska - Sierra Nevada Celebration 2010

Sierra Nevada har alltid varit ett favoritbryggeri, troligen mycket tack vare tillgången på den alltid lika goda Pale Ale'en och särskilt nu när man kan få tag på Torpedon - trött eller inte. Att man sedan släpper lite andra öl som Harvest, Hemispheren'a, Anniversary, Celebration är dock lite synd. Inte för att de inte är bra öl utan för att jag tycker att de smakar så otroligt likt. Vid en paralellprovning med Anniversary, Celebration och Pale Ale så var det få som tyckte det var alltför stora skillnader. De gör dock mer öl än såhär och Bigfooten kräver ju ingen introduktion och deras Brown Ale är en favorit och deras Tumbler var rätt höstmysig, så jag är inte ute efter att dela ut några kängor. Snarare visa lite på vad jag tycker om deras humleöl även om nya Hoptimum är något jag skulle slåss för att få prova. Hursomhelst, häromdagen var jag och käkade mig lite kött på Saddle & Sabre i Stockholm och såg då att de hade Celebration på fat. Då hade jag nyligen druckit årets upplaga på flaska och tyckte det skulle bli intressant att se hur de skiljer sig. Visst är fatölen på S&S väldigt kall då den serveras, men fatet borde vara relativt fräscht och jag har ju inget att förlora på det. På sistone har jag försökt prova öl mot varandra - fat vs flaska - mer och mer då det är riktigt kul att se hur det kan skilja sig (mycket så klart på grund av hur själva hanteringen av en fatöl skiljer sig..). Så idag är det Celebration Ale 2010 som får testas - fat vs flaska!


Sierra Nevada Celebration Ale 2010

Utseende: Lätt grumlig mörkt persikofärgad vätska med mjällt ljusgult skum med minimala bubblor och gräddig fin topp. 
Doft: Fruktig men samtidigt bra besk doft med lite tvåliga blommor, gröna humlekottar, mycket grape men även lite persika. Ungefär som Sierra Nevada brukar dofta, kanske något mer utvecklad fruktighet. Samtidigt är det kolakaka och apelsinskal och ja, jag gillar doften mer i år men tror också det kan bero på mina bättre glas ;)
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra.  Smaken är fruktig men ändå med en tydlig maltbas och det är blommor, apelsinskal, gröna kottar och ja, lika skönt som doften. Passar utmärkt till min lammbiff med egna pommes och då dras beskan bak lite och man känner hur skön den är att dricka med kolatouchen från malten.

Betyg? – Bra+. Stabil och god, riktigt bra IPA som passar till nästan alla tillfällen. Men sticker ut för lite och är något snäll tycker jag även om beskan, malten och allt gott från humlen gör sig riktigt bra.



Sierra Nevada Celebration Ale 2010 (fat)

Utseende: Mörkorange vätska. Litet vitt skum.
Doft: Grapedoft, blommor och mjuk doft av aprikos.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smått menlös smak, tyvätt. Lite fläderblomssmak, blommig humle och grape med lite torrt slut. Men inte alls lika utvecklad smak som på flaska.

Betyg? – Ok+. Tyvärr. Kunde inte mäta sig med hur den är på flaska och den kändes mest tråkig nu. Nä, något hade skett här. Mina smaklökar, ölen, temperaturen - något var inte såsom det borde.

Ovanlig burköl är bra burköl? Uncommon Brewers Siamese Twin Ale

Efter ett par omgång av bra burköl såsom SKA Modus Hopperandi på burk, deras Special ESB, Caldera Pale Ale (kommer snart skriva om den), Maui Coconut Porter och Mana Wheat samt några andra så fick jag nästan burk-nojja och ville prova så mycket amerikanskt på burk jag kunde komma över. Inget hade riktigt failat mig såhär långt. Så fick jag höra att denna limekryddade belgo ale med namnet Siamese Twin Ale från Uncommon Brewers ändå skulle vara rätt bra. Belgisk ale. Med stor limesmak. På burk. Från USA? Det kunde ju verkligen bli bra eller katastrof men vadå - det är bara att prova, det är såhär man gör små fynd ju! Bryggeriet hade jag aldrig hört talas om. Bryggeriet ligger i Santa Cruz i soliga Californien och har en sju olika öl i sitt sortiment och det är deras baltic porter samt denna som är de som fått högst betyg om man kollar på RB. Den här ölen är en belgisk dubbel med massa koriander och en "uncommon" dos kaffir lime och citrongräs och har ändå 8.5%.

Uncommon Brewers Siamese Twin Ale

Utseende: Något mörkare röd orangefärgad vätska. Små fina bubblor, porös mjäll topp.
Doft: Belgisk jäst och sötma med kryddig koriander. Rätt äkta stuk, bra belgisk känsla i doften med lime och bra fräschör.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Belgosmak med lätt godissockersmak och mycket lime. Känns inte helt som en öl utan det är först då det blir lite bitterbeskt mot eftersmaken som det känns bättre.

Betyg? – Okey+. Rolig men spretig. Kryddigt belgo och känns väldigt sommar. Kan vara perfekt som sommaröl. Men i längden blir det lite väl oseriöst.

Southern Tier-"akillesprovning": Cherry Saison, Heavy Weizen, Gemini

Under den korta tiden jag bloggat om öl och druckit mig igenom en rätt stor skara bra öl så har jag försökt komma över så mycket från ett och samma bryggeri som möjligt - lite som att 'tömma' det på saker man vill och sedan har provat. Rogue och Samuel Adams har jag försökt beta av det mesta från och där har jag också lärt mig lite vilken typ av öl de gör bäst respektive sämst och vad jag kan förvänta mig. Ett bryggeri som jag för ett år sen inte trodde att jag skulle ge en chans igen var Southern Tier, av den enda anledningen att deras Hoppe, Unearthly m.fl inte föll mig i smaken. De smakade blöt halm och blöt humle - något jag står kvar vid. Samtidigt hade jag inte provat deras 'andra' öl och inte bara deras lite kraftigare IIPA's och när jag väl provade på deras vanliga IPA, 2XIPA'n och andra öltyper från dem så har intrycket blivit helt annorlunda. De gör verkligen bra öl där uppe, och en rätt rolig blandning dessutom. Men samtidigt har alla bryggerier de där akillesölen jag har nämnt tidigare - ölen som blir ett prov på om de fortsätter att imponera eller blir en negativ upplevelse. Så när jag var i Rom och fann bryggeriets Heavy Weizen så var det ett klart köp, extra så då både deras körsbärssaison Cherry Saison (eklagrad cherry ale med belgiskt godis socker och ljus vetemalt.) och humlemix Gemini (50% Hoppe och lika stor del av Unearthly som sedan blivit rejält torrhumlad) var på väg hem redan. 

