Bruin on Brune - Achel mot Moinetee - Belgotest

I frånvaro av Dylans Blonde on Blonde och med desto mer mörkare belgisk hemma så fick gårdagens middag i solen sällskap av två Belgian Strong Ales. Achel 8 Bruin, som förutom det roliga namnet har brygts av Brouwerij der Trappistenabdij De Achelse Kluis, säg det snabbt tio gånger. Intressant med detta lilla bryggeri är att de bara gör "tre" sorters öl men samtliga i en bruin och en blond version. På sin hemsida nämner man inte ens att munkarna brygger öl utan påpekar mer sin historia och vad det innebär att vara munk.

Men hur var deras öl då?

---

Achel 8 Bruin

Utseende: Högt och väldigt poröst lätt karamellfärgat skum med små till stora bubblor. Puttrar ned. Fin varm ekbrun vätska.
Doft: Söt sirapinspirerad doft med lätt brända/rostade karamelltoner samt mörk frukt. Även vissa underliggande aromer av jäst och krydda såsom ingefära och apelsinskal. Trevlig doft som inte tas över av de 8%'en.
Smak: Medel till stor munkänsla med bra kolsyra. Ölen ger en len och behaglig känsla i munnen med mycket sirap, lite bränt och lätt kryddat. Sötman finns där men tar aldrig mer rum än vad den borde. Viss fruktighet finns men jag anser att det är mer åt limpa och sirap som får extra sting av alkoholen, utan att det blir spritigt.

Betyg? - Bra, inte mer eller mindre än vad man riktigt förväntat sig, men jämför man med många av de mer kryddiga eller smakrika ölen i denna typ så känns denna lite mindre bra. Kanske att den haft mer omväxling i smaken som tar slut rätt fort. Men nu är detta ingen öl som ska säljas in hos någon viss konsumentgrupp eller liknande utan ett klosteröl och får därför kanske en mycket "lättare" approach.

---

Efter denna brygd vart det så matdags, lax och scampispett med jordgubb, melon och avocadosallad. Fräscht och gott. Till detta dracks senare en öl från Brasserie Dupont, den tredje ölen i deras Moinetteserie (även innefattande en blonde och en saison, där den senare har blivit recenserad här tidigare). Bryggeriet kanske annars mest är känt för sina saisons och då kanske deras Dupont Avec les Bons Voeux. Men nu är det deras Brune som gäller.

Moinette Brune

Utseende: Poröst högt, lite ihåligt, skum med små till stora bubblor. Avloppsbrun, krämvarm brun färg på vätskan.
Doft: Tydlig syra med lätta dofter av limpa, sirap och en gnutta krydda. Dofter som om det kommer ha en markant syra och vara rätt lätt i kroppen. Nästan lite beska inslag finns även där. Slutligen kommer en viss nyans av godis och karamellaktig sötma.
Smak: Medelstor munkänsla med stor kolsyra med små fizziga bubblor. Den anade syran fanns alltså där och genom mer fizzig smak och en lättare kropp så blir den rätt läskande och god. Smaken har rätt maltig känsla med limpa, frukt och sirap vilket ger en trevlig sötma under det syrligt beska. Får tyvärr lite lagertypiska inslag på slutet.

Betyg? - OK+, det är en bra öl, självklart, men mixen med att ha både mycket syra, beska och viss sötma gör den lite knepig och spretig. Den lätta kroppen med syrligheten ger stundtals lite avslagna intryck och jag tycker inte den når fullt ut. Den påminner rätt mycket om deras Saison med syrligheten och det är kul att man låter humlen få lite rum att ge beska. Men det är nog framförallt de sötare och smakrikare intrycken jag saknar.


Två rätt bra öl med andra ord som är bra på vad de är, dock inga högpoängare i min bok. Men bör belgofantaster tror jag att båda kommer vara desto mer uppskattade.

Ett år senare, Estrella Damm Inedit

Med ett år senare menar jag mindre att jag har sparat en flaska sen i fjol för att nu ha förtärt utan snarare att jag tittade på den då och då sist den var här utan att någonsin plocka på mig en. Men nya tider och jag märkte nu att detta är min första spanska öl, vilket nog säger mer om spansk öl-industri än om mig. Tyvärr.

Detta är ett lustigt och spännande försök för ett rätt storskaligt bryggeri som Damm att med hjälp av flera framstående kockar och sommerlier'er göra en "ny öl" eller som Inedit betyder - "Aldrig gjorts förut". Samtidigt undrar jag till hur stor del de olika aktörerna har varit med i själva processen, snarare nog att de givit en lista med hur en öl som ska passa till viss mat bör vara och kanske sedan att de har fått ge omdömen på slutprodukten. En lager och veteöl i ett känns annars kanske lite tråkigt, eller väldigt bra? I fjol fick ölen rätt varierade omdömen, så man vet ju aldrig.

Estrella Damm Inedit

Utseende: Fint kompakt mjällt vitt skum med minimala till små bubblor. Även färgen har en fin grådisigt apelsinfärgad vätska med en ljus botten som mörknar av uppåt.
Doft: Trevlig doft som överraskar mig lite. En vetedoft med rätt varm kryddning av korriander, ingefära, vitpeppar och lite syra (påminner faktiskt om sparris). Det blir inte sött eller klibbigt utan hålls på en bra, torr, nivå. Efter vetedofterna kommer en rätt maltigt lagerinspirerad arom med en uns höighet. Överlag en bra och trevlig doft som inte tar över med söta dofter.
Smak: Stor, fyllig munkänsla med bra kolsyra med som snart visar upp en tunnare kropp. Smaken skiljer sig lite från doften med betydligt lättare smaker. Det är mer torr smak av lite kryddor som peppar och ingefära och som kanske ger intrycket av smaklöshet. Men samtidigt anar jag en viss potential till mat och till de tilltugg med baconlindade dadlar som min flickvän gjort så smälter sälta och ölens smaker ihop bättre och till en grillad tonfisk eller ljust kött med balanserad kryddning som kommer nog smakerna göra sig mer rätta.

Betyg? - Bra, lite tunn smak - javisst, men man hymlar aldrig om att detta ska vara en matöl och på samma sätt som mycket av Jämtlands säsongsöl kan förlåtas av den anledningen så får även denna vare sig ett + eller - utan "bra". Testa den som sagt till lite god mat så kommer munkänslorna och vissa smaker bli mer utrycksfulla än vad de var nu.

"Egen" Amerikansk IPA på Monks

Till slut var det då dags att prova denna brygd som jag och Erik "gjorde" (beskådade bryggandet av) för ett tag sen. Det var både intressant och rätt lärorikt och till hösten siktar vi på att dra igång ett eget litet bryggarprojekt, om turen följer med oss. Det andra roliga med en kurs likt detta är den öl man sedan får att dricka upp och som det nu har druckits utav.

Egen Amerikansk IPA @ Monks
En amerikansk IPA gjord på bryggkurs på monks. Humlad och torrhumlad med rikligt med Cascade, Simcoe m.m. Men ändå med en relativt modest IBU på mellan 60-70.

Utseende: Mjällt skum med minimala bubblor. Väldigt gräddig topp. Ljusare, smått grumlig vätska.
Doft: En kaskad av Cascade och Simcoe. Oerhört fruktig med lite torrare slut i doften. Såhär var Mikkeller 1000 IBU på fat gällande fruktighet. Mycket aprikos och persika med lättare inslag av grape som håller ordning på sötman.
Smak: Lätt munkänsla med rätt låg kolsyra. Trevligt möte mellan grape och frukt som ger en bra sötma som bit för bit monteras ner av friska grapesmaker. Inte så värst besk utan det är snarare efterbeskan som håller sig kvar och får stå för tungretaruppdraget. Även en lätt blommighet som kanske till och med, genom torrhumlingen (?), för med sig lite bäriga smaker. På så sätt blir det lite som sötman och bärigheten i en barley wine.

Betyg? – Bra+, Färskheten och de rätt klara fruktiga smakerna är givetvis väldigt uppskattade. Fin beska som inte slår slag på munnen utan gör att man kan dricka lite mer av den. Samtidigt märker man små fallgropar och liknande som visar att erfarenhet är minst lika viktigt som kunskap när det kommer till att brygga öl. Men för de som har ideer om att börja brygga öl så är detta en bra grund, om inte annat för att få en aning om hur framtida slutprodukter kan smaka, dofta och se ut.

Ännu ett flyg kom lastat med öl

Min tredje beställning och andra sändning öl kommer efter ett par dagars uppehåll för att fira Pingst på flygplatsen i Tyskland nu hem igår. Hem till mig, mnjae. Hem till postkontoret som jag inte hunnit gå till än. Får bli efter jobbet lite senare idag.
Vart en beställning med inriktning på "lättare" öl i den mening att det är lite vanligare öl som man har lättare att kunna öppna en av lite spontant. Sist köptes ju lite roliga De Molen, Mikkeller Black versioner med mera som jag hellre njuter mer av än att öppnar framför en film på en måndag. Dock är det något jag försöker bli bättre på.

