Årets sista öl - Weihenstephaner / Samuel Adams Infinium

’Världens äldsta’ bryggeri slår sig ihop med USA’s troligen största mikrobryggeri för att tillsammans göra en öl ’med anor’. Enligt dem själva är samarbetet något som försiggått i 2 år och tanken, eller utfallet, är en öl med fyra ingredienser. Malt (korn, vete och havre). Humle (Hallertau Mittlefrueh, Spalt Spalter, Tettnang Tettnanger and Hersbrucker Noble Hops där den senare står för torrhumlingen). Jäst. Och vatten såklart. Genom att använda sig av enbart dessa beståndsdelar så har man gjort en öl så som ändå uppfyller den lag, Reinheitsgebot, som sedan 1516 slår fast att tysk öl bara får innehålla dessa ingredienser och ingenting annat. Själva bryggprocessen ska tydligen vara lite speciell och den har man sökt patent på, men går egentligen ut på att man enbart genom dessa ingredienser ändå ska få en rätt champagnelik öl. Priset är högt och de flesta rösterna som höjts om ölen är att den framförallt inte är prisvärd sett till vad det är man får. Därför passar den utmärkt att såhär just föra nyår avsluta 2010 med något extra


Weihenstephaner / Samuel Adams Infinium

Utseende: Klar något brunare gyllenorgange vätska med poröst ljust skum med små bubblor som startar stort men slutar ihopsjunket som ett litet lock ovanpå vätskan. 
Doft: Rätt vanlig doft i stil med typisk belgisk blonde, eller nedtonad och inte lika söt tripel skulle jag vilja påstå. Örter, kryddor och både banan och lite grönt äpple och med en tydlig närvaro av jäst. Ljus söt, något smörig malt och lite brittiska kakor.  Det doftar rent, rätt tydligt och trevligt men känns ändå inte som något som kan motivera priset – eller att de hållit på med ölen så länge. Känns ju rätt average. Vad den vinner på är att den har så ren doft vilket gör den rätt inbjudande trots allt, att alkoholen ligger på 10.5% är också rätt svårt att tro – den döljs väl.
Smak: Medelstor munkänsla med fyllig, bra kolsyra som först känns mousserande men med minimala, mjuka och lena bubblor. Smöriga kakor och ljus malt först med lite alkoholstarka frukter efteråt, samt en dos citrus och örtig humle mot slutet. Det är väldigt söt mjuk kropp som om man låter det rullas runt i munnen får lite honungskänsla, nästan som en torrare mjöd – fast ändå inte den tydliga smaken av honung.  Kanske lite motsägelsefullt, men ändå inte – det är ju inte honung i ölen så. Som en lite torrare, något sur bocköl har jag läst att någon har kallat den och jag kan nog hålla med i det. Smakerna är inte speciella, men oerhört rena och det finns något här som ger både lite elegans och en form av komplexitet – men samtidigt är jag även rädd att det bara är min gärna som hype’ar upp den för mig.

Betyg? – Bra+. Det är rent och honungssöta brittiska kakor, med ljus malt och en aning av sursyrlig, torr jäst. Ungefär så kan man nog sammanfatta en öl som kostar lite för mycket och som nog kan tillverkas snabbare än att det krävs två år utav planering. Samtidigt är den rätt fin. Känns mer belgisk mer än tysk men samtidigt känns den lite egen i många anseenden. Alkoholhalten märks inte av vilket även det får ses som ett plus. Men återigen, fasiken, den smakar rätt speciellt. Surt, torrt, syrligt och väldigt sött – men ändå utmärkt balanserat, det blir inte för mycket av endera. Jag kan nog rekommendera den, men i så fall bör man vara 2-3 personer som delar på en flaska. Då undviker man risken att man lurar sig själv att tro att den är bättre än vad den kanske är bara för att den kostar – och kan samtidigt jämföra vad man känner med andra.


Så, då avslutar vi detta året då! Gott nytt år på er alla!