En amerikansk veteöl, en körsbärssaison och en mix av två öl jag egentligen inte är alltför förtjust av - på en och samma provning. Lite som ett något elakt test för att se vad bryggeriet lever upp till. Utfallet blev väl sådär men i ena fallet tror jag det kan bero på flaskan, samtidigt som samtliga öl på förhand hade rätt dåliga odds. Men jag låter er gärna kommentera på vad jag missat hos dem och om jag missuppfattat något av storheten hos dem?

Southern Tier Cherry Saison

Utseende: Grumlig mörk bärnstensfärgad vätska med litet orangefärgat skum som dör ned till lite rester runt kanterna. 
Doft: Persikolag eller juice, syrlig sådan med koriander och sött citrongräs. Efteråt framträder det lite träd och lagrad sötma samt lite belgosocker. Vaniljsötma och ja, kanske lite körsbärsjuice, men tillsammans med koriandern och vaniljen mattas körsbären av och känns mer som persikor. Inte alls särskilt körsbärsdoftande. Lite gräsig humle på slutet, halvtorrt.
Smak: Lätt munkänsla med okey, småfizzig kolsyra med små bubblor. Mycket krydda i den torra smaken; vitpeppar, koriander och citrus. Precis som i doften är det en avsaknad av körsbär. Något finns där, lite körsbär – men inte så tydligt som det borde vara med tanke på ölets namn. Torrt och syrligt. Inte ’underlig’ utan kanske snarare ’speciell’. Rejält kryddigt men nix, inte någon större mängd körsbär.

Betyg? – Bra-, om det inte vore sånt tryck i det torrt kryddiga så hade det blivit ett ’ok+’ för det är ingen kanonöl. Rejäla smaker, men lite trist i avsaknad av tydligare och större fruktighet.

Southern Tier Gemini

Utseende: Ljust halvmörk persikofärgad vätska, grumlig. Vitt smutsigt skum.
Doft: Humlekalas till en början. Hoppe’ns fräscha humlekottar gör sig bra med Unearthly’ns stora beska och det torrhumlade ger lite fräscha aromer. Massa kottar och ja, där är den där typiska Southern Tier-doften av blöt vete och humlecitrus. Det är mycket citrus och bärig, blöt vetemalt. Örtigt slut.
Smak: Lättare munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt så kraftig kropp trots allt men ändå inte fyllig. Halvblöt humle och vete igen och jag vet inte om det bara är jag, men det har varit skönt att slippa den. Massa citrus och örtig humle men tyvärr är beskan inte så stor som jag hade hoppats på och den är rätt mild, vilket är synd med tanke på doften.

Betyg? – Bra. God. Men japp, för mycket av Southern Tiers IIPA’s för mig. Doftar nästan bättre än vad den smakar. Som väntat för min del, tyvärr.

Southern Tier Heavy Weizen

Utseende: Ljus persikofärgad vätska med ljust skum.
Doft: Sunkig doft? Doftar som hasselnötter och avloppsvatten och inte alls så pass bra vetedoft man trots allt borde kunna få fram. Känns lite vattnig och det är något underligt.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Veteöl med rätt rå och kryddig vetesmak, ljus vete med massa nötter – eller om det är unken smak. Inte alls övertygad här. Funky banan och skumma kryddor mot slutet.

Betyg? – OK. Nä, not even close and not even half a cigarr. Läser man också åsikter på tex. RB om ölen så ser man att ingen Europé (vad jag sett då jag letade runt) hade gett den mer än 3.4 i betyg. Vilket säger mer om amerikaners syn på veteöl än hur bra den är i ett mer internationellt perspektiv. Amerikaner kanske tycker den var bra, jag gör det inte.

Time to SKA - Decandent IIPA och Modus Hopperandi

I måndags släpptes SKA's Modus Hopperandi och inom kort får den tillfälligt sällskap av samma bryggeris IIPA - Decadent IIPA (även portern Ten Pin kommer framöver). Jag är inte så tålmodig så vid mitt besök på OT för någon vecka sedan så blev det att prova dem båda - och den ena blev det faktiskt ett par flaskor av, vilken får ni se snart. Provade ju även deras Special ESB för inte så länge sedan och mitt intryck såhär långt är att de gör förbannat stabila och goda saker. Modus Hopperandi är en IPA på 65IBU och den lite starkare IIPA'n, som brygdes första gången för att fira deras 10-års jubileum, Decadent är bara 10IBU högre så det var intressant att se hur stor skillnad man skulle märka av. Att Modus också är på 6.8% gör den rätt alkoholstark för en IPA, men inte mig emot - alkohol lyfter fram smak och smak gillar vi. Hela attityden SKA Brewing lyfter fram med det serietecknade och rätt så kaxiga fungerar väldigt bra och kika bara in på hemsidan så blir det än mer tydligt. Med Ska musik (what else) och den typiska kunskapen som verkar komma från alla bryggerier från Colorado så har de lyckats få fram ett säljande koncept!


SKA Decadent IIPA

Utseende: Gyllene, något mörkare orangefärgad vätska med lite liknande mörkorangefärgat skum.
Doft: Mysiga tropiska frukter med blommig tvål och en utomordentlig bra tryck i det hela. Mycket tropik och mycket kraft, mycket beska och det är superbt. Doftar verkligen gott.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tvålig och oljig fruktighet och samtidigt är det massa persika, tropik och oerhört fräscht, färskt – gott rent utsagt. Humlekottar både i smaken och i den perfekta eftersmaken.

