Mikkeller Big Worse Barley Wine samt lite single hop

Den danske nomaden Mikkeller Borg Bjersö far europa runt och brygger trevliga öl som alla snappar upp lite av det som är typiskt med bryggeriet eller landet där de görs - åtminstone är det lite av min uppfattning. Samtliga tre öl jag tänkte skriva lite om idag har han exempelvis bryggt hos De Proef i belgien som blivit lite av ett tillhåll dit alla världens olika bryggare verkar dra sig då och då.

På hemmaplan bryggde han först barley wine'et Big Bad Barley Wine på 10%, en maltig dänga jag inte provat än. Men tydligen var inte det nog, dåligt kan ju bli värre och sedan värst. Så han åkte ned till Belgien och puttrade fram Big Worse och Big Worst Barley Wine på 12 respektive 17,6%. Det är nu mellan-styggingen Big Worse Barley Wine som vi smaskade i oss.

Mikkeller Big Worse Barley Wine

Utseende: Grumligt med orangebrun varm vätska. Små skumrester.
Doft: Godissockrigt, nästan lite mjödigt med honung, lagrade, spritiga bär. Påminner om den 4 år gamla Stone Double Bastarden vi drack i USA med just denna spritigt bärighet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra med rätt små bubblor. Tydlig alkohol trots ”bara” 12% - man har druckit bra mycket mer balanserade alkoholstarka öl. Lär behöva stå på sig och dämpa alkoholen och boosta upp smakerna än mer. Smakerna är av brunt socker, godissocker, honung och bär. Lite plommon/sviskon, körsbär och en liten dos russin med lite karamellsås, vinös. Men överlag är smaken lite undanskymd av alkoholen som kräver tid av den som dricker.

Betyg? – Bättre-, en ytterst svårbedömd barley wine som känns väldigt rebellisk och ung med sin spretiga spritighet. Ger man den ett par år i en undanskymd källare så kommer den kunna uppvisa ett fantastiskt och variationsrikt smakspektrum som redan nu anas. Det är honung, socker, spritiga bär och annat som kommer lägga sig i en perfekt balans om den bara får stå. Men till dess är den lite obalanserad, men ändå väldigt smakrik och ytterst trevlig om man bara lägger åtsidan sina åsikter om alkoholen. Pendlar mellan ett bra+ och ett bättre- men dess komplexitet gällande smakerna ger den ett svagt bättre- som bara tiden verkar kunna sätta begränsningen på.

---

Med i denna tyska sändning kom även två av de Single Hop'ar som jag inte provat ännu (är ju ett gäng) - Cascade och Tomahawk. Dessa dracks till kräftskivan i helgen, så blev lite korta sammanfattande anteckningar om dem. Båda två faller rätt väl in i vad jag anser om de övriga delarna i denna Single Hop-serie - mycket välgjorda och goda öl som alla visar det bästa (eller sämsta) i varje humlesort. Vissa lämpar sig mer än andra för att klara sig på egen hand, men likväl är det kul att prova dem såhär enskilt.


Mikkeller Single Hop Cascade IPA

Utseende: Grumligt, varmt mörkorange vätska. Fluffigt fint skum.
Doft: Persika och blommor med lite beskare grape. Lite nektarsött och mjukt. Väldigt trevlig.
Smak: Medelstor till större munkänsla med bra kolsyra. Nektarsött och fruktigt med rätt fyllig beska som känns väl avvägd till det lite maltiga och fruktiga. Trevligt att dricka med inte alltför hög beska.

Betyg? - Bättre-, gillar det söta och lite nektarlena med mjuka fina smaker.


Mikkeller Single Hop Tomahawk IPA

Utseende: samma varma färg och skum som i föregående öl.
Doft: Frukter, typ ananas med lite blommor och strävt gräs. Mer naturliga och rena humlesmaker än fruktigt. Lovande beska i doften.
Smak: Medelstor till större munkänsla med bra kolsyra. Här är beskan större och väldigt trevlig med mycket citrus och gräs. Småkryddigt och gott om man gillar humlesorter med hög alfasyra och stor beska. Vilket jag gör.

Betyg? - Bättre-, gillar beskan och det lite gräskryddigt sträva, citrus och mineralfräscht.

Dogfish Head Squall IPA, ännu en gång blir jag imponerad

Kräftskiva med jobbet i lördags och vilket bättre sätt att värma upp inför den än med riktigt bra öl. Vad som annars dracks under kvällen bli att finna senare, nu blir det mer om en öl som åtminstone värmde min själ lite i helgen. Något som kan behövas då det fasiken är vinterkyla i Stockholm nu, skitväder.

Med från USA i somras kom ju ett gäng Dogfish Head flaskor, modell större - till slut var det - äntligen - en sådan som öppnades. De Molen och annat "fint" i all ära, men det är dessa flaskor man har sneglat på och sett fram emot att öppna - Fort'en står ju fortfarande där och lurar t.ex.

Men det var Dogfish Head Squall IPA som skulle avkapsyleras nu helgen. En IIPA på "bara" 9% som har torrhumlats med Palisade, Amarillo, Simcoe, Cascade, CTZ, och Willamett-humle. Har inte hittat så mycket info om den då lanseringen av den förra året mer handlade om den klädeslinje Dogfish Head körde igång samtidigt uppe i Maine (där Sam växte upp. Men det verkar som om man gjort motsvarande deras 90 Minute IPA men med annan humling och helt bottle-conditioned och ofiltrerad (vilket 90minute ipa'n också är men denna var betydligt mycket grumligare). Dogfish Head är ett av mina favoritbryggeri trots att jag har ett gäng av deras mer spektakulära brygder kvar att prova innan jag kan ge ett mer rättvist omdöme, men det är få av deras brygder som ens varit medel (Shelter Pale Ale'en och möjligen Brown Ale'en isf - som inte vara lika smaskiga som alla andra).



Dogfish Head Squall IPA

Utseende: Kopparfärgad lätt grumlig vätska, krämvitt småporöst skum
Doft: Doft av underbar torrhumling med fruktig, oljig nektar – underbar ”vällagrad” och dämpad – men inte svag - torrhumling som här släpper in mer av det fruktiga nektardoftande. Nektar i stil med persika och aprikos övergår till lite surare citrus och grape. Maltiga basen är rätt tydlig och lite sötande, men jag tycker den lyfter upp mycket av det trevliga i humlingen och gör att den inte blir för kraftig och besk. Jag tycker också att doften är oerhört trevlig och komplex där man finner nya vinklar att känna humledofterna hela tiden. Trots ”bara” 9% är dock alkoholen rätt närvarande, men aldrig störande utan den integreras i det kottiga, lite oljiga och med all frukt.  Efter ett tag i solen kommer tydligare dessertvinsaktiga fruktoner fram.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Oljigt len skänsla i munnen med en betydligt större sötma än förväntat och vad doften lockade med. Tydlig malt men ändå med stor dos humle. Jag förstår de röster som tycker denna är en mer balanserad version på Dogfish Heads 90 Minute IPA då alla smaker är lite mer integrerade men fortfarande lite alkoholvarma. Fruktig citrus, lätt oljig och väldigt svår att finna exakta smaker i tycker jag – det anas lite smaker av ditten och datten men det hela är väldigt fin sammansvetsat. Beskan är rätt liten först men med i de små bubblorna så växer den fram i en trevlig efterbeska. Håller man kvar smaken kommer lite ekiga toner fram ur alkoholsmaken, även lite bär börjar anas då, det ekiga tycker jag växer mer och mer sen.

Betyg? – Bäst(-), det här är väldigt speciellt – det känner man direkt. En lätt IIPA som uppför sig rätt enkelt med en lite tunnare kropp än förväntat samtidigt som den uppvisar en hel radda olika dofter och smaker som ibland drar åt olika håll och ibland parar sig fram till nya intryck. Drickbarheten är stor trots att alkoholen märks mer än förväntat, men kommer man förbi den och står ut med den lätta kroppen så är det en väldigt trevlig stund man har framför sig. Senare på kvällen dricker jag upp resten utav flaskan med Erik som också gillar dess drickbarhet, lättsamhet för att vara en IIPA och en kropp som är långt ifrån vad man förväntat sig.

Så om ni hittar den om ni är på andra sidan Atlanten - låt den vara så att jag kan köpa på mig fler. För detta gillade jag starkt och vill ha mer utav! Dock får det inte vare sig "bäst" eller "kalasbra" då jag kunde önskar lite, lite mer kropp och lite, lite mer smaker. Överlag är den dock riktigt speciellt bäst!

Rogue-fredag, Single Malt, Morimoto Soba och Morimoto Black Obi Soba

 Igår föll då valet på de tre stycken Rogueflaskor som stod och väntade på avkapsylering efter lite velande med Dogfish Head och De Molen, ett bra val såhär i retrospekt. Rogue är för mig lite speciella som bryggeri - jag gillar det mesta de gör men samtidigt är de sällan riktigt bra. Deras chokladstout och exempelvis Double Dead Guy Ale är utmärkta, Imperialserien likaså - men sedan finns också en hel radda öl som inte når högre än att de är bra, trevliga och thats it. Det känns som att de inte vågar ta i ibland med deras brygder eller att de inte vågar köra loss lite. Ett koncept de dock lanserat är "Grow Your Own" där samtliga ingredienser till ölen kommer från deras egna farmer och är "first growth". Bra tänk men kräver också riktigt bra produkter för att ölen inte ska drabbas. Från den serien testades Chatoe Rogue Single Malt Ale som enligt dem själva är en blonde ale men mer åt APA-hållet enligt de flesta andra. Utöver den provades även Morimoto Soba Ale samt den mörkare (rostad malt) varianten Morimoto Black Obi Soba Ale, två öl som görs med bovete och har tydliga, nästan kraftiga, inslag av nudlar (Soba). Den förre av dessa är skapad tillsammans med den japanska kocken Masaharu Morimoto medan den senare är en variant på denna tillägnad Rogues medarbetare i Japan (som jag skrivit om tidigare) Phred Kaufman. Det är alltså Phred som ligger bakom den serie öl som görs enbart för den japanska marknaden och som jag provade i somras.

