Ännu ett försök i jakten på bra amerikansk veteöl - Hoppin Frog Wild Frog Wheat Ale

 Nej, efter ett par intensiva dagars bloggande om nyheter och lite rolig öl och annat som känns vettigt så blir det nu ett något mer avslappnat inlägg. Hoppin Frog gör rätt bra öl, det är något jag sakta och säkert börjat inse, förvisso var jag övertygad direkt efter Mean Manalishi, men allteftersom jag har provat fler och fler öl från dem så har min åsikt inte direkt ändrats. Men som alla bryggerier så har man ofta en Akilleshäl och den beror mer ofta på öltyp och kunskap om dem än om faktiska bryggarkunskaper. Just belgisk öl och veteöl är något jag tycker amerikaner ofta, KAN, gå bet på - framförallt den senare är ju något man får leta sig galen på om man vill hitta ett riktigt bra exemplar i USA. 

Här gör de galna grodorna en tysk ofiltrerad veteöl som de själva, som amerikanare så ofta gör med denna öltyp, sager är väldigt bra och balanserad. De är även snälla nog att påpeka att man inte har haft kryddor eller frukt i ölen, men att den ändå bär smak av det – utan att vara kritisk, men när ska amerikanare bättre ha anammat europeiska öltyper?  Självklart får man då ta och ställa motfrågan om när vi europeer ska våga börja experimentera med våra rätt statiska öltyper och även börja gå mer bananas på dem? Darren på Beer Sweden skrev rätt intressant häromdagen om detta då han retoriskt ställde frågan om hurpass influerade vi är av Amerikansk ölkultur. I vad vi dricker och i vad svensk bryggerier gör, det är dock nog svar på halva frågan. Mycket experimentslusta har tagit sig hit, framförallt vad gäller ingredienser och inställningen att det är okey att tänja gränser. Vad jag saknar är dock svenska bryggerier som gör mer återkommande IPA's, roliga öltyper eller vågade satsningar. Tyvärr är det hela nog till stor del en ekonomisk fråga. Men vi är förhopningsvis på rätt väg så jag tänker inte ställa mig pessimistisk till vår utveckling. Nu däremot, nu blir det veteöl!


Hoppin Frog Wild Frog Wheat Ale

Utseende: Något grumligare mjuk orangefärgat vätska med poröst, löst sammanhängande ljust skum som startar högt men puttrar ned till lite ensamma rester.
Doft: Första tanken är att det doftar någorlunda artificiellt. Sedan börjar jag undra om det inte bara är lite syrligare än vanligt? Under det kryddiga är det en rätt så fruktbetonad sötma av ljusa frukter – och inte bara banan som det annars ibland kan kännas som. Känns ovanligt ljust fruktigt och syrligt, nästan estrigt och fruktigheten i vissa av De Molens IPA’s kommer i tanke med den närvarande karaktären från jästen. Tuttifrutti och citrus typ.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra, något fizzig, fyllig kolsyra. Om doften inte skulle falla en apa i smaken så skulle smaken falla i apan så att säga – för här är det banan igen. Mjuk vätska, lagom fyllig, med lite syrlig början som matchas mot en balanserad sötma – och kanske har jag haft fel, kanske kan de faktiskt använda ordet balanserad här? Tyvärr planar smakerna ut rätt tidigt och det är mestadels den lite aprikosartade (samma som i De Molen-ölen jag hänvisade till) sötman som håller sig kvar. Förmågan att släcka törsten är det väl sådär med, den blir nästan lite för söt för det, trots att den inte är överdrivet söt och rentutav syrlig – snarare är det kroppen som är lite mjäkig och inte riktigt känns klockren som är anledningen.  Samtidigt är den drickbar och väldigt lättdrucken, men det är nästan som att man bara blir törstigare av att dricka den.

Betyg? – Bra. Dålig är den inte, men i lite samma stil som de flesta amerikanska veteöl – rätt olik vad man förväntar sig och bitvis tråkig. Däremot gillar jag det lite syrliga och sött fruktiga – vilket dock kanske tar över lite för mycket. Kunde ha fått vara kryddigare och lite mer törstsläckande. Nej, jakten går som sagt vidare...