Betyg? – Bättre+. Supergod, massa beska, tropisk frukt, blommor och tvål. Skön kottighet. Allt är verkligen bra här och det var inget under att vi tog in fler flaskor av den under kvällen! Förbaskat lättdrucken, smakrik och njutbar om man bara vill sippa på den. Kanske utan någon större komplexitet eller något sista extra som gör den till 'bäst'. Men ska köpa på mig ett par flaskor då den kommer till systembolaget och lär nog höja betyget en aning sen.


SKA Modus Hoperandi

Utseende: Smått mörkorange vätska med smutsigt skum.
Doft: Humle och citrus utan att det känns alltför fruktigt eller tropiskt utan det är mer kotte, gräs och jordigt naturlig doft.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt lagom humlesmak. Gräs och citrus med bra efterbeska med mycket grape. Nä, inte den humlebomb jag hade hoppats på. Tur att den nu finns på systembolaget.

Betyg? – Bra. Liten besvikelse, framförallt i jämförelse efter den fantastiska Decadent IIPA’n. Eller besvikelse och besvikelse. Den är god men ju fler bra IIPA's man dricker ju mer tryck i smakerna och ju högre beska blir man vad vid. Den här är riktigt god med mycket grapesmak, samtidigt vill jag ha tydligare beska och gärna något litet extra. Nu kanske 'bra' är lite lågt, men vi får se - får bli en flaska på bolaget så hoppas jag kanske ändra uppfattning.

Kvällsnotis: Vi svenskar och pumpaöl? Dogfish Head Punkin Ale

 I USA är det där med pumpaöl inför halloween och thanksgiving stort, riktigt stort. Så stort att alla som följer Brew Masters vet att Dogfish Head's Punkin Ale är den öl som säljer slut först sett till mängden som görs. I det rätt trevliga avsnittet där just denna öl avhandlas så förstår man ju hur stort trycket är på den då knappt personalen får tag på ett par cases. Även Shipyard har gjort en pumpa öl, Smashed Pumpkins, och den har vi svenskar också blivit bekanta med då den tidigare gästspelade kort på systembolaget. Då jag drack den då fick den betyget Bra+ (4.5) och ja, då jag nyligen drack den igen så gav jag den samma betyg. Den är rätt trevlig och har en syrligt sötkryddig smak som jag faktiskt gillar och även om det bara var jag och en till i ett sällskap på 8 som gillade den så kanske det är mer förståeligt då den andre som gillade den är från USA. Att tillägga då är att Shipyard inte ens gör kalasbra öl. Ytterligare en pumpaöl gör exempelvis Southern Tier, en flaska jag såg under min Rom-resa men som tyvärr inte var till försäljning utan tillhörde några amerikaner som var på besök - men vore kul att prova den.

Varför gillar vi svenskar då inte pumpaöl? Är det för ovanligt för oss, för annorlunda eller är bara ölen inte så bra om man är lite mer kritisk? En mix skulle jag tro, samtidigt är det lite som med all geografiskt tillhörande öl (med pumpaöl mer tillhörande USA) att de uppskattas mer därifrån de kommer eller härstammar. Men nu åter till Dogfish Heads Punkin Ale som de rear ut på Oliver Twist i Stockholm av anledningen att det inte är så många som tycker om den, galet då den ändå är så svår att få tag på och från Dogfish Head. Ingredienserna är pumpa, brunt socker, allkrydda, kanel och muskotnöt - så som ni ser så är det en rätt rejäl kryddmix.


Kan tillägga att jag vid samma tillfälle drack Dogfish Head Palo Santo och den var lika kryddig, rejäl och god som då jag drack den i New York i somras!

Dogfish Head Punkin Ale

Utseende: Lite rödbrunare ljusgyllene utseende med döende ljust skum.
Doft: Allkrydda och massa muskot och lätt söt kanel. Kryddigt. Just kanel och muskot är ju aromer vi borde vara vana vid, men ändå är de nog lite speciella här med en betydligt mer markant syrlighet och pumpadoft. Den är ändå rätt mild jämfört med t.ex. Shipyards pumpaöl.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Allkrydda, lite pumpa och en aning kanel. Lika snäll och kryddig som anat och det är en öl som vi svenskar nog annars inte alltid gillar. Men jag gillar det lite kryddiga och kanelen och den är kryddig och smakrik utan att kanske ha en alltför kraftig kropp. Snarare är den mer lättdrucken med en lagom kropp och det är gott, man måste bara vänja sig.

Betyg? – Bättre. Speciell men väldigt chillad med muskoten, kanelen och den lite särskilda pumpasmaken.

Öl #900 då vankas det humlekalas - Bell's Hopslam

Så, då var vi redan uppe på öl nummer 900 här sedan jag startade blogga för knappt 1.5 år sedan. Tiden går fort men så gör även all bra öl man hinner dricka. Till 900'e öl valde jag något bra, något jag hoppades på och något jag sett fram emot att dricka. Valet föll på det Michiganbaserade bryggeriet Bell's humlefestival Hopslam. Denna topp IIPA ligger fyra på RateBeer's lista över DIPA/IIPA's tätt efter Pliny The Elder. Plinyn är en djävulskt god öl som förtjänar sin plats på topp-5, men gör Hopslamen det är frågan jag ställde mig.

Med sex olika humlesorter och en rejäl laddning torrhumling i form av simcoe så är Hopslam en öl som förtjänar att kallas för humlekalas. Själva säger man att den också är deras mest komplexa öl sett till humleschemat och det är meningen att ölen framförallt ska ha fantastisk aromatisk styrka. Samtidigt har den en ordentlig maltgrund att stå på och man har även adderat till lite honung för extra sötma men vilket i mina öron också gör att jag får lite aningar om en kanske lite väl mild beska?

