Så var vi där igen, öl # 800 - Mikkeller Black Hole '08

I höstas tänkte jag att jag druckit på i rätt bra takt med tanke på hur sällan jag går på ölmässor och liknande, smått läskigt (drickandet då) men så försöker jag njuta till det emellanåt och inte bara dricka för drickandets skull. Vad passar då bättre som öl # 800 än något man suttit och hållit på ett tag? Denna flaska köpte jag i Tokyo för snart exakt ett år sedan (nyårsdagarna 2010) och vad jag inte såg direkt var att den redan legat i butiken och lagrats i 2 år. Den är alltså tappad sommaren 2008. Sedan har det bara blivit att den har fått stå kvar bland de andra flaskorna förens jag nu beslutat mig för att den blir en bra sak att börja även det nya ölåret med. Så i mitt försök att ha lättare för att sprätta upp folien runt flaskorna och faktiskt dricka något jag sett fram emot att dricka så får denna bli ett bra steg emot det, och kanske ett 'ölmässigt' nyårslöfte inför nästa år. "Att unna mig även de 'fina' flaskorna", varför annars ens köpa dem liksom?

Ölen i sig är en imperial stout med hela 13.1% alkohol och har mörkt Cassanadesocker i sig samt honung, humle, kaffe och vanilj förutom 'de vanliga' ingredienserna. Nu vet jag inte när de ändrade till/från att även ha namnet och lite mer text på etiketten, för de bilder jag sett har mer på sig än bara bilden?


Mikkeller Black Hole

Utseende: Mörkare svart vätska med lite bubblor ovanpå vätskan men ingenting som liknar skum. Efter upphällningen är det som en liten hinna ovanpå vätskan samt en millimeter stor kant längsmed glaskanten.
Doft: Doftar lätt, nästan tunt – men då menar jag kroppsmässigt. Dofterna är eleganta och komplexa, men kanske något samvävda. Det är kallt, starkt kaffe med läder och tobak, där de senare två ger lite hetta till doften. Men även en nästan doft av salt något svedd skinka och mörkt speciellt socker. Undertill är det nästan vinöst och likörartat men med någon doft jag nästan refererar till köttmarinad, troligen är det humlen som lämnat kvar enstaka spår av lite örtig bitterhet men som med åren tonats ned i det söta med honungen och det mörka sockret. Komplext och elegant återigen.
Smak: Lätt kropp med okey kolsyra. Rätt tunn men ändå mjuk och len vätska. En direkt smak med lite humlebittert kaffe och massa choklad. Lite rökig, askig finish på det. Havremalten märks av och gör sig som oftast bra med det chokladsmakande. Den höga alkoholhalten märks inte av alls utan det är förvånansvärt lättdrucket.  Hettan från doften sitter kvar i smaken och det är kaffet tillsammans med lite läder och tobak som ger lite sting, säkert med hjälp från alkoholen. Mot slutet och efter en längre stund i glaset blir smakerna av russin, läder och trätunna mer tydlig, smakar nästan lite trälagrat. Det är småkomplext på det där mysiga viset att man känner av de olika smakerna och hur de binds ihop, men samtidigt så slipper man kravet på att behöva utröna alla smaker – de är ändå någonstans rätt så ’vanliga’, det är bara väldigt gott.

Betyg? – Bäst-, komplext och elegant. Samtidigt i twilight zone’en mellan att ha lagrats väl och att vara halvvägs. Det är som om humlebeskan som tydligen skulle ha varit här är bortgången men med lite spår kvar, men samtidigt så har de mer välutvecklade smakerna inte riktigt infunnit sig. Det är sådär likövinöst fint och elegant, men samtidigt så saknar jag lite djup för att det lilla minuset ska väck från betyget. Jag kan dock ana mig till rätt bra hur bra de olika lagrade versionerna lär vara, och även bli över tid! Rom, whiskey och rött vin gör sig säkerligen perfekt till denna öl. En värdig 800’e öl! Så skål.