---

Chatoe Rogue Single Malt Ale

Utseende: Mörkare gul vätska, krämvitt minimalt skum.

Doft: Först lite gräsig humle, sedan är det malt för allt. Först som att sniffa lite i vörtkoket med tydlig malt, sedan mer humle igen och slutar med lite av deras jästiga degighet.. Väldigt fräscht och bra blandat.

Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Citrus och en tydlig sträv beska från lite fräscha, rena humlekottar. Speciell smak med lite sträva, torra smaker med gräs och humle och en torr efterbeska.

Betyg? – Bra+, speciell smak – både sträv, torr med oerhört naturliga smaker och dofter. Just naturligt är ledordet känns det som. Citrusfräsch men ändå inte för utpräglad citrussmak, eller doft.

---

Rogue Morimoto Soba Ale

Utseende: Lite grågul vätska
Doft: Tydlig doft av smörade nudlar, lite nötter.

Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Samma smöriga smak som i doften (tänk bio-popcorn). Rätt trevlig smak så länge man lyckas stänge ute smörreferenserna.  Inte alls samma vattniga och rätt menlösa smak som den flaskan för den japanska marknaden aka buckwheat ale’en hade – trots att de tydligen ska vara samma öl.

Betyg? – Bra, trevlig smak med smöriga nudlar. Fräscht trots allt, men väldigt speciell smak. En trevlig öl, säkert perfekt till mat och många olika tillfällen – så kan dricka den igen, helt klart. Men jag skulle kanske välja tillfället och kanske inte ha den som förstaval .

---

Rogue Morimoto Black Soba Ale

Utseende: Coca-cola färgad mörk vätska, litet brunigt skum.
Doft: Som en mörk ljus öl. Påminner lite om den ”vanliga” soban fast med rätt tydligt kaffe, kryddor och enbart lite av det lena smöriga – dock inte lika påträngande som sist.
Smak: Lättare munkänsla med liten, liten kolsyra. Väldigt mycket lätt kaffe, dämpat med smöriga nudlar, som finns där – men nu sjunker in och nästan tillsammans med kaffet och kryddorna ger lite träigt stuk av whiskeytunna (utan det vaniljiga eller spritiga).  Småtorrt och kryddträ (lite Dogfish Head Palo Santo).  Lite träig choklad.

Betyg? – Bra+, ungefär som den vanliga soban sett till kropp och munkänsla. Däremot skiljer sig smakerna till Black Sobans fördel. Det lite väl smöriga är väldigt dämpat, men finns självfallet där undertill, men istället är det kryddigt trä, kaffe och mer balanserade smaker som erbjuds.

---

Överlag är det tre spännande öl - alla med hög drickbarhet och finess. Samtliga över medel och trevliga och bra, dock kanske de inte har första tjing när jag står i butiken och ser dem - men för ett bra pris och med rätt inställning och framförallt så lär de vara utmärkta till mat - ja, då skulle jag plocka på mig dem igen.

Det svåra dilemmat med att välja öl inför kvällen

Fredagar brukar vara en dag då man vill dricka lite extra gott, ha det lite extra trevligt och sedan somna lite extra gott efter en hel veckas sysslor. Men likväl infinner dig dilemmat kring vad det är man ska dricka. Går man ut på krogen så brukar det lösa sig lite av sig självt beroende på vart man går, vad de kan rekommendera och vad som finns, men sitter man hemma och bara ska ha trevligt är det lite svårare.

Tankegångarna kring att lagra öl och när man vet vad man ska ta och varför har jag och andra redan filosoferat lite kring och det verkar ju genomgående som om man helt enkelt bör lägga all nostalgi åt sidan och njuta medan det finns - oavsett när man dricker flaskan så kommer den efteråt att vara tom. Men det finns ju andra problem, ikväll t.ex. tänkte jag eventuellt se om vi skulle öppna lite av Rogueflaskorna som står och väntar här. Rogue Morimoto Soba, Rogue Morimoto Black Soba och Chatoe Rogue Single Malt Ale - en helt okey uppställning utav flaskor man mest vill ha druckit upp, men gärna tar i samband med varandra. Eller ska man välja att plocka några av den hög De Molen man har hemma? Jag har redan beställt 6-7 stycken till så snart har jag väl en 15 flaskor ståendes här hemma som man mest vill se hur bra de är - för bra är dem. Eijsbocken där, som Monks tar 500 för för en liten flaska, skulle minsann vara kul att bara fredagschilla sig igenom.

Samtidigt har jag och Erik en radda Dogfish Head-öl som man suktar efter varje gång man ser flaskorna, de står där liksom De Molen och skriker "drick mig nu din dumme fan". Men vad är det då som tar emot? Jag vet inte, kanske att man har så mycket gott att välja mellan? Förutom dessa saker så har jag Averys serie med The Beast, Mephistopheles och Samaels stående bredvis Mikkellers olika brunch, lunch, hop breakfast och allehanda saker.

Kalla det för lyxproblem eller kalla det för dilemma - men likväl - frågan lyder ändå, hur brukar ni välja vilka av alla godsaker som ska drickas "just ikväll"?

Monks Porterhouse och lite svenskar på tapp

Igår var det dags för onsdagsöl och en släng mat och slutligen blev det att en liten grupp människor möttes upp på Monks Porterhouse, andra gången då för mig att besöka stället. Första gången tyckte jag om atmosfären, gillade att de hade ett bra utbud av svenska mikrobryggerier på tapp och enda riktiga minuset var att jag tycker att deras flasksystem är lite omständigt. Men så är de relativt nyöppnade och det kommer nytt hela tiden och vissa saker försvinner, bara på tapparna hade 7-8 saker bytts ut på en vecka och det är väl en sådan ruljans de siktar på. Jag kollade lite med dem också angående detta och fick reda på att många av faten är på 20-30 liter och att de fått många engångsfat vilka håller sig bättre då de är lättare att sköta, så de var rätt nöjda. Kan även avslöja att lite danskt kommer dyka upp inom en snar framtid med bl.a. lite Amager IPA m.m.

Maten var som sist bra och diggade de olika små såserna till hamburgaren, dock kanske lite tråkigt och fantasilöst tillrett - men väldigt gott för det.

Kvällens ölval föll förutom ett undantag på fatölen och mestadels svensk sådan, dock orkade jag/hann jag inte göra mer ordentliga recensioner på dem - men i de flesta fallen behövdes detta inte. Svenska mikrobryggda öl må vara bra i de flesta fall, men jag anser att man ändå märker av vilka som varit med ett tag kontra vilka som är lite nyare. Vissa saknade balans, variation på smaker och sådant, de var goda och bra öl - men inte bättre än bra. Så även fast det blev lite korta anteckningar om de intryck som först nådde mig så var det ändå inte många jag gärna hade druckit igen. Många passar dock utmärkt till maten då de är rätt snälla och inbjudande i smak och doft, men gillar man kraftigare saker så var det svårt, för mig, att fastna för vissa av dem.

Först dracks dock en flasköl - Southern Tier Porter (dark) vilken också tyvärr får falla in i skaran med bra men inte bättre än så-öl En saftig porter med mycket lättrostat kaffe och inte samma torra stil som många andra porters. I doften finns även lite choklad och viss nyans av bär, smaken var mest lite saftigt kaffe (Betyg? - Bra-, lite för lättsam, men trevlig).


Hantverksbryggeriet Bödeln - Trevlig IPA med kola och karamell som möter en mjuk, fin beska med lite tvåliga blommor och aprikos, kanske lite apelsin. Lite surare grape mot slutet. Lite bitterstuk på den nätta eftersmaken. Men fin flora av frukt, blommighet och malt. (Betyg? - Bra+)

Närke New InternationAle

Strömsholms Slussvaktarn - Citrus, hö, beska i en mix som är lite för medelaktig och tydligen väldigt ojämn och skiljer sig lite vid varje leverans - men även beroende på hur länge den stått (Betyg? - Ok+)

Nynäshamn Brännskär Brown - Lättare lite kryddig doft med rostad malt, oregano (?) och lite nötig beska. Känns som en kryddigare (vad jag fått det från?) pale ale mer än rostad brown ale. (Betyg? - Bra-)

Sandbacka India Black Ale - Kan vara pga denna som vissa andra öl fick kryddiga inslag i sig. Den här smakar småmörkt av humlekaffe och örter, en växande sälta och lite söt soja. Vare sig BIPA eller typ black pilsner (juxtaposition) utan lite för varierad för att få ett grepp om den. Varierade smaker, viss beska men för mig var den lite för örtig. (Betyg? - OK).