Bell's Hopslam

Utseende: Mörkare bärnstensfärgad vätska, något grumlig men med ett fint skum med minimala bubblor och gräddig topp.
Doft: Rejäl doft med en hord humlekottar som stampar ovanpå den gömda sötman. som ligger nere i jordkällaren under humleberget och ger bas till det hela. Det här är högklassig humlecocktail med hög alfasyra och en väldoftande mix av intryck.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Mumsig är ordet. Den är både väldigt besk men ändå så snäll. Smaken av humlekottar är perfekt och det är vare sig för beskt eller sött – utan allting är i feststämning och är lika glada de. Just att den är så mild men ändå smakrik är ett stort plus. Oerhört (!) lättdrucken för att vara på 10%. Sedan kanske jag inte tycker att den bör ligga topp-5 som IIPA, men det är min åsikt. Personer som älskar rejäl humleextravagans lär väl kanske föredra något med lite mer tryck, samtidigt är den oerhört bra på något lurt sätt och det är svårt att motstå den i längden.

Betyg? – Bättre(+). Grymt god med underbar balans. Men inte någon större smakkomplexitet mer än variationer på humlekotte och med en tydlig torrhumling av simcoen. Balansen är inte allt och som jag skrev ovan så kanske det inte är min personliga topp-5 kandidat, men den är verkligen god och förrädisk lättdrucken. För en IIPA/DIPA förväntar jag mig ändå lite mer än det här.

Oväntade öl: Thomas Creek Up The Creek Extreme IPA, SKA Brewing ESB, Ballast Point Calico

Ja, jag är smått ointresserad av vårnyheterna idag - så jag låter dem stå och vänta några dagar till! 

---

 Igår skrev jag kort om tre olika amerikanska öl som bytt skepnad till brittiska amerikanska öl och idag blir det en liknande twist. Temat blir 'amerikansk öl med annorlunda twist'. Öl som precis som igår inte var vad man förväntade sig - utseendemässigt, smakmässigt eller som kanske bjöd näsan på något ovanligt i doftväg. Tanken började då jag drack min första öl från Thomas Creek och deras Up the Creek Extreme IPA med mottot "Sink the stauts quo". En öl jag på förhand hade fått höra att den skulle vara något annorlunda och då jag är nyfiken av mig så blev det att prova. Vidare visade det sig att jag måste ätit någonting när jag provade Ballast Points Calico för både jag och en vän kände en markant smak och doft av - saffran (något jag inte sett någon annan tycka..). Sist ut är SKA Brewing ESB, en öl som inte är konstig alls utan jävligt god om jag får uttrycka mig så! Dock drack jag ett par burkar (bara det!) inom två dagar och ja, smakintrycken varierade något genom alla. Så vi slänger in den här den med!

Sensmoralen, eller läxan från idag är att öl dels kan visa sig vara helt annorlunda även fast man (i motsats till igår) vet mer om öltypen etc - men även att smaker och dofter tar intryck från annat - var man är, vad man ätit innan, hur man känner sig, hur mycket man druckit innan - vad man druckit innan och såvidare. Så ja, man ska inte ta någonting för givet och vara snäll mot smaklökarna om man vill få ut det mesta av varje öl. Så med andra ord är det dumt att humla ned tungan eller trycka i sig en rejäl barley wine innan man ska dricka något lättare och ljusare. Det mesta är inga nyheter, men ändå - ibland är det lätt att glömma.

---

Thomas Creek Up The Creek Extreme IPA

Utseende: Mörkare gyllenbrun, något röd vätska med nougatfärgat skum med mimimala bubblor.
Doft: Kola, bär och nougat i doften som drar lite åt strong ale-hållet, fast som samtidigt är väldigt besk vilket ger mer barley wine-vibbar. Mycket bär och kola, känns rejäl med den tydliga maltinfluensen.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken har liksom doften väldigt mycket bär och besk kola och det är väldigt välsmakande, men inget som känns riktigt IPA-aktigt (eller IIPA för den delen). Lite spritig, men så är den på 12.5% också. Som en belgoale men med mer beska, nötter, kola och bär i smaken. Bitter bränd kola mot slutet.

Betyg? – Bättre-. Bra variation i smaken och ja gillar det, bra beska och överlag en skön öl. Om än så är den kanske lite väl kraftig sett till %’en vilket kan vara lite lömskt.

---

SKA Brewing Special ESB

Utseende: Rödmörkgyllene vätska med minimala bubblor i det vita skummet.
Doft: Söt och med en väldigt fyllig fruktig doft med kola och beska. Rätt kraftig och väldigt tydlig. Lite som om burken hade tryck ihop smakerna på ett förtjänstfullt sätt.
Smak: Kola och bra beska med lika bra efterbeska och precis som doften är det som en koncentrerad ESB. Riktigt trevlig. Fruktig och bra variation på kola och fruktiga smaker med hela tiden en bra beska.


Betyg? – Bättre. Wow, bra smaker, bra tryck och riktigt god. Tog en till efteråt som var lika bra den, men den jag dagen efter var inte lika kraftig och bra. Men likväl en riktigt bra ESB med bra beska och bra smaker.

---

Ballast Point Calico

Utseende: Röd brungyllene vätska med något gräddigt skum med minimala bubblor.
Doft: Beskare än vad jag anat och hade fått höra. Lite oväntade kryddighet, nästan lite julkrydda –besk och mycket ’grön’ humle. Nej, det som känns juligt är en klar doft av saffran eller något åt det hållet.
Smak: Lätt munkänsla med okey till bra kolsyra. Saffran även i smaken, ”saffran” och citrus samt grön, gräsig, humle som ger stor efterbeska. Det var inte bara jag som kände saffran i smaken, men då var det ett par öl innan samt lite nachos som kan ha påverkat smaken. Så tror mer att det är lite ljus malt som ger lite kryddighet och citrus och apelsin som ger detta.

Betyg? – Bättre-. Underskattad amber ale där saffranssmaken nog är ljus malt med både apelsin och citrussmak. Men lättdrucken och trevlig likväl.

