Hoegaardens förbjudna öl? Hoegaarden Verboden Vrucht

Att Hoegaarden har en rose som är läskande men sliskig, en Grand Cru som är spritig men god och en veteöl som för många är den perfekta sommarölen vet många. Men att de även har en förbjuden öl är kanske inte lika vanligt. Denna öl, Le Fruit Defendo, Forbidden Fruit eller Verboden Vrucht är en belgisk strong ale med mycket tydligare fruktkaraktär och en alkohol på 8%. Så lite mellan Grand Cru'n och veteölen fast åt strong alehållet. En vacker vinter dag fick denna värma mig och såhär löd omdömet.

Hoegaarden Verboden Vrucht / Forbidden Fruit

Utseende: Grumlig brunorange vätska med minimala bubblor i det något mörkare skummet.
Doft: Fruktiga nötter och mycket gräddigt är mina första intryck. Gräddigt på ett gott sätt som nästan ger lie efterrättkänsla då inslag av torkade aprikoser kommer fram. Vaniljstuk på det gräddiga.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smak av gräddig frukt. En blandning av veteöl och aprikos, men fruktigt och gräddigt. Russin och lite torkad fruktighet i eftersmaken. Det är en mer komplex Hoegaarden och ändå annorlunda mot t.ex. deras Grand Cru. Bra och rejäl smak och inte så mycket ’veteöl’ över det hela, vilket den vinner på.

Betyg? – Bättre-. Smakrik med en fyllighet som överraskar och som lyfter fram smakerna och ger lite komlexitet. I längden blir den kanske lite sämre, men det är fortfarande väldigt gott.

Sand blir till guld - del 2 - Bells Expedition Stout

Så. Andra delen - när sandet på något sätt blir till guld. I Bells fall blir det då man tagit deras trevliga Kalamazoo stout, dubblar maltmängden, lägger i fyra gånger så mycket humle och döper om den till Expedition Stout. Ett mästerverk på flaska och ett bevis på att gårdagens fail med 25th Anniversary Ale'en inte var något som bör hända igen. Att den också ligger topp-5 om man tar bort alla speciallagringar på öl över de bästa imperial stouts'en på RB och BA säger också ett och annat om hur den brukar tas emot. Den flaskan som nu öppnades var säkerligen ett halvår-år gammal minst och det tackar vi för. Lagringspotentialen lär vara grym!


Bells Expedition Stout

Utseende: Litet chokladbrunt gräddigt skum ovanpå den mörkt brunsvarta vätskan.
Doft: bam! Choklad och bär som drar mot en nästan eklagrad god komplexitet. Fyllig och med små toner av vanilj och jag kommer onekligen att tänka på Närkes Stormaktsporter! Mycket choklad och alkoholen bär upp den mörka malten suveränt. Espresso och småhumligt mörkt örtte i grunden mot explosionen av alla goda dofter malten providerar.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Det växer i munnen – från en tunn vätska till en tjock och oerhört potent smakrik vätska. Mycket mörkrostad malt, sirap och mörk choklad, rejält är ordet! Mörk lakrits och lite humle med saltlakritsens säregna smak. En lätt dos restsötma fullbordar det hela och det är bara att kapitulera.

Betyg? – Bäst+. Grattis får jag säga, det här var kanongott! Underbara dofter och smaker, bra komplexitet och variation och jag har ingenting att egentligen säga som inte är superlativ.

Sand blir till guld - del 1 - Bells 25th Anniversary Ale

 Att jag likt nu gill ar att svamla om hur intrycket olika öl, öltyper och bryggerier spelar in för hur man uppfattar där är ingen nyheter. Samtidigt vet jag inte hurpass ensam jag är om att tänka och öppet fundera på detta. Drabbas vi lika mycket som den som köper den vedervärdiga nya ölen Cheap Thrills av samma fenomen? Köper vi något enbart för att det är för vårt favoritbryggeri, etiketten är lite extra cool eller för att vi 'hört så oerhört mycket' om den? Jag tror det. Skillnaden är att vi är medvetna om det, vilket gör det än värre. Vi kan stå och dricka en hemsk brygd från ett bryggeri som oftast gör skitbra öl och ändå intala oss att ja, det är väl okey. Ta Founders, ett av mina riktiga favoritbryggerier - men likt förbannad deras Cerise smakade ju apa jämfört med Breakfast Stout, Curmudgeon eller en Centennial IPA'n. Förvisso är fruktöl något större i USA än här och man kan och bör väl inte förvänta sig att alla öl är toppen, men den bilden kan man ibland ha har jag märkt.


När vi ändå vart uppe i Michigan och rört oss så kan vi slänga in ett till Michiganbaserat bryggeri - Bells Brewery. Bryggeriet startade 1985 och har en ovanligt stor mängd olika brygder på sitt samvete för att ändå vara, eller kanske argumentera för att de är så små. Under sina 25 år har de ökat omsättningen från 135 barrels till 125.000, så visst går det framåt för amerikansk ölindustri. En liten fun fact är annars att bryggeriet med sina 26 (i år) år i branchen är USA's äldsta bryggeri ovanför Boulder och Colorado. Vilket kanske inte säger så mycket då jag inte riktigt vet vad som ligger ovanför Boulder i bryggriväg - men ändå. På tal om deras 25 år då, för att fira 25 år i branchen så gjorde de en speciell anniversary ale med det logiska namnet 25th Anniversary Ale. En DIPA som eklagrats för att bli rund och lite sötare. Hur kommer detta in i mitt resonemang om sand, guld och allt svammel ovanför? Jo. För detta visade sig vara just en öl som är lite 'sand' för ett bryggeri - stora förhoppningar, speciell brygd och vad händer. Jo, ölen är inte så spännande utan rätt trist. Hur det ändå blir till guld för Bells blir det att skriva om imorgon utan nu håller vi oss till deras 25-årsöl.

Bells 25th Anniversary Ale

Utseende: Grumlig dassig och ekgyllenfärgad vätska. 
Doft: Vanilj och ektunna med aningar humle och citrus, kanske en aning frukt. Mest är det sött och vanilj med stundtals lite gräddiga inslag.
Smak: Lätt munkänsla med en okey kolsyra. Rätt tunn, mild och mjuk. Inte för sött men mycket vanilj och ingenting som det slår över i. Ingen smaksensation utan det är väl bra, rätt gott och trevligt i en stund, men inget som håller i längden då man tröttnar på smakerna och det blir lite enkelspårigt.

Betyg? – Bra. Rätt god, visst. Men som sagt. För enkel, för tråkigt och ingenting som de borde haft till ett 25 årsjubileum? Började det som en bra tanke och hur var den då tänkt? Jämför man med Great Divides Rumble eller deras 16th Ann. Ale så är de båda långt mycket bättre. Sedan kanske jag inte vill såga denna likt Fajan och jöns. Men jag kan förstå deras resonemang fullt ut.

Once you hop, you cant stop - Sierra Nevada Hoptimum

 Kära hop addicts, vi har nu samlats för att få en dos, en litterär sådan av vårt humle. Humle kan stilla ett beroende för många, men ibland krävs det mer än vanligtvis, det krävs något rejält, tokigt, galet och pansarhumlat helt enkelt. Svaret var kommet - Sierra Nevada blev utmanade att göra en extremöl med hela humlekottar och här är svaret. Att Sorbon ute i Bromma endast hade fått in två flaskor och att de gick direkt säger lite om hur svår denna öl har varit att få tag på, till och med i USA. Men det är väl förståerligt, en speciallansering av en IIPA med 100 IBU och en fullständig "torpedo" av olika humlesorter som har torrhumlats och 'torpedoats' (?). Den må vara på 10.4% men med sina 100 IBU och en humle-line-up som följer så har den nog mer än alkoholen man bör vara rädd för.

Bittering Hops: German Magnum
Aroma Hops: Simcoe & New Proprietary Variety
Dry Hops: Simcoe & New Proprietary Variety
Torpedo Hops: Citra & Chinook

BAM goes the hop head! Synd att de bara fick in två flaskor - MEN - de har mot alla odds och via lite dragna trådar hos Wicked Wine lyckats få in två till. Så ring dit, åk dit, gör vad ni vill för att se när de kommer dyka upp. För detta är ingenting vi kommer få se i Sverige igen på ett tag! Ska vi fylla upp sprutan med humlesaft nu och påbörja resan in i hoppie hop land?

Sierra Nevada Hoptimum 2011

Utseende: Mörkgyllenfärgad vätska, något disig. Ljust krämigt skum.
Doft: Tydlig sötma från malten med rätt stor närvaro från humlen med kryddiga, örtiga och väldigt humlekottedoftande aromer. Redan i doften känns det lent, fylligt och ovanligt balanserat för att vara så sött men ändå så rejäl humlepumpat.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mjuk och väldigt len först med en sötma från malten som lurar en att tro att det är en snäll liten brygd man dricker. Humlesoppa och osedvanligt lättdrucken sådan för att vara på nästan 11% och 100 IBU. Oerhört torrhumlad vilket ger mycket variation och smak och vilket är det jag saknat i öl som Southern Hemisphere, Harvest m.fl. Humlelikör med väldigt bra drag! Humlen river tag men ändå inte på ett bedövande eller kontrollerande sätt vilket kan ses som en nackdel eller som ett bevis på hur väl den är balanserad.