Slottskällan EPA - deras english (eller om det är en lek och är en engelsk, ekologisk, pale ale). Kryddig humle med citrusskal och rätt fyllig smak. God. (Betyg? - Bra)

Närke New InternationAle - Fint skum, fin färg och en trevlig citrusfräsch doft med gräs, blommor och hö tillsammans med massa humlefrukt. Smaken är pang på med rejäl beska, syrlig och lite likörig. Som en DIPA med gräs, blommor och europeisk humle under all fruktighet med persikonektar. Slutar lite brittiskt ale'igt på något sätt. Rejälhumlat men i brittstil som ändå får en viss obalans? (Betyg? - Bra)

Unibrou Chambly Noir 2006

Unibrou Chambly Noir 2006 (fat) - Soja och lite för mycket jäst samsas med läder och lite bär. Ur det syrliga kommer mer bär - typ blåbär, björnbär och svarta vinbär. Även smaken har lite för mycket jäsiga intryck som dock mildrats pga årgången, annars är det samma bäriga smaker som doften, som trots att de är trevliga blir lite för mycket i en lätt syrlig munkänsla (Betyg? - Bra-)





Man kan väl sammanfatta det som att kvällen var just "bra", det var få öl som gjorde mig besviken, få som jag verkligen gillade men nästan bara sådana jag ändå måste anse var bra öl. De är vad det är och det är bra, objektivt sett - även fast min subjektiva sida kanske skulle föredra annat över vissa av dem om jag hade fått välja helt fritt ur baren. Det är dock kul att Monks vågare ha igång alla dessa fat och kan de bara hålla en bra ruljans så att de håller sig fräscha och samtidigt får in lite kul saker så säger jag som många i sällskapet sa - "detta kan lätt bli stammisställe sen i vinter".

Surt sa krieken

Som avslöjat emellan raderna på sistone så börjar jag övergå från IPA till helt andra öltyper på sistone och om man då även har lite andra öltyper hemma så blir den resan lite lättare. Det känns ju lika bortskämt att dricka lite krieks, stouts och allehanda tyska öl som finare IPA's. Vissa kallar det att aldrig nöja sig med något, bara samla öl eller att inte uppskatta vad man "verkligen gillar". Jag å min sida kallar det för att vilja utveckla sina smakreferenser och lära sig mer om skillnader mellan öl - inte teoretiskt, utan praktiskt. Dock är detta en balansakt, den mellan teori och praktik som jag gärna skulle förbättra. Många förstår nog inte vad de dricker - vare sig det är öl, vin eller kaffe - förens de lär sig lite mer om alla smaker, tillverkningssätt m.m. Dock har jag inte haft så mycket tid för att riktigt sätta mig in i det. Men jag lovar att jag ska bättra mig, Viktor på Något Att Drickas nästan samtliga inlägg borde ju kunna bli till en hel liten bok om öl, dess kultur, tillverkning och varför den smakar som den gör - så är en bra start. Samtidigt klarar sig teori aldrig utan praktik och inom praktik så kallas det ju att "övning ger färdighet", så den enda vägen att gå är in i dryckens dimma.

Nog om detta svamlande nu, vad jag ville komma fram till var att jag har rapporterat lite om att jag börjat gilla sura öl, bråka öl eller sådana som kräver lite av en. Dels är det roligt att folk vågar brygga annorlunda saker och dels är det gott att lära sig finna smaker. Första gångerna jag drack lambic mådde jag illa och ville kräkas, nu börjar jag kunna finna smaker bättre och vipps är upplevelsen bättre (dock skulle jag inte påstå att jag kan ett uns om dem). Men när jag såg Mort Subite Oude Kriek från 2006 tillgänglig för min lilla ölpåse så var det svårt att inte slå till. Någonstans måste man ju börja och nu när hösten verkar kunna bjuda på rätt mycket lambics, krieks och geuzes så är det väl bara att börja vänja sig.

Mort Subite Oude Kriek
En vintageflaska från 2006 från detta belgiska bryggeri som verkar vara ägt av ”Alken-maes”  vilka verkar förestå bland andra heineken, Cristal (ölet) och någon mer. Har inte hittat så mycket om dem och deras hemsida är ju på belgiska eller franska så fick inte ut så mycket av den. Dock finns inte denna med på bryggeriets lista över tillgänglig öl. Någon som vet mer om bryggeriet?

Utseende: Litet skumliknande fluff som dör ned. Vackert mörkgyllenröd färg med lite mer orange’a toner mot botten. Lätt bubblande i vätskan.
Doft: Lite sursyrlig citrus och körsbär. Lite krydda, småtorr. Växlar glas till en kupa och då framträder lite mer sötma och körsbärsdoften blommar ut mer. Fin alkoholsöta röda bär.
Smak: Lättare munkänsla med minimala små bubblor i kolsyran. Smaken börjar inte så sur utan mer i jästa körsbär och lite torr strävhet. Sedan slår surheten till och munnen känns som om den fyllts med hockeypulver (eller salpetersyra för den delen), den känslan sitter kvar ett tag tills en viss sötma sakteligen suddar bort den.  En eksmak ligger en bit in i smakspektrumet och bidrar med tyngd i den annars lite lätta kroppen. Oerhört läskande och inte alltför vinägersur, även fast lite vinägertoner finns där. Vare sig för söt eller för sur utan jag tycker det balanseras väldigt bra, även fast jag tycker det saknas något. Duchesse de Bourgogne exempelvis gillade jag väldigt mycket med den trevliga sötman som var rätt genomgående och jag tror att i det här fallet så är det för att mina erfarenheter av krieks är lite begränsade. Dock får man lite salpetersyra -känsla över tänderna som snart börjar gnissla av torrhet, så den är surare än vad den smakar.

Betyg? – Bra+, når inte helt upp till ett bättre. För det skulle jag ha behövt ha druckit än fler krieks. Men jag börjar mer och mer uppskatta denna öltyp och surare öl överlag. Vad som saknas här tycker jag är lite mer smak, även fast det troligen är just såhär den är menad att vara bara att jag inte är van. Dock är det en öl jag gärna skulle dricka igen om jag kände för något riktigt surt och krispande.

Ja, det finns riktigt god folköl!

Häromdagen var jag förbi St:Eriksplan i Stockholm där Cajsa Warg nu har öppnat sin andra butik (det finns även en på söder). För er som inte är insatta i deras koncept så är det att erbjuda god och "bra" mat till folk, det är småskaligt, ekologiskt och lokalt. För den uppmärksamma innebär det även att man finner lite sådant man inte riktigt finner någonannanstans. Så även vad det gäller öl, vilket har rapporterats med lite jämna mellanrum med andra bloggare som av misstag eller medvetet har styrt sin kosa dit. När jag nu var där så fann jag tre olika folköl från tre trevliga bryggerier, Mora Bryggeri som jag mestadels läst om och varit intresserad av, Dugges som inte behöver så mycket mer introduktion och så slutligen Hantverksbryggeriet som ni nog också vet nog om. Självfallet fanns ett par tjecker, tyskar och lite annat också, men svenska mikrobryggerier och folköl är helt klart en kombination värd att uppmärksamma då deras öl kan säljas i närbutiker likt dessa.

---

Mora Bryggeri Guldpilsner
En 3,5%ig pilsner som är en nyversion av bryggeriets gamla pilsner som på 60-talet gick under smeknamnet ”guld pilsner”.

Utseende: Lättare bärnstensfärgad vätska, lite gyllene med vitt fint skum, poröst men ändå mjällt och varierande storlek på bubblorna. 
Doft: Trevliga humleinslag av säd, gräs och lite aprikos och citrus. Smörigt mer än metalliskt eller makroproducerat. 
Smak:  Lättare munkänsla med bra kolsyra. Små bubblor i en ändå rätt fyllig känsla i munnen. Man märker av att det inte är någon starköl då smakstyrkan är rätt begränsad. Det är dock ingenting i smakspektrat som känns fel eller som jag stör mig på utan det är som att dricka en lite lätt humlig läsk. Drickbarheten och den läskande effekten drycken har är enorm. Dock hade jag hyllat den än mer om det funnits mer smaker för nu är den inte mer spännande än såhär – trots den trevliga doften.

Betyg? – OK+, med en trevlig doft och en drickbarhet och läskande effekt som jag verkligen gillar så får den ett plus av mig. Det är ett utmärkt komplement till de trista mellanöl som finns i drivor och som bara smakar typisk svensk lager med strå, gräs och lite metalliska inslag. Det här är bryggt med medvetenhet och en början till stil. Om denna finns som starkare variant skulle jag vilja jämföra och se om den har de smaker denna saknar.

---

Hantverksbryggeriet Bonden
Svensk folklig ale som det står på den är en lättsam ale på 3,5%. Tillverkats i samarbete med hembryggaren/bryggerskan Gun Sävhammar.

Utseende: Smågrumlig lite grågul vätska med fint litet skum med minimala bubblor.
Doft: Plastig doft med gräs och lätt fruktighet. Honungsdoft som växer ut.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lite syrliga bubblor i en rätt tam smak. Aningar om gräs, majs, lite sötma och ljus fruktighet.

Betyg? – Sådär, tyvärr saknar den både större doft och smak för ett fullgott betyg. Jag skulle fortfarande välja den före en makrolager och jag tror att den skulle uppskattas mer än dessa av gemene icke ölfantast på grund av sin lättsamma smak med lilla avslutande honungssötma.

---

Dugges Brandmästare Andréns Törstsläckare
Sist ut av de lågalkoholhaltiga dryckerna är denna 2,8%’iga ale som därmed är den med lägst alkoholhalt.

Utseende: Rödorange, lite mörkgrumlig vätska med fint litet krämfärgat skum. Minimala bubblor och mjällare topp. Ser riktigt inbjudande ut.
Doft: Aprikos och persika med lovande beska och slutar med rätt mycket ren och lockande citrus. Doftar superbt för en så pass alkoholsvag öl!
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Förklarligen lite vattnig stil på vätskan, men fylligare än väntat och med en mer nedtonad fruktighet med persika, aprikos, ljusa russin och citrus. Som en utvattnad bitter eller lättare pale ale. Kommer fram lite maltiga smaker och en efterbeska mot slutet. Jag ser nu efteråt att den ”starkare” varianten på denna öl är just en bitter med simcoehumle och det märks. Utomordentligt god och frisk öl som jag garanterat ska köpa på mig en hel trave av att ha hemma.

