Jag vet inte om vi svenskar skämts bort med vår tillgång till Anchors Steam, liberty Ale och Anchor Porter som vi har så nära och bra på vårt systembolag. Vad jag däremot vet är att bryggeriet var bland de första och som verkligen satte Kalifornien och hela den amerikanska ölkulturen på frammarsh och därför borde ha högre anseende än vad de har. Samtidigt vet jag inte, de gör bara en 10-12 olika öl och utav dessa så har man kanske provat hälften, men likväl känns det lite som om man negligerat dem. Ska man behöva pumpa ut olika öl i sekund och minut för att få den plats som krävs för att bli ihågkommen, eller är det inte snarare så att ölen är vad som ska spela roll? Förvisso kan man likt De Molen göra dröser av olika öl som nästan alltid lyckas bli rätt bra, samtidigt så finns det de som BrewDog som enligt mig urholkat sitt varumärke genom alla små 'ospeciella' specialöl de gör. Som jag tidigare skrivit så har många amerikanska öl en 10-15 öl på sitt samvete, kanske med någon extra jublieums-/samarbets-/etc-öl av något slag - och det fungerar rätt bra. Vissa kanske har många öltyper av konkurensmässiga skäl, men jag tror fasiken det är något mer än så som gör att de brukar kunna visa upp en helt annan range av öl än vad många andra länder kan. Eller har jag fel? Detta är en tanke som fötts här och nu så ni är mer än gärna välkomna att rätta mig.
Denna öl då? - Anchors barley wine är lite historia – det var (kanske pga bryggeriets historia) den första barley wine style ale’en enligt dem själva (första batchen gjordes 1975 efter ett besök i England). Cascadehumlad och sedan åter torrhumlad med cascade för att få en bra fruktig beska. Ni kan läsa hela den oerhört intressanta historien här om hur Fritz besökte England och kom hem med en ide om en kraftigare öltyp som först inte fick heta barley wine utan fick bli barleywine - kanske är det därifrån amerikanarna också behövt lägga till 'style ale' på slutet?
Anchor Old Foghorn Ale
Utseende: Perfekt fint ljust nougatbrunt skum med gräddig topp och minimala bubblor i en kompakt porös skumkropp. Vätskan är vacker, klar och mörkt gyllenbrun. Skummet lämnar fina skumgardiner medan det sjunker nedåt, perfekt utseende!
Doft: Likörkola såsom i brittiska topp-b.w’s, och mörka torkade frukter, tjock sirapssötma. Humlingen sticker ut väl med fräsch citrus och kotte. Det är såhär man vill att det ska dofta. Kraftig men ändå mjuk och inbjudande fruktighet med bär och mer kola. Det dyker även upp lite trä och russin senare, men det bidrar bara till helheten.
Smak: Medelstor munkänsla med mjuk kolsyra. Smaken exploderar nästan av humlig kola. Barley wine-typiskt besk känsla men den smaken som så ofta ska vara åt kola och karamellhållet är här helt genuin och så perfekt som det nog en gång var menat att öltypen ska ha. Det är som det mest genuint amerikanska drar åt det brittiska barley wine-hållet. Sötman är perfekt, lite sötklibbig, lite spritigt likörartad men perfekt och sjunker i superbra med både beskan, kroppen och ja – allt går ihop på ett grymt sätt. Fylligt, mjukt och trots 8,8% en av de mest lättdruckan barley wines jag druckit som ändå håller upp både kropp, smak och som har den där fina likörspritiga smaken. Dock (!) blir smaken lite ensidig och sötman tar över och då även alkoholen, men det är mer när den börjar dra sig närmare rumstemperatur – så serveras den aningen kallare så är den toppen.
Betyg? – Bäst, mumsig, fyllig och med precis rätt balans. Inte sådär tokigt besk eller för alkoholspritig – inte heller är den ’tråkig’ eller enformig i smaken. Utan med fruktig kola, bra beska och en passande lättdruckenhet så är det här en barley wine man gärna hade haft fler utav. En toppenöl som dock falnar lite, men samtidigt är den som en mix av det jag personligen kallar amerikansk vs brittisk barley wine. Det är både maltigt, kola och ändå beskt, ’tryckande’, nötigt – men med cascadehumle vilket ger en bra ljus och lite färsk fruktighet till det hela. Bra bra!
No comments:
Post a Comment