Betyg? – Bättre(+). Jag gillar hur den ändå är lite söt och humlelikör eller humlesoppa är väl inte en alltför stor twist på vad andra skulle kalla denna öl. Synd bara att den är så svår att få tag på, samt väldigt (!) dyr (även att köpa in för barerna), för den är vääldigt god och ett måste för alla humledrogisar.

En titt på Dark Horse och Dark Horse Perkulator Coffee Dopplebock

När jag för någon månad sedan provade Dark Horse Crooked Tree IPA så var jag väl inte eld och lågor över ölen. En rätt mellanklass IPA, duglig till mat, men lite trist om jag ska va ärlig. Slumpen gjorde dock att två av bryggeriets öl hittade hem till mig kort därpå, Perkulator Coffee Dopplebock samt Reserve Special Black Bier, lite för att se vad som egentligen döljer sig bakom Dark Horse. Tittar man riktigt noga så hittar man även den extrahumlade Smells Like Weed och Crooked Tree Mango m.m Så det verkar finnas en tanke om variation och att inte ta saker på alltför stort allvar där borta i Michigan. Deras hemsida är riktigt old school ful men väldigt informationsrik om man jämför med många andra, så vill man läsa om bryggeriets samhällsengagemang eller bara om deras öl så finns det lite kul att läsa. Men en kul anekdot som fanns att läsa var hur Nickelback (as it seems) ville ha deras öl i en av sina videos varpå bryggeriet blev väldigt uppspelta då det var ett bra erbjudande för dem - men likväl inte riktigt vill förknippas med Nickelback (eller vilka det nu var). Staying true eller dårskap? Ja, de bad sina öldrickande vänner maila dem om råd. Än har jag inte sett videon så vet inte hur det till slut blev.

Första ölen ut från dem av de två jag nyss nämnde blev den första, kaffebocken. Det är deras enda lager och för att undvika att den blev för tråkig så gjorde de om den till en kaffe dubbelbock, vilket också blir en känga till tyskarnas Reinheitsgebot. Organiskt kaffe är ännu ett exempel dels på att de bryr sig om miljön, men också att de i sig känns lite organiska och småhippie - på ett charmigt sätt. .

Dark Horse Perkulator Coffee Dopplebock

Utseende: Ljusare mörkt brunorange vätska med poröst ljust skum.
Doft: Tunn doft av kall men stark espresso. Samtidigt känner man att det är en något ljusare öl i grunden och det lyser igenom lite lager. Sötma och malt finns också och det är en intressant och inte sådär översöt balans mellan kaffe, sötma och malt. Särskilt gillar jag att den är relativt lätt i doften men ändå på rätt sida av att vara ”klen”. Doftar väldigt gott, rejält men milt.
Smak: Lätt munkänsla med porös okey kolsyra. Det börjar lite oroväckande poröst men sedan växer mjuk malt och sötma fram och reder upp det hela. Espressosmaken är verkligen skön som extra krydda i det hela samtidigt som det är lite citrus och lageraktig grässmak. Men mjuk och väldigt god.

Betyg? – Bättre. Rätt skön och oväntad smak. Smakar gott och är oerhört lättdrucket. Såhär lätt kan man alltså få lite espresso att lyfta en hel öl – mäktigt. För hade inte den smaken funnits där så hade det helt saknats motpol till det lätta och ölen hade varit väl trist.

Att lagra öl. Goose Island Honkers Ale, hoonk hoonk

Ibland snackar man om hur olika öl lagras olika väl och visst, det spelar så klart roll huruvida ölen har stått i en viss temperatur, legat eller stått, varit skyddad från ljus etc etc. Men om det är en rätt vanlig, något halvtrist öl som har gått ut och lagrats under helt okey förhållanden. Vad händer då? Men framförallt, vad är det som avgör om en öl lagrats väl?  Igår drack jag en Founders Breakfast Stout som nu har fått stå ett tag och då jag drack en "olagrad" för bara någon vecka sedan så var det rätt lätt att känna skillnaden. Den fylliga, kraftiga smaken var borta och den var mildare, lättare och mer utvecklad nu - på gott och ont. Lyssnade på en intressant podcast om detta och de diskuterade just hur man i vissa fall, ta en barley wine, kanske föredrar de lite roughare mer beska tonerna än de mer utvecklade smakerna. Inte för att de smakerna i sig inte är trevliga eller goda utan för att en viss del av helheltsintrycket förloras. Sedan kanske 1-2 år inte är den ultimata lagringstiden, ta en Bigfoot, en öl som är grym "färsk", tappar rätt mycket första 6 månaderna men sedan blir bättre igen (i mitt tycke). 2-3 månader gör inte mycket, ofta har den redan den tiden på nacken innan den ens kommit till Sverige, men 3-4 år gör desto mer. Samtidigt läste jag en intressant artikel om det här där någon professor eller liknande påpekade att öl egentligen lagras väldigt väl på bara någon månad. Självklart lite beroende på typ av öl, men likväl att det kan räcka för att ölen ska stilla sig och ändra skepnad. Jag har väl egentligen ingen bra slutpoängen på vad jag tycker om lagring och öl mer än att det verkligen är upp till var och en att prova att lagra den öl han eller hon föredrar, experimentera lite med att ha den i olika temperatur över olika tidsspann och sedan se vad som hänt. Nu över då till en Goose Island Honkers Ale som fått stå ett tag då den 'gått ut' varpå den reades ut nere i en ölbutik i Rom. Blev att köpa, blev att prova och såhär tyckte jag.

Goose Island Honkers Ale

Utseende: Grumlig, något mörk rödbrun vätska med ljust smutsigt skum där skumresterna håller sig kvar väl.
Doft: Något utvecklad bärig karaktär men annars rätt klen.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Rätt syrlig med halvtunn vätska med bärig smak. Lite utvecklad men med tunn kropp. Nougat, malt och viss bitterhet som hjälper upp det hela lite.

Betyg? – Bra. Lättdrycken, läskande med lite nougatchoklad och gräsig bitter smak. Men i längden blir den lite som många andra Goose Island-öl – rätt tunn och trist. Ja, i det här fallet är det en lite lättare öl som blivit än lättare vilket ger den lite tunn och trist kropp. Men malten har blivit bärigare och smakerna är något mer utvecklade. Men vad gör det om den likväl är lite lätt och trist.

Deschutes Black Butte Porter vs Deschutes Bachelor ESB

För några månader sedan när jag var på OT på min födelsedag så ledde min iver att prova nya öl mig in på Deschutes som de hade två flaskor från. Bryggeriet uppe i Oregon har trots en rätt stor öllista en rätt liten produktion och då jag var i kontakt med dem nyligen så förklarade dem att deras ambition var att växa och hur kul det skulle var att även kunna skeppa över Atlanten. Något som kan hända snart? Av någon anledning har jag inte riktigt hoppat över dessa öl tidigare och jag vet inte riktigt varför. Det verkar vara en återkommande miss för mig då jag på sistone har fått säga det mer än en gång. Mina öl-fördomar krossas och jag tycker att det kan vara en födel för alla att klura på vilka de har. För nästan alla har dem i någon form. Den första ölen från dem blev deras Black Butte Porter som är en len, chokladig porter på 5.2% men som har lite mer kropp. Den följdes av Bachelor ESB som logiskt nog är deras brittinspirerade ESB. Som vanligt nu på helgerna så ska det nu bära av ut i solen, man måste ju passa på!

Deschutes Black Butte Porter

Utseende: Svartbrun vätska med gräddnougat färgat skum med minimala bubblor.
Doft: Lite saltlakrits, kaffe och aningen smörigt. Salt och lite rökta charkuterier.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey och bra kolsyra. Halvtunn lite mineralstuk, kaffe och lakrits. Något torr eftersmak. Men bra mörk smak med lagom salt charkrökig smak.

Betyg? – Bra+, lite för tunn men ändå snäll. Saltlakrits, mörk choklad och bra smak. Men kanske att den begränsar sig själv lite, tyvärr. Fortfarande inte med den där något blaskiga och lite väl tunna kroppen som vissa porters kan ha som gör dem lite för porösa och lätta.


Deschutes Bachelor ESB

Utseende: Rödorangegyllen vätska med fint skum.
Doft: Smörig pilsnerbeska med halm och gräsig citrus. Lagom beska och känns som rätt ljus malt. Drar åt pilsnerhållet mer än ESB tycker jag. Men helt okey.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smörig ljus malt även i smaken följt av bra citrusbeska. Rätt anonym smak.

Betyg? – Bra-. Småsöt pilsnerliknande skön och lätt ESB. Men kanske inget som slår på stora lianen. Ändå trevlig och läskande vilket gör den trevlig som sällskapsöl.

