Tuesday, May 31, 2011

Manker firar svenska hembryggarframgångar!


Missade ni att läsa om Sierra Nevadas 30th Anniversary-öl så har ni chansen att läsa om de två "sista" delarna här och här. Tycker fortfarande debatten om eurolager är värd att lyfta fram, så kika här en gång till.

Efter en middag med St Eriks Pale Ale och örtkryddad fläskfile så inser jag hur bra komplement St Eriks öl är till mat. Den oerhört fräscha citrusen som är genomgående i allt Jessica gör visar hur bra de här ölen är på sommaren, till mat och för att bara dricka om man vill ha något läskande! Bra gjort igen! Blir att öppna Sommar ale'en imorgon! 


Nä, nu såhär en solig tisdagkväll så vill jag passa på att hylla lite nya svenska bryggare.

Dels var det mer svenskt än danskt på prispallen i årets Mikkeller Hop Bomb Challange. Priscermonin hittar ni här och på tredje plats kom svenske Christian Kapusta från Malmö med sin Squash IPA. Tvåa kom de gamla stonerrockarna bröderna Lund som brygger under namnet Sea-Goat med sin PIPA (?) medan det vart danskt högst upp me Sören Davids som vann med sin Simpsons IPA. Synd att det inte vart svenskt på prispallen då vinnarölen bryggs och säljs ut. Hade varit kul att prova samtliga dessa dock!

Mer svenska vinnare blev det i form av Janne Sandström och Per Andersson som inte bara har vunnit Hembryggar SM utan nu även Mesterskab i Håndbrygning 2011. Deras Bäckvägen Barley Wine måste nu ges ut till masan tycker jag. När ska de sluta röna såna trevliga framgångar? Stort grattis även till dem! Det blev även mer poletter till Sverige i samma tävling då även bronsmedaljen gick till ett bryggarlag från Uppsala! Läs mer här!

Riktigt kul med dessa svenska framgångar som verkligen visar att svenska hembryggare är riktigt bra på vad de gör! Nu väntar jag bara på att man ska få en möjlighet att prova dessa öl i någon form, så förbaskat sur att jag missade Hembryggar SM.


Fortsätter på stort! Sierra Nevada Our Brewers Reserve Grand Cru


Ja, nu har diskussionen avtagit något från gårdagens rätt olika åsiker om eurolagerns vara eller icke-vara. Jag kan bara avrunda med att tycka att alla har rätt på sitt sätt. Eurolager kommer aldrig vara annat än eurolager, dock kan ljus öl och lager fortfarande vara bra. Men en eurolager har begränsat smakregister och visst kan den vara bra sett till öltypen, men öl som Fagerhult ska inte promote'as. Som jag skrev, ölen kostar lika mycket som Cheap Thrills men är starkare. Har aldrig hört någon tala gott om Cheap Thrills, men nu är plötsligt öl som den fullt acceptabla? Nej, min åsikt är att ölkultur bör spridas. Inte i något "nördigt" omgång där extremöl pråckas på folk, utan att man kan tippsa om bra ales eller lite smakrikare pilsners eller lagers till grillningen istället för en smaklös skitöl. Det ger en felaktig bild att måla upp dem som balanserade och smakfulla öl när de saknar båda. Aja, nog om det nu.

Vi fortsatte gårdagen med Sierra Nevadas 30th Anniversary Series och Jack & Ken's Ale och det är i den ådran jag tar vid idag med den sista delen av deras 30-årsserie - Sierra Nevada Our Brewers Reserve Grand Cru. På förhand var det här den jag såg fram mest emot. Det är en speciell blend av eklagrad Bigfoot, Celebration Ale och en färsk Pale Ale som alla läggs tillsammans för att sedan blir ordentligt torrhumlat. Det finns inte så mycket mer information om denna öl utan det är bryggargänget som gjorde de andra ölen gemensamma slutprojekt.


Sierra Nevada Our Brewers Reserve Grand Cru

Utseende: Lite lätt orangefärgad vätska.
Doft: Som en ekad barley wine som ena stunden visar upp bärig doft med fin beska som övergår till lite elegant fruktig  pale ale och slutar med mer beska. Jag tycket att man känner de olika ölen som används och alla bidrar med något. Detta låter lite som om man säger vad det doftar efter vad som är i, men jag tycker verkligen att karaktären från samtliga nedblendade öl finns där. Kan också vara för att Sierra Nevada har varit mitt favoritbryggeri.  
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Känns som att den börjar med celebration med den rätt välhumlade smaken som går över till bär, malt och bigfoot där man också anar lite vanilj och trä. Lockande beska som sedan blir lite våthumlad och skönt gammal. Även smaken har lite av allt och jag tycker det är ihopvävt väldigt fint, sedan kanske man hade velat ha mer av något. Men liktväl, för en blendad öl likt denna så är jag väldigt nöjd. 

Betyg? –Bättre(+). Jag gillar det även fast jag nästan förväntade mig lite mer. Den är komplex och har lite av allt och det går ihop rätt bra tycker jag. Sedan att den kanske inte var riktigt prisvärd är en annan sak.


Monday, May 30, 2011

Nu kör vi på rejäl öl! Sierra Nevada 30th Anniversary Jack & Kens Ale


För de som missade dagens inlägg om eurolagerns vara eller icke vara så kan ni läsa det inlägget här.

Tyvärr kommer jag nog aldrig förstå det där med eurolager då det motsvarar foppatofflor, uselt vin och hembränt, saker som har ett syfte men som oftast aldrig blir okey. Sedan finns det bra lager, vissa ljusa lageröl har viss smak, är läskande och bra. Men öl som Fagerhult, Åbro Lejon, Cheap Thrills eller Sailor kommer tyvärr aldrig hamna på min lista över smakrika eller balanserade öl.

Så vi tar sikte och firar av någonting rejält istället! En av de där bjässarna från Sierra Nevada som var orimligt dyra men samtidigt väldigt åtråvärda när Wicked Wine släpat hit dem. Den öl som vi lägger under luppen nu är en black barleywine där man tagit hjälp av Jack McAuliffe från New Albion Brewery (i Sonoma Valley i Californien, lades ned 1982). Han var liksom de övriga som varit delaktiga i denna 30-årsserie en mikrobryggarhjälte och den här ölen sägs då vara tillägnad de öl han brukade göra förr. Kraftig, mörk men smakrik är ledorden. Läs mer på 30års-seriens egna hemsida.

Jag gillar verkligen Sierra Nevada's 30th-series och även fast de vart lite dyra på Systembolaget och på krogarna så är de riktigt välgjorda öl. Det tog verkligen ett bra tag innan jag förstod stouten (Fritz & Ken's Ale) som verkligen är en homage till stouts och hur de var förr. Jag tycker att man har lyckats blanda historia med moderna metoder och ändå ha kvar en viss charm. Hade flaskorna kostat 120kronor och varit något mindre hade det inte blivit samma ibland tudelade omdömen om att de inte är prisvärda. För de är likväl väldigt bra öl som jag tycker är ett fint exempel på hur öl har utvecklats och hur amerikansk ölkultur ändå hela tiden utvecklas..


