Årets första öl, börjar bra, Dogfish Head Black & Blue

Hoppas ni alla har haft en trevlig nyårsafton och inte är alltför zonkade idag av gårdagens mat- och dryckesbravader! Kanske är det lite vila och ro man vill ha nu denna helg för att sedan ta sig an det nya året. Få den där lilla extra orken att inse att träning och en bättre kost kanske inte är helt fantastiska genomtänkta nyårslöften, bättre att göra sånt för att man vill istället för att man lovat sig själv att tro att det är vad som ska ske. Mitt nyårslöfte är att fortsätta med det jag fortsätter med och fortsätta njuta av livet i dess trevliga och chillade former. Därför blir även årets första öl här på bloggen en rätt trevlig sådan. Dogfish Head har gjort ett gäng fruktöl och även ett par vinöl, men två av dem hör lite ihop - Black & Blue och Red & White. Åtminstone hör namnen ihop och säkert är väl tanken att det är två belgiskinspirerade öl, då den senare av de två är pinot noirbetonad på rätt många sätt men en mer traditionell belgisk ale i grunden med tillsats av koriander och apelsinskal. Hursomhelst så är det den första av de två som jag druckit nu och det är en belgisk blonde ale med en rätt rejäl skopa puree av blåbär och björnbär. Dessutom har man med Hallertau och Saazhumle adderat lite örtig och fräsch humlekaraktär samt en IBU på 25. Flaskan köptes i New York i somras men har tappdatum i mitten av 2008. Båda dessa öl samt lite andra av deras mer belgokaraktäristiska öl har en speciell belgisk jäst som jag även tror att de använt till andra öl, den brukar ge en rätt speciell karaktär på ölen så vi får se hur mycket utrymme den får här..

Dogfish Head Black & Blue

Utseende: Lite blårödare mörkt organgefärgad med lite lätt skum som rätt snabbt försvinner ned till lite smutsiga rester.
Doft: Som en typisk fruktöl med ljus malt, en aning örtighet och söta bär. Det står att de använt samma jäst som till bl.a. Pangea och ja, den torra belgiska jästen känns av och ger lite torrare finish på bärdoften. Både björnbär och blåbär är rätt klena vad gäller kraft i doften och det är snarare mörka hallon och en lite gnutta blåbär som märks av.
Smak: Lättare munkänsla med okey, småfizzig kolsyra som i många ölen i ancient aleserien. Nu börjar den speciella jästen bli rätt vanlig för mig, och tyvärr är den rätt trist. Den ger en torr och markant smak, där alkoholen (10%) nästan lyser igenom smaken. Både björnbären och blåbären blir därmed lite förskjuta och det är mer torrhet från jästen och lite strävsyrliga smaker från bären som är kvar. Björnbärssmaken kommer fram mer efter ett tag och då blir det lite, ’lite’, mer elegant då det torra och bäriga ger en rätt speciell smak.

Betyg? – Bra. Väldigt speciell och som alltid med Dogfish Head’s lite mer utstickande och vågade öl så är det på gränsen mellan genialiskt och lite negativt konstigt. Det torra i jästen måste verkligen uppfattas tillsammans med de rätt dova och syrligt sträva bärsmakerna – och allt då med en närvaro av en nästan spritig finish. Det är lite samma som några av ancient ale ölen samt just Pangean som också har samma jäst och den är nog inget jag gillar. Jag föredrar mer lambicartad karaktär mer än en tunnare syrlig jästbetonad sådan och ölen hade vunnit på att ge mer uttryck för frukten än jästen. Dock bör jag väl påpeka att den inte är så oerhört influerad av jästen, men det lyser igenom tycker jag.