Spontan fredag:Nyheter och Mikkeller Spontankriek vs Spontanframboose

Såhär på sistone har jag släppt på en av mina gamla ickeseriösa principer om att försöka vara så incognito som möjligt och istället har det blivit både lite spontana träffar med Darren, Johan (portersteken) och igår Stefan (Beer Drivel/Ölsvammel). Kul är ordet och det är intressant på något sätt att se hur andras passion eller bara intresse för öl ter sig. Plus att öldrickare alltid är sköna personer. Igår så var det ett besök på Sorbon där man lyckats få två flaskor av Sierra Nevadas Hoptimum, en öl där ryktet kom, slog ned och sedan har jag och säkert många fler velat sätta smaklökarna på den ölen. Igår blev det också så och kul att jag fick ena och Stefan andra, så då kommer det väl bli lite ord om den framöver både här och hos honom.

På tal om Sorbon så ska dem precis som många andra slå upp sina uteserveringar om en vecka och jag började nu undra om vilka andra ölkrogar man ska besöka som kan skylta med riktigt bra uteserveringar? Man in the Moon är rätt trevlig, men lite för matanpassad kan tyckas, Monks på sveavägen fungerar om man är två, Akkurats funkar bra den med. Hmm, man borde göra ett helt litet repotage om det.

En till nyhet som jag har för mig att jag redan nämnt är att Mikkel själv nu börjar importera öl och det är han vi har att tacka att Brill nu kan skicka ut lite gott från Stillwater (styckplock via beställningssort.). Mikkel kommer vidare ha Beer Makers Dinner med Three Floyds senare i vår och visst, det är dyrt (2.5' DKK) men det lär vara riktigt bra.

Det här firar jag lite spontant med att skriva om två av tre delar av Mikkels spontanserie (där jag tidigare har druckit och skrivit om Spontanale). Spontankriek och spontanframboose är det nu dags för. De är något alkoholstarkare (7.7%) vilket lär ge mer effekt i intrycken de ger ifrån sig och jag har haft höga förväntningar på dem. Inte bara för att de kostade en slant utan för att jag tror att Mikkel kan göra grymt ifrån sig med dessa.


Mikkeller Spontanframboose

Utseende: En något rödare orangefärgad vätska med ljust rosa skum med små till stora bubblor i ett stort poröst och luftigt skum som sipprar ihop. 
Doft: Mycket tydlig doft a finfina vildhallon, det är fräscht och mixat sura omogna hallon, mörka skrumpna ditos samt fullmogna smaskiga hallon. Eklagringen ger lite torr dov arom av trä. Dammigt, citrus och mer hallon. Både anande sötma men även sur syrlighet verkar gömma sig där inne.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra som fizzar till med små bubblor när den möter tungan. Smaken har mer karaktär av trälagringen än väntat med nästan en gnutta vanilj, källarträ och sedan såklart – hallonen! Det är surt utan att bli exploderande, snarare är det en långsamt nötande syra som kommer fram i takt med att smakerna börjar falla undan i smaken. Citrus och gräs bättrar på det torra slutet och det blir en sur bitter känsla kvar i munnen.  Det är inte för fruktigt utan det är en fruktigare spontanale där hallonen ger framförallt doft men även fruktig djup till smaken.

Betyg? – Bättre(+). Helhetsintrycket hur doften möter smaken är vad som ger det lilla plusset. Smaken är mer mörka vilhallon, knappt fullmogna – men även med blött källarträ och massa sur omogen citrus. Jämför man andra framboises så är de ofta fruktigare men den här har ett väldigt trevligt växelspel och att den blir så bittertorr i eftersmaken samtidigt som små bubblor dansar helvetesdanser på tungan är skönt. Det gör den lite mer utmanande än vissa lättare (sett till alkoholhalten) ditos. Känslan och smaken sitter kvar väl och länge.


Mikkeller Spontankriek

Utseende: Blodröd vätska med gyllene strimmor och ovanpå det ett luftigt och fluffigt ljusrosa poröst skum som puttrar ihop till lite rester längsmed glaskanten och ovanpå vätskan.
Doft: Citrussyrlig och humlecitrusdoftande körsbärsmix. Precis som med framboosen så är det en något mer potent doft med lite djup från eklagringen. Det nästan doftar fylligt och något fizzigt. Jag tycker Mikkel har visat här med dessa öl att om du höjer alkoholprocenten något så kan du få rätt bra tryck i doft och smak och det blir inte så rena intryck som kräver sin sura syrlighet och fräschör. Här är det fräscht och syrligt, men med djup.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lite kraftigare kropp än lättare krieks, fylligare och mjukare. Smaken är av citrus, lätt brettkaraktär och så sura körsbär. Eftersmaken är torr men inte lika syrligt bitter som framboosen. Lada, citrus, gräsig och bittertorr humle och så körsbären leker runt i smaken. Kanske att körsbären är lite anonyma, de gör sitt jobb men fastnar bakom smak av citrus och trä. Plaskar man runt vätskan i munnen känner man mer av körsbärkärnor och skal men de fruktiga inslagen är något mer frånvarande.

Betyg? – Bättre-. Att Mikkel vågar dra upp alkoholhalten lite har verkligen gett en trevligare kropp och mer djup i doft och smak. Samtidigt kommer körsbärssmaken lite i skymundan för det surasyrliga, citrus, lada och trä. Det är lite bittra körsbärskärnor och det är väl främst den smaken som står ut bland det fruktiga/bäriga.

Carpe diem! Port Brewing Hot Rock Lager och Port Brewing Midnight Session Lager

Så, äntligen torsdag. Äntligen en ny dag med nya friska tag. Efter mitt lilla besök i Uppsala och på O'Connors där jag tog ett snack med ägaren (?) Gabbe så fick jag upp ögonen för en detalj som må verka simpel men som kan förändra ett helt ställe. Det gäller vad som säljs i förhållande till vad som sparas. Bredd är något som alla inte kan ha, men att ha både djup och bredd är svårt. Det kostar lagerplats, lagervärde och så blir viss öl sämre när den får stå och relaxa på en hylla ett tag. Men då vi gick runt och kikade i de olika ölförråden han hade så var det oerhörda mängder öl som ändå stod det. Öl som kommit, öl som försvunnit - men öl som han sparat och som därmed kunde ge stället mer bredd. Imponerande och en värdefull läxa. Har man plats, spar det som kan sparas - bara lite, så kommer det göra att bredd och djup växelvis finns hela tiden. Ny dag nu. Solen skiner och det känns äntligen som att vi går mot ljusare tider, både vad gäller ölkultur och vädermässigt. Bra!


Men nog om det nu. Häromdagen utlovade jag mer Port Brewing och det börjar bli dags för det nu! Den första ölen, Port Brewing Hot Rock Lager är en samarbetsöl med Tomme Arthur och Tonya Cornett från Bend Brewing. Det ska vara en dunkel eller 'stein beer' trots att många som har druckit den verkar tycka att det är mer likt andra öltyper än just dunkel. Men vad gör det, kul sa jag och plockade på mig en flaska då jag fann den i Rom. Dagens andra öl köptes samtidigt och är samma bryggeris Midnight Session Lager (Moon Lit Session). Öltypen är schwarzbier och även här ska intrycket vara att det är en mildare sådan på 5%. Denna mörka lager ska avnjutas just vid en trevlig midnattsrunda ut i naturen där allt bara är stilla och bra.Vi drack den lite innan midnatt, inomhus men likväl med målet att njuta av den. Så två andra öl från Port Brewing och nu börjar det ta slut med öl från dem som jag jagar och vill prova, tur då att nästan allting de släpper ifrån sig, och från Lost Abbey med för den delen - är grymt bra. Dessutom gillar jag upplägget med den belgiska sidan där ölen kanske inte alltid är fantastisk, men ofta är det för att öltypen i sig är ovanlig för en och i sin tur inte så spännande. Men jag uppskattar att de försöker och oftast gör det bra medan Port Brewing gör rejäla och bra, rätt typiska västkustöl. Rock on liksom.

Port Brewing Hot Rock Lager

Utseende: Varm grumlig brun vätska med ljusbrunt skum.
Doft: Kryddigt? Kola och karamell med lite kanel, citrus och citrusgräs. Känns vare sig helt dunkel eller lager. Lite root beer med mer kryddor, lite belgo med jäst och apelsin.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Halvtunn med smak av kola, kanel och slag av lite julkryddor. Blandning av typer – lite belgo med kola, jäst och apelsin samt lite kryddor, samtidigt som jag känner något åt kanelhållet.

Betyg? – Ok+. Spretig och lite skum ospecificerad smak som drar åt belgohållet utan att helt övertyga. Inte dålig dock utan bara väldigt spretig.