Av det i listan under är det väl två saker som "sticker ut", dels att jag redan provat Duchesse De Bourgogne, men den var fasiken värd en till flaska nu i sommar. Skapade "vill ha mer"-begär. Sedan får jag göra en pudel och ifrågasätta varför jag köpte Rochefort 6-10 när de finns på bolaget? Mnjae, dels finns väl inte 6'an och dessutom kostade de runt hälften - men hade fortfarande helt space'at ut på att de fanns. Annars blir det kul att testa saker från bryggerier som De La Senne, Abbaye des Rocs, mer från Moinette och så vidare. Även lagt en beställning på lite Mikkeller och framtida små saker som jag gärna vill ha som mer De Molen, Black Damnation Mocha Bomb m.m. Fast får det bli resan till New York tror jag.


Achel 8 Bruin [Trappist] (0,33l)
Abbaye des Rocs Grand Cru (0,33l)
Abbaye des Rocs Blanche des Honnelles (0,33l)
Duchesse de Bourgogne (0,25l)
De la Senne Zinnebir (0,33l)
De la Senne Taras Boulba (0,33l)
Ellezelloise Quintine Ambrée (0,33l)
Moinette Brune (0,33l)
Rochefort 8° [Trappist] (0,33l)
Rochefort 6° [Trappist] (0,33l)
Rochefort 10° [Trappist] (0,33l)
Rodenbach Grand Cru (0,33l)
St. Bernardus Pater 6 (0,33l)
St. Bernardus Prior 8 (0,33l)
St. Bernardus Abt 12 (0,33l)
Verhaeghe Vichtenaar (0,25l)

Spontanprovning av De Molen Amarillo på fat

För ett tag sen blev vi rekommenderade att prova på De Molen Amarillo på flaska, då vi var ute efter något mer amerikanskt och inte tyckte att priset riktigt var värt det så lät vi dock bli. Men i takt med att det har kommit hem diverse De Molens så kände jag igår att det kanske var lite dumt att inte ge deras Amarillo en chans. Deras Lente Hop vart ju rätt blek och juicetam. Schnille och Schmak testade Amarillo Bourbon Barrel utan att imponeras så mina förväntningar vart relativt balanserade. Anledningen till att prova den och nu på fat var att då jag åt "kvällens tipps" på Monks igår så ingick ett glas av deras egen öl som jag lyckades byta ut mot ett glas Amarillo. Kul och bra.

Just Amarillo kanske är missvisande då det enbart är torrhumlingen som har Amarillo medan det annars är Challenger och Saazhumle, så vitt jag förstått det. 77 IBU känns balanserat på ett rätt bra sätt, kanske lite lågt om man vill ha en humlebesk IIPA/DIPA, men beror ju på hur det är balanserat typ så.


De Molen Amarillo

Utseende: Minimala bubblor, lätt pendlande mellan mjällt och poröst skum. Fin ljus persikofärgad botten som mörknar av uppåt.
Doft: Fruktigt och rätt lent. Fruktigheten består av aprikos och lätta inslag av grape och citrus. Ingen markant beska ges tillkänna i doften.
Smak: Stor munkänsla med ok kolsyra. Speciell smak som kommer rätt snabbt och har en markerad och bra syra vilket är väldigt förvånande. Först är det en rätt söt smak med smoothie-aktig känsla av frukter och bär och som sedan går över till lite beskare grapesmaker och slutligen en stor syra. Påminner lite om den vinösa syra Nörrebro hade i sina öl som var på besök i vårt kära systembolag, men här gör de sig väl med frukigheten från humlen.

Betyg? - Bättre, med ett litet plus i kanten. Väldigt speciell smak med fin vinositet och syra, men nästan enbart på bra sätt. Är glad att jag provade den och skulle tro att den blommar ut bättre såhär än på flaska.

Tankar om Juninyheterna, 2007-2010

Snart är det första juni, så jäkla fort tiden går. Känns som det både var nyligen man satt och skrev om både jul- och påskölen, eller för starten på bloggen för den delen med.

Hur har nyheterna i juni, sommarmånaden, då sett ut genom åren?
Går vi tillbaka lite i tiden till 2007 och 2009 så kom följande:'


2007
Anchor Summer Ale (350ml, 16:90)
Duchy Orgininal Organic Summer Ale (500cl, 23:90)
Goldings Summer Hop Ale (500ml, 19:90)
Samuel Adams Summer Ale (355ml, 13:80)
Sierra Nevada Bigfoot (350ml, 29:90)
Brooklyn Black Chocolate Stout (355ml, 16:30)
Blance De Wissant (750ml, 44:50)
Slottskällan Vit (500, 19:90)
Falcon BBQ Lager
Mariestads Sommarbrygd

Tydligen är det helt okey att dricka både Bigfoot och Chocolate Stout i juni tyckte man, men visst - två shyssta öl och som dessutom var lite billigare. Lite inflation på 3 år med andra ord. Annars är det ungefär lite samma blandning som idag, lite veteöl, lite svenskt och lite amerikansk sommaröl samt någon stout. Egentligen ingen överraskning sådär.

2008
Slottkällan Vit Sommaröl (500 ml, 20:50)
Carlsberg Sverige Pripps Blå Pure Sommar (500 ml, 11:60)
Carlsberg Sverige Mariestads Sommarbrygd (500 ml, 15:10)
Shepherd Neame Goldings Summer Hop Ale (500 ml, 20:50)
Michigan Brewing Mackinac Summer Ale (355 ml, 15:40)
Slottskällan Kloster 2007 (330 ml, 24:90)
Sierra Nevada Bigfoot (350 ml, 31:00)
North Coast Old Rasputin Stout (355 ml, 27:30)
Mikkeller Beer Geek Breakfast (500 ml, 59:00)

Ett kanonfint år får man väl säga: Michigan Mackinac Summer Ale blev en av ölen som riktigt fick in mig på "finare öl", älskade den - då iaf. Ska försöka få tag på den i USA nu tror jag. Minnen liksom. Utöver den är det ju en samling sommaröl från svenska bryggerier, Goldings Summer Hop Ale tillbaka som vanligt? Men framförallt så kan åter hitta Sierra Nevadas Bigfoot - i juni. Old Rasputin och Beer Geek Breakfast finns dem med så det verkar som om de ville att vi skulle dricka mörkt även på sommaren 2008. Fina öl dock och överlag bra prissatt.

2009
Three Towns Sommarlager, 4,3%, 330 ml, T2, 10:70
Åbro Sommaröl, 4,7%, 500 ml, BAS, 11:90
Eriksberg Sommarbrygd, 5,3%, 330 ml, BAS, 11:90
2009 Oppigårds Summer Ale, 5,3%, 500 ml, T2, 22:90
Goldings Summer Hop Ale, 4,7%, 500 ml, T4, 21:90
Sierra Nevada ESB, 5,9%, 350 ml, T5, 4.800, 26:90
Hoegaarden Rosé, 4,5%, 250 ml, T3, 14:90
La Meule, 6%, 330 ml, T5, 2.400, 42:90
2009 Nils Oscar Saison, 6,6%, 750 ml, T5, 3.600, 99:00
Mikkeller Simcoe Single Hop IPA, 6,9%, 330 ml, T5, 3.600, 39:00
Double Dead Guy Ale, 9%, 750 ml, T5, 2.160, 139:70

Ett lite brytande år! Borta är de mörka ölen som "vi fått" tidigare nu, istället är det återigen Goldings Summer Hop Ale - en tradition börjar vi se. Mikkeller är tillbaka men nu med en IPA. Vi hittar även amerikanskt i år igen, men Sierra Nevada ESB får överta Bigfoots release och Rogue Double Dead Guy fick följa med till sverige den med. Både den och Mikkeller Simcoe blev också två av de öl jag hade med på min första seriösare provning jag fixade till. Lite kul minne. Nils Oscar fick ett intåg på sommaren med Saison vilket i år bytts ut till något annat (se vidare). Fruktölen Hoegaarden Rosé kom nu i juni med årets früli kom tidigare. Man märker verkligen att systembolaget börjat tänka till och strukturera sig mer.

Så, vad ger 2010 oss då? Vilket år är det mest likt?