Betyg? – Bra+, jag gillar inte mellanöl generellt, men denna är både smakrik och fyllig men ändå lätt och läskande på en gång. En perfekt öl för den som bara vill ha något till maten vare sig man är på jobbet, inte kan dricka så mycket eller vad för anledning man kan tänkas ha. Rekommenderar den varmt. Kan även säga att jag tog det sista av denna till lite kräftor på kvällen vilket var en riktigt bra kombination!

---

Så överlag är alla dessa ett fullgott alternativ till en vanlig pripps till maten och framförallt Dugges som bara är på 2,8%. Så om ni har möjligheten att prova på dessa - gör det! Jag hoppas verkligen att Cajsa Warg kommer lyckas med sin andra butik och även att dessa bryggerier kommer börja sälja mer av sin folköl då det helt har ändrat min syn på folköl som jag annars alltid likställt med blaskigt och rätt trist.Nu ska jag även ge ett besök till deras första butik uppe på söder för att se om deras "utbud" inkluderar något mer än dessa tre!

Founders Reds Rye PA - Kan Founders göra något fel?

Mina första öl från Founders var faktiskt Centennial IPA'n och Breakfast Stout'en vilket inte är några dåliga öl - dock två öl som jag drack för inte så länge sedan. Efter framförallt Breakfast Stouten så kom jag att vilja prova mer från bryggeriet och med en liten leverans med Curmudgeon Old Ale, Dirty Bastard Scotch Ale och Double Trouble så fick jag möjligheten. Nu är dessa 5 öl enbart ett par stycken utav de cirkus 40 olika öl som görs i någorlunda större kvantiteter från bryggeriet. Men likväl har jag funnit en rätt fyllig och bra smakstyrka i samtliga dessa och jag har nog inte blivit riktigt besviken. Nu när jag tänker efter så hittade jag nog inget från Michiganbryggeriet i somras under New York-resan, kanske får de inte distribuera där eller så missade vi det bara.

Deras filosofi,  

We are not the standard micro-brewery, rather we have traveled a path that breaks from the “standard” craft-brewer. Carving a niche out of the craft industry, Founders Brewing Company has built its reputation on producing very unique beer. Our focus is to offer a product that stands alone on the shelf and offers a true drinking experience to our friends, you

 må vara rätt fin och visst är de speciella, men saknar lite helgalna öl för ett bryggeri som vill vara unikt. Men kalasbra öl gör dem och ännu en sådan fick jag dricka i helgen som var - Founders Red's Rye P.A. 

Ölen är en pale ale med fyra olika sorters belgisk karamellmalt, därav kategoriseringen som åtminstone RB har med "speciality grain", vilket är en rätt bred kategori. Med en IBU på 70 så är det också en rejäl humling inkorporerad i ölen och på förhand kändes det som kriget om smaken mellan malt och humle.

Founders Red's Rye P.A

Utseende: Rödbrun färg på vätskan med litet vitt bubbel som faller ihop till nästintill livlösa skumrester.
Doft: Det är en markant beska med humlekotte i fokus, sedan lite citrus och jag börjar slänga tankar åt DIPA-hållet. Det maltiga, söta, bryter av men det är först senare när ölen börjar få en bättre värme som dofterna kommer fram bättre.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra, små lena bubblor. Även i smaken får jag känslan av välhumlat och IPA med citrus och mycket jordig kotte. Samtidigt är det inte alltför beskt utan det är lent, fylligt och mjukt och där sötman som framträder planar ut många av de bitigare smakerna från humlen. Slutar med lite honungsliknande söt doft i glaset.

Betyg? - Bättre-, älskar det fylliga, lite söta hos Founders olika öl och detta är inget undantag. Det är nästan svårt att beskriva denna öl då det mest är smak- och doftintryck som växlar och sjunker samman vilket gör att det är drickbarheten som är halva saken känns det som. Men med karamellmalt och humle i stora mängder så är det just balansen som är det imponerande här.Det finns lite av båda - både det välhumlade och det maltigt, karamellsmakande och söta. Förvisso kanske den blir lite anonym innan de smaker som finns framträder, men det är helheten här jag gillar då det kanske inte är någon öl man väljer för att få en kraftigt smakrik öl. Så slutligen får jag väl vänta lite till på något från Founders som gör mig lite besviken, men tills vidare är jag mer än nöjd.

Stoutsen och kapitalet

Nu vet jag inte om det finns en öl som heter så, men borde det göra kan jag tycka. Jag skulle vilja brygga öl bara för att få igenom alla koncept och namn jag har kommit på, skulle nog bli rätt bra. Det som gjort lite att jag fallit ifrån IPA's på sistone är förutom att man efter att ha druckit ett par übergoda IPA så börjar man bli lite bortskämd och inte förstå varför man ska nöja sig med sämre. Jag tycker nämligen att IPA är en trevlig men lite variationssvag kategori då och då. Därför har jag försökt dricka lite stouts, barley wines och suröl på sistone och just den första kategorin av dessa förvånat mig då och då. Ena stunden dricker man en asfaltstung och ändå finstämd imperial stout för att andra dricka en sammetslen och bärig variant och slutligen får man en lite syrligare stout. Som öl #500 så blev det ju den fina Stone Russian Imperial Stout, därefter vankades det på hemmafronten följande två - rätt speciella på sitt sätt - stouts.

---

Alvinne Morpheus Dark

Tydligen en specialbrygd version av deras imperial stout Podge Belgian Imperial Stout, men här använder man bryggeriets ”nya” morpheusjäst. En jäst de gjort en 4-5 olika ölsorter med den nya jäststammen de tagit fram. Den ligger på 10,2% alkohol, har en IBU på 47 tack vare Magnus och EKG-humle, samt 7 maltsorter.

Utseende: Ljusare mörkbrun vätska, typ chokladspätt vatten. Fluffigt karamellfärgat skum.
Doft: Lite knäckig mörk maltdoft, kryddor med lite peppar, lite jästartad syrlighet som växlar mot lite utvattnad choklad och karamellsötma. Lite som en jäsigare belgian strong ale med stoutinslag av chokald.
Smak: Lättare till medesltor munkänsla med växande kolsyra. Riktigt söt, betydligt sötare än förväntat mig. Lätt i smakerna och ingen större kropp, trots sötman med lite karamell och lite tunn mjölkchoklad så övergår det till en rätt bitter och torr eftersmak och känsla i munnen. Möjligen finns vissa stoutinslag men överlag tycker jag den är lättare och har större bitterhet och jästkaraktär än majoriteten av de stouts jag provat. Jag undrar lite om jästens kryddighet och syrlighet kommer tonas ned lite med tiden och den kan växa till sig på något sätt, för just nu är den lite ojämn – om än intressant.

Betyg? – Bra, det här är intressant tycker jag. Det flyttar fokusen på vad en stout ska vara genom att ha en tunnare kropp med betydligt klarare humlekaraktär i bitterheten och där jästen bidrar med både kryddighet och syrlighet. Med tiden tror jag att den kan bli mer karamellig och ha en mer likörartad alkoholstil och där smakerna blir tydligare, men en imperial stout – mnjae?

---

Green Flash Stout (Double Stout)
En till stout I världsklass, kraftig och stor, alkoholstyrka på 8,8%.

Utseende: Brunt småporöst skum som med rester på glaskanterna sjunker ned lite. Brunsvart vätska.
Doft: Aromatisk doft med välrostade toner i en lättsam men kraftig stil. Mörk tung sirap bidrar med tung söt doft och lägger sig på lite bärig spritighet. 
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra med små bubblor. Mjölkchokladlen smak som direkt sätter sig med lite jordighet. Det är något småsaftigt som följer innan det kommer lite rostad kaffesmak, vad kan jag inte riktigt sätta ord på, men det ger en trevlig variation i smakupplevelsen.  Sirapig kaffegodis eller någon frukt möjligen. Smakerna känns av i en renare tappning då och då då ölen inte är alltför tung. Sidenlen känsla på tungan.

Betyg? – Bättre-, krämig, smakrik och väldigt ”stor” stout som inte är alltför lätt att få i sig men ändå är riktigt bra. Gillar att det inte blir för rostat utan att det finns lenare och variationsrika alternativ. Trevlig och/men utan större krussiduller. 

Öl nummer 500, Titan IPA, Stone Russian Imperial Stout och lite mer

Fredagkväll blev femhundra-kväll, och då menat till antalet öl jag har druckit mig igenom sedan bloggen startade upp förra våren. Vad som har testats och vad som har tyckts kan man finna i det ölindex som finns upplagt här till höger i listan. Frågan om vad som skulle bli nummer 500 kvarstod dock. Kanske hade det varit kul att vara i Oslo och dricka lite # 500 där, men icke. Det var i Bromma och det blev något mumsigt.

En snabbfråga - då jag inte hittar något om den på en snabbsökning - är ute efter info kring en whiskeyöl från öarna. Namn 1448 och från Balladine eller Ballatine (dock inte Ballantine som ägs av Millers..) eller något liknande. Fick den visad igår men ingen hade så mycket info kring den. Verkar som om det är ett whiskeydestilleri som gjort öl på lite av sina rester eller liknande. Såg rätt gammal ut och vore kul med mer info!