Port Brewing Midnight Session Lager

Utseende: Mörkbrun vätska med litet tunt skum.
Doft: Välrostad doft med rökt salami, inte salt och inte kryddigt utan bara något rökig. Kaffe och salami. Något lite dold sötma. Enkel och väldoftande.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lättdrucken och rätt tunn med mineralig smak av kallt mörkt kaffe och ”rökt”. Det är läskande och lagom smakkomplext och i bra harmoni och balans. Just att den är så läskande och med bara 5% gör den verkligen lätt och trevlig att ta till sig.

Betyg? – Bättre. Nog en av de bästa schwarz’en jag har druckit och just för att den är så mild och lätt på bara 5%. Bra balans och väldigt lättdrucken. Smakrik – bra.

I väntan på imorgon - Mikkeller Green Gold

 Nyss hemkommen från Uppsala där jag faktiskt inte deltog på ölbloggarträffen då jag var upptagen på annat håll den måndagen, men däremot deltog på en konferens mellan tisdag-onsdag. Maximalt oflyt med andra ord. Dock blev det en massa öl ändå för min del, dels genom lite besök på nation samt på O'Connors. Hann även med att dricka lite öl och snacka med Portersteks-Johan, så lite recap om måndagen fick jag den vägen. Så det blev en intensiv men väldigt trevlig tisdag. Men av samma anledningar och att jag just har kommit hem och är lite trött så blir det lite tristare läsning, men inte mindre god för det. Utan det handlar om Mikkeller Green Gold, en IPA med cascade, amarillo och simcoe som älskas av de flesta som har druckit den. Dock har jag en förkärlek för rejäla smaker och lär nog tycka att I Hardcore You och I Beat You är snäppet godare - men då mer på knockout än på stil.

Mikkeller Green Gold

Utseende: Nästan lite ljust barley wine-utseende med krämig brunorange vätska med rätt kompakt packat skum med minimala bubblor och lite gräddig topp. Utseendet är verkligen utmärkt, exemplariskt tycker jag med den lite mörkare vätskan och orangebrunt skum.
Doft: Sötman från både malten och de lite oljiga humlekottarna lurar en att tro att det är mindre humligt och beskt än vad det är. För de fruktiga intrycken med mycket citrus, humlekotte och tropiska frukter finns där och väntar på att hugga in på dig.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rejäl smak där karamellsötman fortsätter att försöka agera skydd mot humlen, men det går inte hela vägen då vågen av söta humlekottar, grape, citrus och tropiska frukter slår över. Beskan är bra och men känns inte så attackerande tack vara maltsötman. Men efterbeskan som sitter kvar efter att dyningarna av sötman försvunnit hintar om att man kan vara glad att balansen på ölen är så pass bra som den var. Humlen har den där parfymsöta doften av liljor och humle som annars väl känns mer i DIPAs och IIPAs.

Betyg? – Bättre(+). För mig personligen så är typ I Hardcore you och I Beat You roligare, men jag förstår alla som verkligen fallit för denna. Den är massiv men ändå lättdrucken – om än med bra motstånd. Variationsrik men ’rakt på’. Det är verkligen en smakkomplexitet här som inte riktigt brukar finnas i vanliga IPA’s likt denna. Nya intryck liksom kommer fram hela tiden.

Bomber och granater! De Molen Bommen & Granaten

På tal om De Molen då... Vars nya bryggeri är i full gång att monteras ihop, leta upp deras facebooksida för att följa arbetet. Rätt intressant att se hur det växer fram.. Men då jagi är i rusning nu så blir det inte mer än så om det. Häromdagen drack jag till slut en flaska Bommen & Granaten från 2009 (butteljerades 16 november 2009) som sparats. Denna barley wine på 15.2%, gjord med Nugget och Saazhumle är rätt speciell då den i princip är helt stilla. Intressant eller intressant och bra? Flaska 68 av 429.

De Molen Bommen & Granaten

Utseende: Brunvattnig plommonsörja helt utan skum.
Doft: Dött. Dadlar, socker och alkohol ger intrycket av plommonsprit. Gammal tropisk frukt med torkad sötma och lite dold karamell finns också där. Sötman är genomgående och jag hittar även spår av torkad marsipan.
Smak: Lätt munkänsla utan kolsyra. Inte helt platt men ändå utan direkt kropp. Tunn! Mer sötma än i doften och det spritighet som man kunde urskilja från doften är helt borta. Det är extremt lättdrucket och förödande med den höga alkoholhalten. Aningar av tropisk frukt mixas med sötma och russin, dadlar etc utan att bli typiskt barley wineliknande.

Betyg? – Bättre. Egen och speciell, kanske rent utav underlig. Samtidigt kan man se den som fantastisk för hur den uppför sig med tanke på vad den är. Det är en snäll best som lär vara mer än utmärkt som dessertvin!

Heliga graals och bra öl - Three Floyds Admiral Lord Nelson

 Under en öldrickare upplärningsperiod eller uppvaknande så möter man dels olika ölstilar från flertalet olika länder men så även olika bryggerier som man kommer i kontakt med - genom dryck eller genom text och som blir något speciellt, lite som en graal. En av mina första bryggerier jag ville prova men som jag inte hade råd eller tillgång till var De Molen, sedan Dogfish Head och senare andra stora amerikanska bryggerier - typ Three Floyds. De Molen har jag nu druckit en massa öl från, troligen har de blivit ett av bryggerierna jag har druckit mest från skulle jag tro och från Dogfish Head har väl en 10-15 olika öl slunkit ned, så saker går framåt ju mer intresset växer och tillgången förändras och man tänker annorlunda kring priser. Men Three Floyds är fortfarande väldigt svåra att komma över, bortsett kanske från de tre samarbetsölen (som nu ska bli 4!) med Mikkeller.

Så när jag nu såg en flaska Three Floyds Admiral Lord Nelson nere på Bierkompass så vart det ett klart köp. Ölen är en ESB som galningarna har torrhumlat med Fuggles och som tydligen har vunnit pris 2007 på Night of the Living Ales (?). De som har druckit den verkar ha delat in sig i två läger där man antingen gillar den eller tycker att den är lite "sådär", lite för speciell på något nästan odefinierbart sätt. Finns inte med på hemsidan så jag vet inte om det här är något nytt, säsongsartat, one-off eller återkommande. Den döki alla fall  upp första gången mot slutet av 2009/början av 2010 har jag sett. Ölen ligger faktiskt 2’a på BA’s ESB-topplista medan den är 3’a på RB’s så även om de båda lägrena kanske tycker olika så verkar den ändå ha fått ett rätt bra bemötande.

Three Floyds Admiral Lord Nelson

Utseende: Något grumlig mörk gyllennbrunorange vätska med fint poröst skum med minimala till små bubblor som lägger sig nedåt med fina rester längsmed glaskanten.  
Doft: Doftar fruktigt som en IPA, kraftigt som en IIPA men har maltbasen av en DIPA. Citrus, krämig karamellmalt och ändå bra oljig humlekotte. Det är en lite ovanlig mix för en ESB skulle jag vilja påstå – men jag klagar inte! Mycket frukt, mycket karamell och trots en rätt lagom alkoholhalt på 6.5% så känns den ändå lite alkoholdoftande. Mixen av godissöt malt och citrus och humlekotte ger en rätt egen doft som är svår att beskriva – men som faktiskt är lite frän och syrlig.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Något mildare kropp än förväntat med citrus, humle men framförallt med en ordentligt närvaro av malten. Torkad gammal frukt och örtte med en bitterhet efteråt som är lite annorlunda då den döljs in i en söt maltdimma. Det är lite bittert frätande och nästan småmousserande känsla och bitterheten känns mer och mer, men inte direkt utan en stund senare då det krullar sig lite i munnen.  Det är lömskt enkelt och ändå väldigt intressant. Kan nästan slänga in lite fruktig brittisk apelsinmarmelad – den där bittra varianten, för det är något åt det hållet som blandar sig med humlekotte, olja och malt.

Betyg? – Bättre-. Jag förstår de två lägrena. Den här smakar lite off tror jag att många tycker. Man börjar tänka efter vad för ’fel’ den smakar just för att det ändå är mer av en amerikansk variant på en typiskt brittisk ESB. Ändå säger man själva att man gjort allt så brittiskt som möjligt, men en britt hade nog aldrig haft sån här mix av maltsötma kontra fruktigt humle – åtminstone inte med den här DIPA-artade känslan och nästan obalanserade efter-bitterheten. Intressant är ordet, jag gillar det men sitter ändå och tittar lite snett på den, lite undrande nyfiket sådär som ’varför är du som du är?’. Fasiken, nu dök det upp lite gräsig humlesmak också. Nej, mångbottnat är det och nu tar jag fan bort det ’–’ som jag först hade satt efter ’bättre’. Det här är inget man dricker ett gäng av, men det är väldigt speciellt!

