En mindre trevlig rökt blond, De Molen Zak & As

   Mer nyheter, öl och främst amerikansk öl på Manker Beer Blog @ Facebook

Alla som gillar rököl sträcker upp en hand. Igår skrev importören Brekeriet en liknande fråga på sin Facebooksida. Kortfattat använder man bara en lite större mängd rökt malt i bryggningen. Flera olika metoder har använts och används för denna process; rökning över direkt eld, soltorkning och indirekt eldning. Så egentligen är det inte svårare än att man använder en större mängd rökmalt, men det intressanta (i mitt tycke) är vilka öl man gör detta med. De flesta har nog åtminstone kommit nära en rökporter, rökbock eller en rökig stout - men en rökgt blonde ale? Jag har gillat De molen sedan dag ett och provat ett par av Mennos rököl och vissa har varit bättre än andra, men han har likväl varit väldigt duktig med att välja ut ingredienserna. Så när jag hittade en flaska Zak & As (säck och aska) från senare delen av 2010 kändes det naturligt att prova den. För Menno går all in med malten och använder 100% rökmalt från Bamberg (det kanske mest kända området för rökmalt) men gör det i en ljusare blond ale (inte nödvändigtvis en blonde ale per definition utan mer att det är en rökt ljus ale). Premium och Saaz används som vanligt för bitter- respektive aromhumle och IBU'n stannar på 39,1 (när de väl anger IBU'n som standards så kan det vara kul att återge).


De Molen Zak & As


Utseende: Disig persikofärgad lite gråa matta fläckar och jästfällning. Skummet är tjockt men poröst.

Doft: Typisk rökig doft men med fräcka blommiga toner och lite citrusskal. Tycker det går ihop riktigt bra och det finns aningar av fruktighet.
 Det blir en godisliknande blandning av det fruktiga i ölen tillsammans med det lättrökta och mer torkat fruktdoftande från rökmalten.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lätt i munnen men växer upp ordentligt. Rökta blombuketter där en eftersmak av "rökta bismaker" kommer fram. Saknar balans och det som verkade lovande i doften missar målet här. Blomster, ljus frukt och kryddig aska på det, lite som man kan finna i doften men utan balans och så var det de här bismakerna..

Betyg? – OK+. Egentligen närmare ett ”Bra-” men nä, jag förväntar mig mer här. Intressant men det är underliga sid- och bismaker och sådant dömer jag ut direkt. Vilket är synd men ändå förväntat och lite av charmen i det extremt hantverksmässiga jag tycker Menno gör. Här vågar man och ibland failar man, ibland inte.

  Mer nyheter, öl och främst amerikansk öl på Manker Beer Blog @ Facebook

Lite kort om och provning av - Westmalle Dubbel vs Westmalle Tripel

  Mer nyheter, öl och främst amerikansk öl på Manker Beer Blog @ Facebook

Det har varit väldigt mycket trappistbryggerier på sistone, eller mnjae, nu ljuger jag ju. Monts des Cats vart ju inget riktigt trappistbryggeri, men likväl gör de "trappistöl". Några som däremot gör tvättäkta trappistöl är Westmalle Trappistbryggeri. Med hänsyn till natur och medmänniskor gör man sin öl inom klostrets väggar. Klostret blev ett trappist abbey den 22 april 1836 och senare i december samma år serverades de första ölen till lunchmaten. Det tog sedan 20 år innan munkarna började sälja sin öl vilket blev så populärt att man tvingats bygga ut bryggeriet både 1865 och 1897. 1921 började man sälja sin öl mer affärsmässigt och runt 1930 byggde man ut vissa delar av bryggeriet för att få bättre lokaler. Trots sitt fina vatten så började man modernisera bryggeriet 1956 och 1968 med vattenbehandlingsmaskiner och 1991 skaffade man sig en datorstyrd brygghall, så länge det gör ölen bättre är dem all for it.  Efter 2000 har de också installerat en flasktappningsmaskin.