---

Åter till gårdagen, först såg jag att de hade fått in och kopplat på Great Divides Titan IPA på fat. En IPA jag inte riktigt gillade på flaska och liksom Daniel på Schnille & Schmak skrev om igår så har "ölsnobbar" en förmåga att anse att över en dag gammalt som just gammalt och trött när det kommer till humle.  Jag håller delvis med, en IPA eller liknande måste inte bli sämre bara för att det gått lite tid, men jämför man med hur den är färsk så är det skillnad. Detsamma gäller ju all sorts mat och dryck så jag förstår inte varför det kring öl just skulle vara mer snobbigt. Jag tyckte att den var bra mycket bättre på fat och nu kändes smakerna fylligare och själva humlen var inte bara kottig utan nu mer blommig och med växande fruktighet och inkasserade därför ett extra litet "+" bakom sitt bra (Betyg - Bra+).

---

Sedan kom så nummer 500 och efter att vi frågat lite vad de skulle ta för Stone Russian Imperial Stout (som visade sig var från den limiterade (vilket de förvisso säger om alla) vårreleasen 2008) så körde vi på den.


Stone Russian Imperial Stout
Utseende: Mörkt fluffigt litet skum som sjunker ihop till lite porösare rester. Mörkbrun fin vätska.

Doft: Perfekt välrostad, men inte torr doft med len, mjuk choklad, late kaffe och sedan en saftig lite whiskeylikörartad doft. Dofterna fylls sedan på med chockladdoppade bär, svarta vinbär - som växer mer och mer in i det saftiga. 
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lite torr, men ändå saftigt lättare stout. Torr rostad malt med underbara svartvinnärssmaker och bärig sötma som fylls på med tydlig choklad. Lite lakritsartad sälta som med det bäriga ger avtryck i smaken. Ändå tycker jag att det passar ihop rätt väl.


Betyg? - Bäst(+), saftiga bär i en stout, bara det gjorde att jag föll för den. Mycket smakrik choklad och viss sälta i en riktigt stor smak med kraft, pondus och attityd. Inte lika finstämd som exempelvis Alesmith Speedway Stout, men likväl en baddare till öl. Nu med lite tid på nacken också.

---

Kvällen slutade med ett litet smakprov på den just påkopplade ölen Ridgeway Querkus (som dock var märkt Querkus Oak Smoked Porter) från brittiska Hepworth. En rököl som med en vattnig kropp påminde mer först om en brittisk strong ale med lite nedtonad karamell och vaniljartad sötma som sedan blir lite rökigare i en rätt lättsam stil. Trevlig dock i det lätta även fast jag tycker att den kan ha varit lite för tunn. Dock lär den passa väl till mat (Betyg - OK+).

Uerige Sticke och dilemmat inför helgen

Inför helgen står jag inför dilemmat med vad jag vill dricka och var. Det var ett tag sedan jag var på Sorbon, men samtidigt är jag osäker på om de har fått in något nytt. Monks Porterhouse förtjänade helt klart en andra chans och då jag har en kompis som bor 100 meter därifrån i Gamla Stan så lär besöket nog komma snart, deras tappölslista börjar växa mer och mer på mig i minnet. Nä, ibland är det priset som styr, ibland är det vad man vill dricka, ibland endast läget då man är för lat för att ta sig längre än hem till ölförrådet.

Min samling öl hemma börjar sakteligen minska vilket är ett medvetet val då jag hade mer än jag just nu har haft plats med, å andra sidan - kan man ha för mycket av något man gillar?

Läste i Akkurats nyhetersbrev att Glenn # 5 fanns för avsmakning, på söndag är det IFK Göteborg - Djurgården ute i Solna av alla ställen, så får väl ta mig lite Glenn # 5 innan i helgen för god tur. För övrigt hade de som vanligt fått in rätt mycket trevligheter, liksom Monks Porterhouse och Oliver Twist så lyckas de främja just små och lite nya ställen - kul. Är något jag verkligen hoppas på och tycker man ska stödja fullt ut, lyckas de fixa någon deal bara så att ölen lägger sig på en vettig kostnad så kan det nog lyckas väldigt bra.

---

Sist ut för idag blir iaf en tysk som jag drack för ett tag sedan. En altbier från tyskland som enligt myten blev rätt stor då den ryktades ”ha extra av allt” på grund av bryggmästarens välvilja eller misstag. Lite traditionellt tyskt nu iaf. Sticke är en alkoholstarkare och säsongsbrygd (två gånger om året under rituella former) altbier där namnet "sticke" tydligen ska motsvara "secret" och härstamma ur brygdens traditionella och selektiva tillverklingsprocess samt att det var lite in the know-stuk på vilka som kom över den.

Uerige Sticke

Utseende: Mörkt mörkare röd vätska.
Doft: Speciell doft av torr citrus och med mycket syrliga kryddor, en dos humle och sedan en rätt robust maltdoft. Skvimpar man till den så framträder det mer maltig sötma och lite småspritiga bär (den har 6,9% så). Oväntad och variationsrik torrhet i beskan på slutet.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lättsam och syrlig öl som en smakrikare lager med både extra malt och syrlighet. Lite simplare smak än doft där malten nu är lite blötare i smakerna. Läskande är den dock och jag gillar den syrliga kryddningen.

Betyg? – Bra, jag gillar dess läskande drickbarhet och hur den inte blir för lätt utan ändå kan uppvisa en bra maltighet.

Alvinne, Struise, Pipework Pipedream

Under kvällen på Monks Porterhouse drack jag ju Struise Elliot Brew och på tal om just Strusie så drack jag en annan samarbetsöl från dem för inte så länge sedan. Struise, Alvinne och amerikanska Pipeworks Brewing Company - ett bryggeri jag inte sett eller hört så mycket om förutom denna (samt en annan samarbetsöl de har med Struise). Stilen är IPA och belgian strong ale där jag nog hävdar att det är mer utav en europeisk IPA (en stil jag tycker borde finnas), detta trots att det är amerikansk humle som använts. För mig är själva uttrycket
humlen får i den färdiga brygden vad som spelar roll. Amerikansk IPA har sin fruktighet, stora beska, brittisk IPA sin bittra karamelliga humle och många av dessa europeiska IPAs tycker jag har en gräsigare, ren humlesmak och bra bitterher men aldrig överdrivet. Självklart är detta en rätt grov generalisering, men det där med öltypofieringar är ju lite grovhugget ibland.


Alvinne, Struise & Pipework Pipedream

Utseende: Skummet (liksom det verkar ha gjort för alla som druckit den) väller ur flaskan, ut ur glaset och ut överallt. Trots det samlas sedan en lite småvarmt grumlig klementimfärgad vätska i glaset under det väldiga, porösa skummet.
Doft: Rejält kryddig doft med jäst, torr och ren humle och syrligt, lite estrigt slut. Lite peppar och grape.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Det finns jäst, estrar och den där belgiska syrlighetne här – samtidigt märks nu humlen av mer. Lite blommigt och bittert med apelsin, citrus och grapeskal. Om man låter smaken växa ut ordentligt i munnen känns en karamell och kolasmak mer och mer och till slut är slås man av förundrar från varifrån den kan ha växt ut ur. Smaken växer på en och är inte alls lika typiskt belgisk som doften lurar en att tro. Bitterheten är modest och lagom, relativt ren och trevlig men skapar också en torr känsla kvar i munnen. Trevligt med mer europeiska IPA’s som vare sig är brittiska eller amerikanska utan har renare humlesmaker

Betyg? – Bra+, läskande och trevlig med en rätt pepprig och kryddig humlesmak. Samtidigt är jag inte helt övertygad om jag verkligen gillar detta stuk på IPA’s. De Molens Lente Hop hade också en lite tunnare kropp och en mer naturlig humlesmak och mer jäst. Bara för att det är läskande och har en bitterhet som ger både en sträv och torr känsla i munnen så blir den inte bättre än såhär. Belgofantaster kommer nog finna fler punkter de gillar och jag skulle nog rekommendera den för de som vill prova mer belgoinspirerade IPA’s men jag personligen tycker inte det är smaker som passar ihop som fisken i tomtevanten.

Monks Porter House - Three Floyds och Mikkeller, Struise

Igår var andra dagen för Monks Porter House's förhandsvisningar och det var inte så fullt som jag anade men ändå gott om folk - vilket förklarades med att det "bara" fanns ett visst antal sittplatser för att avnjuta den middag man blev bjuden på. Sittplatser fanns det dock gott om och jag tycker man har lyckats få in både en trevlig, mer intim miljö men också mer sittplatser än på de andra två Monks. Här är det små tunnlar och gångar på nedervåningen som gäller i det gamla före detta palats som inhyser krogen. Snart kommer det även inhysas bryggeri och vinbar - vilket gör det till ett ställe som har lite av allt och inte bara lockar dit ölnördar - vinbarer överlag är något jag är oerhört positiv till att det kommer mer av.

---

Maten var vällagad och god där min kompis Oscar som blev min +1 för kvällen påpekade att korven var att dö för, så gott (ha ha) betyg där med andra ord.
Till maten dracks även en Ocean IPA (fat) som med sin maltiga knäckighet och lite karamell och citrus vart en bra brittisk IPA till maten, dock lite för enkelspårig och klen för min smak (Betyg? - Bra-).
Utöver det dracks även Monks Dark Lager, en av deras egna brygder som har varit med ett bra tag. Lite knäckig och laktossöt tyckte jag doften var medan smaken var rätt lätt, med en sötma från likörpiffade bär och med rätt tydlig maltighet (Betyg? - OK+).