2010
1 juni
Sierra Nevada Glissade Golden Bock 2010 USA 350 27,90 kr T5
Innis & Gunn India Pale Ale Storbritannien 33 cl 22,90 kr T5
Nynäshamns Dragets Kanal Dubbel IPA Sverige 250 23,90 kr T5
La Rulles Estivale Belgien 75 cl 59,00 kr T5
Nils Oscar Sorachi Blond 2010 Sverige 75 cl 99,00 kr T5
Oppigårds Inwit Sverige 33 cl 18,50 kr T5

15 juni
Hornbeer Black Magic Woman Danmark 50 cl 61,90 kr T6

Det verkar först som om mer öl är flyttat till majsläppet vilket är logiskt då man börjat med "säsongsöl", därför är junisläppet lite annolunda. Därför är det kul att finna två saker, dels att Sierra Nevada är kvar i juni - denna gång med sin Glissade Golden Bock och att både Oppigård och Nils Oscar verkar vara kvar från i fjol - Oppigård med Inwit och Nils Oscar med sin Sorachi. Hornbeer Black Magic Woman som kommer den 16'e blir det såklart att testa då deras Rumstout som vi redan haft besök av föll mig i smaken. Innis & Gun (oak aged?) IPA får vi väl se om jag provar, brukar inte bli imponerad av deras eviga eklagrade men smått haffsade öl, tyvärr. Men det är min åsikt. Nynäshamns Draget Kanal DIPA däremot blir att dricka, DIPA's är aldrig fel och denna ska även vara väldigt ljus och lättsamt för en DIPA - vilket jag med t.ex. Avery DuganA älskade. Goldings Summer Hop Ale är borta, men ej glömt, då den flyttades till majsläppet - maj är ju det nya juni så att säga.

Nils Oscar Sorachi Blond har tydligt humleinslag där humlen är just den japanska Sorachin står för humlen, även fast den är odlad i USA. Korriander och Enbär säger man ska ge extra smakkomplexitet.

Oppigård Inwit är Peter Högströms, vinnaren av 2009 års Hembryggnings SM, kreation. Priset är att få ge ut ölen på ett stort svenskt bryggeri och i år är det Oppigårds tur. Har funnits att prova på fat på ölmässor och diverse krogar, men nu är det systembolagets tur. Kul för oppigård, kul för Peter och kul för oss.


Vi har alltså sett en rätt stor utveckling hos systembolaget, både vad gäller sortiment och struktur. Strukturerade släpp som "flyttar" mer av fokus åt maj än juni och där det ska vara ljusare än mörkare öl verkar vara melodin. Om det sedan är att vi får "rätt öl vid rätt tid" låter jag vara osagt, man minns ju hur det kommit diverse samarbetsöl tidigare som varit brygda för julen men som kom hit först på sommaren, lite tamare och med fel smaker för fel årstid (om man ska vara petig). Dessutom får vi se om man lyckas med "antalen", mycket av den ölen som kom i maj kom aldrig i stora antal -de finns kvar och säkerligen en hel del i depån - men man vill ha så det räcker hela sommaren. Hade ju hellre haft Amarillon sommaren ut än vissa av de öl som kom nu.

Nä, måndag kommer snart - tills dess eller tills imorgon. Ha så gott. Ikväll blir det som sagt "egenbrygd" öl på Monks, titta förbi vetja.

Inventeringsmiss med gott slut på systembolaget

Då och då får vinkällarbutikernas lagersaldon lite fnatt och visar produkter som de inte har, såsom i helgen då 60 Rogue XS Young Bitter och lika många av deras Old Crustacean Barley Wine skulle finnas tillsammans med 1 Pingvin, 1 Southern Hemisphera och massa annat gott. Nyfunna godsaker från centrallagret månne? Icke, inventeringsmiss vart det.

Men så finns ju detta "men", sist (för några månader sen!) var det i form av 5 stycken Goose Island Bourbon County Stout 2007 som fanns varav jag fick tag på 2 och denna gång var det en Stone Vertical 09 samt en Brasserie Dieu du Ciel Solstice D'Hiver som jag ändå lyckades hitta. Alltid lite gott, särskilt då den Vertical 09 jag har hemma har varit nära på att öppnas flera gånger men till slut fått stå tillbaka, nu kan jag med gott samvete prova den. Plus att jag kan köpa den igen i New York om någon vecka. Solstice D'hivern'en vet jag inte varför jag missat. Kanske för att den kom vintenr 08 (?) och att jag då inte var like insnöad än. Men trevligt trevligt.

Så tro inte att jag legat på latsidan bara för att det inte bloggats på ett tag. Varit ledig och lite småsnuvig och därför inte kunnat njuta fullt ut av vad jag druckit. Fick bli grillat och mousserande rosé i Karlberg med flickvännen i helgen istället. Sjukt nice!

Men nu tar vi nya tag i veckan så, imorgon ska jag förhoppningsvis förbi Monks på wallingatan och prova den amerikanska IPA'n vi bryggde för någon månad sen. Sista veckan att dricka den nu, får hoppas att vi lyckas tömma de 19 liter vi har. Annars får vi auktionera ut den till ev. besökare :) Kom förbi vet ja!

Kort och Gott - Amager Rugporter

Solen gassar vidare och ölförråden börjar ta slut och vad upptäcks då - jo att en Amager Rågporter finns kvar att dricka efter grillningen. Till grillningen dracks Nils Oscar India Ale och Früli Strawberry - perfekta förgrillnings öl som jag tidigare sagt.

Vilka andra sommaröl bör jag köpa på mig? Amarillon gick åt, Summer Twisten är god men lite för besk kanske, vad man vill ha är en perfekt avvägd beska, fruktighet och skön sommarkänsla.

Efter detta vart det iaf. dags för lite NHL-tv spel och kvällens öl, det skulle ju blivit Mikkeller Black-series provning men med så god öl så vill man vara på topp - det var vi inte. Istället blev det "bara" denna rågporter med 16% rågmalt.

---

Amager Rugporter

Utseende: Fint mörkt cappuciniofärgat skum med mörk brun till svart vätska.
Doft: Porteraktig sötma som har lite extra sting från de 8,5%'en vilket lyfter doften väl. Det är lite choklad, lite bittert kaffe och något "extra" där som man inte riktigt kan placer, en fyllig, trevlig och lite extra söt känsla. Kanske lite rökig lakritsaktig sötma med viss coca cola-fizz som porters kan ha. Trevligt.
Smak: Stor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig och trevlig smak med först lite mineral och sten som är lite salmiakren sådär. Det övergår till lite rökig kaffe och slutligen en bra och fin eftersmak som sitter kvar både länge och väl med en viss torr känsla. Måste även ge cred till hur alkoholen lyfter smakerna väldigt väl.

Betyg? - Bra+, fyllig och mycket varierat komplex smak som varierar mellan flera lite små luriga smaker som kompletterar varandra väl. En stabil porter som flexar mellan rökigt och sött till torrt, lent och mer.

---

Tyvärr blir väl detta allt då jag inte har hunnit förbi systembolaget på sistone, kanske hinner dit idag och så har inte nästa omgång öl kommit hem. Men då vankas St. Bernardus 12 ABT, Rochfort 6, 8 och 10 m.m. Trevligt värre indeed!

Sommarhalvårets två första spontana veteöl - Erdinger!

Sommarvärme har många effekter på människan; glädje, glassug, solbränna och så blir det dags att byta ut stout och porters mot IPA's och veteöl. Så efter en lång dags jobbande igår i stekande hetta så fick jag infallet att gå och dricka veteöl! Dock orkade jag inte ta mig "hela vägen bort" till Regeringsgatan utan det blev ett närmre systembolag, där jag väl plockade på mig två olika veteöl från Erdinger. Har för mig att jag druckit dem förut även fast jag föredrar Paulaner, Franziskaner eller Hoegaarden om jag vill ha en snabb vetefix.

Tog för en vecka sedan även ännu en Früli Strawberry och ja, den fär fortfarande rätt shysst såhär i sommarvärmen och medan köttet ligger på grillen!

---

Erdinger Kristall
En tysk Kristallweizen vilket för mig är en någorlunda outforskad mark bortsett från ”klassiker” som Weihenstephaner Kristall eller Franziskaner weissbier. 5.3% och en varm sommardag så är detta det perfekta sällskapet.

Utseende: Stort poröst, ”ihågligt” skum som snabbt dör. Lämnar en helt klar (inga skumrester alls) äppelcideraktigt kristallgyllene vätska.
Doft: Äppeljuicedoftande syrlighet är det första som slår mig. Kanske även lite ”Mer”-aktig fruktighet med lätta, relativt tunna vetereferenser. Lätt blommighet och nästan lite ”sommarlager” stil på slutet.
Smak: Medelstor munkänsla med liten kolsyra. Först i munnen känns det tunt och jag får direkt tankar på att det kommer smak lageröl. Sedan kommer fylligheten, en rätt len sådan och tar över lite med lätt söt vete. Då den försvinner blir det en hyfsat torr känsla kvar med en viss bitterhet. Smakerna är rätt få och lite för sammanslängda för att sticka ut mer individuellt, men det är söt vete, lite gräs, och en liten hint här och där av jäst.

Betyg? – OK-, den har mycket av charmen veteöl brukar få på somrarna med en liten söt, svalkande känsla som ger mersmak. Men denna når inte längre än hit, det är lite för ”ren”, lite för lagerliknande och lite för tomt. Det är absolut ingenting dåligt med den men det finns så mycket bättre öl i denna stil och de är också att föredra.

