Tack för Alesmith Speedway Stout

Inte bara skrev jag om en handfull mindre bra, i mitt tycke, öl igår utan på kvällen dracks ytterligare ett par som borde gå under den kategorin. För första gången provade jag Adnams The Bitter, en brittisk bitter jag tyckte var rätt bra men lite för likgiltig i längden och där inget litet extra drog tag i en (Betyg: OK+). Sedan drack jag även Erdingers Dunkel som jag tyckte var krämig och lite gräddigt laktossmakande med en skvätt balsamvinäger, mnjae, rätt god även fast jag inte kunde bestämma mig vad jag egentligen tyckte (Betyg: Ok+).


Så idag har jag lovat botgöring. Här kommer den i form av,
Alesmiths Speedway Stout


Utseende: Mörkt brunsvart vätska.
Doft: Mjukt kaffe i en lättare mixtur som är underbart mjuk. Lite vaniljig sötma till trots så är den torr och bra. Inte heller så bitig för att vara 12%.
Smak: Mjuk och rätt tunn innan smakerna väller fram ur den halvtorra och smakrika brygden. Len, mjuk, söt, tunn – allt på en gång. Hur kan det vara så tunt men ändå så kraftigt och bra? Allt är perfekt i smakväg och balansen är ultimat. Väldigt "mjukt" enligt vad jag antecknat, men det är samtidigt ett ord som sammanfattar lite av det lena, trevliga och välkomnande i smak och doft. Pangdryck är det.

Betyg? – Bäst. Ja, ibland känns ord överdriva, det här är nog en öl där de som provat den vet hur den var. Jag vill ha en igen dock för att leta mer smaker, men känslan den gav mig i munnen var så stilla och lugn att man direkt drog ned på tempot i hjärnan och bara njöt. Detta är också vad andra som druckit den verkar tycka - den är njutningsfull. För läser man rent smakmässigt vad som hittas i den bland olika personer så är det rätt enkla dofter och smaker som bara fått extra bra smak och doft men som gör under i munnen. Detta är verkligen en öl att njuta av, njuta sig igenom, prata under, efter, om. En sällskapsöl för finsmakare.