Det är nog inte alltför kontroversiellt att påstå att USA är om inte det bästa så topp-2 av de bästa ölländerna i världen. Men det är också ett av de största länderna i världen varpå man inte får glömma att se på hur bra den genomsnittliga ölen är, för att från varje Stone, Dogfish Head, Russian River så finns också flertalet halvdanna bryggerier. Det är nog en av anledningarna till att många mer konservativa ölländer ändå brukar ses som väldigt bra, de gör sin sak och nästan samtliga bryggerier håller sig till vad de kan och vad de brukar göra. Ett bra exempel att bedöma Amerikansk öl kan därför vara att kika på hur bra deras sämre öl är, oundvikligen kommer man då in på öltyper de inte brukar behärska. Därför har jag idag valt att ha en liten kamp eller provning med två stycken ABT/Quadrupels från relativt stora och välkända bryggerier. Dels är det Avery The Reverend och så har vi även New Glarus Unplugged ABT. Hur stora New Glarus är kan vara svårt att säga för mig, men jag har hört mer och mer - framförallt om den Raspberry Tart jag har hemma - om deras öl, så vi låter dem vara med här också.
Det bör tilläggas att quads troligen är den öltyp jag minst gillar och förstår, jag tycker att de smakar nästintill detsamma och inte brukar vara så varierade eller spännande. Visst kan och BÖR de lagras, men att behöva lagra en öl för att uppskatta den?, mnjae då gör jag hellre annat under den tiden. Är det kanske så annars att just dessa öltyper är och bör vara såhär enkelspåriga? När jag parallellkörde St Bernardus mot Rochefort (8,10,12 mot 6,8,10) så kom jag på mig själv att vilja ifrågasätta hur dessa öl kan rankas som topp-100 bästa öl, de var synnerligen trista med minimala skillnader både inom sin egen serie men också mellan varandra. Likaså med Westvleteren 12, en tämligen överskattad öl såvida den inte verkar ha lagrats väldigt länge.. Så kommentera gärna, här eller på Facebook och hjälp mig förstå tjusningen med dessa öl - för nu går vi Amerikanskt och ser om de gör det bättre...
New Glarus Unplugged ABT
Doft: Mandelmassa och marsipanlikör som följs av lite alkohol och sötma men där mandellikören ger den en förlåtande ursäkt att vara småspritig, vilket ändå känns lite stiltypiskt.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Vätskan känns lätt men ändå mjuk och den tunna kroppen i en ABT är här med sin smak av alkohol som visserligen inte är alltför störande. Rätt anonym smak men den känns ändå stiltypisk – om än tråkig.
Betyg? – Bra. Jahapp, enkel men lite trist. Doften är rätt trevlig men smaken har känslan av en ABT, men det händer inte så mycket mer. Enformigt och rätt så trist.
Avery The Reverend
Doft: Börjar gräddigt med sötma och en dos apelsin och gnutta kola och gräddnougat. Slutar med lite strävt gräs. Här och efter ett par sippar av ölen som smakar precis som väntat med apelsinkryddad malt, sötma och alkohol så tröttnar jag..
Betyg? - Bra(+). Tröttnar rätt snabbt, det är gott men lite enformigt och som med det mesta så är det "typisk amerikansk ABT" över det..
Slutsatsen blir som väntat: jag kan inte förstå storheten i ABT's, amerikanska bryggerier - även de bättre och större - har fortfarande svårt att brygga denna typ av öl, öltypen är rätt enformig överlag (?).
Att öltypen Abt skulle vara mer enformig än t.ex. Imperial Stout eller Dubbel-IPA har jag väldigt svårt att se.
ReplyDeleteDina exempelöl St: Bernardus och Rochefort 10 är ju exempelvis väldigt olika, minst lika mycket så som exempelvis Stormaktsporter & Bells Expedition Stout, eller Pliny the Elder & Hopslam.
Det är väl helt enkelt så att inte gilla en ölstil och att inte kunna inse variationen inom den går hand i hand. Själv gillar jag inte rököl och tycker följaktligen också att de flesta rölöl smakar ungefär likadant. Samma sak med hårt fatlagrade Imperial Stout; de smakar bara kväljande vanilj & kokos för mig.