---

Erdinger Weisbier

Utseende: Ett stort fint skum som först ser rätt kompakt och fint ut men som snabbt löses upp och bokstavligen puttrar ned utan att lämna några rester. Lätt grumlig mörk apelsingul färg.
Doft: Trots att den är på samma alkoholhalt som den förra så är det kraftigare dofter här, dock utan att vara så mycket bättre. Det är viss touch av sött vete, lite godis-socker-aktighet och jäst i mer belgisk stil och på slutet en viss krydda.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med en okey kolsyra. Inte samma växande fyllighet här först utan den kommer långsammare. Likväl kommer den och smakerna den för mer sig är lite tama. Ungefär som amerikansk veteöl saknar mycket av stinget, kryddigheten och balansen mellan vete och övriga intryck. Istället är det en tydligare syrlighet som dock saknar alltför kännbar kryddighet.

Betyg? – Sådär, trodde den skulle vara bättre än den förra men tvärtom så har den uttryck som jag ogillar lite såsom en lite svettig syrlighet eller bara dålig smak. Nej, dessa två öl går inte in på listorna som några större sensationer utan i sådana fall får man leta sig vidare.

---

Ikväll blir det grillning igen, veteöl eller IPA'n är dock frågan, får väl se vad man spontant stoppar på sig. Har ju 3 Mikkeller Black i olika serier att prova, men känns mer som en regnig och lätt åskig dag. Vi får se vi får se.

Tripp, trapp Hop - Alvinne Hop Triology Series genomgång

Alvinne Hop Triology.
En serie på 3 öl som alla har samma 3 maltsorter, samma färg, samma alkoholhalt (7.1%) och alla har Morpheusjästen i sig vilket ger en extra syrlighet till ölen. De tre delarna är Centennial på 83 IBU (EBU), Simcoe på 115 IBU och slutligen Columbus på 136 IBU. Rätt varierade pjäser med andra ord och det intressanta blir alltså att se dels hur humlesorterna varierar men även i fråga om hur de anpassar sig och sin beska till bryggningssättet och Morpheusjästen. Jästen är framtagen av Marc De Keukeleire, en gammal hemmabryggare som Alvinne sedan plockade upp och anställde. Hittade följande lilla information om jästen på ett franskt (?) ölforum "We know it has beeryeast, Brettanomyces, lactobacilles and acetobacteria in it", lite blandat alltså.

---

Alvinne Hop Triology Centennial

Utseende: Dånande kolsyra som skummar över. Darn. Blir till slut en grumlig mörk men ändå varm persikofärg med lite brunt i.
Doft: Mycket persika och lite syrlig citrus där bakom den. Den minst beska av de tre och det märks lite i tonen den tar sig, eller om det är humlesorten då jag tyckte mig finna lite av samma lättsamhet i Founders Centennial? Det är ändå mer smak här med persika och aprikos med en viss eftersötma. Lite lätt kottighet under frukten ger en jordig liten finish utan att det blir fallen frukt. Grape’en är inte särskilt sur utan enbart stundtals bitig. Jästen ger även en lite pepparaktig kryddighet.
Smak: Lätt (pga tappade kolsyran) munkänsla. Trevlig bitter smak med söt grape som ger en skön balans i lite amerikansk stil. Viss smak av peppar som nog är mer tydlig nu då kolsyran annars bubblor iväg lite av den. Trevligt.

Betyg? – Bra, trevlig vardags-IPA som med en någorlunda modest beska inte bedövar munnen utan inbjuder till att ta en till. Fina citrussmaker med grapesyra som gör sig bra med det tropiska. Dessutom bra touch av jästen.

---

Alvinne Hop Triology Simcoe

Utseende: Samma som ovan. Dock utan att pysa över.
Doft: Mer ”vanlig” IPA här med en starkare beska i doften och lite mer citrusfrukter utöver grape’en. Kottigheten är även den mer framträdande med lite lätt barrig oljighet. Frukter finns det såklart i amerikansk stil. Även fast jag kanske tycker att de är lite tillbakaknuffade av maltigheten.
Smak: Medelstor munkänsla med lätt men växande kolsyra. Fruktigheten är lite sött svettig sådär söt men syrligt. Efterbeskan är återigen tillräcklig utan att leka tandläkare med stygg spruta. Har dock för mig att Mikkellers Simcoe var lite tydligare fruktig? Efterbeskan ger sig dock inte utan kryper sakta, sakta fram.

Betyg? – Bra, maltigheten och den lite syrliga beskan tar återigen udden utav mycket av fruktigheten vilket är synd på hittills 2 annars intressanta IPA’s. Samtidigt är det ett experimentprojekt och det är därför fortfarande väldigt intressant att se hur tydlig jästkaraktär gör sig med IPA’s, tänk typ Alesmith IPA.

---

Alvinne Hop Triology Columbus
Första columbushumlen för mig.

Utseende: Samma som ovan.
Doft: Än kraftigare humle såklart än i de övriga två och det är en bra dos mycket mer kotte och citrusskal. Kanske även mer citrus än grape denna gång. Även en släng kåda och lite kottig oljighet. En lätt blommighet tittar fram ur skogens alla dofter och för med sig lite frukt som funnits en bit bak i doften. Mer lik än amerikansk IPA nu igen vilket är trevligt för oss som gillar det. Dock kanske med en väl tydlig maltkaraktär.
Smak: Stor munkänsla med bra kolsyra! Sista steget bland de tre går på knock direkt och med en bra bitighet och skön fyllighet så kommer man långt. Smakerna är av grape och barrig torr smak. Beskan är stor och fin men bedövar inte alls först, men sedan ger den sig på en igen, och igen. Under det hela vilar tropiska frukter och denna gång är det nog mer jästig syrlighet än malt som märks som övrigt ackompanjemang.

Betyg? – Bra+, bäst av de tre då den har något litet extra som sticker ut. Precis som en god IPA ska ha. Beskan, doften och smaken varierar väl.

---

Slutsummering: Nu vet jag inte vilka växlar man ska lägga in i det här, alla tre ölen har fått ”sådär” bra betyg på RB t.ex. och som jag har skrivit ovan är de rätt experimentella . Jästen har övergående en viss inflytande på alla tre medan åtminstone den sista av de tre lyckas stå emot mycket av den med sin betydligt större IBU. Smakmässigt går dem från lätt fruktig, mjuk och len (centennial) till lite mer grape'ig, besk men med viss fruktighet (Simcoe) till torr beska med mer grape och citrus (Columbus).

Till detta bjussar vi på en av världens bästa skivor genom tiderna, lyssna igenom från början till slut och låt sedan stå på repeat!Neil Young – Harvest

Sparris i öl? Min första De Molen (Lente Hop) och sommarens bästa britt!

Det känns som om det är någon sorts vila på saker nu, visst händer saker men likförbannat går man och väntar på att maj ska ta slut och juni börja. Få lite ledigt, sol, värme och njuta mer av både väder, god mat och dryck och bara att saker rullar på bra. Underligt då man på hösten sedan tycker att allt gick så förbaskat fort. Så i år blir det att även göra det bästa utav maj och då vädret varit så bra som på sistone så känns det inte alltför svårt. Grillning har blivit standard och med en hel drös god öl från Tyskland så är även den delen biff (ha. ha. ha.).

Men vårt systembolag hade ju nyligen ett släpp och man bör ju inte underskatta det som kommer där vilket ofta kan bli vad som kommer stå hemma under sommaren. Förvisso är det ett släpp till snart i juni (eller två snarare), men det blir nog att blanda lite mellan dem. Somrig veteöl och så lite av det som komma ska, nice. En öl som jag dock inte lär testa igen är det "lilla experiment"(snällt tolkat) från Herslev - deras sparrisöl (se varför nedan) - som vart en lite för syrlig och spretig smaksatt veteöl. Tvärtom så blir det kanske lite brittisk Strong Ale i form utav Samuel Smiths Yorkshire Stingo - en öl jag tänkt skippa men som Erik köpte på sig en, vilket var mycket smart gjort då den vart riktigt bra (också mer nedanför). Slutligen har vi betat av vårt lilla tyska förråd och den och min första De Molen blev deras Lente Hop (även mer om den härefter). Trevligt att få börja prova igenom deras saker. Så, glad onsdagsmorgon och here we go.

---

Samuel Smith Yorkshire Stingo
En English Strong Ale lagrad ett år på Yorkshire fat. Ska vara 8% på den, men har fasiken för mig att jag såg och skrev upp 9%? Mysko.