Ja, det är väl vad jag som belgonovis har kunnat luska ut genom google och deras hemsida, men ni som är med - eller annars inte är det - gå med på Beer Sweden Forum och prata med Danko där om ni
är intresserad att veta mer om Belgoöl eller om Westmalle. För min del var det så det började, det pratades väldigt mycket om Belgisk öl och om hur bra Westmalle var. Jag har ju druckit öl från troligen samtliga andra trappistbryggerier men det var nog oerhört länge sedan jag smakade Westmalle. Rochefort och Westvleteren är bra, visst, men det är något visst med dem som min smakpalett inte är tränad i att känna av. Så övning ger färdighet, så då får man prova Westmalle Dubbel mot Westmalle Tripel.

Westmalle Tripel kallas ibland triplarnas moder och brygdes första gången 1934 i samband med att man började nyttja den nya brygghallen. Sedan ändrades recepter något men har nu varit det samma sedan 1956.  Dubbeln däremot är en något mörkare öl som har bryggts sedan 1856 men där man ändrade receptet 1926. Men som man ser är det lite som ändras och man har hållt fast vid tradition och sätt.




Westmalle Dubbel


Utseende: Mörkt, lite gyllene kastanjebrun vätska med lite mörkare beigebrunt skum med minimala bubblor.
Doft: Även här lite syrliga inslag, men med mörka bär, plommon och liknande som motsvarighet till tripelns fruktight. Samma sötma finns också här men nu med mer integrerade bär, frukter, mörkt socker. Man reser runt bland dofterna och finner tydliga spår av jäst, skumbanan och kanske en enstaka nypa krydda.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är lite syrlig men ändå söt, det växlar lite i munnen. Smaken av skumbanan är mer genuint bananig än vad jag är van vid och den passar in väl i hoppandet mellan sött och syrligt. Mörkt socker, mörka frukter och med viss torr bitterhet i eftersmaken. Jag uppskattar att den inte är för centrerad kring jäst, alkohol eller malt vilket de annars kan vara, mer apelsin och citrusfrukter här tillsammans med deras mörkare bärvänner. Bittar till sig och blir torrare alltmer och att den ändå är sötsyrlig.



Betyg? - Bättre+. Det här var trevligt. Den undviker alla fallgropar jag brukar ha problem med hos de här öltyperna. Fräsch, söt, syrlig, bitter och smakrik. Otroligt lättdrucken vilket är både lömskt och förföriskt med en öl som ändå sätter sig på 7%.



Westmalle Tripel



Utseende: Lätt gråmatt apelsinfärgad vätska med minimala bubblor i det kompakta och ändå fluffiga skummet. Mycket rester längs glasväggarna

Doft: Lite syrliga frukter, sötma och en aing alkohol. Rätt söt arom överlag med torkad ljus frukt och lätt kanderad citrus. Inslag av jäst. Doftar friskt och rätt inbjudande för att likväl vara såpass "dov" i sitt utbud av dofter. När den värmt upp sig något blir det riktigt trevligt i glaset, mer citrus, nästan torr humle (tänk gueuze), men sedan letar man ned sig i djupet igen och finner det söta igen. Friskt, sött, men ändå med lagom dos alkohol, lite jäst och något större kryddighet än dubbeln.

Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Smaken är syrlig, lite sur men också bitter. Torrt, lite bitter och sursyrligt, i munnen på samma gång - i en tripel, utan för mycket sötma eller närvaro av alkohol, på en öl som är 9,5%? Ja, det är riktigt bra kämpat. Alkoholen gör sig snarare rätta på väg ned när det blir sött, varmt och lite spritkryddigt för att sedan ebba ut i en god eftersmak. 



Betyg? - Bättre+. Som humleälskande USA-ölskille har jag haft svårt för såna här öl, mycket för att det ofta är mer jäst, krydda och alkohol - eller bara torr nötighet, än vad jag föredrar (och då har jag ändå provat "de man bör prova". Men här tycker jag det är så mycket mer balanserat, helheten är mycket bättre, det är läskigt lättdrucket och ja, riktigt bra öl!