Att bra Amerikanska bryggerier i allmänhet gör rätt mediokra belgiska öl kan jag dock hålla med om.
Exakt, visst är det så och det är det jag är medveten om. Just därför vill jag ha tipps på vilka nyanser man brukar känna, vad är det som skiljer sig mellan olika quadrupels etc. För kunskap kan ofta bidraga med förståelse och senare även erfarenhet av att bättre känna vad man smakar.
ReplyDeleteSom att förstå hur olika lagringar och mixar av humle och maltsorter ger en viss skillnad i en imp. stout. Det är just den biten jag inte förstår bland mycket Belgisk öl som jag uppfattar har väldigt liknande recept?
Boken "Brew like a Monk" är bra om man vill nörda ner sig i belgiska öl. Den riktar sig visserligen till hembryggare, men kan med fördel läsas av vem som helst.
ReplyDeleteDär går författaren in på just det du nuddar vid; att recepten är tämligen enkla. Största delen ljus basmalt, och ovanpå det 10-20 % socker som dels gör ölet lite lättare och torrare, samt för mörka sorter (kandisirap för dessa) bidrar med färg och smak.
I stället är det jästen (och jäsningen) som är det vikiga. Jästen, och hur jäsningen går till (jäskärl och jästemperaturer) ger olika estrar och fenoler med en stor smakvariation. Och det är väl här som jänkarna delvis misslyckas; man brassar på med komplicerade maltprofiler, slänger i en massa kryddor och håller på. Och kanske inte lägger tillräckligt fokus på jäsningen.
Vattenprofilen (mineraler) ger en viss påverkan också; exempelvis har Rochefort och Westvleren/St Bernardus väldigt olika vattenprofiler.
Jättetack där! precis det där jag vill lära mig mer om, ska kolla in den. för är ofta de sakerna man känner: jästen, sötman och så
ReplyDeleteFör det första är det väl så att man kan inte eller behöver inte tycka om all öl, eller allt vin eller all mat för den delen. Smaken är ju olika. Jag för min del har väldigt svårt att förlika mig med sura öl! Vare sig dom kommer från Belgien eller något annat land. Öl skall inte vara sur. Tycker jag. Sedan påverkas man, tror jag, av bl.a. hur mycket kunskap man har, och stämning osv. Vem har inte upplevt att vinet eler ölet som man drack på semestern i främmande land,och som var sååå gott, smakade helt annorlunda, kanske rent av illa, hemma i köket? Sedan tror jag man kan "vänja" sig och börja tycka om något som man innan tyckte smakade illa. Som t.ex. sill. Hur många tycker om inlagds sill som liten? Sedan upptäcker man till sin förvåning, när man blivit äldre, hur gott det kan vara. Så¨jag får väl fortsätta att tvinga i mig sur öl, så kanske smaken ändras? :-)
ReplyDeleteAnders, måste säga att dina tankar om att öl inte ska vara sur, är tankar som är så konservativa så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Dricker du bara öl bryggda efter den heliga reinheitsgebot? Klart suröl också är öl! Är lite trött på detta ständiga argument när det kommer till lite mer extrem öl, att det "inte är öl". Vad spelar det för roll? Jag och uppenbarligen tusentals andra uppskattar det, varför måste man då definiera detta och varför kan man inte uppskatta det om det inte hör till mallen? Folk måste verkligen lära sig att vara mer öppensinnade.
ReplyDeleteMikael, jag menade inte att "sur" öl inte är öl, jag menade bara att JAG inte tyckte om det. Jag tycker folk skall få dricka vad dom vill.Det är väl toppen att vi har olika smak! Det är ju detta som är så fantastiskt med öl, att det finns så många olika sorter och smaker.
ReplyDeleteDessutom är jag inte speciellt konservativ när det gäller öl. Jag dricker ju väldigt gärna öl som är smaksatta med både kaffe och choklad, och tolererar det eftersom jag väldigt gärna dricker stout, porter, Black IPA osv. Å andra sidan så tycker jag att reinheitsgebot inte är så dumt, för då vet man vad man får när man dricker en tysk öl.
Jag håller med dig, vi skall alla vara toleranta och öpensinnade, men jag är fortfarande inte så förtjust i Lambik och Gueuze osv. Men en vacker dag så har kanske smaklökarna ändrat sig. :-)