Geografilektion: 3 amerikanska brittiskinfluerade öl, druckna i Sverige

  Att många amerikanska bryggerier gillar att göra öl från hela världen är något vi flesta känner till, att de även brukar få lite olika resultat - ofta lutande åt det inte fullt superbra är också nästan en sanning. Veteöl är väl den största öltypen de försöker sig på och oftast inte lyckas helt med - i våra ögon, européer, eller svenskar med bra veteöl bara på närmsta systembolag. Men det är inte bara veteöl, lambics etc de försöker sig på utan även andra ölstilar som kanske inte är lika geografiskt förknippade. Strong ales kan bli brittiska eller amerikanska bara genom att variera recepten, porters likadant - fylliga eller torra? Att amerikaner gör brittiska öltyper är logiskt däremot då det var britterna som först introducerade ölen för de 'nyblivna' amerikanerna och även fast ölsorter som porters och stouts inte slog direkt så hade man åtminstone försökt. Att det långt senare skulle bli lika vanligt att hitta en bra porter i England som i USA var det nog få som trodde vid den tiden. Så idag blir det lite brittiskinfluerade amerikanska öl och det hela började då jag ramlade över Averys Old Jubilation Ale och trodde det var en amerikansk strong ale till en början - innan jag mer och mer anade att jag var fel ute - för ve och fasa -det var ju en BRITTISK strong ale. Hemskt! Skam! Förnekelse! Den andra var mer logisk - Arcadias Scotch Ale och på den tredje Odells Porter så stod det rätt klart att det rörde sig om en brittiskinfluerade porter. Nu tycker jag detta är mer kul än något som överhuvudtaget påverkar vad man tycker om ölen i sig, men samtidigt är det den gamla diskussionen gällande att veta vad man dricker och kanske framförallt beställer. En ölnörd som bara vill smaka något gott är inte lika lätt att göra besviken som någon som kanske får en tunn porös porter i stil med något från De Molen i tron om att den skulle vara en gedigen bombastisk imperial porter. Kanske är jag lite väl gnällig här, men jag har sett många på krogen och varit med vänner som fått en öl i tron om att det är något annat. Jag ser det däremot som något som är lite roligt. Men här är iaf de tre olika brittiskinfluerade amerikanska ölen, som jag ramlade över bara sådär!


Avery Old Jubilation Ale

Utseende: Mörkare nougatgyllenbrun vätska, något röd.
Doft: American strong ale-stuk men med dämpad beska utan med mer malt, trevliga inslag av bär, massa nötter och slutar i lite besk kola. Torkade jordgubbar och vilda hallon, något spretig.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Börjar rätt lätt men växer upp och blir rätt fyllig. Jäsig sötma liknande en tripel möter nötig bitterhet, bär och lite kola – men utan den lurande beskan jag hade förväntat mig (vilket förklaras med att det inte var en am. Strong ale). Något lätt fruktighet på slutet.

Betyg? – Bra+. Rätt lätt men trevlig brittisk strong ale med skön mix av smaker. Inget man slår volter av men ändå med livsvärde och Avery brukar ju inte göra dåliga saker så.


Arcadia Scotch Ale

Utseende: Mörkare mahognyfärgad vätska med strimmor av rött.
Doft: Brittisk stil med malt och sötma som övergår till kola och nötter, men med lite finess på slutet vilket gör att den inte bli platt. Blir snarare lite fyllig mot slutet vilket känns trevligt istället för att någon lätt bitterhet ger ett torrt slut.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Malt, kola och ja, rätt brittiskt men nu kommer även lite bitterhet mot slutet. Någon skön fruktighet som påminner lite om hallon eller liknande finns också.

Betyg? – Bra. Stabil och lättdrucken i typisk brittisk stil (obviously) men med något litet extra.


Odell Porter

Utseende: Brun vätska, rätt mörk med något ljusare skum som lägger sig som smutsiga rester ovanpå vätskan.
Doft: Lite saltlakrits och lätta aningar av charkuterier.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Porter indeed, med en rostad, mjuk smak och ja. En vanlig stabil porter!

Betyg? - Bra+. Bra porter som lär passa till mat och för att dricka som sällskapsdryck mer än något man tar fram för att det smakar så gott.

Släpp den eklagrade yeti'n fri, det är (snart) vår...

Nu kanske det inte riktigt är vår, snarare åter snökaos och bedövande kyla. Men med tanke på förra helgens köp av den espressolagrade versionen av Yetin så kände jag att det var dags att lämna iväg mitt omdöme om den eklagrade varianten, i en förhoppning om att värma lite! Den ekfatslagrade yetin är en variant jag har hört lite troll som lika mycjet bra om. Här har man låtit yetin ligga på franska och brända ekchips vilka som vanligt ska ge lite vaniljkaraktär utöver de traditionella smakreferenserna choklad, kaffe etc. Precis som med vanliga yetin så är IBU'n rätt hög och går in på 75. Så lika lurvig och rejäl som 'vanliga' men nu med lite finess efter att ha vilat ut sig på träfat.

Great Divide Oak Aged Yeti

Utseende: Mörkare brunsvart vätska med något ljusare chokladbrunt/mörkt cappucinofärgat helkompakt skum.
Doft: Direkt märks de 75 IBU:na av med lite gräsig humlebesk arom som sjunker ihop med den väldiga doften av choklad, kaffe och mer likörbetonade chokladaromer. Mycket  ’ek’ i doften tillsammans med lite sötsticky choklad och sötman och den mjukande effekten hos vanilj. Jag väntar på att kraften i doften ska avta och jag ska bli tagen tillbaka ner på jorden och mer känna av när beskan börjar skära sig och de tunna dofterna börjar komma fram – men det sker inte riktigt. Istället kommer bäriga nyanser och även något fruktigare humle.
Smak: Medelstor till större munkänsla med bra fylligt mjuk, len, kolsyra. Stor oljigt len smak fyller munnen med chokladbåtar av choklad, rostat kaffe, en skvätt humle och en liten, liten dos lakrits. Det ekiga gör sig väldigt bra även fast jag tycker vaniljsmaken är något i bakgrunden, vilket den kanske vinner på? Nu är det mer ek, choklad och kaffe. Det är något torrt  i eftersmaken samt välrostat kaffe och bitter choklad. Jag kan väl både förstå men tillåta mig att inte hålla med de som kritiserat denna, den vanliga yetin är riktigt bra och den har inte förbättrats genom eklagringen, så på så sätt är denna inte lika bra, däremot är det inte samma öl och därför känns det argumentet lite felplacerat.