Sierra Nevada 30th Anniversary Jack & Kens Ale

Utseende: Rödstrimmig vätska med litet ljust skum. 
Doft: Superfin barley winedoft med bra kraft utan att bli spritig. Strävt gräs hånglar upp söta bär med utsökt maltigt läppstift. Den är lite av allt, len, mjuk och söt men samtdigt med en lovande beska. Maltsötma men ändå nyanser av humle, karamell och choklad men ändå citrus och lite mörkt - ja något för alla, lite av allt.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Växer upp i munnen men håller kvar en mjuk och smakrik karaktär. Lätt men kraftig, precis som i doften med ordentlig smak från  rostad malt, aska och mörka barley wine-bär. Bränd malt men med en sötma som inte känns så nattsvart. Som en humlad mörk porter med desto mer beska och restsötma än vad man förväntar sig.

Betyg? – Bättre. Lite speciell med mörkare karaktär än vad man är van vid. Drar åt porterhållet men med mer tyngd och en charmig sötma.

Diskussion: När blev eurolagern smarik och balanserad?


Det skulle vara intressant att höra andra ölbloggare, ölskribenter eller ölfantaster motivera sitt intresse för öl och framförallt höra hur dem ser på sämre öl. För runt ett år sedan så skrev jag inlägg där jag ifrågasatte Expressens ölskribent efter att han hyllat ännu en blaskig eurolager, gett den högt betyg och motivering om att den var smakrik och hade bra balanserad beska. Förra veckan hände det så igen,öl som Fagerfult (lika billig som Cheap Thrills men har 1% mer alkohol), King Goblin, Åbro Lejon och Sailor fick toppbetyg (som grillöl).Att man kan motivera det med att de är passande tillfällesöl, alltså att de fungerar väldigt väl som läskande öl en sommarkväll medan man står och fixar med grillen kan jag förstå - i det syftet kan jag själv dricka eurolager ibland. Men jag skulle aldrig kunna få för mig att motivera Åbros betyg med "bra fyllighet och balanserad beska". Tvärtom skulle jag kunna sträcka mig till till att säga att den är "läskande, passande och enkel".

I USA på de flesta öltävlingarna (kanske även i Sverige?) gör de så att de gallrar ut ölen för att till slut få en vinnare. De tar 3-5 öl och rangordnar dem efter hur bra de är. Den bästa går vidare. Olika personer kan rangordna olika men det är hela tiden i relation till annat som de sorteras. Om man skulle ta sig an en sån här approach kan jag förstå att eurolager placeras rätt bra på listor på sommaröl. Men att ge dem poäng och motiveringar över hur bra de är - som i praktiken måste kunna ses utanför kontexten att det är sommaröl - det förstår jag inte. Ta RB eller BA, oavsett om det är en eurolager eller imperial stout så ska två öl över "4,0" anses som riktigt bra. Bevisligen är det får öl inom vissa kategorier som ens kommer över "3,2" och det just av anledningen att  de inte är bättre öl än så. De kan ha interna hierariker och fortfarande vara bra tillfällesöl - men just för att de medvetet saknar kropp, smak, aromer så är det fel att ge dem högre. Så varför inte rekomendera lite fler bra ales när ändå den enligt mit intetsägande King Goblin får tas med?

Jag vill inte dra det här till något snobberi, utan tvärtom. Alla ska få dricka vad dem gillar och ingen har fel med vad den känner för smaker eller dofter - det är personligt. Däremot borde det vara mer främjande att välja öl som faktiskt smakar någonting. Få sommelierer hade ju rekomenderat ett pissvin till mat, visst rosé på sommaren och ett lättdrucket och gott vin är aldrig fel när solen ligger på. Men att säga att en kall eurolager passar utmärkt till mat, det är ett hån mot dem som kämpar för att visa hur bra öl och mat går ihop. Dricker jag en Sofiero till en bra köttbit tycker jag att ölen visserligen är läskande, sötman passar ofta in bra MEN jag hade fått allt det och lite till om jag tagit en mer ordentligt gjord lager som faktiskt har lite smak. Här är St. Eriksserien mitt favoritexempel, smakrika men ändå oerhört lättillgängliga öl.

Ibland känns det som många är snabba på att förkasta sämre öl året om för att göra ett kort uppehåll kring sommaren. Nostalgi eller tillfälle - något är det som gör att eurolager plötsligt förlåts och tar en plats som smakrik och välgjord öl? Jag påpekar igen att jag förstår det, men jag kan inte tycka att det är motiverat. Om målgruppen är den stora massan så är det konstigt att dem veckan efter har med lite suröl och Avery Grand Cru (som fick toppbetyg, Ichtegem fick 4 har jag för mig), svåra och speciella öl. Borde inte en sund dryckeskultur och ölfrämjande sikta på att visa hur bra öl kan smaka till mat mer än att göra om eurolager till sådant, de enligt mig, inte är?

Så eftersom jag inte tycker det är fel, bara att det är fel att plötsligt påstå att det är fantastisk öl så vill jag höra era åsikter. Är jag för krass eller när, var och hur blir faktiskt dessa öl riktigt bra? Och är det inte mer givande för alla att lyfta fram mer välgjorda lagers eller ales som har smaker, balanser, aromer och liknande och verka för både ölkultur och en bra dryckeskultur där man inte behöver köpa ett flak Fagerhult bara för det är pissbilligt?

Sunday, May 29, 2011

Kort analys inför släppet 1/6 på Systembolaget!

På onsdag är det så dags för sommarens näst sista släpp då juli i sedvanlig anda har uppehåll på roliga släpp utan vi får förlita oss till våra samlingar och sommarölen. Men vad dyker upp då på onsdag? Enligt mig en rätt bra blandning av öl. Den alltid lika trevliga Bière Nouvelle Sur Lie är en Bière de Garde som jag först brukade hoppa över när den kom. Men när jag väl provade den insgå jag hur läskande och trevlig sommaröl den är. Visst kostar den 70kr för en 75cl flaska, men den är värd att prova. Avery's The Reverend är bryggeriets quadrupel. Nu är ju inte amerikaner belgare och det brukar även märkas på hur de gör sina tolkningar. Avery's Grand Cru var väl speciell och så, men riktigt bra kan jag inte kalla den. BrewDog IPA is Dead är ett fyrpack single hop-öl, alltså en öl där man bara använt en humlesort per öl. Då jag drack serien för ett par dagar sedan så var väl slutnoteringen att samtliga var rätt bra, men att de mer visade hur humle oftast behöver komplettera varandra mer än hur bra varje humlesort är. Fortfarande något jag tycker alla bör köpa för att lära sig mer om humlekaraktärer. Mikkels tvilling Jeppe, även kallad the "evil twin" har gjrot en imperial stout med mycket vaniljtoner och som säljs som Evil Twin Soft Dookie. En öl från en kille att hålla ögonen på, jag har provat lite olika från honom och trots att han licensbrygger all sin öl så görs dem hos Amager, BrewDog och De Molen - så han vet vilka han ska samarbeta med! Belgisk suröl har vi två exempel på i det här släppet - först genom Oude Beersel Framboise, en fruktlambic med 250gram hallon per liter öl och sedan genom Boon Kriek Mariage Parfait. Av dessa två, där man bör prova båda mot varandra så är den senare riktigt, riktigt god och kan helt klart rekomenderas! Sist ut är en nybliven favorit från i fjol. Brooklyn Sorachi Ace, en öl som skulle lanserats i maj men som blev uppskjuten tills nu. Det är en ljuvlig saison med massa Sorachi Ace-humle som ger lite gräddigt blommig karaktär med dill, kräftor och apelsin. Inte alla lär gilla den, men jag tycker att den växer på en!