Bär mot bär-duell! Girardin Kriek vs Girardin Framboise

 Solig söndag inbjuder till läskande frestelser och annat gott! Dags då för en liten kamp mellan belgiska Brouwerij Girardins 1882 Kriek mot samma 1882 Framboise. Båda ska ha runt 150gram bär per liter öl och jag vet inte riktigt när de är ifrån? Det står 2011 på toppen, men flaskorna såg lite gamla ut så tror inte de är gjorda i år? Någon som kan härleda ålder på dem? De som följt med lite om vad jag nyligen har skrivit vet att Girardin även är med på ett hörn i Cuvee de Ranke som blendats med olika godsaker. Tyvärr kom jag aldrig iväg att köpa en men går att ta hem rätt billigt så får bli för framtida imundigande. Lilla Girardin är ännu ett sånt där litet trevligt belgiskt bryggeri med en 11-12 olika öl på sin repertoiare varav de flesta är krieks, lambic eller annat surt. Deras hemsida är lite intetsägande och på kinesiska så där fick jag ingen hjälp riktigt att läsa på om bryggeriet.. Så med ett fint litet balletthopp så är vi över på ölen.



Girardin 1882 Kriek

Utseende: Något mörkare rödorangerosa vätska med fint gräddigt rosa skum med minimala till små samt några mellanstora bubblor. 
Doft: Väldigt bra balans av dofter är det första som slår mig. Mogna körsbär blandas väldigt väl med en oerhört fint avvägd sötma samt lite funk, citrus plus söt marsipan och dovt trä.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Liten fizzighet och rätt mild först med ett torrt men även lite vattnigt slut. Smaken är av trä, mörka körsbär, skal och citrussyrlig surhet. Smaken har mer trä och marsipan än förväntat och körsbären tar mer plats lite i mellanregistret och mot slutet. Det är mer körsbärskärnor och skal annars som vilar över ölen vilket ger lite bittertorr karaktär. Det är faktiskt mer bittertorrt än vad jag först anade, lite ovanligt skulle jag vilja påstå. Jag hade förväntat mig både mer surhet och något mer körsbär. Men likväl är det gott!

Betyg? – Bra(+). Det är gott och bittert med kärnor och skal från mörka körsbär och trä. Samtidigt hoppar körsbären fram då och då på ett ’bra’ sätt. Ingen toppenkriek men inget jag blev besviken av utan den har sin egen stil skulle jag vilja påstå och antingen gillar man det eller inte. Jag gillar det inte fullt ut men tycker ändå om hur det sprider sig en torr känsla av dovt trä och bitterhet i munnen!

Girardin Framboise 1882

Utseende: Mörkare blodröd vätska med något mörkrosa skum. 
Doft: Aaah. Hallonsaft av bästa sort. Den där sorten som inte är söt utan bara helt genuin och riktig. Mörka hallon blandas med citrus och det är verkligen bra. Det sura känns men man luras lite att tro att det inte kommer vara fullt så surt som det ändå känns – tack vare de mysiga vildhallonen.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt fizzig kolsyra vilket lyfter de ljuvliga mörka hallonen som är oerhört sura och syrliga med riktigt torrt och bitter slut. Rejäl framboise som verkligen levererar. Blir nästan lite för kraftigt bitter.

Betyg? – Bättre-. Svår då den är väldigt enkel. Väldigt kraftig men ändå väldigt enspårig. Toppengod men samtidigt lite trist och det kanske blir bitterheten som tar lusten helt ifrån en. Samtidigt är det ljust det sura och bittra som lyfter den och gör den så god. Så det blir lite schizo helt enkelt.  Så medan kriek'en är väldigt bra och rätt typisk så har den här lite extra karaktärsdrag som höjer den något i en jämförelse.

Fan, är det jul igen? Port Brewing Santas Little Helper 2008!

 Efter en butter gårdag där den nyfallna snön gjorde att man började få aningar om en kommande istid just då man trott att våren äntligen var här så är det nu sol och fågelkvitter igen! Tack! Frågan var då hur vi skulle fira det hela bloggmässigt? Jo, valt föll på en bra julöl som överraskade mig likt gårdagens snö men som ändå var bärig och lovande - lite som dagens sol.

Port Brewing är ett bryggeri som jag har druckit helt okey mängder av på sistone vilket ni snart lär få se här på bloggen, deras Mongo, Hot Rocks, Midnight Session m.fl är i startbanorna. Men nu blir det julöl - Santas Little Helper 2008 - och ja, en fullproppad och otraditionell sådan. Man har använt "Great Western Premium Two Row, Wheat, Carvienne, Caramunich, 95-115, 135-165L Crystal Malts, Chocolate, Roasted and Black Barley and Pale Chocolate" för malten, den listan ni! Utöver det är det tillsatt brunt socker och mörkt belgiskt godissocker. Som om det inte är nog så är denna juliga imperial stout humlad med East Kent Goldings, Mt. Hood, Liberty, och Challenger. En hel massa gott inuti flaskan och i tron om att det var en julstout jag skulle dricka så var förväntningarna inställda därefter. Flaskan har dessutom legat i 23 år och gottat sig då den är från 2008. Trevligt sa Bill.

Nä, dags att  gå ut i solen! Gör det ni med, ut och sätt er och drick en ljus läskande lager och få lite vårstämning, efter att ni har läst detta vill säga..

Port Brewing Santas Little Helper 2008

Utseende: Blåsvart vätska med brunt skum.
Doft: Stor bärig doft, rätt syrlig med tydlig beska. Blåbär, björnbär och massa svarta vinbär – oerhört bärigt och inte alls mörk stoutdofter. Lätta toner av choklad finns, samt lite kaffe, men det är mörka bär i massor.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Snäll kropp med små bubblor. Lätt och fyllig med smak av bärig choklad, massa bär – svarta vinbär, körsbär och björnbär. Nästan lite DIPA och amerikansk strong ale över det hela mer än stout med massa bär och en lite dold beska under den fina smakrikedomen.

Betyg? – Bättre. Len, mjuk och med en svartvinbärssmak som jag inte riktigt känt av tidigare i en stout. Det här är riktigt gott och lättdrucket och fint utvecklat!

Unik Arrogant galenskap? Stone 13kcy Basartd

Ibland ska man ha lite flyt för att få möjligheten att prova på sådant man någon gång har läst om men inte trott att man ska kunna få prova på ett bra tag. Lite så var fallet när slumpen gjorde att jag såg att en flaska 13kcy Basartd hade hittat vägen till Cracked Kettle. Självfallet blev det att plocka ihop en mixbeställning med bland annat den här ölen i centrum. Att Stone har attityd vet vi, att det ibland övergår till vansinne kan de som har arbetat med dem intyga och lite så känns den här ölen. Är det på rätt sida av roligt eller bara "för-att-vi-kan", ungefär som BrewDog var i början. För den här ölen firar deras Arrogant Bastards 13 års jubileum och är en torrhumlad blend av olika Bastards. De har helt enkelt jäst Arrogant Bastard, Double Bastard och så lite Ekad Arrogant Bastard samtidigt för att få ihop detta hopkok. Det hela är en one-off sak, åtminstone har tanken varit det. Så om ni ser den och gillar Stone eller deras Bastards så kan det vara värt att prova, om inte annat så för det experimentella syftet - är de galna eller bara kaxiga?

Jag måste bara återge hela texten från flaskan då Stone vet hur man binder fans vid deras öl bara genom att göra sköna etikettexter.

Oepn yuor mnid. Use a craobwr if you msut. Snice 1997, Arorgnat Basartd Ale has denemdad taht tyrnianacl micredioty rleax its girp of opprobrium on our ciollectve couniescosnss. Few pessoss the ruiereqd isinght or detph of piversceptve to crdiet the Liuqid Arorgnace for initatgsing the rlveoituon in tsate taht it has. Hevweor, taht’s pfecertly fnie, as our hlurecaen erffots in thirstung the larlegy unlliwing wolrd farorwd rquereis no exrtneal vaditilaon. We ralieze it’s hmaun nautre to bleeive taht pregorss trowads getreanss is one’s own ieda.

The mree fcat taht yuo’re hdoinlg tihs bttloe in yuor hnad ianidctes taht yuo’re pyiang antteiton, wihch ideitammley stes you arpat form the msseas. It aslo mkaes you one Lukcy Basartd. Hewover, lcuk faovrs the blod... and the arorgnat. The trmiraivute of Arorgnat Basartd Ale, OEKAD Arorgnat Basartd Ale and Dbolue Basartd Ale are all in paly in this cvueé de Basartd you now hlod, and wihle it is idneed a Lukcy Basartd, lcuk had ntohing to do wtih it.

Taody, wihle nueomrus iendicrlby dinistcitve chcoies are now alavaible, msot popele sitll fucos tiehr attntieon uopn msas mdiea’s isscenatnly banal ehco cheambr, keenpig thier hdeas frimly buerid in the maross of mecridioty. To beark thurogh tihs cophocany, to gsarp enitghnelnemt anmog the mnid-nmubnig culettr, rerequis itnent. Coinscous itnent. For mnay, this aictve piticipataron in the wolrd is unomfacbtorle. Prerrifeng inasted for oethrs to mkae teihr chcoies for tehm — be it a shioutng pindut or a toelievisn ciommecral — sheeple apccet the cmmoitozdied nrom wioutht thoghut. And to thsoe we say: “Setp asdie, and get the hlel out of our way.”