  Mer nyheter, öl och främst amerikansk öl på Manker Beer Blog @ Facebook

En eftermiddag med Sierra Nevada, Hoptimum och Wicked Wine på NK

Missa inte mer bilder, nyheter och annat på Manker Beer Blog @ Facebook

Igår var det inte bara (den hastigt påkomna?) internationella öl-dagen utan det var även en mindre kick-off på NK i deras nya bar nere bredvid saluhallen. NK, eller Nordiska Kompaniet, har hela tre barer (om inte fler) i byggnaden varav två stycken ligger nere på källarplanet. Den ena, vid ostdisken bjuder på ost och öl/vin/champagne i kombination eller som de är, medan den andra, nära cigarravdelningen och "färdigmastsdisken" nu ska öppna sina portar. Tillsammans med Wicked Wine har man fått ihop hela 60-talet olika öl som kommer serveras tillsammans med vin, champagne och annan dryck i baren. Finöl på NK, det låter oerhört dyrt tänker ni? Mnjae, exempelvis går Meantime Chocolate på 50kr flaskan och Flying Dog Raging Bitch på runt 70kr flaskan. Inte alltför dyrt, inte alls. Så kanske är det AW på NK som gäller framöver?

Anledningen att jag också dussinet andra befann oss nere på baren var att Wicked Wine hade sampling av deras nya Sierra Nevadaöl. På menyn fanns Sierra Nevada Pale Ale, Bigfoot 2009 och 2011, Southern Hemisphere och den de flesta väntade på - den annars rätt prissaftiga Hoptimum. Det visade sig också att man kunde prova annat från sortimentet, vilket ledde till att både en och annan flaska öppnades. De senaste nyheterna tog slut direkt men Mikael rapporterade att mer var på väg in och när jag snackade med personalen på Systembolaget på Regeringsgatan så hade de 180 flaskor Bigfoot och 120 flaskor Southern Hemispehere som anländer i nästa vecka..

Själv inleddes det med ett uppvärmingsglas Pale Ale, Sierra Nevadas flaggskepp om man så vill, en öl som troligen alla ölintresserade eller bara öldrickande personer nog har provat. Både den och Torpedon är riktigt stabila, goda och lätta att gilla, så visst, den slank ned fort som ...

Vi pratade lite med Mattias och Mikael som var där från WW om just Sierra Nevada och hur många av deras öl, när de dricks en och en påminner rätt mycket om varandra varpå det är lite svårare att sätta ord på vad som skiljer dem. Därför beslöt jag och mitt sällskap för eftermiddagen, M2, oss för att prova Southern Hemisphere mot Hoptimum. Jag har druckit Hoptimum förut och tyckte då att den var satfläskigt bra men att den kanske var lite dyr. Självklat berodde det på förväntningar, priser och hype, så det var skönt att kunna prova dem utan "press" nu och särskilt mot varandra. Som med all Sierra Nevadaöl så görs dem med hela humlekoner och ja, humlegranater var det. Southern Hemisphere som annars är en oerhört trevlig och smakrik öl föll nu helt platt i jämförelse mot den galet humlade Hoptimum. Jag vet själv och har hört andra som tyckte Hoptimum var sådär, men jämför man den glas mot glas med någon annan humlestinn öl så känner man skillnaden direkt. Hoptimum var underbar! Extremt humlad och bittert salmiak och vaniljkraftig len smak, lite som en trippel eller quad-IPA ska vara.

Efter den första jämförelsen slog vi till med att prova Bigfoot 2009 mot Bigfoot 2011. Kul då jag har fler 2010 och 2011 hemma men rätt få 2009 kvar. Precis som anat så hade Bigfoot 2011 mycket mer rivig humle i smaken och den var mer urtypen av en fortfarande maltig men humlekaxig barley wine. Bigfoot 2009 var däremot precis så som man anade, betydligt lenare, mycket rundare och mer finstämd. Borta var det riviga och den stora humlesmaken, så visst är det en öl som tål att lagras - men allt beror på vad det är man är ute efter - humlesår eller mjukare barley wine. Oavsett vilket så är det bara att se det empiriskt, Bigfoot går alltid åt - fort när den kommer och vissa dricker dem direkt, andra lagrar dem medan en sista grupp spar vissa och dricker andra - den som spar den har.

Nu när vi så väl provat det som fanns så var det väl bara en sak att göra? Frossa i den riktigt fina Gruyerzern man ställt fram kuber av - en ost som är EXCELLENT till IPA och ta in en flaska Hoptimum. Ja, Hoptimum och Gruyeren var perfekt och är något alla bör prova (IPA och den osten då vill säga). När sedan en till vän och Fredrik från Ölhunden kom så var det ju inte mycket mer att göra än att ta in ytterliga en flaska Hoptimum. Så med andra ord vart det ett riktigt trevligt event och som jag skrev, försök ta er förbi baren vid tillfälle, den ligger rätt trevligt till och de har riktigt bra och prisvärt ölutbud.