Läs mer om två av ölen här:
Manker om BrewDog IPA is Dead
Manker och Garrett Oliver pratar om bl.a. Sorachi Ace


11169 St. Sylvestre Bière Nouvelle Sur Lie Frankrike 75 cl 70,00 kr T5
11585 Avery The Reverend USA 65 cl 79,90 kr T5
11174 BrewDog IPA Is Dead Storbritannien 1320 99,20 T5
11168 Evil Twin Soft Dookie Danmark 50 cl 64,90 kr T5
1697 Oud Beersel Framboise Belgien 37,5cl 45,50kr T5
11508 Boon Kriek Mariage Parfait Belgien 37,5cl 57,40kr T5
11147 Brooklyn Sorachi Ace USA 75cl

Friday, May 27, 2011

Äntligen fredags-AW! Hanssens Oude Gueuze pallar trycket?


Missade ni att läsa om Three Floyds Gumballhead, gör det nu - en amerikansk veteöl av yttersta kvalitet!

Fredag = after work-öl. Så även idag. Det vankas lite ölprovning senare ikväll med humlebomber som Left Coast Hop Juice, Moylans Hopsickle och Three Floyds Arctic Panzer Wolf. Men innan det kör vi lite läskande och surt. Valet denna fredag föll på den sista ölen av Hanssens jag har hemma. Efter deras jordgubbs- och körsbärsöl så var det nu dags för gueuzen. En blend av olika årgångar av deras lambics har fått efterjäsa tillsammans och resultatet blev?


Hanssens Oude Gueuze

Utseende: Soldisig gulorange vätska med minimala bubblor i ett ihoppressat skum som har en lite gräddfärgad nyans.
Doft: Doftar stall, citrus och humle sm legat kvar i någons gamla unkna strumpor.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Sprudlande och fizzande bubblor, nästan mer än mousserande stuk på vätskan. Stiltypisk smak av citrus, stall, syra och funk. Har en blommig torr känsla innan den gamla humlen torkar ut lite mer i munnen.

Betyg? – Bra (+). Finns saker här som gör den trevlig, men jag tycker ingenting gör att den står ut. Om man vill ta ut något så är det fizzandet som hjälper syran och det uttorkande att attackera munnen än värre – och det gillar jag. Men smakmässigt är den lite snällare.

Stans godaste elaka katt, Three Floyds Gumballhead


Jag känner att det börjar bli lite tjatigt med allt Three Floyds nu men på samma sätt som det var ett tag som De Molen fick väldigt mycket uppmärksamhet så råkar det bli så att det är Three Floyds tur nu. Igår kikade vi lite på Alpha King och idag har turen kommit till den mysigt elaka katten Gumballhead. Katten är en karaktär från Skinggraft Comics och bilderna på (den oerhört snygga) flaskan visar bland annat hur han klår upp en person och viftar med svärd - så nej vi kommer aldrig få in den här ölen på Systembolaget.

I övrigt är ölen en amerikansk veteöl med rött vete och en arme av amarillohumlekottar. Bryggeriet själva säger såhär om ölen "These flavors combined with low bitterness make Gumballhead a refreshing American Wheat Beer that doesn’t suck.". För även om det är mer utav en amerikansk veteöl så börjar det genast ryka i "dislike-knappen" så fort man hör orden amerikansk och veteöl i samma mening.


Three Floyds Gumballhead

Utseende: Fin färg med litet poröst skum.
Doft: Tydliga fruktiga inslag från humlen, känns nästan som en IPA-aromatisk veteöl. Dessa dofter slås mot ett vetefält som växt till sig rätt fint. Fruktigt och fräscht där fruktigheten verkligen känns trevlig. Istället för vetekryddor eller likande så är det lurigt fruktigt och gott.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Poröst och växande i munnen. Även smaken är fint fruktig och det är aprikos och persika som gör att det påminner något om en weissen bock men utan den höga alkoholen eller det torkade. Läskande och gott och den förtjänar de bra omdömena den har fått. Kanske avtar lite på slutet då lite torkade frukter tar över från det fräscha.

Betyg? – Bättre(+). USA’s bästa veteöl så som det verkar. Mycket frukter och ändå bra inslag av vetemalt. Saknar de underliga amerikanska bismakerna som brukar finnas i amerikanska veteöl, vilket får anses vara bra. Den får ett litet plus för den fina fruktigheten som håller i sig länge men sedan slutar lite torkat.

Thursday, May 26, 2011

Manker is King, Three Floyds Alpha King!



Missade ni dagens inlägg om BrewDog IPA is Dead så läs det nu!

Solen skiner och jag råkade öppna en rätt trist och menlös öl så då får man trösta sig med vad man nyligen har druckit. Och Three Floyds är ju fortfarande på tapeten så då passar det väl med en Three Floyds Alpha King? Denna American pale ale är bryggeriets flagskeppsöl och har begåvats med warrior, cascade och centennial-humle. Gött värre! Jag tänker inte skriva mer om den annat än att jag vet en krog i Stockholmsområdet som inom en vecka kommer servera denna *hint hint*. Klart värt att åka dit och prova denna!




Three Floyds Alpha King

Utseende: Rödorange vätska med minimala bubblor i skummet.
Doft: Mycket bär och torrhumlad frukt med lite eldig beska. Det är både frukt, beska och kraft, med andra ord så är det allting man vill ha i en öl av denna typ.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mycket kärnor och apelsinskal är det första jag identifierar. Följs av torkade humlekottar och torkad frukt med lite gräddighet. Välbalanserat som vanligt och som alltid med de Three Floydsöl jag har druckit. Lite metall i eftersmaken genom de bittra kärnorna. Smaken är verkligen god och jag är glad att det står en flaska av denna hemma!

Betyg? – Bättre+. Mycket balanserad och väldigt god med mycket smaker av kärnor, bitter beska och fin torrhumling. Till en 12 månader lagrad emmentaler så passade den ljuvligt.

Attention! BrewDog - IPA is Dead! Over and out!


För att fira att bloggen åter haft nytt besökarrekord denna månad (som inte ens är slut) så blev det att plocka fram lite gott ut gömmorna. Och vad passar då bättre än någonting som vi snart får se på Systembolaget? BrewDog IPA is Dead är ju någonting så ovanligt som det första flerpacket av öl som någonsin säljs på Systembolaget i butik (Amager har ett mixpack i beställningssortimentet, Flying Dog likaså tack Joel). Om inte det ändå säger att man börjar se över sina "regler" så vet jag inte. Jag tycker att bolaget har kämpat sig över och förbi flertalet hinder det senaste året och i mina ögon är det kvarvarande och rätt så viktiga problemet hur man ska ransonera ut de mer limiterade släppen. IPA is Dead lanseras på onsdag och ser ut som följande: 11174 BrewDog IPA Is Dead Storbritannien 1320 99,20 T5


Men nu är det IPA för hela slantarna. IPA is Dead är säkerligen inspirerat av Mikkel's Single Hop-serier men har även lyckats få in Bramling X vilket är en humlesort jag inte tror Mikkel har haft med i sin öl. Hur ska man döma ett sådant här paket då? På förhand anade jag att någon kanske skulle bli en besvikelse medan en annan skulle överraska mig. Single Hop-öl likt dessa och Mikkel's är mer experiment, men ska samtidigt kunna stå på egna ben - vilket de ibland inte gör. Med vissa av dem så förstår man komplexiteten och balansen användandet av olika humlesorter ger, så även kanske här. Likväl kan de vara goda öl, inget snack om den saken.