Utseende: Fint mjällt, lätt beigefärgat skum med minimala bubblor. Lätt grumlig, lite rödaktig vätska med mörkare brunt i.
Doft: Trevlig doft med lite fizz och i stil med brittisk öl. Fin bitterhumle, men framförallt en väl utvecklad tyngd i doften. Tydlig karamell med lite liköraktiga toner av alkohol, vanilj och lätta frukter.
Smak: Lite större munkänsla med bra kolsyra. Stor, fyllig smak! Fin bitterhet även i smaken med en rätt speciell smak jämfört med vad jag förväntat mig med tydliga drag från ekfatslagringen. Det finns även en körsbärsaktig likörtouch samt liten smak av russin. Fruktigheten är inte så frisk utan mer dov och ”gammal” vilket ger ölen en bra syrlighet och även en fin fyllighet. Slutar med lite vanilj och bär.

Betyg? – Bättre, rätt utvecklad doft och smak. Fin likörig fruktighet som tillsammans med väl balanserade smaker ger ett väldigt trevligt resultat. Alkoholen förstärker smakerna mycket väl här på ett sätt som bidrar väl till helhetsintrycket och den känns som en superbt lagrad stout på vissa sätt. Både jag och Erik tyckte att den var som att dricka BrewDog’s Pingvin, fast då själva grundölen, lite det stuket på alkohol, lagring och smakkomplexitet uppvisar den.

---

De Molen Lente Hop
En IPA på måttliga 41.6 IBU (EBU) torrhumlad med Columbus och Amarillo och med den tjeckisk bitterhumle i form av Permiant och Saaz. Ett rätt hype'at bryggeri vars öl lätt kan ticka iväg i antalet hundralappar på krogarna, men är de värda de priserna? IJsbocken kostar typ 4-500 på Monks, jag köpte den för 50kr, viss skillnad.

Utseende: Fluffigt men mjällt skum med minimala till medelstora bubblor. Grumlig mörkorange färg.
Doft: Inte förvånande att det är en humlig doft där fruktigheten består av lätta inslag av persika och aprikos, på ett kanske lite för mjukt sätt. Man får inte större intryck och inte heller verkar det finnas någon direkt beska som redan i doften slänger humlekottar på en.
Smak: Liten, tunn munkänsla med liten, liten kolsyra. Lite juiceaktig lätthet i vätskan med både syra och lite bitterhit. Ungefär som om man dricker nypressad apelsinjuice med lite humle i. Tydligen bör det vara mer kolsyra i denna så undrar vad som kan ha hänt. Det finns en viss torrhet i smaken som får en att tänka på bitterheten hos te. Ingen direkt efterbeska och slutintrycket är att aprikos och grape inte riktigt har fått para sig så väl.

Betyg? – OK+, inget som står ut förutom en lite stickig syrlighet som med den lite lätta aprikosen ger ett ”askat” intryck. Lätt mineraligt och lite torrt.

---

Herslev Bryghus Sparrisöl
En veteöl brygd med sparris. Jahapp säger jag. Ni vet nog redan vad som kommer stå efter vad jag skrivit i början av inlägget idag. Men hmm. Ja.

Utseende: Veteölsgrumlig persikofärgad vätska. Litet fluffigt skum med minimala bubblor.
Doft: Oerhört! Oerthört, tydlig sparrisdoft där syrligheten samsas rätt väl med vetets sötma och kryddighet. Trevligt? Spännande? Bra? Svårt att bedöma, men so far so good kanske. Mer spännande än bra och än så länge inget oroväckande.
Smak: Medelstor munkänsla med bra, växande, kolsyra. Smaken är lite för syrlig med stor dos sparris och inte alls samma vetekaraktär som i doften – även fast den finns där. Mest en underlig blandning tycker jag. Syrligheten tas inte ut lika väl utav vetesötman i smaken utan den blir lite spretig.

Betyg? – OK, tyvärr, gick rätt mycket till diskhon. Inte för att den var dålig utan mer för att detta nog är en öl som gör sig bra med potatis med flingsalt och till det kanske grillad lax eller något liknande. Finns alltså viss potential, men såhär vart det inte alls så kul.

---

Dagens musiktipps blir en låt som väl passar sådär då man vaknar en morgon likt denna.
Limp Bizkit – Home Sweet Home/Bittersweet Symphony

Bloggfirande med Mikkeller 1000 IBU och Southern Tier Creme Brulee till efterrätt

Då bloggen fyllde 1 år i söndags så behövdes det såklart firas och hur gör man det på bästa sätt gällande en ölblogg? Jo man dricker lite gott och äter lite gott. Det dracks Samuel Smith Yorkshire Stingo (riktigt bra!), De Molen Lente Hop (mnjae) samt de två som jag kommer skriva om här idag. De övriga två kommer i morgon, men värt att vänta på då britten där var väldigt trevlig och lite mer än jag förväntat mig. Köttet vart fläskkött och till det dracks det som ni kunde läsa igår (?) Spezial Rauchbier Märzen, en riktigt trevlig kombo att prova på! Sedan dukades det fram goda flaskor och kollades på Sverige - Kanada i Hockey VM. Lite söndagsunderhållning sådär.

---

Mikkeller 1000 IBU
På fat var denna en gudagåva, men har mest läst sämre omdömen om den på flaska. Så när denna Double Imperial IPA kom hit på flaska var det att prova. Ölen med de teoretiska 1000 IBU'en har kanske börjat hype'as också och det är lite synd då att fatversionen är svårare att få tag på än flaskans dito.

Utseende: Grumlig, lite övermogen och dålig persika. Minimalt bubbligt skum.
Doft: Oerhörd humledoft! Ren humlekotte, precis som i fatversionen. Oljigheten samsas perfekt med kåda och kotte. Citrus och grape står ut bland frukterna och anar även lite söt sweetie. Inte samma fruktighet dock som i fatversionen efter denna kottighet och det är oerhört olyckligt då det var det som höjde fatversionen så enormt. Blir istället som ett humlebladste eller en humlekaramell på det sättet att det är mer humle än själva smakerna humlen ska ge som kommer fram.
Smak: Medelstor munkänsla med medelaktig kolsyra. Beskan tar över en annars lite tunnare smak. Inte alls lika underbar smak som på fat utan mer kotte och kåda. Som om man tagit en näve humle och tryckt in i munnen, vilket inte ger utlopp för de smaker som kan utvinnas. Tvärtom mot vad vi förväntade oss så är det nästan ingen fruktighet alls.

Betyg? – Bra+, kanske lite givmilt med tanke på vad som står ovan. Men det är fortfarande en intressant öl. Kanske mer så än en bra öl jämfört med fatversionen som var helt annorlunda och bjöd på bra mycket mer smaker istället för att bara smaka humle och ha bitterhet. Så om ni kommer över den på fat, jämför och bli glada – för den ska vara bättre. Är det någon annan som provat båda och kan känna någon, eller samma/annan, skillnad?

---

Southern Tier Creme Brulee
En Imperial Stout med mörk karamellmalt, andra maltsorter, laktos och vaniljbönor – precis vad man förväntar sig i något som ska bli till en Creme Brulee. Columbus- (bitter) och Horizonhumle (arom) står för humlingen. Perfekt öl som efterrätt denna firardag, något sött och gott är man ju förtjänt av - så drickbar tårta?

Utseende: Litet frostigt skum som dör ner. Brunsvart vätska.
Doft: Plötsligt befinner vi oss på en restaurang i Spanien eller Frankrike och har just ätit en god middag och ska nu få in desserten. Så luktar det. Lite bränt socker on top, sedan kola och vaniljsötma därunder. Riktigt fint! Lite liköraktig laktos långt bak om man vill leta upp något som väl avslöjar att det inte är en riktig efterrätt utan en öl. Vaniljmjölkig lätthet och på slutet kommer det lite mer traditionella stoutdofter som exempelvis choklad.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med medel kolsyra. Inte samma tydliga creme brulee som i doften utan nu mer choklad i smaken. Men vipps så möter den på kola och vaniljens sötma igen och i avslutningen så blir det lite bränd torrhet. Men så intressant, och så gott att se hur man kan brygga en öl som så pass bra liknar en dessert, eller något annat som inte är en ”öl”.

Betyg? – Bättre, drickbar efterrätt! Choklad, vanilj med gräddighet, lite bränt torrhet och ja, detta var riktigt gott och jag kan förstår att Southern Tiers Mokah, Choklat m.fl blivit så hyllade. Det är inte lätt att imitera smaker och därmed ännu svårare att imitera hela ”rätter”. Tänk om någon hade fått för sig att göra en superbt brygd ”chokladtårta” eller ”prinsesstårta” och fått det att smaka perfekt. Här ser man möjligheterna med att använda laktos i bryggningen. Samtidigt är det ett delikat hantverk då för mycket kan ge en mjölkig, lite tunn känsla samt för mycket mjölksyra vilket kanske krockar med något som ska vara mer sött. Det var också kul att se att de faktiskt lyckats med att få fram den där brända sockersmaken, eller framförallt doften lyckades de med – troligen genom att ha just mörk karamellmalt och i perfekt mängd. Grattis på mig med all ära, detta var jag värd!