Missa inte mer bilder, nyheter och annat på Manker Beer Blog @ Facebook

Internationella IPA-Dagen firas med Grassroots/Cigar City Neither!

     Fortsätta fira IPA-dagen på Manker Beer Blog @ Facebook

Grattis kära läsare och vänner på International IPA-Day. Dagen som skapades dels för att uppmärksamma craft beer men också för att få ens vänner att börja intressera sig för bra (även fast allt är relativt och personligt) öl.Vill ni läsa mer om den här dagen och lite om hur den kom till, så läs gärna den här tråden.

Tyvärr är jag fast på jobbet större delen av dagen, men inte hindrar det mig från att ikväll öppna upp ett par flaskor (och burkar) med goda IPA. Och det är just på tal om goda IPA som jag skriver om vad jag anser är en ypperligt bra IPA. Danska Grassroots Brewing gjorde ju tillsammans med Cigar City och Farmstead Hill de ljuvliga ölen Either och Or. Men inte stannade man där utan Cigar City och Grassroots bestämde sig för att göra mer öl tillsammans och vippa var Neither och Nor födda. Neither bryggs, så jag har förstått det, i Danmark medan Nor kommer bryggas i Vermont. läs gärna mer om samarbetsölen här.

Vilken tur också att vi fått hit de här ölen och just Neither som egentligen bara ska släppas på fat (även fast jag sett lite bilder på flaskor. Det är Brill som via Drikkeriget har fått hit både Neither samt en herrans massa annat gott som både kommer på Systembolaget 1 september men också via Privatimport. Jag lyckades finna Neither på fat på Sorbon när jag ramlade in en vanlig måndag och självfallet hälldes ett glas snabbt upp och försvann fort ned, för det här är en jäkulskt bra öl!

Grassroots/Cigar City Neither (fat)

Utseende: Matt mörkgyllene vätska, minimala bubblor i det kraftigt skum med dess inbjudande
mjällt gräddiga topp.
Doft: Det här är fullproppat med humle och det osar tropisk fruktbomb. Massa ananas, passionsfrukt och persika med en speciell, söt fruktjuice'ig slutfinish på det. Verkligen variationsrik doft med mängder av nyanser och intryck. Såhär doftar en IPA som inte är för explosiv men som ändå har allt det underbara hos en fruktig humlecocktail. 
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. På något sätt så anar jag ändå Cigar City-humidorstuket, eller så är det bara den fruktpuréeartade sötman som ligger över den här njutbara ölen. Ta fruktkräm, tropisk juice, fruktcocktail och ett par nävar humle, mixa det i ett kok och häll upp, då har du Neither. Beskan är inte för påtaglig men likväl sätter det sig runtomkring i munnen, det bidrar till en drickbarhet, eller rättare sagt hinkability som är ovanligt stor för en öl av den här typen (den är ju inte alkoholsvag heller..). Nä, det här är något som kommer hamna på många personers topplistor över trevligaste och troligen mest perfect'ade humleöl.

Betyg? - Bäst. Riktigt, riktigt, jäkla bra. Det här är allt en perfekt IPA (DIPA) ska vara; mjuk, len och söt men också sprängfylld med fruktsmaker, ha en bra balanserad beska och vara len, drickbar och inbjudande. Det är just smakerna och balansen man minns hos den här ölen och det är ofta dem som annars får stå tillbaka för beska och humlesmaker i många pang-IPAs. Båda har sitt tillfälle och sin älskvärda charm, men just nu föredrar jag nog den här över humlemördad mun. 

     Fortsätta fira IPA-dagen på Manker Beer Blog @ Facebook

Acceptera sensommaren med Sigtuna Harvest Ale!