Skottarna har valt fyra olika humlesorter från fyra av världens kontinenter och sedan lagt IBU'n på 75 på alla fyra öl, med andra ord är olika mängd humle tillsatt då alla humlesorter har olika alfasyra vilket leder till olika IBU's. Man har en bas med Maris Otter, Crystal- och Caramalt och som en extra bonus för oss som gillar humle så har man dubbeltorrhumlat ölen.


Bramling X
Bramling Cross är annars en brittisk humlesort som hamnat i skymundan, men här är den använd annorlunda för at få ge ifrån sig mer av sin karaktär.

Utseende: Disig persikofärgad vätska
Doft: Nötkaka med citrus och apelsinskal.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Smaken har nötig karaktär med lite sötma och fräschör. Även lite salmiak och äppelkaka.

Betyg? - Bra+. Överraskande trevlig, men ändå ingenting som sticker ut alltför mycket.


Nelson Sauvin
Den nya zeeländska humlen som man antingen gillar eller avskyr. En kaxig humlesort som levererar mycket kraft och mycket smak, men ibland blir lite rörig.

Utseende: Rödstripig vätska
Doft: Tropisk kärlek med diesel, tallknull och humleolja.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra.Tropik varieras med trä och humleolja. Ljus malt lyser stundtals igenom och eftersmaken slutar lite tråkigt. Men doften och smaken med den stora närvaron av tall och humlekotte som plötsligt befinner sig i en tropisk skog är fin.

Betyg? - Bättre. Jag gillar Nelson Sauvin sedan innan och i den här upplagan tycker jag att den får ge ifrån sig en rätt kaxig doft som tyvärr faller något i smaken. Vilket är synd, hade fungerat som en rejäl single hop annars.


Sorachi Ace
Humlesorten jag föll för när jag har druckit Brooklyn Sorachi Ace för fulla muggar och som Mikkellers Single Hop gjorde riktigt bra. Kommer egentligen från Japan men odlas idag bara i Oregon i USA. Dill, sötma, bubbelgum, blommig citrus och kräftspad är vad jag och tydligen även andra bruakr finna.

Utseende: Persikofärgad vätska
Doft: Den typiska doften av blommig äng, där någon ondsint fan har hällt ut dill och kräftspad men även söt citrus och humleolja
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kräftspad och citrus dominerar smaken och det är nog en humlesort som man gillar beroende på vad för doft och smak man känner. Vissa har känt de här söta lite spadliknande smakerna medan andra finner mer blommighet och så. Med Mikkellers Sorachi Ace kände jag t.ex. blommig vanilj-kräftglass.

Betyg? - Bra. Inte lika tydligt med Sorachin. Mer citrus o smak än ett bra helhetsintryck. Likväl fruktig och god.


Citra
En typisk citrushumlesort. Ger massa citrus, grape, apelsin och andra citrusfrukter vilket innebär både fruktighet och grapebeska. En amerikansk humlesort (igen, beroende på hur man ser Sorachi Ace'en).

Utseende: Lite brunfärgad vätska med lättare orangefärgat disco inuti
Doft: Citrus och grape och det känns som en bra mellan-IIPA med sin tydligare beska, även om de alla har samma IBU. Här visar humlen sin karaktär tydligt.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Malt är förvånande det första jag känner. Sedan börjar smakerna av bra (I)IPA med citrus och grape. Kunde kanske varit mer vågad.

Betyg? - Bra+. Hade varit utmärkt som en kraftigare single hop. Men likväl en av favoriterna i fyrpacket med sin beska och fina grape och citrussmak.


Wednesday, May 25, 2011

Inför MBTV2: Vad vill ni veta om Ölvisholt Brugghus?



Efter att jag missade att göra ett Manker Beer TV-avsnitt med mötet med Mikkel så får jag ta mig i kragen och bättra på mig. På tur får istället Ölvisholt Brugghus komma. Ska försökta få ihop lite intressant och kul att fråga de rykande islänningarna som trots allt helt har gått emot normerna på Island och bryggt "riktig" öl. Bara det är en intressant fråga - varför har ingen gjort det tidigare och vad är deras mål? Det bör läggas till att bryggverket de har är ett riktigt fint ett och som de som läste mitt reportage från Amager vet så tittar Morten och Jacob på ett liknande som ett steg i att kunna dubbla sin produktion. Så att relativt nya islänningar har ett såpass modernt och vackert bryggverk bör ändå anses som imponerande.

I dagsläget har de dock ett rätt så begränsat utbud av öl. Eller begränsat och begränsat, de har en riktigt bra variant av de vanligaste öltyperna men det ska bli intressant att höra deras framtida planer.

Så är det något ni andra undrar om eller som kan vara värt att snacka med dem om så släng gärna iväg en kommentar!

Ett besök på Mikkeller Bar.. är som, som, himlen?


Ja riktigt så långt kanske man inte vill gå. Men för de öltörstande nördarna, bloggarna, fansen, öldrickarna och ja - för alla, så är det något visst med den modesta lokalen. När jag var nere i förra veckan så tog det två varv runt kvarteret innan vi av en slump såg den nedsänkta baren (ligger en våning ned från gatan).

Väl därinne var det helt annorlunda mot vad jag någonsin hade föreställt mig en bar. Lådor uppsatta på väggarna och en handfull enkla bord och stolar utplacerade runt i två rum (fanns ett tredje bakom tror jag, eller kanske vara toaletterna?) med en bar som inte alls var som tänkt. Jag hade föreställt mig en lång bar med en uppsjö av kranar och krimskrams. Folk skulle vara som vilda och de två-tre stycken som jobbade i baren skulle springa runt och servera grym öl för fulla muggar. Visserligen var vi där en tisdag men ändå. Baren var inplacerad i ett hörn med öltavlan bakom med en fantastiskt snygg, nästan sexig, krananordning. 20 öl som alltid var påkopplade och även fast det nu är öl påkopplade som får det att skära i mig att jag inte är där nere och smakar, så var det ändå en rätt bra uppställning där då också.

Vi stod och snackade ett tag med den trevliga bartendern och även fast det blandades svenska, danska och engelska så gick det nog rätt bra att kommunicera. Vi lyckades bli inbjudna till "lagret" och ja, ett litet jäkla rum fyllt av njutning. Sett till öllistan - en hel lunta med öl och bryggerier med priser som var lägre än jag hade anat (typ alla öl för runt 70-120danska), så var rummet ändå rätt städat.