Betyg? – Bättre+, nästan ett ’bäst-’ då jag medan jag drack den refererade smak och dofter till imp stouts som alla legat i de översta betygskriterierna för mig. Men samtidigt är det något som tar emot lite. Kanske just att eklagringen i sig gör den väldigt god och ger lite variation i smakerna, men samtidigt så tar det bort lite av det som gör Yeti’n så bra. Men egentligen är ord och siffror på öl helt oväsentliga då det enda de i slutändan bidrar mer är verktyg att jämföra olika öl. I det här fallet kan jag konstatera att det är en riktigt god öl, med bra tryck i smaken och bra variation och lätt komplexitet i alla intryck. Lättdrucken men njutbar. Gillar man ekfatslagrad öl så är det toppbetyg men jag kan gilla det men tycker ibland att smakerna blir lite ostrukturerade varpå man kanske inte blir lika exalterad över det. Men det är upp till var och en, bra jäkla öl är den i alla fall!

Mer nyheter på systembolaget + AleSmith Grand Cru

Igår lade jag in lite fler nyheter till vårens släpp på systembolaget. Alla hittar ni i nyhetslistorna till höger även om den inte är helt fixad nu med länkar etc till dessa öl!

• Dels är det enligt Monks den 14'e februari som Goose Island County Bourbon Vanilla Stout släpps och inte den 22'a som tidigare har framkommit - nu vet jag inte om det är Monks som gjort fel eller vad som gäller. 720 flaskor kommer iaf.
• Dels kommer To Øl First Frontier den andra maj, 39kr kommer den gå lös på.Från Brill kommer även ett systembolagssläpp på Cigar City Bolita den 15'e april. 900 flaskor beräknas komma.
• För de som missat det så kommer även Darren och BrewDogs Hello My Name is Ingrid att gå att beställa från den 1'a mars. 39.90kr och kollikrav om 12.
• Darren skrev vidare idag att BrewDogs 4-pack av singelhumlade öl "IPA is Dead" kommer släppas - i just 4-pack - den 1'a juni för det helt okey priset 99.20kr. 6000 paket ska tydligen komma! Super! 

Så lite mer nyheter med andra ord.. nu över till drucken öl!

---

 Alesmith kanske inte gör många olika öl, trots att de själva har runt en 35-40 olika öl enligt ratebeer så är mer än hälften nästan olika versioner eller årgångar av andra öl. Samtidigt är de 15-20 individuella ölen riktigt bra och då många bryggerier har sin akillesöl någonstans så har jag ännu inte hittat Alesmiths. Eller kanske, deras Horny Devil var kanske inte något att hänga i granen men med väldesignade flaskor, i stort format och med en ändå helt okey smak så får man väl ändå säga att den var okey - bara inte lika bra som den borde vara då den är från Alesmith. På mässan i höstas stod vi hos Brill och valde mellan Alesmiths båda öl Decadence 2010 och Grand Cru'n och då vi hade bråttom till ölprovning med De Molen-Menno och redan var rätt 'välfyllda' så hade vi bara tid att ta en av dem - valet föll då på den första av de två. I efterhand har vi dock kunnat komma över en hel flaska av den och inte bara ett smakprova och visst vart den väldigt bra även då. Men det tog desto längre innan vi kom över Grand Cru'n. Sorbon hade just fått in EN flaska varpå vi snabbt styrde kosan dit för att finna flaskan på våra granngästers bord! Skam och sorg! Tur då att det kom 2 flaskor till någon vecka senare! Ölen, deras Grand Cru är en belgisk strong ale med äkta belgisk trappistjäst och har varit med ett rätt bra antal år nu då den redan 1999 vann sina första priser i diverse öltävlingar (Alesmith grundades 1995 så)

Alesmith Grand Cru

Utseende: Mörk brungyllene, något röd vätska. Vackert minimala bubblor i det nougatfärgade skummet.
Doft: Syrlig doft av belgisk jäst, nougatchoklad och rätt bra godissocker. Både mycket belgojäst och syrlig nougat. Lite äpple. Komplex redan nu men lär bara bli ännu bättre med lite tid.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lite fizziga bubblor. Fyller upp rätt bra i munnen. Syrlig men väldigt mjuk och fyllig med fräscha äpplen, nougat och godissocker med lite jäst i bakgrunden. Variationsrik lika bra som smakrik. Lär bli väldigt bra med tiden!

Betyg? – Bättre (+), kommer utvecklas grymt! Sötman sätter sig, smakerna gör sig och ja – kommer bli lovande detta. De har en bra balans mellan jäst och godissocker och det blir inte för mycket jäst eller sötma.

Som om igår inte var nog, idag - ölpaketsöppning

 Vårens ölnyheter är uppdaterade med bland annat To Øl vars First Frontier kommer i maj samt lite annat smått och gott. Har inga artikelnummer på dem och har inte hunnit länka dem, men ni kommer se - finns både i word- och htmldokumenten till höger.