Med cirkus 36 av 54 tappkranar igång så var fatutbudet ändå rätt imponerande och frontade även 7-8 av Monks egna öl varav några var helt nya för mig. Victoria, Madeleine och Carl-Philip från vad som verkar vara kungafamiljsserien var alla öl som det gick rätt gott om. Av dessa smakade jag endast Madeleine som var den som nog gick mest - undra varför... Lite halvsur doft med vinäger, bär och espresso. Smaken är lättare och har en halvtorr känsla i munnen med smak av espresso och först mot slutet kommer vinägern fram. Läskande och lite annorlunda porter (?). (Betyg? - Bra). Det som blir riktigt kul är att se hur utbudet av svenska mikrobryggerier på tapp kommer se ut när det är färdigt. Nu hade man riktigt många roliga öl från vissa småbryggerier man knappt sett något från samt ett - Sandbruket (?) jag aldrig hört om innan. Riktigt kul och stort plus! Det fanns även lite gammal Unibroe och 4-5 olika De Molen på tapp - bara en sån sak ger ännu ett plus.

---

På flaska fanns det också relativt mycket även fast det kommer komma in mer framöver och förhoppningsvis även då en öllista. Nu snackade jag med dem om det och det verkade som om öllistan skulle vara någorlunda fixerad vid basutbudet och att det utöver den skulle finnas mer av andra sorter. Synd säger jag som inte vill behöva fråga om utbud eller pris utan lätt kunna se det i en pärm. Det som dracks på flaska var inga dåliga saker utan vi började stort med en amerikansk dry stout i form av Three Floyds Black Sun.

Three Floyds Black Sun
Utseende: Tunn fin brun vätska och ett minimalt litet skum.
Doft: Barley wine-aktig likörig doft från vällagrad malt. Sedan kommer en tyngre men ändå lättsam doft med lite träiga, brända toner och bär. Jordig och ren humlekotte ger även vissa smaker från humleriket och lite beska. Avslutar med lite mer sötma med lite vanilj i sig. Underbart.
Smak: Lättare munkänsla med rätt tunn kolsyra. Lite mineral, trä och bär i en mjuk växande harmoni. Sedan blir det lite mer humliga bär och sedan växlar det över igen till rätt mycket choklad och kaffe. Fram och till baka, fram och tillbaka pågår detta komplexa växelspel medan en hel radda smaker och intryck passerar och återkommer. Det finns många olika intryck bland smakerna och vissa känns svårare än andra att få grepp om, men det torra gör att det känns som om alla smakerna ändå lyckas samsas under paraplyet och jag gillar det, starkt.

Betyg ? - Bäst (-), med ett litet litet minus för det i längden lite enkla i smaken. Samtidigt är det som när jag drack Alesmiths Speedway Stout som också har en rätt lätt känsla i smakerna men som ändå är underbart len, mjuk och smakrikt komplex i en rätt enkel skepnad. Lite samma kände jag här och jag gillade hur smaker och dofter verkligen växelspelar och kommer och går.

---

Kvällens sista öl blev Mikkeller & Struises samarbetsöl Struise Elliot Brew. Vilken är öl nummer 2 i Rate Beers world edition series av öl de requestat fram. Ölen i sig är en DIPA på 150 IBU, liten kul miss är att det är samma design på etiketten som på de stora flaskorna då de inte ens ändrat från 75cl till 33 cl vilket var storleken på flaskan.


Mikkeller / Struise Struise Elliot Brew

Utseende: Rödorange vätska med vitt poröst skum.
Doft: Len doft med stor fruktig sötma, söt kotte och söta röda bär, lite kakdegig jäst. Doftar rätt ordentligt torrhumlat men utan att beskan lyser igenom för mycket. Annars är det sött som är ledordet i doften.
Smak: Medel till större munkänsla med bra fyllighet och rejäl sötma, kraft i smaken och liköriga bär. Som en ljus, söt barley wine tänker jag då beskan ligger välgömd och inte lika IPA-artigt påträngande. Den beskan som faktiskt finns växer på en och kryper fram mer och mer ut ur de liköriga bären. Är det slutligen lite jäst jag anar också.

Betyg? - Bättre, söt och speciella smaker. Mer söt än besk trots den höga IBU:n vilket är kul att se och vilket visar att hög IBU inte måste innebära beska bomber utan att det går att integrera på andra sätt. Trevlig och sippbar, kanske lite för sött i längden.



Well, det får sammanfatta gårdagen. Jag ser rätt stor potential på stället och kan man bara få till en aktuell öllista så är jag såld. Läget är bra, historiskt och sittplatserna känns mer intima här än på de andra ställena - även fast loungeområdet vid baren kanske är lite trångt. Men ge det ett besök när det öppnar upp officiellt på fredag, den 20'e, så!

Tre danskar, Black Nitro, Nelson Sauvin Pale Ale och Gourmetbryggeriets Barley Brew

Undras I all möjlig förvirring vart den amerikanska ölen tagit vägen så kan jag meddela att det kommer mer sånt. Dock var jag riktigt nyfiken på Amagers Black Nitro samt Det Lille Bryggeris Nelson Sauvin Pale Ale då jag både gillar black ipa's och nelson sauvinhumle - så kunde inte hålla mig längre än att jag kommit hem innan jag öppnade den ena, den andra fick dock vänta till Manchester United - Newcastle på kvällskvisten. Utöver dessa drack jag nyligen en barley wine style ale från danska Gourmetbryggeriet, som liksom Det Lille Bryggeri kommer ifrån Roskilde. Denna öl inhandlades i Oslo under den korta sejouren där.

Men innan ölen tas upp så vill jag ge en liten känga till Monks som ikväll har den, eller "de", första premiärvisningarna på sitt nya ställe i Gamla Stan. Förut var det 3 dagars visning där man kunde "boka in sig" på en av datumen. Nu har det tydligen varit så stort tryck att man har fått införa "sittningar" varpå många av de jag skulle gå med glatt har fått veta att de gott får vänta tills 9 på kvällen innan de kommer. Är detta pga antalet sittplatser i lokalen eller brandsäkerhet eller snikenhet? Jag vill kunna ha lite stående mat i en kvart och sedan koncentrera mig på ölen, utbudet och stämningen - inte behöva sitta likt en finlandsfärja där alla väntar på att få gå och sukta vid baren. Men vid 6 ikväll kan ni finna mig och uppenbarligen många andra där - håll utkik efter apan så.

---

Det Lille Bryggeri Nelson Sauvin Pale Ale
En öl som bryggts i Roskilde via Roskilde Öl som verkar göra öl under lite olika labels. Den här är iaf en apa med enbart Nelson Sauvin-humle som är en av mina favoriter med sin väldigt fräscha, fina smak och doft. Dessutom verkar de ha humlat ner den rätt rejält med flertalet givor och både hop-back- och torrhumling.

Utseende: Varm, grumlig persikofärg på vätskan, lite ljusgräddigt, smått poröst skum med fina skumkanter på glaset.
Doft: Aah, småkryddig doft med stora inslag av citrus och lite dov och inte för påträngande grape. Vissa inslag av koriander och gräs, men innan jag får lite saisonvibbar så slår fruktigheten in. Det är så fräscht, så rent men ändå så fruktigt och med en existerande beska.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla och okey kolsyra. Rätt så tunn kropp där smakerna kommer fram rätt fort i munnen. Det är kryddig humle, lite gräs och sedan nelson sauvin-grapesmaken som jag tycker skiljer sig mot den lite beskare och tyngre grapesmaken hos annan humle. Den här är nästan lite parfymerad med en viss syrlig efterklang som påminner om passionsfrukt. Det parfymerade och lite tvåliga är trevligt till en viss gräns och tillsammans med det som jag uppfattar som en rätt markant maltbas så kan det bli lite lageraktig stuk, särskilt då den är så pass lätt i sin kropp. IBU:n på 41,9 gör inte heller att den har någon större beska som tar över och väger upp för smakerna, men jag är nog glad för det då jag tycker det här är betydligt mycket drickvänligare – samt så är det inte en IPA utan en APA. Med 5,5% alkohol så kan man lätt ta sig 3-4 stycken en solig kväll tillsammans med lite asiatisk kycklingsallad eller en bit lätthalstrad tonfisk. Börjar slutligen tänka lite på Houblon Chouffes IPA Triple med mixen av triple och IPA, anar lite sånt här.

Betyg? – Bättre-, den tunna kroppen, lätta tvåliga, parfymerade kroppen till trots så är detta en apa med karaktär och oerhört goda tropiska frukter. Gillar man denna humlesort så kommer man även gilla efterbeskan som har en viss beska och som är fylld med lite passionsfrukt och parfymerad tvål. Bara doften får mig att smälta och jag får spontant en association till första gången jag doftade och drack Amarillo Spring med dess blommiga, fräscha och väldigt somriga känsla.

---

Amager Bryghus Black Nitro
En black IPA i samarbete med gästbryggaren Shaun E.Hil som annars brygger genom sitt bryggeri Hill Farmstead Inc (vars apa Edward rankas rätt högt inom typen).

Utseende: Gräddigt skum, lätt poröst med varierad storlek på bubblorna. Brun vätska.
Doft: Det doftar mörk humle precis som i exempelvis Juxtaposition och Southern Tiers Inituity. Detta gillar jag då det inte doftar mörkt och humle utan att det faktiskt doftar mörk humle. Jordigt, lite bränt, kanske hur lätt bränt citrus- och grapeskal kunde ha doftat, kanske är det lite nötigt på något vis? Det är hur som helst en väldigt trevlig doft.
Smak: Rätt stor fyllig munkänsla med bra kolsyra. Chokladdoppade humlekottar! Det är inte citrusartad humlesmak först utan hela kottar som känns doppade i choklad och sedan i korn av bränd malt. Det mörka tonar ner mycket av det beska och alltför grapesmakande och istället blir det en fylligare beska och smak av lite röda bär, aska och blypinne (tänk dig att slicka på en blystång som någon målat med humlekotteolja och att du ätit en chokladbit innan). Den har känslan av en stout med smaken från en jordig IPA med mer europeiska humlesorter med mer arom och jordig/ren karaktär. Jag råkar rapa till lite och plötsligt får jag pepparkaksvibbar.