Stone 13kcy Basartd

Utseende: Något brunorange vätska med halvklar mörkbrunt skum. 
Doft: Humlad strong ale med tydlig humlekotte och citrus. Det följs av lättare noter av vanilj och ek. Varm, fyllig doft som är sådär ospritigt spritig. Känns lite torrhumlad. Kanske för sammanförd doft som inte får blomma ut åt något håll med egna intryck?
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig och rätt mjuk kropp. Smaken är varierad och det är mycket åt strong ale-hållet fast med bitterhumlade sidospår och malt. Finns även spår av vanilj, ek och bär. Lite väl snäll och inget står egentligen ut, tyvärr. Rätt bitter och varierad och en aning nässlor ger vidare variation – men det blir aldrig riktigt en komplexitet som känns utmanande eller spännande.

Betyg? – Bättre-. Ja, det är ju gott och bra. Men samtidigt är det bra humlebeska, fruktigt och lite vanilj och ek. Ja, lite av alla bastards som lånat, men det är inte något som står ut.

Kvällsnotis: Ett stycke romantik - 3 Fonteinen Doesjel 2006

Idag är det St. Patricks Day, så skål alla som firar - jag skulle gjort det, men det blev att göra viktigare saker. Men en bra köttbit och en Three Floyds Admiral Lord Nelson och nu en Mikkeller Spontanframboise till efterätt gör ändå att jag inte lider någon nöd.. Så för att vara snäll och även fira något Europeiskt om vi vill långdra det så bjuder jag på en kvällsnotis..

Ibland hittar man saker man blir lite kär i - oftast någon av motsatt kön, ibland samma, ens barn, en bil, en ko eller en öl - eller kanske ölsort. Nu skippar vi de andra sakerna och håller oss till öl.
   För en handfull veckor sen var jag förbi Bishops Arms på Folkungagatan och blev ombedd att ta in en kul flaska. Då en i sällskapet gillar bra viner och jag själv hade druckit det mesta på storflaskor så blev det att ta in något från det som börjar bli ett favoritbryggeri - 3 Fonteinen och deras Doesjel från 2006. Denna geuze görs genom en blen på 1,2 och 3-åriga lambic som får jäsa och lagras på ekfat. Men man tar också kål på den unga jästen ("ingedoesjeld", thus namnet vilket kan översättas till typ "sovare/slumrare") vilket gör att den inte för jäsa ut om jag har förstått det hela rätt. Istället får den mer smak av lambicerna i sig. med 40% vetemalt och fjolårets humle så är det här en rätt komplex öl - som nu också då är 4-5 år gammal. 


3 Fonteinen Doesjel 2006

Utseende: Ljus klargyllene orangefärgad vätska.
Doft: Perfekt balanserad doft med citrus, filt och gräsig humle.
Smak: Underbar och snällt komplex. Syrlig men med torrt slut som går in på kraftig smak av citrus, gammal humle och bitterhet. Mildare än jag trodde men även så mycket bättre än vad jag trott. Alla de förväntade smakerna av geuze med viss syra, äpplen och gympasal, men med netonad fin finish med mycket äpple, citrus och humle. Tyvärr var mina anteckningar lite bristfälliga då jag hade fullt upp med att dricka den för precis som med Vintage Geuzen (den vanliga, även den från 2006) så har de blivit så milda men karaktärsfulla med åren vill jag påstå utan att veta fullt ut hur de 'ska' vara.

Betyg? – Bättre+. Underbar, finit.

Till slut: Great Divide Chocolate Oak Aged Yeti och nytt hos Brill

Lite väl sent kanske, men för ett tag sedan lovade jag er att det skulle vankas dagar (eller åtminstone två..) av lagrade yetis. Espressoyetin var det som gällde då och nu är det till slut dags för den chokladlagrade yetin.

Men innan vi börjar mumsa på den så bör jag påpeka att Brill har fått tag på ett gäng öl från amerikanska Stillwater - samma bryggeri som kom 2'a på topp-5 av "bästa nya bryggerier 2010" i RateBeers tävling. Jag har två flaskor hemma från samma bryggeri (Jaded Bruin och samarbetsölen med Struise Outblack) och det ska nu bli väldigt trevligt att stifta bekantskap med en quadrupel till av dem. Ölen som kommer är: Stateside Saison, Cellar Door, Existent och Autumnal - senare kommer även ännu en samarbetsöl i form av Our Side. Samtliga öl går att beställa nu, kommer i 75cl flaskor och går loss på 129kr - och ja, det är styckplock på dem.

Åter nu till Great Divide och deras chokladlagrade yeti. En öl som vi stiftat bekantskap med i Sverige så jag hoppas och antar att jag inte är ensam om att ha druckit den. Den är något nedhumlad jämfört med de andra Yetina men har istället belönats med små gruvor av kakaobönor och en extra "dust of cayenne pepper". Som jag skrev tidigare på tal om BrewDogs mäktiga AB:04 så är det här med att hetta upp chokladöl något jag hoppas mycket på då det hittils har blivit väldigt bra resultat, eller så har jag bara haft turen att inte råka ut för någon dålig mix. Den här gången får ni även rätt bild till ölen då jag sist råkade slänga in samma bild på den vanliga eklagrade yetin, men med alla dessa lagringar så får jag påstå att jag är förlåten.

Great Divide Chocolate Oak Aged Yeti

Utseende: Mörkbrun svart vätska med chokladbrunt tjockt skum.
Doft: Lagrad choklad med rejäl chokladdoft, vanilj och krydda – het krydda som påminner om chili (hade inte hunnit läsa om cayennepepparen än). ”Grön humle” som får mer av den gräsiga karaktären genom kryddans hetta. Det hela bedövas av all god choklad.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mörk choklad med stor hetta från cayennepepparen. Fyllig choklad med vaniljstuket som påminner lite om whiskeylagring. Mycket choklad, något lätt kropp mot slutet. Inte lika mycket choklad som förväntat (fortfarande mycket choklad). Småbitter choklad på slutet.

Betyg? – Bättre (+). Ovanligt skön smak där hettan väger upp den goda chokladen riktigt bra. Full av smak. Läskande och fyllig. Ännu ett exempel på att mörk tung stout, choklad och chilihetta är en vinnande kombination!

Kvinnan på allas läppar - Hello My Name Is Ingrid

Troligen så är detta ölen ingen svensk ölentusiast eller ens öldrickare har undgått att höra något om. När Darren på Beer Sweden avslöjade att det skulle bryggas öl med BrewDog och att det även vart en tävling där vinnaren fick namnge ölen så kom hype'en, eller snarare intresset att stiga i taket. När de få flaskorna väl kom till Systembolagets beställningssortiment så tog de slut på nolltid och att ölfantaster bunkrade ett par dussin var säger lite om förväntningarna som var på denna öl. Den tog slut så snabbt att Darren idag gått ut och förklarat lite varför så många som i godan tro inte ens har fått tag på ölen.

Jag köpte faktiskt inga öl på flaska, mest för att jag tycker att kollikrav är ett mähä och för att det vart massa annan öl som varit på väg hem. Men! Då ölen även kom på fat på ett fåtal ställen runt om i Europa (var det sex stycken?) så var det klart jag skulle vara där när Darren tillsammans med Jugge på OT skapade ett litet Ingrid-event på just Oliver Twist. 80 glas på fat och ett gäng flaskor fanns av ölen. Ett par glas av dessa 80 tillföll så mitt sällskap varav 2 slank ned i min hals! Kan påpeka att fatet tog slut på 34 minuter och att flaskorna gick åt rätt bra dem med! Så no more Ingrid in da house! Fick en liten pratstund med Darren och som den glada och oerhört intresserade person han är så förstår jag att han dels har fått denna möjlighet men också att BrewDog vill satsa på honom. Så all lycka till där!

Ölen då? Ja, en DIPA med tillsatta hjortron samt humle från den sköna mixen Citra, Nelson Sauvin och Bramling Cross inbjuder till en fruktig upplevelse. 8.2% känns rätt lagom och förväntningarna handlade nog mycket om hur balansen på ölen skulle vara samt hur väl hjortronen skulle lysa igenom och skänka lite skandinavisk och svensk glädje över den som dricker ölen.

BrewDog / Beer Sweden Hello My Name is Ingrid

Utseende: Mörkare persikofärgad grumlig vätska med fint litet skum med minimala bubblor.
Doft: Oerhört fruktig på ett nästan unikt sätt då hjortronen verkligen känns av. Stor beska med lite tvålig sötma. Doftar riktigt somrigt, läskande och riktigt inbjudande.
 Smak: Grymt bra beska med sötma och tvålig känsla som mixas med dröser med hjortron. Alkoholen lyser igenom något men på ett förlåtande sätt då de övriga smakerna snabbt är där och tar upp kampen med smaklökarna igen. Milt samtidigt som det är fylligt och rejält. Smakrikt och ändå så lättdrucket för att vara så mäktig. Grymt!