---

Efter helgens spontana shopping spree i Rom med rätt mycket godsaker som kom med hem så var det ju som lite extra grädde på glasberget att hitta en fin liten postavi i brevlådan. Välkommen till Posten, vi har ett paket till dig. Score! Nu var förvisso paketet rätt uppdelat sett till vem som skulle ha vad men likväl ett fyllt paket där jag redan nu faktiskt hjälpt två av ölen ur världen. Många av ölen är nyheter för mig, sådant jag inte riktigt sett förut utan där bryggerierna är nya bekantskaper för mig, andra är klassiker och som gamla vänner som man nu får prova lite roligare saker ifrån. Då jag drack en riktigt vällagrad och god Haandbryggeriet Dark Force från 2009 igår och lite annat gott och därmed är lite trött idag så blir det en kort genomgång av vad som inhandlats - mest för att. Däremot, Heineken Oud Bruin? Wtf. Vad är det, varför, hur, när? Den stora frågan i denna sändning helt klart. Annars är det Supplication jag mest ser fram emot, Russian River är man ju inte så värst bortskämd med så den ska bli kul att prova så snart som möjligt.

6 Bells Hopslam - humlebomber?
1 Bells Expedition Stout - Inte druckit den förut, men nu är det dags.
2 Russian River Pliny The Elder - kablamo!
1 Russian River Supplication - Suröl + USA + Russian River + Manker = Epic
1 Heineken Oud Bruin - wtf liksom, aldrig sett denna - men kul ska det bli!
1 Boon Kriek - vet inte varför, den är borta nu iaf.
1 Hoegaarden Forbidden Fruit - en fruktigare version av deras vanliga?
1 Anchor Old Foghorn - Var grymt god sist
1 Founders Nemesis 2009 - 2010'an var grym, denna ska dessutom vara eklagrad på whiskey och lönnsirapsfat
1 New Glarus Spotted Cow - Aldrig druckit något från dem så ska bli kul.
1 Saint Arnold Elissa IPA - som ovan
1 Southern Tier Cherry Saison - Southern Tier har blivit något jag dricker mer och mer ifrån. Körsbärsöl mmm.
1 Southern Tier Gemini - En öl jag missat om och om igen men nu ska det bli att prova den.
4 Duchesse de Bourgogne - vi ville ha 6-10 stycken, men fick bli 4 av denna perfekta 'brytnings'öl

Ölshopping i Rom!

Som jag skrev igår så kom jag hem från Rom nu i måndags och även fast resan mer var till för att ha det skönt, äta god mat, kunna njuta av solen etc etc så slant det in lite öl. På förhand hade jag redan kollat ut lite ställen genom Google men även RateBeers fiffiga 'places' där man kan se olika ställen i olika städer och länder utsatta på en karta. Dock är den inte alltid uppdaterad och det är rätt ofta ställen kan vara nedlagda etc. På förhand kändes Johnnys Off License som det perfekta stället, de skulle ha massa amerikansk öl och låg inte alltför off just utanför Vatikanen. Väl där var jag dock småbesviken då de hade mycket vin, rätt mycket blandad och bra öl - men inte såpass mycket amerikanskt som jag hoppats. Så blev en Great Divide Espresso Yeti, Left Hand  Imperial Stout och en BrewDog Tokyo* där. Däremot ramlade jag av en slump in på Gradi Plato som var ett annat av ställena jag tänkt besöka och som ligger längre ned på samma gata från Vatikanen sett. Utbudet var mindre men ändå bättre på något sätt och det blev lite öl från Port Brewing, Pretty Things och annat därifrån. Slutligen i samma område styrdes vi in till UR Beer som dock var en större besvikelse än Johnnys då utbudet var väldigt litet och inte så speciellt. Dock kunde jag fynda en Thomas Hardys Ale 2007 för runt 50-60kronor.

Det var det egentligen, Johnnys Off License har ett annat ställe mer österut från Roms centrum sett - men jag ville inte hålla på att ränna runt för öl mer än vad jag redan gjort så både den butiken samt Domus Birrae på via Cavour (det jag vill rekomendera mest!) fick vara. Vi bodde rätt centralt i de lite finare gamla delarna runt området Navona och rakt under oss vid Ponte Sisto så låg även Bir & Fuds restaurang (de har även en ölbutik). Fördelen med ställen som egentligen mer är restauranger är att de säljer även ölen över disk om man frågar snällt och ler. Tyvärr hade Bir & Fud bara Italiensk öl så de fick vara. Rakt över gatan var det fotboll på tv och stället hette något med Domus Birrae men såg mer ut som en liten mc-pub så vi traskade glatt hemåt sista kvällen på resan. Så trots att vi bodde 20 meter ifrån Open Baladir som är Baladirs egna brewpub skulle man kunna säga så blev det inte någon italiensk öl för mig, vilket kändes bra. Men nej, vänta, inte sluta där.

Jag gick nämligen tillbaka till Domus Birrae, den lilla puben snett emot Bir & Fud restaurant för att se om jag kunde köpa någon öl från dem om det fanns något jag var intresserad av - och damn! Där plockade jag snabbt på mig Green Flash Barleywine, några småflaskor samt Närke Kaggen! Stormaktsporter 2008 som jag fick för ett vrakpris! Jag kunde även plockat på mig ett par exklusiva och fina Cantillonöl men då väskorna var packade och redan rätt tunga så fick det vara. Men för de som säger att man inte kan shoppa öl i Rom eller Italien så säger jag att man bara behöver leta lite mer noggrannt!

Egentligen hade jag tänkt få med lite vad som fanns i den kartong med öl jag var och hämtade igår, men det hinner jag inte med nu - så det får vara. Men tack Rom, ni hade bra ölutbud - till bra priser dessutom!

Hemma från Rom, men nu Ölands Gammeltokens Rököl 2008

 Kom hem igår efter en långhelg i Rom, det blev mestadels att dricka vin, prossecco och annat gott - men någon enstaka öl slank ned. Desto fler öl lyckades jag dock inhandla varav några riktigt kul sådana. Att sedan komma hem till snöslasket i Sverige efter ett par dagar med 14 grader och vårväder gör en ju inte glad. Men, vad som gör en glad är att man samtidigt kom hem till ett paket från Holland med ett gäng öl - dock har jag inte hunnit hämta ut det än utan spar båda det paketet och ölhistorier från Rom tills imorgon.