Betyg? – Bättre-, jag gillar den, det gör jag. Men med både Iniquity och Juxtaposition, och med Dark Hops för den delen med så kände jag mer av en wow-känsla. Samtidigt är den här lite fylligare och stoutigare. Men jag tror det är i själva balansen som jag kanske skulle välja bort denna. Den är välsmakande och god med en riktigt fin doft, men vill jag ha 3-4 flaskor hemma? Mnjae – och för mig är det vad som sätter dit det lilla minuset. Det tog ett tag att sätta betyget på denna då jag vill bedöma den både utifrån typen och typreferenser samt som fristående öl. Men det är en bra öl det är det, och god.

---

Gourmetbryggeriet Barley Brew
En barley wine style ale jag köpte på mig i Oslo och som även den bryggts i Roskilde – rock n roll.

Utseende: Ljus, varmbrun vätska.
Doft: Direkt en småunderlig blandning av spritighet, lätt sötma men ändå med bra beska och tydlig doft av bär.
Smak: Medelstor munkänsla, bra kolsyra. Fylligt med ihoprörd mix av malthumle. Inte för söt, inte för besk (även trots att den uppvisar en väldigt trevlig efterbeska). Lite vinös i den mån de bäriga smakerna kommer fram.

Betyg? – Bra+, lite svårtolkad först, men sedan finner man de välgjorde balansgångarna i smak och doft och det blir rätt okey. Rätt intressant komplexitet i smaken, kanske mer så än bra. Trots den tycker jag den balanserar det hela väl och som ger lite av allt. Barley wine – nej, barley brew med bra humleinslag – ja.

Ölsläpp och lite druckna icke-amerikanare

Idag släpptes då Sierra Nevad Southern Hemisphere igen, en såndär öl som brukar ta slut snabbare än tiden det tar att skriva namnet fyra gånger. Jag har druckit den lite då och då och liksom övriga Harvests och special-IPA's så tycker jag att den är väldigt bra, men lite för stor flaska och ja, lite trist i längden och måste drickas färsk. Så med andra ord överlät jag möjligheten att få några till andra. Istället blev det tre flaskor BrewDog Abstrakt 02 samt en vardera av Amagers Black Nitro och Det Lille Bryggeris Nelson Sauvin Pale Ale. Som jag skrev igår så är jag väldigt nyfiken på den senare av de två. Blivit temporärt humletrött varpå den "vanliga" Nitron fick stå kvar, mörk IPA känns som en ny spännande genre som det kommer mer och mer inom och således får Amager ytterligare en chans att imponera på mig.

---

Imorgon är det första premiärvisningen av Monks Porterhouse, någon mer som ska dit då?

---

På tal om den Sierra Nevadas SH så har jag för mig att jag inte har nämnt att jag blev mer imponerad av den efter att ha smakat den på fat på Sorbon (Betyg: Bättre). Trots det får den alltså stå.

---

I fredags när jag var på The Queens Head så blev det att prova på lite real ale i brittisk tappning i form av Fullers Summer Ale. Det gör jag nog inte om, dels tycker jag att casks eller real ale får lite konstiga smaker, eller kanske renare smaker - utan kolsyran, samt så var den rätt trist. Dofter av frukter och urinoartvål, dock med bra beska. Smaken hade även den samma ton av urinoartvål - förutom lite blommighet och vitt vins-vinös känsla. Visst, den var läskande och helt okey, men jag kunde inte komma över den tvåliga, lite citrusaktiga smaken och doften. Så betyget? - OK, kanske bättre för de redan brittfrälsta, men för mig var det inte lika kul

---

Sedan har det druckit polskt igen. Polsk klosteröl om man ska vara mer noga. Det är ett munkkloster utanför Krakow som säljer egenproducerad öl och som jag hittade i Warszawa.

Benedicite J.G Piwo Prowincjala

Utseende: Mörk vätska, ändå rätt lätt. Fluffigt cremefärgat skum.
Doft: Under vissa småmörka dofter återfinns den där polska sötman. Doftar som en mörkare polsk bocköl fast med lite choklad och eventuellt kaffe i.
Smak: Lättare, ok. Småklen smak som inte smakar något direkt. Smakar mest ”mörk öl” med lite rostat i, vilket sitter kvar på tungan och i munnen. Men annars händer inte så mycket. De överdoserar allt med karamellmalt, socker och olika extrakt. Jag tror framförallt att det är något extrakt som används som ger de bismaker jag stör mig på.

Betyg? – Ok-, den är väl bra för att vara en mörk polsk öl och jag tror många som gillar brittiska mörkare ales eller stouts skulle gilla den med det lite torra, småbittra och ändå söta. Smakar lite som en mörk Newcastle Brown Ale. Trots det är det ingenting för mig och troligen inte heller för någon som gillar "bättre" öl.

Dugges åker öltåg till vasagatan

Okey, det blir nog ingen utförligare genomgång av Queens Head. Däremot blir det lite kort om Bishops arms som jag besökte på Vasagatan i fredags, vilket faktiskt var första gången på just det stället. Många andra BA's kan vara lite opersonliga, smått ihoptryckta och ha lite för höga priser och halvdant utbud. Här tyckte jag det var lite bättre på och av allt. Förutom den Samuel Adams Hallertau Imperial Pilsner jag nämnde i gårdagens inlägg så tog jag även och testade Dugges för Bishops Arms på Vasagatan specialbrygda öl - Dugges Rail Ail. En riktigt bra och fruktig ESB med bra dos fruktighet där man verkligen kände av Nelson Sauvin-humlen samt det blommiga från den dos Simcoe de slängt med. Vilket gör att det blir trevligt med Nelson Sauvin Pale Ale som kommer imorgon, en klart underskattad humle som borde användas mer.


Dugges Rail Ale (fat)

Utseende: Mörkorange, kräm skum

Doft: Extrem, oerhörd, underbar doft med massa klementiner, satsumas o mandariner! Lättare mun med ok kolsyra.

Smak: Smaken är i bitterstuk med dito beska men riktigt bra frukt. Ljus o läskande! Massa ljusa citrusfrukter o lätt torr bitterhet som växer precis lagom. Någon "humlebismak" med lite plastigt gräs, typ fruktig tjeckisk humle.

Betyg? - Bättre, läskande och oerhört smakrik bitter. Riktigt fina i rena smaker i en lätt form. En fruktig och läskande bitter som håller rätt bra i längden och känns sådär rent göteborgskt som de flesta av Dugges öl. Riktigt välgjord och jag hoppas att den kommer till fler ställen.

So, we meet again - Samuel Adams Hallertau Imperial Pilsner

För sisådär 3-4 år sen började mitt ölintresse, innan dess var det mestadels drinkar på krog och hemma som gällde. Men den sommaren där för några år sedan fixade jag min första ölprovning med allehanda införskaffade godsaker (som ett par flaskor Nogne O Dark Horizon som okristet dracks lite för fort och fel). Med var även vad som kom att bli ett sådant där ölminne man har kvar och aldrig riktigt kommer att återuppleva - i samma skepnad åtminstone. Utöver allt det goda dracks Samuel Adams Hallertau Imperial Pilsner. Det blev startskortet för mig och här sitter jag nu idag efter att igår ha druckit den igen på Bishops Arms på vasagatan i Stockholm. Trodde knappt mina ögon då jag såg den, men trevligt var det och den och mina pengar bytte ägare. Nu är jag lite osäker på det, men jag har hört något om att den inte görs "varje år" varpå jag undrar lite över åldern på denna, dock verkade de ha en del. Men men.


Innan besöket på Bishops var vi bland annat på bio (The Expandables är action i kvadrat och koncentrerad testosteron) och innan det på The Queens Head. Väl där var maten god, hyffsade priser men ölutbudet var som en vanlig pub fast lite pimpat - troligen mer okey för de som gillar de någorlunda vanliga brittiska ale'n. Men lite mer om det imorgon.

Samuel Adams Hallertau Imperial Pilsner

Utseende: Lätt grumlig mörkorange vätska. Rejält med skum i glas, kanter och lite överallt.

Doft: Oerhört fin, kraftig doft av apelsin och gammal humle som har utvecklats till bär och desserter i barley wine-aktig stil. Det finns även en hel del bitiga kryddor och lite citrus samt gräsartad beska. På slitet mest apelsinliknande doft samt mandelmassa.

Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. En elegant lite likörliknande smak men ändå rätt fräscht fruktig. Mer smörig än oljig humlesmak vilken inte känns trist utan mer välutvecklad. Inte heller är den särskilt spritig utan mer trevligt alkoholsmakande. Sommarängsgräs med bett mot slutet.

Betyg? - Bättre+, växer rejält med en oerhörd beska likt en rejäl IPA men med en helt annan humlestruktur med mer gräsiga, torra smaker mer än fruktiga. Som en ljus, rejält stallhumlad barley wine. Jag kanske inte skulle dricka ett par, men smaken är verkligen kraftig och väldigt trevlig även fast jag kan tro att den är lite för gräs, citrus och krydd-IPA'ig för många i en mix som inte känns fräsch. Men jag föll igen för den.