Sista ölen innan 1 år - Raging Bitch, Mikkeller Amarillo,Tripel Karmeliet m.m

Tack för alla gratulationer igår och vi får får hoppas på en trevlig fortsättning. Nu har jag vaknat efter en gårdagskväll med lite Creme Brulee, 1000 IBU och annat. Tur att det är sol annars hade jag nog kört en rain check på att jobba.

I lördags var det tänkt att vi skulle prova den öl "vi" bryggt på Monks för ett tag sen, en amerikansk IPA vilket aldrig är fel. Dock blev så inte fallet utan kosan styrdes mot Bishop Arms. Som vanligt var det lite smånonchig stämning och lite dyrt men så fick det ändå bli.
Där hittade vi Flying Dog Raging Bitch som framförallt Erik velat prova ett tag och då Flying Dog allt som oftast levererar så blidde det ett glas. Därefter blev det både Mikkeller Amarillo Single Hop och Tripel Karmeliet, en öl jag redan recenserat, men då på flaska. Kanske inte en så intressant uppställning, men alltid kul att jämföra liknande öl (Mikkeller Amarillo mot Oppigårds) eller öl man druckit med hur de är på fat (Tripel Karmeliet).

---

Men vi börjar med en rököl.

Spezial Rauchbier Märzen
En av nyheterna denna månad på systembolaget.

Utseende: Ekröd, rätt gyllenklar vätksa med halvmjällt skum med minimala bubblor.
Doft: Söt doft med framträdande malt och en viss del stall. Rätt mild och lite sött rökig. Stalligheten är troligen det doft som egentligen bör vara en viss rökig sötma, men som blir lite mer åt stallhållet istället för en tydlig rökighet. Doften är rätt tunn men trevlig och alldeles lagom.
Smak: Medelstor munkänsla med tunn liten kolsyra. Smaken är även den lite mer åt stallhållet än rökig. Den har bra syrlighet men är kanske lite för tunn för att lyfta det rökiga på ultimat sätt. Eftersmaken har en bra rökmaltig karaktär och det är kanske mer här rökigheten kan få mer utrymme.

Betyg? – Bra-, lite för tunn för ”bra”, dock utmärkt till nygrillat där även en viss karamellighet framträder mer tydligt. En bra öl till grillat med andra ord, men lite klen att ”bara dricka”. Sen kan "dessa" lättare/tunnare rököl ha svårare att imponera på en på samma sätt som tunnare stouts inte kan jämföras riktigt med en tyngre. Alkohol som smakbärare är ibland underskattat. Tur här då ändå att de har lyckats med en rätt mild rökig karaktär som gör att den är bra med mat och även kanske om man gillar stilen och vill kunna ta 2-3 stycken efter varandra.

---

Tripel Karmeliet
Druckit och recenserat den förut, men denna gång på fat för att se om det är någon skillnad. Allt som oftast börjar jag finna fler och fler öl på fat som skiljer sig lite mot hur de är på flaska, ibland på ett positivt sätt och ibland på ett negativt.

Utseende: Lätt gyllengul, lite äppelcidrig stil
Doft: Lite humle med en bra dos citrus. Sedan kommer kryddigheten som förväntat och ger en rätt bra smakboom som även har lite spår av vete och pepparaktighet. På slutet kommer en rätt kraftig doft av tvål? Handsprit? Lite för tydlig alkohol här i alla fall som förvisso ger ett större tryck, men känns underligt.
Smak: Lätt munkänsla med len kolsyra. Söt smak med en viss syra och lite blött vete. Lite tydlig alkohol lyfter smakerna väl. Sedan kommer den där handspriten igen? Vet inte om det bara var jag som tyckte det var lite underligt, men den tog över lite. Annars hade den god krydda och lite jäst i smaken.

Betyg? – Bra, trots alkoholen så var den rätt bra. Potent och bra tyngd som kanske är lite större här än på flaska. Nu har jag inte druckit tillräckligt många av den tidigare för att ge ett rakare utlåtande om hur den "borde" smaka. Men Erik som var med och som gillar och har druckit den rätt ofta tyckte kanske inte att den va så spritig som jag beskrev den, men ändå att den var lite "starkare" och lite annorlunda.

---

Flying Dog Raging Bitch
Flying Dogs ”födelsedags”-öl på 20-årsdagen. Är en ”Belgian IPA” på 8% och 60 IBU som har Snake Dog som grund och som fått deras belgiska Diablo-jäst tillsatt och sedan en rejäl dos torrhumling med Amarillohumle.
Blivit rätt hype’ad, värd det?

Utseende: Varmt grumlig persikofärg.
Doft: Utsökt balans mellan lite passionsfruktig fruktighet, lätt, fin kottighet och beska. Lite, lite kåda finns också där för att balansera upp doften. Finns en tydlig lite söt maltighet där som kanske tar udden lite av humledofterna.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Stor smak med mycket lättsam humlekotte. Efterbeskan är rätt torr och god med fin grape och citrus. Perfekt ”tyngd” som är lite lutande åt lite tyngre DIPA men som inte har tunga smaker utan både kottigheten och den lilla kådan tillåts inte ta över fruktigheten eller sötman. Slutligen en lite mandarinaktig syrlighet som även den smälter in bra.

Betyg? – Bättre-, trevlig och rätt fin balans mellan ljus och tyngre smaker som aldrig tar över varandra utan samsas på rätt lika villkor. Hade kanske fått ha lite mer beska och det ska bli intressant att prova den i USA för att se om man kan få tag på den lite färskare. Kanske är ett lite konstigt betyg, men öl får ibland omdömen efter hur de är smakmässigt men även hur de är hantverksmässigt. Denna är just väl balanserad mellan lite olika humlekaraktärer som kan vara svåra att få ihop på ett rätt lättdrucket och bra sätt - vilket man lyckas med här, trots att man kanske förväntade sig mer.

---

Mikkeller Amarillo Single Hop
Ännu en del i Mikkellers Single Hop-serie. Denna gång på Amarillohumle vilket omöjligen kan undgå att jämföras med Oppigårds Amarillo.

Utseende: Smågrumlig lite kopparaktig färg med strimmor av rött i. Minimala bubblor.
Doft: Mycket amarillohumle men ändå lite klenare än Oppigårds Amarillo. Fortfarande har den en god och bra fruktighet och lite blommighet. Citrus och grape växer fram på slutet och man får intrycket av att den kommer ha en rätt stor beska.
Smak: Stor munkänsla med bra kolsyra. Fyller och växer väl i munnen tillsammans med en stor beska med mycket grape och citrus. Lite annan beska än Oppigårds och det är också den som är mer central här. På gott och ont då Amarillon annars är en trevlig och väldigt smakrik humlesort.

Betyg? – Bra, helt klart en god öl som kanske förlorar lite pondus i jämförelse med Oppigård gudomligt goda Amarillo. Men även utan den jämförelsen så är den inte så smakrikt utvecklad som jag nog hoppats på. Hade varit intressant att veta humlegivorna och hur de skiljer sig mellan de båda för att se om skillnaden kan ligga där. Utan att veta lär Oppigårds ha lite större givor medan Mikkeller nog kört mer på bitterhumlingen.

---

Jahapp, det var då första inlägget för "i år". Kul kul. Nu är det bara att köra vidare.
Hindi Zahra – Beautiful Tango (Album Version), litet låttipps på vägen i solen.

Bloggen fyller 1 år - årssammanfattning och statestik

Idag är det så trevligt att bloggen fyller 1 år. För exakt ett år skrevs så det första inlägget här och sedan dess har det rullat på. Den har haft många förändringar genom året och lär väl fortsätta förändras för att hela tiden försöka få fram ett bättre format, för mig, er och "för sig själv".
Självklart kommer det firas ikväll med lite öltårta i form av Souther Tier Creme Brulee och kanske någon god liten De Molen och Mikkellers 1000 IBU.

Under våren och sommaren i fjol skrevs inte så mycket och det dracks mest spontant utav annat än vad jag drack mest av (framförallt Brooklyn EIPA), trots det vart det en hel del recenserade öl. Tyvärr inte 365 stycken som jag hade hoppats på att komma upp i. Men mycket har ändå hänt och framförallt är det kul att se hur både ölbloggssfären har förändrats det året jag vart med (säkerligen innan det med) och ens omgivning börjar ge finare öl en chans, eller åtminstone att få kännedom om att det finns alternativ.

Men för att se vad som har skett under året så har jag satt ihop lite stats. Stats är kul så här har ni. Det är framförallt kul att se att min inriktning på amerikansk öl någorlunda fungerar då jag har runt 40% amerikansk öl. Samtidigt som det bara kanske är 1/6 som är IPA's. Det är också kul att se att topp 5-listan kantas av en rätt varierad skara öl i fråga om typ och ursprungsland, vilket självfallet är väldigt kul det med. Detta lär väl ändras lite nu i och med resan till New York då jag lär fördricka mig på amerikansk IPA och annat. Men men. Vad detta året för med sig? vem vet.