Då det var en rätt lugn kväll så kunde vi koncentrera oss på att prova igenom lite av deras öl, eller vi och vi. Min reskamrat hade blivit förkyld natten innan och kände bara beska så det blev jag som nöjt fick sitta där och försöka låta bli och säga hur goda öl jag drack.

Ölen som dracks har jag redan postat lite kort. Men här kommer en något längre utläggning om vad jag drack under kvällen - exklusive den finfina Three Floyds Alpha King som var sketagod bara i sig själv men som tillsammans med en 12 månader lagrad Emmentaler blev en kulinarisk orgasm


Mikkeller Black ’10 (Troligen ett fat från 2010)
Vinös doft med bär och massiv kraft av mörk bränd malt, utvecklad och enormt aromatisk.
Smaken är lika rejäl den, Mycket bränd och rejäl som fan. Trälagrad karaktär utan att ha lagrats. Söt lakrits och mycket mörkt bränd sirap. Betyg? – Bäst. Riktigt rejäl och god!

Boon Boon to be Wild
Doftar finfin gueuze med mycket citrus, torr humle och gräs. Underbar doft! Smaken är syrlig och allt som en bra gueuze ska ha. Fruktig och syrligt bitter. Betyg? – Bättre-. Doftar underbart även om smaken har mer bitter syrlighet mer än lika fina smaker.

Nogne O Inferial Stout
Hahah. Kaffe och en skvätt choklad. Platt och mild och påminner om ”kaffevatten”, alltså utblandat kaffe. Ändå så förstår jag poängen på samma sätt som med t.ex. Nanny State. Betyg? – OK+.

Mikkeller Exotic Punsch
Mango och passionsfruksboostad IPA med tydlig fruktiget med mjuk god beska och parfymerad smak. Mangon känns lite mildare i smaken och kunde nog varit kraftigare. Betyg? – Bra+

Evil Twin Before, During and After Christmas
Väldigt besk och bitter smak med mycket av allt. Träbitter och humlekottig med stor närvaro av grape och citrus. Tyvärr hade munnen mattats nu så lär bli att prova igen, för denna vet jag förtjänar ett bättre omdöme och betyg. En öl jag lär älska. Betyg? – Bra+.

Stillwater A Saison Darkly
Mörk saison som inte känns så typiskt saison-aktig utan har en rätt speciell doft och smak som drar mer åt mörk belgisk öl. Påminner på så sätt om hans Existent, eller om det var Autumnal (?). Köpte den även på flaska så ska bli kul att prova den igen. Betyg? – Bra+.

Mikkeller Frelser
Rejäl trippelbock som drar mycket åt en barley wine med något återhållsam beska. Rejäl, smakrik och väldigt god. Betyg? – Bättre.

Dieu du Ciel Aphrodisiaque
Lite snällare sälta än på flaska. Choklad och fylligt sött kaffe och lite mörk bränd malt i eftersmaken. Betyg? – Bättre.


Nä, Mikkeller Bar är inte egentligen så mycket bättre i sig än andra barer runtom i världen. Men de vinner på den Nordiska minimalismen, att man kan prova ölen i antingen små eller stora glas (20 eller 40cl) varpå det inte blir så dyrt att prova sig igenom vad de har. Sedan är öllistan lång och även priserna i den är nästan elakt bra. Jämfört med Ölbutikken, Fish n Beer eller liknande så är de inte många danska kronor högre. Så jag tror många av koncepten från baren, att prova på stort eller litet glas, att ha det simpelt men fint och annat skulle kunna fungera bra i Sverige och lär vara något vi kan komma att få se.

Nu ska jag försöka se när mer jag kan åka ned. För grattis Skåne! Sett ur ölcommunityn's ögon så har ni det bäst i Sverige! Svensk öl på ena sidan och en uppsjö annat på andra!

Tuesday, May 24, 2011

När det ändå är aktuellt, Three Floyds / Mikkeller Hvedegoop


Tänkte att då Three Floyds nu är i Köpenhamn för att trolla fram den fjärde delen av deras samarbetsserie med Mikkel så kan det passa att beta av den sista av de tre tidigare ölen de har gjort. Ruggoopen har jag druckit ett par flaskor av nu och den växer verkligen för varje gång. Likadant så växer Oatgoopen bara mer och mer, då jag drack en flaska som lagrat i kanske två år så var den superb. Så det ska bli oerhört spännande att se hur den fjärde skapelsen blir. Vilken maltsort är det som ska användas denna gång? Någon som vet?

Hvedegoopen är ju såklart en  "wheat wine", alltså en barley wine där man använt vete som främsta maltsort. Utöver vetemalt och cara-vetemalt har  man använt pale, cara och ambermalt medan man använt de lite ovanliga humlesorterna apollo och bravo för själva humlingen. Utan att göra alltför stora efterforskningar skulle jag anta att det är humlesorter med rätt så hög alfasyra. Båda ska även ge rätt så fruktiga och trevliga humlearomer och en fin smak. Så humlebeska och smak möter en söt vetemalt i något som skulle kunna bli ännu en höjdare.


Three Floyds / Mikkeller Hvedegoop

Utseende: Varmare mjuk vätska med kompakt lätt litet skum ovanpå.
Doft: Mums! Vetesötma med fin bas i malten med doft av gräs, tydlig vete och lakrits. Det är bra variation i doften Vetemalten och lite rivig saltlakrits. Bra barley wine med bra variation bland dofterna. Det är både karamell och sötma men också humleinslag med lagom fruktighet.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Vetemalten ger fruktig smak med rätt så typiska intryck av vetemalten med ett välkammat sött slut.. Lite rough saltlakrits som fungerar som en bra balans till vetemalten och som fungerar som en bra vän till fruktsmaker av äpple och päron.

Betyg? – Bäst-. Verkligen fin balans och variation. Om Ruggoopen var lite mer bitig lakrits så är den här mer mångbottnad. Vetemalten ger en skön sötma och ljus fruktighet och humlen har vigt den i en bra beska. Ännu en öl man vill ha hemma helt enkelt.

Tisdagskalas, BrewDog / Mikkeller Devine Rebel Mortlash Reserve 2008


Ja, vem hade inte velat vara nere i Köpenhamn nu? Vid det här laget har listan med vad som finns på fat på Mikkeller Bar spridit sig snabbare än Usain Bolt. Three Floyds är i stan ett par dagar och hela baren är fylld med deras grymmaste specialversioner på fat. Helvete, fan och skit säger jag. Helt klart något man hade velat vara där för att vara med om! Öl som Ruggoop, Dreadnaught, Amon Amarth Ragnarok, Bourbon Behemoth med mycket annat ligger och skvalpar på fat. Åk dit fort ni som kan! Läs mer här.

Här hemma pickar det på som vanligt och det enda man får skämma bort sig med är något från ett gammalt systembolagetsläpp. Inte helt fel å andra sidan då ölen i fråga är BrewDog / Mikkeller Devine Rebel Mortlash Barrel 2008. Man har alltså lagt Devine Rebel på Mortlashfat i över ett år för att sedan tappa upp 1000 flaskor. Känner jag BrewDog rätt så har de sparat rätt mycket som får ligga vidare på fat än längre. Devine Rebel ändras lite från år till år och det här bör vara första batchen som var oblendad men där 1/4 av ölen redan hade legat på Speysidefat. Så en barley wine med garanterat mycket fart i smaken var vad som väntades. Bara för att se skillnaden så provade vi den jämsides med den "vanliga" Devine Rebel.