Betyg? – Bättre+. Kraftigt fruktig smak med rejäl beska och mycket grape, tvål och sötma – samtidigt i perfekta harmonier och det är delvis väldigt fräsch och färskt men även potent i sig självt. Rejäl men ändå snäll är två omdömen som verkligen parar sig väl här. Den tuffa, kaxiga BrewDog-attityden finns här med rivig humle och alkohol samtidigt som en nästan nonchalant Ingrid skvätter ned hjortron i ölen till ölens glädje. Nä. Detta var bra, väldigt bra!

Lite om Ingrid och så en twistöl - Great Divide Belgica

Då jag var på OT igår för att dricka lite Hello My Name is Ingrid och snacka lite med ena upphovsmannen, Darren så vart jag helt enkelt för trött för att orka bry mig om släppet idag. Får se om jag  traskar ned till Regeringsgatan lite senare för att se vad som finns kvar. Vart egentligen inget jag gråter om jag missar, samtidigt är det mycket god öl som kommer - så jag får erkänna att jag är lite tudelad. Men vad gör det, för Ingrid var en grym flicka som verkligen överraskade mig. Tur att jag förhoppningsvis kan snylta en flaska på annat håll då jag inte köpte på mig en kartong. Men cred till BrewDog och Darren för grymt genomförande med ölen! 34 minuter tog det för faten att ta slut vilket är riktigt imponerande! Så vi får se om det blir en one off eller om det kanske blir en till batch (ryktet går ju...)

Som sagt så vart det en sen kväll/natt varpå jag lär skriva mer om Ingrid och kvällen om någon dag. Men kul att ha varit där.

Nu över till något helt annat. Ett av mina favoritämnen utan att egentligen vara en favorit - amerikansk öl med belgisk tema och gärna med en twist. Det amerikanska står Great Divides Titan IPA för, en rejälhumlad typisk amerikansk IPA, medan det belgiska och själva twisten är att man har tagit en belgisk jäststam och tillsatt den till Titan IPA'n. Man bytte också ut lite malt och la till belgisk pilsnermalt utöver den vanliga humledosen. Resultatet namngavs efter det romerska namnet för "Låg-länderna" - Belgica och är således en amerikansk belgisk IPA. Tidigare hag jag provat på lite varianter på det här temat som alla har varit lite av en besvikelse, det har varit svårt att få till jästen rätt så att den inte tar över helt eller gör ölen något porös vilket kan skära sig med humlen (beroende på humlesort). Ofta tycker jag att bitterheten kan försvinna något vilket är lite av vad som gör en (D/I)IPA och visst, det kan bero på traditioner och sånt - men i mina ögon vill jag nog ändå ha kvar just den faktorn. Så kanske skulle Belgica rädda äran och göra att jag ser fram än mer emot Stones Cali-Belgi IPA som vi köpte i New York i somras men som gick sönder på hemresan.  På tal om det, ni har väl inte missat att Stone nu ska göra en Odd-serie vartannat år med en belgisk twist på deras vanliga öl? Vi vet ju redan att Odd Belgo-Old Guardian kommer i vinter, men det planeras alltså att bli en hel serie. Kul och twistigt..

Great Divide Belgica

Utseende: Ljus persikofärgad vätska, något grumlig. Ljus tunt och rätt poröst skum som snabbt dör ned.
Doft: Sötman från en belgisk dubbel eller blonde ale möter lite citrus, koriander och ljus humle – som sedan får en extra dos fruktig humle. Ja, något åt det hållet doftar det, samt lite doft av apelsin och kaka.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra, lätt fizzig kolsyra. Bra belgosmak, väldigt så för att vara amerikanskt med smak av ljus malt, jäst och lite sötma med extra bett i. Sedan kommer dock en lite plastig belgosmak samtidigt som känslan av IPA börjar avta. Men med apelsin och fruktiga smaker från humlen samt lite krydda och gräs så blir det läskande och en helt okey mix av amerikanskt och belgiskt. 

Betyg? – Bra+. Bra av båda delarna helt enkelt i en mix som ja, blir något bättre än bra. Det är åt rätt håll kan man säga lite diplomatiskt. Citrus och apelsin möts och det blir tyvärr mest ’känslan’ av en fruktig IPA. Men det är vågat och friskt vågat och i min bok kan det vara halva nöjet!

Ölleverans med 'galna' etiketter, plus 'galen' öl från Shorts!

 När jag häromdagen skrev om de två paketen som jag nyligen nu stiftat bekantskap med så hade jag ingen aning vilken galen blandning jag hade plockat ihop. Åtminstone sett till etiketterna. För jag hade diskussionen för ett tag sedan och precis som med vin så är öl mer attraktivt om det har en snygg etikett. Står du i en bar och har halvkoll på vad som står i baren men det är för långt för att se helt klart - ja då fastnar ögonen i alla fall på en etikett. Den kunnande kanske sedan väljer bort den medan den något okunnigare kanske tycker den ser lite tuff ut och beställer in den. Går man å andra sidan bara på en bättre ölbar så spelar detta ingen roll utan det är mer när man börjar talla på Spendrups Pistonhead som varningsklockan börjar ringa.

Så vad kom nu imorse då och varför detta tjafs med etiketterna? Jo, för Three Floyds brukar förvisso ha lite galenskaper för sig, men sedan föll jag för Left Coast/Oggis-flaskan också. Och både Dark Horse Perkulator och Weyerbachers Blithering Idiot var också lite kaxiga. Mer sånt tycker jag! Eller vilken är den tuffaste flaskan sett till design och etikett ni har druckit eller funnit?

Mikkeller Spontankriek
Mikkeller Spontanframboos
Cigar City Sea Bass
Left Coast/Oggis Black Magic Stout
Ett par Founders Breakfast Stout

De Molen Tsarina Esra
Dark Horse Reserve Special Black Bier
Dark Horse Perkulator Coffe Dopplebock
Weyerbacher Blithering Idiot
Mikkeller Green Gold
Three Floyds Admiral Lord Nelson


Så, öl på tal om galet då? Ja, amerikanska Shorts har ju följande slogan på sin Pandemonium Pale Ale:   ”Behold the bitter hysteria”. Tyvärr verkade den vara rätt trött jag när jag köpt den så jag var lite tveksam inför att öppna den. Men det blev min första öl från Shorts och det är alltid kul att prova nya bryggerier.

Shorts Pandemonium Pale Ale

Utseende: Grumligt varmt mörkorange vätska med gräddgult skum, minimala bubblor.
Doft: Småsöta bär med rätt söt approach av blomster, citrus och ’kärnor’.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn och syrlig kropp. Just syrligheten gör att den känns lite gammal. Samtidigt har den en bra fruktighet med kärnor, körsbär och aningar av tropik. Vare sig bitter eller besk utan det är just pale ale i dess lättaste form. Körsbärskärnbittert och inte besk eller läskande vilket jag hade hoppats på.

Betyg? – Bra-. Mnjae, känns lite smågammal, eller så är den bara inte så pass bra som jag hade hoppats. Kunde nog ha varit bättre.

Systembolagets den släpp 15'e, genomgång!

Inte alls på självasta St Patricks day så har systembolaget i god ordning sitt mittensläpp - ja, även i mars månad. Snarare är det inför dagen då vi alla blir irländare utan att veta varför.. Tack till Johan som rättade till felet ang. St Patrick Day. Vart ju inte alls på tisdag utan på torsdag, helvetesreklamer som har fel...

Liksom tidigare i år och även i slutet av förra året tycker jag att systembolaget verkligen har börjat ta in riktigt bra saker utav lika hög klass. Att sedan bredden vad gäller ölsorter och ursprungsländer är rätt god gör det än bättre för oss konsumenter; ytterligare ett plus är att färre släpp är rena vinkällarsläpp där bara invånarna i stockholm, malmö och göteborg kan gå till sitt största systembolag och stå i kö i väntan på något gott.

Vad kommer nu på tisdag då? Utifrån nyhetsdokumenten till höger så är det följande som vi ska få stifta oss bekantskap med.