STATS:

Öl totalt: 304

Topp 5 Bästa öl:
Mikkeller 1000 IBU 7/7 DAN IPA
Goose Island Bourbon County Stout 07 7/7 USA IMP STOUT
Brasserie d’Achouffe Chouffe Dobbelen IPA Tripel 7/7 BELG ABBEY TRIPEL
Nynäshamns Smörpundets Årgångsporter 07 7/7 SWE PORTER
Mikkeller BrewDog Devine Rebel 6,5/7 DAN/USA BARLEY WINE
Brasserie Du Ciel Rigor Mortis 6,5/7 CAN QUADRUPEL
17 öl på 6/7

Topp 5 Sämsta öl:
Spendrups Pistonhead 1,5/7 SWE LAGER
Seino Brewery Bitter 1,5/7 JAP BITTER
Wychwood Brewery Circlemaster ej betygsatt ”värre än skit” UK
8 öl på 2/7 där främst japansk och polsk öl hamnat

Genomsnittsbetyg: 4,169 = Bra
Typvärde: 4 = Bra

Översikt länder:
Australien 3
Belgien 27
Kanada 2
Tjeckien 1
Danmark 16
Frankrike 2
Tyskland 8
Irland 1
Japan 11
Holland 2
Norge 6
Nya Zeeland 3
Polen 5
Sverige 67
Schweiz 1
UK 22
USA 121
Samarbeten 3

Öltyper Totalt: 64

Öltyper Sammanfattning:
Abbey Tripel 8
Amber Ale 3
American Pale Ale 10
American Strong Ale 9
American Dark Lager 1
Barley Wine 8
Belgian Ale 3
Belgian Strong Ale 12
Belgian Wit 1
Berliner Weisse 2
Bitter 6
Bohemian Pilsner 2
Brown Ale 5
California Common 1
Cider 1
DIPA 6
Doppelbock 3
Dortmunder/Helles 1
Dunkler Bock 1
English Pale Ale 4
English Strong Ale 7
ESB 5
European Strong Lager 1
Fruit Beer 4
GIPA 1
Golden Ale 1
Hefeweizen 10
Heller Bock 1
Holiday Ale 1
Imperial Porter 5
Imperial Stout 18
IPA 34
Irish Ale 2
”Julöl” 11
Lager 8
Lambic 1
Mild Ale 1
Old Ale 3
Pale Ale 8
Pale Lager 5
Pilsner 4
Porter 12
Premium Lager 8
Quadrupel 4
Red Ale 2
Sahti 1
Saison 3
Schwarzbier 6
Scotch Ale 1
Smoke Ale 5
Smoke Porter 1
Sour Ale 3
Special Lager 1
Spice Beer 3
Stout 6
Strong Ale 2
Strong Lager 1
Strong Pale Ale 1
Sweet Stout 1
Traditional Ale 2
Weizen Bock 1
Wheat Ale 5
Vienna 2
Witbier 4


Så tack för fisken och vi ses även "nästa år"

Foundersprovning - Double Trouble med Scotch Ale och Curmudgeon

Först kan jag meddela att Dogfish Head nu snart kommer släppa två varianter på den maple syrup de använder i många av sina öl. En lite wit-inspirerad och en med enbär och vaniljbönor. De är båda tillverkade på Sam's egna farm och kommer i snygga 33-cl ölflaskor. Läs mer här ifall ni är intresserade.



Sen kan jag även meddela att i detta inlägg så resenceras öl # 300 sen bloggen startade. Alltid något. Lär dock inte komma upp i 365 på ett år. Kanske bra det.

Dessutom, imorgon 16'e maj fyller bloggen 1 år! Får firas rejält!

---

Nu till ölen...
Efter att vi fått hit både Breakfast Stout'en och Centennial IPA'n från Founders så var det rätt kul att komma över lite mer från bryggeriet, särskilt då jag tyckte att IPA'n visade mer potential än vad den var bra (trött?) medan Breakfast Stout'en var riktigt bra! Jag fick via tyskland då tag på Founders Double Trouble, Founders Curmudgeon Old Ale och Founders Scotch Ale, en rätt trevlig line-up, kort, men god.


Founders Double Trouble IPA
Som trots namnet är en DIPA på 86 IBU och 9,4%

Utseende: Grumlig persika
Doft: Väldig tunn och lätt fruktig doft för att vara en DIPA. Lite avslagen månne (datum okänt). Skumpas den runt lite i glaset framträder mer doft av barr och kotte med lite lovande fruktighet i bakgrunden. Viss mandelsötma på slutet
Smak: Medelstor munkänsla med växande kolsyra. Stor beska och först en rejäl grapesmak som ändå lyckas vara rätt så varsam och inte sådär grapesur. Som en Centennial IPA men lite beskare och med mer lovande fruktighet, som dock aldrig riktigt kommer fram.

Betyg? – Bra, mer besk och lovande fruktighet än ”utblommad” och bra, men trevlig och rolig att dricka efter att nyligen ha druckit Centennial IPA’n. De är lite i samma stil och jag ska försöka prova dem lite "färskare" i USA för att se om det är pga färskheten som jag tycker att de saknar något.

---

Founders Curmudgeon Old Ale
En Old ale från början på 09 som har en IBU på 90. En mer maltbetonad och lite åt barley wine-inspirerad old ale jämfört med t.ex. Harviestoun Ola Dubh'arna.

Utseende: Smågrumlig varmt ekbrun vätska.
Doft: Komplex doft som har en lätt humle med lite persika och som sedan går över till lite söt choklad, karamell och vanilj. Lätt kladdig sötma med stor maltighet. Men inte på något sätt någon störande tyngd. Tvärtom är det något lättare i doften som lyfter det hela – kanske en lite lätt fruktighet och framförallt en oerhörd krämighet.
Smak: Medelstor munkänsla med lätt kolsyra. God beska med både kotte och grape. Sedan väller en väldigt sötma fram likt en tsunami av sötad vaniljgrädde. På det lite karamell och känslan, inte smaken av torkade frukter i stil med en barley wine. Lite samma stuk som Bötets Barley Wine med sötman och den krämiga fruktigheten. Kanske hade lite mer humle bidragit till en bättre balans mot sötman, men då hade den kanske också varit mer av just en barley wine istället för en old ale. Så som den är nu är den istället mer komplex och varierad.

Betyg? – Bättre, ett bra alternativ till en barley wine. Betydligt mer lättdrucken och sippar. Karamell, trevlig fruktighet och en bra beska tillsammans med lite sötma i en bra balans. Kanske hade den ha haft lite mer torkad fruktighet som dock finns där inne, någonstans.

---

Founders Dirty Bastard Scotch Ale
En maltigare ale med 10 olika maltsorter och en IBU på 50, även min första öl inom kategorin scotch ale.

Utseende: Smågrumligt brun vätska med litet döende skum.
Doft: Lite karamelligare och maltigare än Curmudgeon’en med en viss lömsk beska. Det är ett rätt tydlig maltfokus på ölen men trots det finns en bra fruktighet. Kanske är det för att vi drack den innan men denna uppvisar lite likheter med nyss nämnda öl, men utan samma sötma. Dock saknas något i doften för att lyfta den.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Först en relativt humlebetonad smak med lite undanskymd citrus som övergår till en viss efterbeska som dock balanseras iväg utav malten. Det är mer en maltig cocktail än smaker som jag känner. I munnen infinner sig sedermera en rätt torr, rostad känsla.

Betyg? – Bra, en maltig ale utan det där ”extra” som lyfter den. Dessutom mer torr än brittiskt karamellig. Om det finns något som heter ”maltlikör” hade det här kunnat vara lite åt det hållet.

---

Slutsummering: Precis som med en drös amerikanska bryggerier verkar Founders vara ett stabilt och bra bryggeri som alltid levererar "bra" öl med snudd på ett plus på dem. De är inte alltför tunga, lätta, jobbiga, enkla - utan bara bra öl. De har också lite tyngre och bättre pjäser som förtjänar mer beröm och bättre betyg, liksom många andra bryggerier. Precis som exempelvis Sierra Nevada eller Flying Dog så känns det som att de vill nå ut till flera genom goda öl som inte ska vara för svåra eller komplexa men samtidigt aldrig ge efter för att bli för undergivna konsumenten. Så testa dessa om ni inte gjort det, särskilt den väldigt trevliga Curmudgeon.

Efter ledigt - Freigeist Abraxas och Abraxxxas

Efter lite uppehåll på någon dag för att jobba och vara lite ledig så är det nu dags för öl igen.
Tyvärr missade jag dagens släpp men hade som tur var Erik som "missade" lite jobb och var förbi och kötte någon Mikkeller 1000 IBU och annat gott. Mikkeller'en blir rolig att jämföra mot fatversionen som jag tyckte var fantastisk och belönade med högsta betyg. Flaskversionen verkar däremot få rätt varierade inttryck, men men. På fat på Sorbon var den väldigt väldigt färsk bör också tilläggas.