BrewDog / Mikkeller Devine Rebel Mortlash Reserve 2008
Flaska 801/1000

Utseende: Ljus lite mörkare orange vätska.
Doft: Fruktig doft med körsbär, ananas, persika och lite sötma. Tropik och sötma men ändå med viskösa inslag.
Smak: Lätt munkänsla med okey till bra kolsyra. Lätt smak som drar åt red ale-stuket med mer framtonad malt och en skön efterbeska och eftersmak. Syrligt på slutet och även här är det ananas och persika. Något besk tropik och lätta barley wineinfluenser utan att det blir för sött, beskt eller typiskt. Whiskyn ger lite touch av mer frukter åt den redan rät uttryckta tropiken.

Betyg? – Bäst. Fruktig barley wine med whiskyn som verkligen förfinat de lite rivigare smakerna den hade tidigare då jag tycker den var lite söt. Värme och kraft från alkoholen. Sida vid sida med den vanliga Devine'en så känner man hur mycket den lagrade har vunnit på att få mer smaker, lugna ned sig och låga sötman komma i balans.

Monday, May 23, 2011

Ommegang Witte, lyckas clownen roa en väntande tågresenär i snöstorm?

 
 New York state-baserade (Cooperstown) Ommegang är rätt så kände för att vara ett av få Amerikanska bryggerier som har lyckats göra trovärdiga och välgjorda belgotolkningar. Deras Three Philosophers är ett uppskattat inslag då den släpps på systembolaget och Hennepin'en som nyligen dök upp är även den en rätt så lyckad tolkning av en belgisk saison. Men nu var det dags att pröva på ett på förhand lite svårt kort - en belgisk veteöl - witbier. Ommegang Witte är matad med vetemalt och ska osa apelsin, citron och mild vetekrydda. Läskande och olagligt lätt med bara 5.1% alkohol. Frågan som ställdes, eller mnjae, den ställdes ju aldrig utan ölen togs bara in på pin kiv för att jag ville prova den. Men OM den hade ställts så hade det gällt huruvida denna lätta witbier skulle smaka särskilt mycket. Witbiers är inte någon favoritstil men samtidigt en stil som ofta slå från underläge och överaskar med smakrika läskande sommaröl - så man vet aldrig och bör inte heller ropa över ån innan man öppnat och smakat!


Ommegang Witte

Utseende: Gyllengul vätska som påminner om äppeljuice med minimala bubblor i det lilla skummet.
Doft: Syrlig trasa, halm och en uns äpple och campingfilt. Drar åt farmhouse ale-hållet, men väldigt lätt och inte så pang på. Överlag så är dofterna milda, snudd på tråkiga - men samtidigt lite förväntat tråkigt. Ungefär som att vänta på tåget i en snöstorm medan ens tapper clown gör sitt bästa för att roa än, det funkar liksom inte.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Smakar ljus malt och har lite vetesötma och strå i smaken. Då den bara är på 5.1% så förväntar jag mig inte alltför mycket utan accepterar den lätta och ljusa fruktigheten. Äppeljuice och filt, inte alltför spännanden.

Betyg? – Bra(-). Syrlig och oerhört lättdrucken på grund av den låga alkoholhalten. Väldigt trevlig till mat men ingenting som känns eye opening. Smakerna är lätta men det finns lite äppeljuice, vetemalt och lite ljus malt men ingenting som lyfter, ingenting som sticker ut.

Into the woods... Founders Backwoods Bastard.

 
Founders gör det igen, så kan man sammanfatta de flesta gångerna jag har druckit något från dem. Det är inget nytt och på förhand skulle det nog gälla även denna gång. Efter gånger av missade beställningar så lyckades jag till slut få hem bryggeriets "vanliga" barleywine, Nemesis är ju deras speciella årgångs-barleywine. Samtidigt är båda dessa speciallanseringar och inget som är i deras fasta sortiment, för den som nu är intresserad av det. Founders Backwoods Bastard är i mellanlandet mellan barley wine, skotsk ale och old ale och har legat på bourbonfat för att få extra rökig, söt karaktär. Lite synd för nu är det bara Devil Dancer och Harvest Ale'en som jag inte har provat från Founders, hur är dessa två? Båda låter ju onekligen riktigt trevliga.

Founders Backwoods Bastard

Doft: Tydlig bourbonlagrad arom, väldigt fin sådan med mycket malt, sötma och bourbon. Inte så att man  känner varje del av doften som med andra liknande lagrade öl där man först känner majsen, sedan något bränt etc. Utan här är det mer klassisk direkt bourbondoft.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. En tydlig maltsmak drar igång innan den går över till att klä på sig mer bourbonhärstammande smaker innan den faller ned och landar på lite bourbon. Stundtals känns det som om denna, likt till exempel Bitch Please låter lagringen få mer utrymme än sötman och smakerna i själva grundölen. Trots det så är den ändå mild och väldigt välbalanserad.

Betyg? - Bättre. Välbalanserad och god, sötma vävs in bourbonlagring och en uns bränt samt maltig karamell ger ändå en hyffsad smakpalett. Dock saknar det jävlarannamma, den saknar lite attityd. Men gott är det oundvikligen och det är en bra öl som fortsätter i Founders anda med att göra rejäla och ofta fylliga öl som verkligen levererar på bra med smakerna.

Sunday, May 22, 2011

Sigtuna kommer med lite sommar - Sigtuna Summer IPA


I skörden av årets sommaröl så var det ett par svenskar man var extra nyfiken på, bland dem denna - Sigtuna Summer IPA. Förväntningarna gällde för min del om den skulle vara väldigt besk, trevligt humlig och smakrik, eller om den skulle löpa risken att bli lite svenskt försiktig. Tur att den inte blev något av detta. Man gör en släng till alla kaxiga "west coast IPA's" och gör en östkust-IPA med humle från väst (USA) och öst (Nya Zeeland). Draget att blanda upp Nya Zeeländsk humle tror jag att den kan vinna av då jag gillar karaktären humlesorterna från det lilla landet brukar kunna uppvisa.

Sagt och gjort, en flaska köptes, avkapsylerades och hälldes upp..


Sigtuna Summer IPA

Utseende: Koppargyllen vätska som drar lätt åt en rödare nyans. Ovanpå ett fint kompakt skum med gräddbubblig topp. 
Doft: En fruktigare arom med vattnig persika, melon, fruktkarameller och citrusskal.  En citrubeska anas men suddas ut något av malt och den fräscha fruktigheten.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken har mycket citrus och citrusskal med en beska som hålls rätt konstant på en bra nivå. Att beskan märks men håller sig tycker jag gör den mer lättdrucken och läskande och sätter smakerna i förarsätet. Vattenmelon, citrusskal och en parfymerad blombukett finns i smaken och det är mycket av grapefrukt och humleparfym som släntrar fram efteråt. På slutet mönstrar humlekottar på i smaken och ger ännu ett lager smaker till paletten. Överlag en fin blandning av somriga smaker med allt från sötare malt lite blommor, parfym och grapefrukt. Beskan finns där, men behöver inte spela Allan utan låter det bli välsmakande och sådär somrigt enkelt istället.