Artikelnummer | Namn | Ursprung | storlek | pris | literpris

11142 De Molen Vuur & Vlam Nederländerna 330 32,9 99,7
1141 De Molen Hemel & Aarde Nederländerna 330 59,9 181,52
11143 De Molen Mooi & Meedogenloos Nederländerna 750 99,6 132,8
11140 De Molen Hel & Verdoemnis Misto B.A.Nederländerna 180 59,9 332,78
11127 Hornbeer Hophorn Danmark 500 56,9 113,8
11150 Goose Island Pére Jacques 2010 USA 650 119,9 184,46
11153 Amager Mikkeller Hr Frederiksen Veasel Brunch Danmark 500 99,9 199,8
11138 Amager Citra Weiss Danmark 500 55,8 111,6
11154 Cuvée de Ranke  Belgien 750 79,3 105,73
För en gångs skull har jag nästan druckit alla dessa, bortsett från ett par mot slutet.
Samtliga De Molen-ölen är riktigt bra där väl främst Mooi & medengloos (Rasputin Jr som den kallas) och Hel & Verdomenis Misto B.A är riktigt riktigt bra! Den senare är på diverse utvalda bourbonfat och fick betyget Bäst+ då jag drack den första gången. Ett klart lagrinsobjekt att bunkra, dock rätt dyrt för lite - men det är också väldigt (!) bra! Vuur & Vlam är en rätt bra amerikansk IPA, något som Menno förvisso är lite sådär med i mitt tycke, men denna är helt okey. Hemel & Aarde är en rejält rökig imperial stout som verkligen kan passa alla rökölsfantaster eller de som verkligen gillar Bruichladdich. Samtliga är lite smådyra, men bortsett från IPA'n så är det grym lagringspotential på dem!

Hornbeer Hophorn drack jag apfärsk på mässan i höstas och då var den så nyhumlad att jag knappt kunde urskilja att det var en Black IPA. Om den är lika fruktig som då så är det här en mer fruktig variant av en BIPA. Värd att prova om inte annat så för att se hur den förhåller sig till Amagers Double Black IPA.

Goose Island Pére jacques är en väldigt stiltypisk och typisk belgian strong ale, kanske lite för snäll för belgofantasterna men samtidigt i samma stil som Goose Islands andra belgoinspirerade öl. Lite dyr kanske men en stabil öl för de som vill ha lite icke-amerikanskt men ändå amerikanskt.

Amager överraskade mig sist med DBIPA'n och bara för det kanske jag kommer slå till både de båda ölen som kommer nu. Deras samarbetsöl med Mikkeller, Hr Fredriksen Veasel Brunch  är ju verkligen att ta bland de bästa från dem båda och para ihop i en mix som lär fungera oerhört bra! Visst, nästan 100 kr för 50cl är inte gratis - men så lär den utveckla sig bra om man är sådan samtidigt som den lär vara rätt bra redan nu. Citra Weissen verkar ha fått ett rätt milt mottagande och med varierade omdömen. Tysk hefeweizen med Citrahumle. Ja, vågar man och tycker om hefeweizens så är väl inte 56kr så mycket, samtidigt är det nog pass på den för min del.

Sist ut är Cuvée De Ranke och i år ska jag nog hämta ett par då jag dels börjat gilla dessa öl mer och mer och då den också blendats på Girardins Lambic som jag just druckit och gillat. Tidigare år har den fått stå tillsammans med De Ranke's övriga saker men som nybliven surölsfantast så blir det nog att slå till. 80 kr är desutom inte på tok för dyrt för en bra suröl tycker jag.

Men visst, det kommer än mer goda saker framöver och det är förståerligt om man vill hålla i slantarna. Men men, bra öl är det oavsett och cred som sagt till systembolagets inköpare vad gäller internationell öl. Nästa steg får väl bli att bli hårdare med svensk öl kan jag tycka.

Fy faro! Min första faro blir Lindemans Faro. Funky

Egentligen är det lustigt, nästan galet - men samtidigt lika intressant över alla dessa mängder av öltyper. Öltyper som sedan kan alterneras och mixas i oändlighet för att få fram mer komplexitet och varians än vad vin skulle kunna uppvisa (mitt påstående!). Lambics är till exempel en öltyp som jag sakta börjat falla mer och mer för, samtidigt som jag tycker att geuzes ibland kan vara lite trista så älskar jag en bra kriek eller framboos. Så när jag väl hittade en "faro" så var det svårt att låta bli, min barnsliga nyfikenhet tog helt enkelt över - innan jag ens visste vad en faro var. Faro är egentligen en låg-alkoholhaltig sorts lambic som är lite lättare i stilen och där man tillsatt någon mörk variant av socker (brunt, godis, sirap etc). Genom att tillsätta sockret just innan butteljering så hinner det inte bildas kolsyra varpå ölen är rätt mild och lätt.

Min första faro blev så Lindemans faro och det var med stor spänning jag både avkapsylerade och korkade upp den i förväntning om något speciellt. Men med något död vätska i flaskan så var det mer kul än nödvändigt med både folie runt toppen och sedan kapsyl samt kork.



Lindemans Faro

Utseende: I mitt tillfälligt smutsiga glas så lägger sig en bärnstensbrun vätska, rätt klar och lite vattnig med ett tillfälligt stort poröst skum som snabbt försvinner till enstaka rester.

Doft: Söt trätunna som drar lite åt kolahållet. Citrus, blöt hästfilt och karamell samsas i en lite underlig blandning där även viss arom av blommor och något humligt anas. Nedsötad surhet och funk.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Det börjar som en bra lambic med citrus, körsbär- och andra bärsmaker – och sen så kommer sötman. Det börjar något lättare med sötman, lite sötare kriekartat för att sedan bli rätt mycket mer sött. Eftersmaken är även den söt och har trä, lite körsbär och vaniljkola i sig. Söt lemonad med lite körsbärsjuice. Syrlighet och små doser surhet finns men de är aldrig starka nog för att tränga igenom sötman mer än snabbt kunna vinka lite åt än. En lätt torr känsla stannar faktisk kvar och gör att det är mer intressant än bra/dåligt, särskilt för att vara min första faro.
Betyg? – Bra. Jag kan se det här som en bra öl att para ihop med typ knaperstekt bacon eller kraftig risotto, ja, mat i allmänhet. Ensam är den just lite för söt och inte på ett saftigt sätt som gör sötade krieks och liknande drickbara utan på ett sätt som egentligen inte känns fylla någon funktion. Samtidigt är det intressant och någonstans finns det säkert en riktigt bra historia bakom det hela?

Öltomten kommer på storbesök!

I vintras när sammanställningen över alla systembolagets ölnyheter började bli klar var jag nog en av många som skakade på huvudet och blev rädd för att det skulle bli en dyr vår, dock med mycket gott att dricka. Sedan kom så januari, februari och mars och det har inte blivit så mycket inköp. Mycket av det som kom har jag antingen tappat intresset för alternativt redan druckit och känt att det inte blev mer än så av den varan. Fördelen förutom en lever som är något gladare är att det har kunnat bli lite roligare externa ölinköp på resor och från andra ställen.

Som de två paket som rätt tätt inpå varandra kommer göra besök hos mig. Det ena kom häromdagen och det andra kommer nu efter helgen. På väg hit är bland annat:

Mikkeller Spontankriek
Mikkeller Spontanframboos
Cigar City Sea Bass
Left Coast/Oggis Black Magic Stout
Ett par Founders Breakfast Stout (man kan aldrig ha för många!!)
De Molen Tsarina Esra

Dark Horse Reserve Special Black Bier
Dark Horse Perkulator Coffe Dopplebock (kaffebock!?)
Weyerbacher Blithering Idiot (grym barley wine?)
Mikkeller Green Gold (mums)
Three Floyds Admiral Lord Nelson (blev topp-5 i världen i sin ölstil på RateBeers årliga awards!)

Men som om inte det vore nog så kom ju ett paket redan!

1 x	Stillwater Artisanal Jaded Bruin Vol. 3, 7.2%ABV, 33cl
1 x	Stone Lukcy 13asatrd, 66cl
1 x	Port Brewing Mongo 65cl, 8.5%ABV
1 x	Southern Tier 422 Pale Wheat Ale 35.5cl, 4.5%ABV
1 x	Southern Tier Phin & Matt's Extraordinary Ale 35.5cl, 5.6%ABV
1 x	Southern Tier UberSun Imperial Wheat Beer 65cl, 8%ABV
1 x	Girardin Framboise 1882, 37.5cl, 5%alc
1 x	Girardin Gueuze Fond 5%ABV, 37.5cl
1 x	Girardin Kriek 1882, 25cl, 5%alc
1 x	De Struise Brouwers Outblack 10%ABV, 33cl
1 x	De Molen Gajes & Geteisem 75cl, 11%ABV
2 x	Rodenbach Grand Cru 33cl, 6%ABV
1 x	Lindemans Faro 37.5cl, 4.2%ABV
1 x	Victory Storm King 9.1%ABV, 35cl
1 x	Three Floyds/Mikkeller Hvedegoop 65cl, 10.4%ABV
1 x	New Glarus ABT Unplugged 33cl
1 x	Bells 25th Anniversary Ale 8.5%ABV, 35.5cl

Stillwater Artisanal Ales blev bland annat utsedd till ett av USA's bästa nya bryggerier i år i samma utnämning som Three Floyds Admiral Lord Nelson kom i topp. Så att få prova på dels Stillwater själva och sedan deras Outblack tillsammans med Struise ska bli kul. New Glarus låg även i topp på ett par listor på RB-utnämningarna, något jag först var lite tveksam till men vi får se efter att ABT unplugged är testad! Ja, det vart mycket gott så ett par dagar är räddade. och just det! Stone Lukcy Basartd! BAM!