     Mer nyheter, öl och diggande pingviner på Manker Beer Blog @ Facebook

Man vet att sensommaren och hösten börjar nalkas när skördeölen anländer på bolaget. På samma sätt som att tomten fortsättningsvis inte är annat än någon skum filur i låtsatsskägg på köpmarknaden så går det inte att frånkomma att hösten snart anländer. Tyvärr. Samtidigt får man väl se det som en fördel, något bra, då det ändå för mer sig att vi får en hel rad fina skördeöl att dricka, kanske till kräftorna eller alla mysiga sensommarkvällar.

Så varför inte bara glatt mottaga detta? Avkapsylera vad som nu kommit och glatt njuta av de fina kvällarna, med lite god mat och en bra öl? För bra öl har vi. Idag kikar vi närmare på den engelska pale ale, eller bitter, som Sigtuna Brygghus lanserar som årets Harvest Ale. Det är en  skön skördeöl med bra balans mellan torr, knäckig malt och frisk och passande humle. Så ta tillfället i akt att laga till en god middag, eller öppna en burk fina svenska kräftor och prova denna, kanske bredvid St. Eriks skördeöl.  Det som är spännande med den här ölen är att jag tycker man (Sigtuna) har visat att de är bra på att blanda "ursprung" vilket framförallt deras Summer IPA visade. Att nu få en engelsk pale ale eller bitter att kanske även vara skönt humlefrisk, vilket jag tycker brittiska ölstilar brukar vara lite dåliga på, blir intressant.

Sigtuna Harvest

 Ale

Utseende: Mörkgyllene bärnstensfärgad vätska med fint kompakt skum med lös gräddig toppp, minimala till små bubblor.
Doft: Doftar balanserad ale med betoning på brittisk ale. Skördesäsongen sveper in över Arlandastad med kola och degaromer från malten men självklart ska det vara lite torra nötter och just lagom brittisk humle för att ge lite mer variation och djup.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är liksom doften en fingervisning om en kanske något mer humlad brittisk harvest ale. Det är fortfarande det knäcksmakande med lite humlekåda (rätt mycket humlekotte utan att bli för beskt i smaken) och citrus. Ja, humlen är väldigt välintegrerad och balanserad men fungerar fint ihop med det knäckiga och brödiga i malten.

Betyg? - Bra(+). En riktigt bra måltidsdryck alternativt "bara" sällskapsdryck. Knäckig och lite torr malt, färska humleintryck och en rätt skön känsla gör det till en väldigt trevlig öl. Sen att man kanske har mer att önska, då det ändå är lite enkelt och safe är en annan sak, för det tar inte bort att det ändå är en trevlig öl. Ofta glöms ölsegmentet med "vardagsöl" bort och det är synd då det finns oerhört många, lätt säsongsbetonade, öl som är grymma sällskaps öl mer än komplexa underverk.

    Mer nyheter, öl och diggande pingviner på Manker Beer Blog @ Facebook

Manker provat "nytt Trappistöl" - Monts des Cats

    Mer nyheter, öl och dansande hundar på Manker Beer Blog @ Facebook

Det är sällan det händer "stora" saker i den Europeiska och något konservativa ölvärlden men i somras har det ändå hänt. Det som skedde var att det öppnade ett nytt "trappistbryggeri",  Abbaye du Ste-Marie Mont des Cats, i norra Frankrike. Klostret ligger på "Mont des Cats" och har gjort det sedan 1650 i den del som kallas franska flandern. Klostret är inte klassat av ITA (International Trappist Association) som ett "autentiskt" trappistbryggeri, men bär likväl namnet "bière trappiste" på deras etiketter och produktinformationer (vilket även La Trappe gjorde efter att de förlorat sitt "namn".  Så trots allt så är det väl inte en så sensationell nyhet, även om det sålts in som det.Klostret kan sälja "äkta" trappistost om de så vill, men för att bryggeriet ska kunna sälja sin öl som trappistöl så måste ölen bryggas i klostret, vilket det inte gör.

Detta då "bryggarmunken" dog förra årehundradet och man har inte heller några planer på att montera in ett nytt bryggeri i själva klostret. Istället bryggs deras amber ale (som jag skriver om nedan) i klostret Abbey Notre Dame de Scourmont genom Chimay (vilket nämns på flaskan). Ölen är inte bara namngiven åt Mont des Cats utan har även bryggts tillsammans i samförstånd med dem så att det inte bara ska bli en Chimay-brandad öl. Man börjar med den ölen för att se hur den tas emot innan man eventuellt planerar att göra fler öl.