Betyg? – Bra+. Bra balans av smaker, beskan finns där, verkligen gjort det bra genom att göra en östlig svensk west coast IPA med mycket humliga smaker med fin oväntat brytning genom lite Nya zeeländsk humle. Läskade, god, lagom kraftig - ungefär exakt så en sommar-IPA bör vara.

Saturday, May 21, 2011

BrewDog Three Floyds Bitch Please på fat rockar flaskan!


Efter en lite väl lång arbetsdag igår så bar det av ut till Sorbon i Bromma som var den enda krogen i 08-området, och en av fyra i Sverige, som hade fått ovannämnda öl på fat. Fyra stycken 20-litersfat hade landat i landet och detta var ett eftersökt sådant. En tapper skara hade väntat utanför dörrarna vid 3-tiden på eftermiddagen för att försäkra sig om ett par glas.

Själv hade jag druckit den på flaska kvällen innan och var då lite besviken, tyckte att den saknade kropp och tyngd i smakerna så det vart skoj att kunna jämföra med hur den var på fat så rätt inpå. Denna juralagrade skotska barley wine med extra sötsaker (bokstavligen) anade jag skulle uttrycka sig bättre på fat, och ja, rätt fick jag. Om ni missade att läsa om hur den var på flaska och vill veta lite mer om själva ölen, läs länken här.

BrewDog / Three Floyds Bitch Please (fat)

Utseende: Mörkare whiskeyfärgad vätska med kompakt, tjockt skum.
Doft: Juralagringen är något mindre tydlig men likväl omöjlig att undkomma. Men till skillnad mot flaskan så känner man nu av malten, sötman, godis, toffee - ja alla de dofter som saknades i flaskan. Lite fruktig humle avrundar det och överlag är det bättre balans, om än att whiskeylagringen fått ge vika med sin centrala sits.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Lite fylligare kropp vilket lös upp någon lampa någonstans. För även smaken är mer utrycksfull, varierad, kraftig. Toffee och sötma slinter in efter whiskeysmaken och den metalliska torviga eftersmaken sitter där efteråt. Något mindre Jura även i smaken och även fast det var lite mycket av den varan på flaska så saknar man den ändå nu.

Betyg? - Bättre(+). Tror fortfarande att den har mycket att vinna på lagring och det ska bli intressant att se hur de fat som är kvar och fortfarande ligger på lagring kommer ta sig. Summa summarum är att fatet var bättre än flaskan och då flaskorna kommer i höst så tror jag att man gör bäst i att låta dem ligga ytterligare ett tag.

Friday, May 20, 2011

Trevligt besök på Amager Bryghus, Danmarks jänkare!


Redan någon vecka innan besök i Köpenhamn hade jag mailat Nörrebro, Amager och Mikkel för att se om det fanns möjlighet att träffas för en liten rundtur på deras bryggerier (i Mikkels fall på hans kontor). Tyvärr hann vi inte förbi Nörrebro som jag gärna hade besökt men Amager hann vi med. Amager Bryghus startade 2007 och med tanke på hur många diplom från bland annat Rate Beer de har på väggarna varav den senaste är för "Bästa bryggeri 2011" så är det imponerande hur snabbt de har börjat producera högklassig öl.  När vi besöker bryggeriet ute i ett industriområde i Amager just utanför Köpenhamn så känns det både stort och litet. De besitter en yta på 2000kvm så särskilt litet är det egentligen inte, men då räknar man även in de lagren som tvillingarna Mikkel (Mikkeller) och Jesper Bjergsö (Ewil Twin) har för sina båda importfirmor som ligger i lokalerna. 

Morten Valentin Lundsbak som tar emot oss är ena halvan av  bryggarlaget och ja, hela verksamheten. Han och Jacob Storm driver det hela själva sånär som på två något äldre personer som hjälper dem med buteljering och paketering. Vi går runt i deras lokaler och får se det lagringsrum där alla träfat ligger och  Morten berättar att det bland annat inhyser ett svenskt rödvinsfat med Hr. Fredriksen samt en tequilalagrad öl från Mikkel. Doften av trä och trälagring slår emot en och man hade kunnat stå där som ett barn i leksaksbutiken och titta på allt. Men vi går vidare och får se "humlerummet", ett avsiktligen relativt litet rum. Målet är att göra Amager till Europas bästa "humlebryggeri" inspirerad av USA's västkust och som del av det så sitter man inte på särskilt stora humlelager då man bara använder färsk humle i sina öl. Intressant och klokt vill jag säga.

Med 4 jästankar som är igång hela tiden och ett bryggverk som "bara" kan producera 100.000 liter om året varpå det blir rätt små mängder som kan exporteras. Men önskan är att kika på ett nytt bryggverk likt det Ölvisholt har uppe på Island och som i så fall skulle öka produktionen till det dubbla. Efterfrågan finns och så även viljan att producera mer av sin öl. Att killarna vill "utåt" är något man ser på deras samarbeten; man har gjort öl med både Goose Island och Port Brewing (Wookiee IPA) och nyligen bryggde man en öl med Mikkel och Cigar City. Den sista blev det bara 700 liter av och hela den samarbetsserie med öl som Mikkel, Cigar City och Amager har gjort är  främst tänkt till den danska ölfestivalen nästa vecka samt den inhemska marknaden. En öl som dock kommer till Sverige i juni är deras kaffeporter Colocoff, en russian imperial coffee porter som legat i 28 månader på ekfat från Colorado. 115.90:- kommer den att kosta den 15'e juni, kan rekomenderas!

Under besöket provar vi först Amager IPA, en IPA som jag tidigare tyckte var lite odefinierad då den kom till systembolaget. Men bra mycket färskare så känner man de amerikanska influenserna (den är inspirerad av west coast IPA's) och passionsfrukt och mango kommer igenom fint.

Steget upp från den är Wookiee IPA'n de gjorde med Port Brewing. En mild men ändå rejält smakrik IPA  med en exotisk fruktskål och en fint krypande beska. I samband med dessa IPA's så berättar Morten om sin syn på överbeska öl och säger att det egentligen är en bismak från att man har kokat humlen i för hög temperatur varpå de kottiga, riviga inslagen blir tydliga. Han ser det som en defekt och vill mer ha mildare och renare humlesmaker och det får man säga att han har lyckats med.

Sist ut är något riktigt trevligt. Man har tidigare gjort DIPA'n Rated XX men nu har man gjort en omgång XXX som vi får smaka ofiltrerat direkt från lagringsfatet. Mängder av mango, exotiska frukter, passionsfrukt och annat vevar runt i munnen med en bra bitterhet där torrhumlingen ännu inte hade gjorts. Kommer bli riktigt bra kan jag lova!