Men nu då? Vad för öl har druckits? Från Sebastian på Bierkompass kommer två av hans egna öl, två berliner weisse-influerade öl som även fått intryck från rök- och veteöl. Den ene, Abraxas är på 3.8% och den andre, Abraxxxas är på 6%.

---

Freigeist Abraxas

Utseende: Mörk persikofärg
Doft: Lite unken doft av källare med lite lätt rök eller sot i. Men sedan kommer det fruktiga och lätta fram desto tydligare. Det domineras av omogna gröna äpplen och i efterklangerna lite rök igen.
Smak: Medelstor munkänsla med växande kolsyra. Som en juice på omogna äpplen som man piffat med lite rökig aska, vilket inte alls blir så hemskt som det kan låta enligt den liknelsen. Det är en syrlig torrhet som med kolsyran ger intryck av lite sodavattenbubbel i munnen.

Betyg? – OK+, omogna äpplen, surt, läskande – intressant och kul men saknar något för högre betyg. En starkare, 6%’ig version på Abraxas som även fått mer mjölksyra tillsatt.

---

Freigeist Abraxxxas

Utseende: Varm, mörkt orange persikofärg.
Doft: Trevligare syra än i lillebrodern, lite mer åt Left Hand Milk Stout i fråga om mjölksyran vilket ger en lite krämigare känsla. Fortfarande med samma dos rökighet som ligger och lurar, men nu utan samma dos omogna äpplen.
Smak: Medelstor munkänsla med växande kolsyra här med. Inte lika mycket syra i smaken och borta är även mycket av de omogna äpplena. Trevligare att dricka men mindre av den ”känsla” som lillebror lyckades förmedla. Ger lite intrycket av en brustablett eller två som fått ligga i för lite vatten och sedan getts lite rökighet.

Betyg? – OK+, samma men så olikt lika. Det den ena vinner på förlorar den andra på – även i denna jämförelseprovning. Så blir svårt att välja den ena före den andre.



En kul sak som jag måste nämna är att om man via google's översättningsverktyg översätter hans information om Abraxas och Abraxxas hittat att den innehåller "kuk huvud".. vad det egentligen står på tyska vågar jag inte sia om.

Nu har han också kommit med en imperial stout som ska bli kul att testa någon gång. Men det är för framtiden.

Surölens inkörsport ? - Duchesse de Bourgogne

Ibland köper man öl för att man vet att det är gott, ibland för att man har hört att det är gott och ibland bara för att man är nyfiken på något som inte brukar vara gott. Ändå har man fått någon vild ide om att det kan vara lite kul, lite "wajld änd crejzi" sådär. Suröl är ju en rätt svår kategori och är nog liksom geuze bland de svårare att riktigt uppskatta, lära sig uppskatta. Lite som surströmming.

Nu när jag via Tyskland fick chansen att prova på lite surt (som inte kommer alltför ofta till bolaget) för en rätt billig peng så var det ändå svårt att låta bli. Blandning av nyfikenhet, mild dos av självdestruktivitet och ren impuls. Synapserna i hjärnan skickade "nej" men fingrarna klicka i "ja". Ölen det rör sig om?

Verhaege Duchesse De Bourgogne
En sour ale som består av en blend på 8 och 18 månaders ales som sedan lagrats på ekfat. Hört rätt mycket om den och blir därför kul att få prova på ännu en sour ale, något som jag inte riktigt lärt mig uppskatta än, är detta en bättre inkörsport?

Utseende: Kolsyrebombar glaset med bubblor och lite skummigt. Vattnig, tunn brunröd vätska
Doft: Fizzig vinäger med fruktigare slutkläm. Tunnheten i doften ger ett lite avslaget intryck först vilket inte direkt lyfts av den rätt kraftiga vinägerdoften. Någonting godisaktigt vilar dock över vinägern och kanske lite körsbärsötma.
Smak: Halvtunn munkänsla med pirrig kolsyra. Inte alls lika vinägerstark som doften. Mer som en sur ”söt cider”, alltså något surt som ändå uppvisar en bra sötma, typ sura godispuckar? Vinäger och rätt vinös syrlighet med frukter som körsbär och sötad grape.
Betyg? – Bättre, en bra introduktion till sour ales, säkerligen! Kanske inte helt stiltypisk men det gör inget om man nu skulle få för sig att börja prova på något surare. Sötman tar aldrig över för mycket utan balanserar bara upp surheten på ett bra sätt. Den ligger i någon form av twilight zone mellan konstigt och spännande. För de som inte har druckit den kan jag varmt rekomendera den, bara för att få en känsla för lite surt. Då är man åtminstone inte helt främmande när man väl ska börja dricka riktigt vildvuxna suröl.

Dilemmeat i att spara/lagra öl

De flesta som gillar god öl har åtminstone någon öl sparad på åtminstone något sätt hemma. Vare sig det är lite spillror som blivit kvar, favoritölen som man köpte en låda av etc. Man sparar nog lika mycket för sin egen skull som för ölens skull, ungefär som om man skulle haft en fin whiskey eller vinflaska. Den är helt enkelt för fin och god för att bara hosta i sig lite snabbt sådär på en onsdagskväll.

Själv blev det lite av slumpen som gjorde att jag börjat spara på mig lite öl, egentligen aldrig för att lagra den i det ordet bemärkelse - att utveckla smakkomplexitet och få fram finare smaker ur en kanske lite bitig eller bångstyrig öl. Utan jag skulle ha en provning och helt enkelt så blev vissa saker kvar. De står där än idag. Men jag har glömt om de står där av lagringsskäl eller bara nostalgiska sådana, och nostalgiska för vad? Ungefär som att jag har 18 Brooklyn Black Chocolate Stout hemma då den är oerhört god för det bra priset som vart på den, men jag tar sällan någon. Eller som min flaska Sierra Nevada Harvest som inte gör sig bättre med att få ligga och "dra sig", humle ska drickas fort. Samtidigt är det sånt som känns så jobbigt. För när vet man då att ölen är "klar"? Måste man isf spara på sig ett par av den för att sedan kunna ha för att kunna vertikalprova dem senare, men då kan man ju vänta i dussinet år om intresset och ens anala fixering kring att inte våga nalla på dem är kvar. Nä, detta är nog väldigt individuellt, men fortfarande rätt intressant.

Idag ska det grillas, det är ju grilltisdag och innan det ska jag gå tillbaka till systembolaget med en flaska Alesmith IPA. Jag har redan provat den liksom och visst var den bra, men för den hundringen kan jag köpa en Mikkeller 1000 IBU på fredag och se hur den skiljer sig mot fatvarianten. Alltså är det kanske en fråga om att vilja prova nya saker, ha råd och ha tillgång till dem. Jag provar hellre mycket roliga saker än bunkrar på mig av en viss sorts, vilket samtidigt är synd. Man bör ju prova och lära sig för att även lära sig vad det är man gillar - så att man kan utveckla just det sinnet och sedan ha en viss öl hemma att ta då och då när man känner att man är sugen på "det där som just jag gillar".

Därför är det så svårt att gilla IPA och därför vilja ha mycket IPA hemma, för det känns lite slöseri med att ha ett par fina IPA's hemma om man inte ska dricka dem inom en snar framtid, samtidigt känns det lite lyxigt att tänka så, hade man haft ett par stouts så hade man lätt kunnat låta dem ligga och ta en först då man faktiskt känner för det. Men en IPA, kanske en stor och relativt "dyr" sådan är ju lite svårare att få i sig ensam en torsdagkväll , särskilt då om man har 2-3 stycken av den - vad ska man göra då, supa på t.ex. en Avery DuganA känns oerhört korkat!

Vidare då, när vet man att det är dags? Att faktiskt öppna en flaska? Som den hög De Molen vi beställde hem och som känns rätt fina. Luras vi att kostnaden på krogen? Att en IJsbock kostar 5-600 och att det därför känns lite sådär att ta den "bara sådär". Nä, i det fallet blir det nog en De Molen provning trots allt. För förrådet man har blir ju som en ölbank, jag har öl för ett rätt fint värde hemma och varje gång jag tar bort något så minskar värdet i den. Inget reellt värde, men likväl någon form av affektionsvärde. Därför känner man sig kanske både slösaktig och ovärdig att ta någon finare eller större pjäs som står där och väntar, man vill helt enkelt inte göra av med något man redan gjort av med slantar för att få tag på.

Överlag tror jag det mesta handlar om "rätt tillfälle" och vilket detta rätta tillfälle är beror helt på, kanske en eller ett par goda vänner kommer över, kanske man har något visst att fira, kanske är man bara värd det lilla extra - kanske är det då man ska kunna unna sig något man trots allt har sparat på så länge? Vare sig det är en öl, mat, vin eller vad det nu kan vara.

Eller?