Ölet då?

Monts des Cats


Utseende: Mörkt orangegyllene vätska, mörkare upptill med nougatfärgat litet skum.
Doft: Mycket örter, kryddor, massa apelsinskal, pommerans, lite mörkt socker, lätt alkoholslut. en dos skumbanan
. Karaktären på jästen som man anar i aromen har precis som upphovsmännen sagt tydliga spår av Chimay och gillar man Chimay lär man gilla doften av denna.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Karamellsötma och en mild men fortfarande påtaglig alkohol. Kommer även att tänka på bröd och kakor. Annars är den rätt trevligt fruktigt, lite lagom syrlig och faktiskt både lätt besk.Vilket med syran och sötman ger lite av allt.Väldigt lättdrucken och rätt frisk.

Betyg? - Bra+. väldigt trevlig amber, sursyrligt och något söt. Trevlig och lovande för det eventuellt, fortsatta, samarbetet.

   Mer nyheter, öl och dansande hundar på Manker Beer Blog @ Facebook

Kalasbralistan får ny medlem - New Glarus Wisconsin Belgian Red

   Tävla på Manker Beer Blog @ Facebook

Jag har tidigare provat två öl från New Glarus, deras Spotted Cow samt deras Unplugged ABT och de har varit bra, men inte haft det man skulle kunna kalla för "det". Däremot har jag hört om deras fruktöl där både dagens öl, Wisconsin Belgian Red samt deras Raspberry Tart är i toppen av fruktöl i världen. Deras körsbärsöl, den första av de två ovan, fann jag av en slump och plockade åt mig den flaska som fanns lite på måfå, dyr och utan att jag visst något om den, egentligen.

Så jag får väl upplysa oss alla om den: Den är bara brygd till 4% alkoholstyrka och innehåller Montmorency körsbär, vete från Wisconsin, Belgisk rostat malt och har sedan lagrats på ektunnor och blivit balanserad med Hallertauhumle. I varje flaska används nästan 500gram Door County-körsbär

Bryggeriet drivs av Dan och Deb Carey, sedan 90-talet har Dan som har sin master i bryggkunskap fått flertalet priser och både vunnit "small brewer of the year" (2003) och "mid size brewer of the year" (både 2005 och 2006). Medan Dan står för bryggdelen sköter hans fru det ekonomiska och tillsammans har de sett till så att deras öl, nästan samtliga av dem, har fått flertalet priser. I fjol fick exempelvis dagens öl vara med på zymurgy-listan över landets bästa öl. Kanske dags att titta mer på ölen nu?


New Glarus Wisconsin Belgian Red

Utseende: Mjukt rödfärgad vätska med ett skum, eller avsaknad av skum som mest närvarar vid upphällningen.
Doft: Doften är av godiskörsbär och som om man gått in i en godisbutik som liten och snabbt insett att alla godissorter var körsbärsbaserade. Det är lite cocktailkörsbär, lite kriekkörsbär och man kan nog påstå att det är sött på ett positivt sätt, det är liksom inte klibbigt och knappt så man tycker det är "sött". Kanske är det mer en riktigt bra körsbärssmak.
Smak: Lätt munkänsla med okey till bra munkänsla. Den lägger sig lent och fint i munnen och smaken är verkligen toppen. Lite syrligt fizz, tänk fanta och sedan körsbärsen.. De perfekta körsbären, att få ut så mycket och så bra smak av något som bara är 4% starkt. Mjukt, elegant, en viss lätt syrlig torr touch och annars, ja annars? Vi samtliga kapitulerade över hur trevlig och god den var, stort rekommendera på den!

Betyg? - Kalasbra.. 4%, ni får läsa det igen. Troligen öl med mest smak för så få alkoholprocent och ändå så massiv och god smak. Perfekt körsbärssmak och en underbar öl. Den här kommer jag fortsätta leta efter igen och liksom Raspberry Tart'en öl som är svåra att få tag på även i USA. Synd då det är en så jäkla bra öl! Så grattis New Glarus, ni är näste bryggeri med en öl in på min "kalasbra"lista.

   Tävla på Manker Beer Blog @ Facebook