Medan vi låter Morten gå tillbaka till kontoret efter en riktigt trevlig pratstund med massa god öl så möter vi upp Mikkel som dykt upp. Mötet var lite i riskzonen då han först var hemma med sjukt barn. Men han har nu dykt upp och vi tar en liten pratstund med honom, men då han är lite stressad och vi inte vill störa för mycket så blev det ingen videointervju. Detsamma gällde med Morten, där snacket var oerhört intressant, men då det var lite avbrott då och då så vart det ingen videointervju där heller. Men efter att ha snackat lite med Mikkel så är det dags att röra oss vidare, men jag avslutar med att få en Mikkeller Single Hop Challange 2011 Citra signerad som kommer lottas ut framöver. På vägen ut möter vi även den (elaka?) tvillingen Jesper vars lager ligger just bredvid. Vi tjötar på lite med honom och får en Evil Twin Disco Beer som jag dock inte  hann be att få signerad innan vi måste rusa iväg till Ölbutikken. Men ja. Hur avslutar man detta? Morten, Jacob, Mikkel och Jesper var alla bra hyggliga grabbar som gärna pratade om öl och vad dem pysslar med och jag hoppas vi får se mer av Amagers öl i Sverige snart!

Thursday, May 19, 2011

Nu du kärring.. BrewDog / Three Floyds Bitch Please


Ja, början är snodd från en Björn Rosenström låt och ingenting annat, men drar väl en släng till den öl som ändå får anses vara en av de mer spännande ölen på länge. För vad sker när genier och galenskapare möts? BrewDog och Three Floyds möttes 2010 upp i Skotland för att göra en skotsk barley wine som skulle få ligga på Jura-fat i 8 långa månader för att sedan få namet "Bitch Please". Som om det inte var nog med vanliga maltsorter så slängde man in lite Laphroigmalt, toffee och godis i koket innan man humlade det med Nelson Sauvinhumle. Väldigt speciellt med andra ord. Flaskorna kommer i höst, men redan i dag skulle Sorbon i Stockholm varit först ut med att koppla på ett fat av ölen, men det blev uppskutet tills 15.00 imorgon. Endast fyra fat kommer, 20 liter ligger dem på och det är Sorbon, The Rover i Göteborg och De Klomp och Dahlbergs i Helsingborg som får var sitt fat. Flaskorna är dock ute nu och det var en sådan jag drack idag.


BrewDog / Three Floyds Bitch Please

Utseende: Whiskeyfärgat brungyllene vätska med lite ludd ovanpå, men kanske inte skulle kalla det för något större skum.  
Doft: Direkt hugger en tydlig whiskeyarom till. Det är tydlig rökmalt, torv och lite metalliskt bränd tunna. Visst kan man urskilja fruktighet och sötma där under, men vargarna anfaller för att se ser röken, inte de godisätande barnen (eller..?). Mjölkgräddig toffee mot slutet och det är väl först då sötman och även humlen ger sig till känna.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Förvånansvärt lätt kropp där smaken först förvånar mig. Metallisk rökighet, metaller och urvattnad whiskey som fått stå framme och luftat ur sig en dag. Med andra ord är det mindre öl och mer rökt torv som man känner av. Först saknar jag sötman och det är svårt att påstå att det verkligen känns som en barley wine, beskan är ju borttrollad. Sedan växer den, sipp för sipp och då man börjar inse att de 11.5%'en inte märks alls och då maltsötma och fruker kommer fram något i eftersmaken så kan man förlåta den. Det är inte den krafitga pangöl jag förväntade mig, mycket på grund av kroppen men även för kraften i smaken. Så gillar man rökt torv så lär man gilla ölen. Men vill man få ut max så bör man nog prova den på fat eller låta den ligga ett tag. Tror den kan räddas upp av lite mer kolsyra på fat vilket ger smaken mer kraft i munnen.

Betyg? - Bra+/Bättre-. Den växer ändå. Egentligen skulle jag vilja ge den lägre, men den är vad den är. Det är galna bryggare som gjort något underligt och det är lite knepigt att säga vad man tycker om den. Lär nog bli en snackisöl där vissa gillar den medan andra tycker den var sämre än förväntat (märk "förväntat".. den är trots allt rätt hype'ad). Man bör nog mer se den som en rökigt torvig öl med barley wine mot slutet än en gedigen barley wine som lagrats. Åtminstone är det vad jag tycker.


Galen ölshopping i Köpenhamn, galen lista... eller?


Ölinköp i Danmark.. Jahapp. Då var man hemma igen, lite tidigare än beräknat - men bra var nog det. Efter ett oerhört trevlig besök på Amager där ena halvan i form av Morten guidade oss runt så fortsatte vi med att  snacka med Mikkel och brorsan hans. Lite öl, lite snack, lite annat. Fick även en flaska Single Hop Challange 2011 Citra signerad som lottas ut då jag nått 250 personer i Facebookgruppen. Mer om dessa möten senare. Rätt trött nu och har gått igenom vad som handlats och det blev en del...

Tur att man kan börja säga att man är kräsen och redan har valt ut vad från Systemboalgets framtida släpp man tycker är intressant. För nu var siktet på humle och bra amerikansk öl - gärna i kombo... Eller vad sägs om detta?


Alesmith Wee Heavy
Amager / Port Brewing Wookie IPA
Bear Republic Black Stout
Bear Republic Hop Rod Rye
Beer Here Hopfix
BrewDog Hårdkogt IPA
BrewDog Bashah 2009 Imperial & Tayberry Reserve
Cigar City / Mikkeller Bohr
Cigar City / Mikkeller (D)irac
Cigar City / Mikkeller Nielsbohrium

Dark Horse 4 Elf Winter Warmer
Dark Horse Tres
Dark Horse Sapient Trip Ale
De Molen Zak & As
De Molen machtig & Mooi
Duck Rabbit Milk Stout
Duck Rabbit Märzen
Duck Rabbit Amber Ale
Duck Rabbit Brown Ale
Duck Rabbit Porter
Duck Rabbit Schwarsbier
Evil Twins Disco Beer
Green Flash Le Freak
Hoppin Frog Turbo Shandy
Lagunitas IPA
Left Coast/Oggis Hop Juice
Mikkeller Special Series Cherry Alive
Mikkeller Funky Easter
Mikkeller Dim SUm Beer
Mikkeller Ris a la Male
Mikkeller Single Hop Challange 2011 Citra, signerad
Mikkeller / De Molen Julebier & Kerstbier

Marin brewing Albion Amber Ale
Marin Brewing mt tam. Pale Ale
Marin Brewing Old Dipsie Barleywine
Moylans Hopsickle
Moylans Lift Kilter
Moylans Old BLarney Barley
Pretty Things Once Upon a Time...
Stillwater Import Series 2 A Saison Darkly
Stillwater Import Series 1 Of Love and Regret
Sly Fox Black Raspberry Reserve
Sly Fox 113 IPA
Sly Fox Incubus
Southern Tier Farmers Tan
Shorts Abnormal Genious
Shorts Ginger in the Rye
Shorts Imperial Carob Stout
Shorts Aorta Ale
Shorts Soft Parade
Shorts Huma Lupa Licious
Shorts Nicie SpicieSmuttynose Shoals Pale Ale
The Bruery Coton
The Bruery 3 French Hens
Three Floyds Pride & Joy
Three Floyds Gumballhead
Three Floyds Artic Panzer Wolf
Three Floyds Munsterfest
Wyerbacher Old Heathen  Mer öl...
   Och mer öl..
Och lite till öl...