Rogue Shakespear Oatmeal Stout

En flaska jag plockade på mig när jag var i Oslo för några veckor sen. En oatmeal stout som även har en släng humle tillsatt. Det där med att humla mörk öl kan ju gå lite hursomhelst beroende på hur humlen tränger igenom de andra smakerna, i det här fallet är jag dock inte så orolig - men man vet ju aldrig. Den är i all fall på 6% och rankas tydligen som en av de bättre stoutsen all in all, fast tittar man på den listan så är det flertalet som ligger med där i topp som jag personligen skulle placera annorlunda. Jag har tänkt på det ibland just gällande konkret betygssättning utav öl att det är vissa parametrar som spelar in mer än andra. Du kan ha en riktigt god öl, men är den obalanserad eller har något som gör att man gång på gång tänker på hur mycket man önskar att den bismaken, bikänslan i munnen eller något annat inte fanns - ja, då är den inte helt hundraprocentig. Samtidigt kan en öl som trots att den är lite tunn, men som ändå uppvisar ett bra smakregister och har fyllighet och inget som stör än vara rätt bra. Frågan är då vilken av de två man ska föredra mer än den andra. Troligen är bismaker något som är rätt individuellt medan en småtunn öl är något de flesta skulle anmärka på. Det tror jag är anledningen till att öl man gillar starkt men samtidigt tycker är smått obalanserade kan få högre betyg och bättre omdömen än öl som i sig är trevligare och säkert skulle falla "icke-ölnördar" i smaken bättre.

Men nog om det dravlet, öl var det.


Rogue Shakespear Oatmeal Stout

Utseende: Mörkbrun, varm, krämig vätska med ett ljusbrunt och fint mjällt skum.

Doft: Först är det rätt bittert och torrt med kaffe och choklad. Men så kommer det en grötig och lite gräddig (det där jag kallar för laktosigt men som troligen är malt) fyllighet.

Smak: Lättare medelstor munkänsla med bra kolsyra. Väldigt fyllig för att vara så tunn, den är mycket tunnare än förväntat. Men likväl har den en bra, trevlig smak av malt och gröt. Trots 68 IBU så är det inget större störelsemoment som kommer i smakväg från humlen, snarare är det som hjälp för att skapa mer finesser i eftersmaken som annars hade varit lite klen – dock finns det lite jordig citrus. Jag blir inte imponerad men ändå nöjd av helheten i smaken, det framträder smaker först lite senare i munnen som har en torrare chokladkaraktär som inte är bitter, fyllig eller egentligen smakrik. Den är mest torr och finns där. Havresmaken tycker jag också framträder mer och mer på tungan efter att den fått luftas lite och smälta alla intryck, då framträder också någonting lite mineraligt ur det klena i smaken.

Betyg? – Bra. För att vara så tunn, nästan klen, så är den ändå väldigt fyllig. Den är dessutom beskonad från alltför obalanserad gräddig, torr, besk, fyllig etc smak utan humlingen sköter sitt vilket gör att jag inte uppfattar slutet i smaken som trist och platt. Sen kanske den inte var en sådan smakexplosion som man kunde ha trott, jag själv hade inga större förväntningar men tyckte ändå att den har något speciellt. Troligen faller den långt ifrån alla i smaken just för att den är lätt, mineralig och småtorr mer än fyllig, smakrik och så. Vissa kommer och har säkerligen kallat den för trist och smaklös och jag förstår dem, samtidigt finns det en hel radda andra stouts som har mer konkreta saker jag kan ha svårare för och det gör att denna ändå har ”lyckats” med något.


Framöver så vankas det ett besök på relativt nyöppnade Queen's Head i stockholm ikväll, har läst mer småbesvikna röster än positiva - men då främst kring deras så kallade ölutbud. Men vi får väl se ikväll så.

Augustinyheterna, Nils Oscar Harvest, Harviestoun Number of the Beast och North Coast Old Stock

Till slut har jag äntligen provat mig igenom augustinyheterna och jag vet inte om jag ska vara nöjd eller småbesviken. Sierra Nevada Bigfoot drack jag först igår och jag kommer nog bära tillbaka ett gäng ur den låda utav dem jag har köpt. Den är inte dålig, långt ifrån - men jag undrar om jag inte gillade förra årets brygd lite mer. Stor fin beska, lite spritig touch och en sötma som sitter kvar på läpparna, men saknar något litet. De andra då? Såhär i efterhand så ser jag fram lite emot den försenade ankomsten av Coopers Vintage Ale som jag har gillat de gånger jag druckit den. Harviestouns brygd var lite skämtsamt medan Nils Oscar Harvest var både överaskande bra men lite tunn i längden. Old Stock var bra men lite snäll.

---

Harviestoun Number of The Beast
Metal Edition, 6,66%, mer 6’or och mer 6’or.. men sämre betyg. Vad tycker jag?

Utseende: lite urvattnat grågult.
Doft: Välhumlad lager, delvis i stil med St.Eriks sommarlager och kanske även pilsnern. Vissa spår i doften av gräs, kanske hö. Citrus och citrusbeska.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla och okey kolsyra. Smaken fylls först av lite humle som nästan direkt löses upp och lämnar lite citrus och grästoner kvar. Däremot känns det som om det är något kvar i smaken som sitter kvar och, nej, det är inte gott. Det smakar, men inget särskilt. Hade de marknadsfört den som en sommarlager med normal alkoholhalt, lägre pris och ingen kaxighet hade jag säkert gillat den. Nu vet jag inte riktigt – jag vill inte såga den lika mycket som Daniel på Schnille och Schmak men samtidigt blir den bara tristare och tristare.

Betyg? – OK-, Det började rätt okey men övergick snabbt till något menlöst och rätt så smaklöst, trots en bra smak i början.

---

Nils Oscar Harvest
En svensk sommaröl såhär på sommarens sista veckor. Lite brittiskt humle, lite amerikansk.

Utseende: Väldigt fint utseende med ett mörkt orangegyllenrött sken i vätskan och ett smått poröst lite krämfärgat skum.
Doft: Mycket trevlig med en distinkt men ändå artig amarillokaraktär som samsas med lite mer brittiskt karamelliga humlearomer. Väldigt färskt och väldigt trevligt. Det lite stalligt grape’iga från amarillon och beskan och det där lite citrusartigt kolaliknande jag tycker att East Kent Golding kan ha, men i en mix som faktiskt känns väldigt samflätad.
Smak: Medelstor munkänsla och bra kolsyra. Oj, detta var mer än förväntat. Om Oppigårds Amarillo redan är smått legendarisk på grund av sin fina, nej – underbara Amarillo så är detta ett väldigt, väldigt bra komplement om man vill ha något lite ale’igare fast med samma stuk. Det är en viss kottig beska som växer in och sedan växer fram genom en trevlig amarillosmak med stall, grape och blommor. Sedan sker något och man minns att detta inte är Oppigårds Amarillo utan en ale från Nils Oscar och vipps så är de mer traditionella ale-nyanserna framme med lite bitterhet, karamellkola och lite tunt slut på allt.

Betyg? – Bra+, det är väldigt mycket jag först tyckte fanns i denna ale som hade kunnat ge den ett högre betyg. Dels har den en amarillohumle som jag, trots min kärlek till Amarillo Spring, inte har druckit sedan jag först provade något med Amarillo i (tror det var Ölands gårdsbryggeri (namn?)). Men det sker saker på vägen och de brittiska ale-elementen kommer in och tar över lite, men på ett bra sätt och gör att den får lite djup i sina uttryck. Men sista dropparna är lite tråkiga, de är lite bitter ale-aktiga och på så sätt gör den det den ska göra väldigt väl, men jag tycker ändå att den kunde gjort något – vad vet jag inte – annorlunda.

---

North Coast Brewing Old Stock 2010

Utseende: Fin mörkt brunröd vätska
Doft: Karamell, russin, lite mörk frukt, socker, ”natur” (blandning av jord och träd). Brandy?
Smak: Medelstor munkänsla med en lite lättare fyllighet. En söt smak med likörlagrade bär och alkohol (är ändå nästan 12%) börjar. Sedan kommer lite mandellikör, maltsötma och eventuellt lite brittisk beska. Alkoholen är kanske lite för närvarande om man är sådan att man föredrar en mer nedtonat alkoholnärvaro i smaken, däremot stör jag mig inte mer än att det lätt söta gör sig bra med det (i min smak). Kanske lite för tunn och lite för halvsöt för att klara av att bära all smak och alkohol. Tar man Bötet Barley Wine så var den sötare, Bigfoot beskare och enbart typ Brooklyn Monster Ale som var i samma ”viktklass”. Denna är med andra ord lite mittemellan flera referenspunkter för saker jag gillar i en barley wine (edit. om man nu ska kategorisera den som en sådan eller en old ale - sett lite olika där).

Betyg? – Bra, när jag drack denna i fjol så har jag för mig att jag gillade dess kraftiga smak (?). Vart denna smak är nu eller om det bara är min medvetenhet som har ändrats vet jag inte. Men den känns väldigt bra, men väldigt ofärdig. Vissa smaker är i mellanetapper mot att bli antingen mer nedtonade eller kanske mer framträdande. Men såsom den är nu så är den väldigt trevlig med lite av allt. Men jag personligen föredrar, vilket ”vana läsare” kanske har märkt, större kontraster. I dagsläget är denna en bra och god öl att dricka igen när man bara vill ha en lättare barley wine, old ale eller xxx strong ale utan vare sig markant beska, kraft i smak eller doft utan att för den sakens skull bli lämnad med en tunn och menlös dryck. Men med lite tid kan vissa element nog mattas av och den bli mer dessertvinsaktig?