Vad som är klart idag däremot är att jag nyligen drack min första (eller nog andra, tror jag druckit Clusterbomben förut) öl från Ölands Gårdsbryggeri. Upp som en sol 2002 då man började producera svagdricka, läsk och lågalkoholhaltigare öl för att sedan 2006 satsa på starkare öl i nya och större lokaler. Resultatet blev väl sådär och då ekonomin och produktionen inte gick helt som planerat - samt att man har svårt att slå sig in som ett litet svenskt mikrobryggeri - så lades bryggeriet ned 2009. Schnille och Schmak hittade en bra artikel från något år tillbaka som tar upp just dilemmat med att vara en liten producent i en rätt svår industri - läsvärd och finns här. Med sköna namn på ölen, roliga ölstilar och vitsar till etiketterna som är klockrena i stil med Gammeltokens ”Dont drink and drive your rulator” så är det synd att verkligheten ser ut såhär för många småproducenter, vad det än kan gälla.

Affram på Sorbon lyckades leta upp en flaska då jag nämnde att jag faktiskt inte visste om jag hade druckit något från dem och en rököl, från något år tillbaka blev ju inte helt fel. Dock var varningen att den kunde ha oxiderat lite då det är en risk med handkapsylerade flaskor och produktionen överlag i såhär små kvantiteter.

Ölands Gammeltokens Rököl 2008

Utseende: Brungyllene klar vätska med lite brunorangefärgat skum med minimala bubblor och gräddig topp.
Doft: Söt rökighet med lite fruktig rökmalt. Underbar sötma mot det rökiga – inte för mycket och inte för lite såsom det annars kan vara. Perfekt balans och ändå bra rikedom i dofterna. Ljus kola mot slutet.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Aningen fizzig kolsyra vilket förklaras av att det är rätt syrligt och nästan småsurt. Rökig malt och som man rökt krusbär typ. Blivit väldigt speciell med tiden den stått? Fick höra att den inte var lika syrlig för bara ett år sedan. Men jag gillar det syrligt och lite sura då det ändå ger karaktär åt ölen och tar bort lite av sötman i smaken.

Betyg? – Bättre. Tappat sötma i smaken, men doften är verkligen finfin och jag tycker den fått mer karaktär nu än vad den säkert haft innan, även fast det kan vara ett tecken på oxidering eller att den blivit sämre. Men att den är på 12% hade jag svårt att gissa då jag ’råkat’ missa den delen av etiketten helt först! Nä, synd för Morgan och bryggeriet, men vi får hoppas de kommer igen!

Det var en gång... Southern Tier fat-dagar på Sorbon

Härom veckan var det Southern Tier-dagar på Sorbon där tre olika öl från dem kopplades på inom 24 timmar. Riktigt populärt och ölen tog slut lite väl fort. Men som tur är för er och för mig så hann jag smaka alla tre ändå. Southern Tier har ju alltid varit lite av min akilleshäl då jag förvisso gillar vad de gör, men framförallt deras IPA's har enligt mig någon säregen doft och smak som påminner mig om blöt vete eller halm. Men ju mer jag provat från dem och ju mer som inte varit rena IPA's ju bättre har jag börjat tycka om dem. Främst är det väl deras Imperial-serie som är helt underbar där framförallt alla olika "smaköl" som Choklat, Creme Brulee, Jah*va etc är med. Dock vart jag lite besviken på deras brittinspirerade barley wine Back Burner som ni kunde läsa om häromdagen. Lite väl klen, har även deras Cherry Saison på intåg hemma och även fast jag hoppas på den så har jag inga förväntningar alls då de omdömen jag hört om den har varit rätt blandade. Det som kopplades på på Sorbon var i alla fall deras riktigt bra 2XIPA, en IPA som drar åt imerialhållet men som ändå uttrycks vara mer av en "extra IPA" än IIPA. Samtidigt drog de på den vanliga IPA'n som är en riktig amerikansk IPA med mycket humle som tillsatts under deras tre humlegivor. Slutligen kopplades så deras APA - Pale Ale på.

Southern Tier IPA

Utseende: Fint utseende med mörkare gyllene vätska. Gräddigt skum med minimala bubblor.
Doft: Lite av den typiska ST-sötman men annars bra doft av tropisk frukt. Sött hö och aningen apelsinskal.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Sött blött hö som alltid i deras öl, men här är det bra och framträdande beska som suddar ut det söta och med en bra efterbeska så märks det knappt. Citrus och en ’crisp bisquit’ smak. Mjuk, god med liv i, riktigt stabil IPA som är precis sådär på rätt gräns av att vara sjukt lättdrucken och god utan att bli tråkig.

Betyg? – Bättre(-). Inte något speciellt, bara väldigt gott och klockrent stabilt. Fungerar alltid-öl kan man säga.


Southern Tier 2XIPA

Utseende: Något ljusare gyllene färg, vitt smutsigt, småporöst skum.
Doft: Humlekottar och en bra fräschör, mycket citrus, grape som går ihop rätt bra med sötman.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bra tryck i smaken med humlekottar och en avvägd grapebetonad fruktighet. Beskan går precis som i IPA’n ihop bra mot sötman som den har. Mer tryck i efterbeskan som känns skönt då det gör den rejälare än IPA’n men ändå med det som gör IPA’n bra.

Betyg? – Bättre (-). Rejäl men något snäll jämfört med bättre IIPA’s. Känns kanske lite mer varierad på flaska. Men om IPA’n är lättdrucken och bra på så sätt så är denna den starkare storebrodern som är lite svårare att ha att göra med men som likväl är bra på samma sätt. De kompletterar varandra rätt bra.


Southern Tier Pale Ale

Utseende: Ljusare maltgyllene vätska med pilsneraktigt mjukt skummigt vitt skum med minimala bubblor och gräddig topp.
Doft: Fräsch doft av crisp citrus, lite stall och aningar av humlekotte. Bara lite av den annars vanliga ST-sötman.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bra smak av stall och lite pale ale där det är mer pale än humlig pale ale. Efterbeskan är måttlig men lagom.

Betyg? – Bra(+). Lättdrucken och riktigt bra session-öl om man vill gå ned ett snäpp från IPA’n istället för uppåt.