Ölbloggarstafett - Amerikanska influensers spridning

Ölbloggarstafetten rullar vidare och valet har fallit på mig. Jag fick uppgiften från Peter på Fat & Flaska att rota lite i varför amerikansk öl har blivit så stort och varför influenserna därifrån är så breda i ölkulturen idag. När började det? Varför just amerikansk humle och inte brittisk? Det är många möjliga vinklar och många olika faktorer som bör spela in här varpå jag tänkte skriva lite om amerikansk ölhistoria för att sedan presentera lite teorier om vad som skiljer ”dem” från ”oss”.


Den komprimerade amerikanska ölhistorien
En excellent källa för information om detta ämne är EHA's hemsida samt Beer Advocates historiebeskrivning.

• I skiftet mellan 1500- och 1600-talet så hade engelsmännen hittat över den stora dammen och både hunnit med att börja brygga majsale samt skeppa över de första tunnorna med öl från England. De närmsta 30 åren så föds både det första amerikanska bryggeriet och de första mindre krogarna – självfallet tack vare kolonisatörerna från ”öst”. Kring hundra år senare så försöker sig britterna på att skeppa över porter, vilket dock inte genast får något större gehör.

• Intressant årtal är dock 1810 då befolkningen låg på 7 miljoner och staterna totalt kunde uppvisa 132 bryggerier. Redan här var de väldigt effektiva per capita på att skapa öl – något som dock troligen får förklaras med att majoriteten av ölen gick till skeppare då många av bryggerierna låg längs kusterna – samt att den totala ytan som skulle täckas var och är lika stor som större delen av Europa.

• I mitten av århundradet kom de första alkoholförbuden, men trots det så hade man på endast 40 år gått från 132 till 431 bryggerier samt mer än tvådubblat befolkningen. Nästa intressanta hopp är det från 1850 till 1860 då antalet bryggerier fördubblas till 1269 stycken – vilket inte sker i paritet med befolkningsmängden som ”bara” hade ökat med 10 miljoner. Ännu en intressant iakttagelse här är att majoriteten av den öl som bryggdes fanns i New York och Pennsylvania (85% av totala mängden) – något som visar en bra siffra på att ett bryggeri inte nödvändigtvis är likgiltigt med någon större produktion/försäljning.

• Sedan så sker dock flera omvälvande saker inom den amerikanska ölkulturen – förbudsperioden får full effekt vilket gör att de över 4000 bryggerier som fanns i mitten av 1800-talet av naturliga skäl läggs ned. Detta fortsätter att sjunka och är hundra år senare nere på endast runt 300 stycken.

• De sista stora årtalen att lägga märke till är 1978 då hembryggning blev lagligt samt ”idag” då landet har 1599 stycken bryggerier och brewpubs. I slutet av 90-talet ökade man också omsättningen på antalet tunnor med 0.6 miljoner vilket är en rätt så hög summa.

Vad säger då alla dessa årtal och lite onödiga siffror oss? Jo, att ölkulturen har funnits nästan lika länge som landet tack vare kolonisatörerna – men detta är ju ingen ny kunskap, alla länder har någon form av dryckestradition.
Dock tror jag att de uppgångar och fall som skett i fråga om antalet bryggerier har gjort att ölkulturen i sig har frodats i fråga om olika öltyper, ingredienser, humletyper, maltsorter etc etc – någon form av marknadens egen darwinism vilket både rensade ut sämre och svagare bryggerier och stärkte de som kämpade sig kvar. Detta är något som känns genomgående i allt kring USA – kampen och viljan att prova nya vägar och saker för att överleva. I Sverige och Europa är vi fortfarande lite bortskämda med vårt ”lagom”. Vi har med andra ord inte haft samma ”push” att behöva utvecklas utan ifall det sker så är det på egna initiativ. Vi gjorde länge den öl marknaden efterfrågade mer än gjorde den öl vi ville göra, för till skillnad mot i USA så var det svårare att få den såld.

Samtidigt måste man komma ihåg att det är liknande i USA, ser vi bara på siffrorna över producerad mängd öl så är mikrobryggerierna en minimal del (runt 10%) Detta då efterförbudstiden hade effekten att industrin fick förlita sig mer på de större amerikanska bryggerierna, som var de som var starkast, vilket gjorde att deras marknadsandelar ökade från 19 till 75%. Detta kan ses i förhållande till procenten som utgörs av mikrobryggerier – vilket pendlar runt 5-7% (med övriga dryga 20% av ”övriga storbryggerier”)..

2009 Craft Beer Industry Production Volume
Regional craft breweries 7,053,996 bbl
Contract brewing companies 365,132 bbl
Microbreweries 989,644 bbl
Brewpubs 706,863 bbl
Källa: Brewers Association


Traditioners inverkan

Men nog med siffror och årtal. Vad anser jag är kopplingen mellan USA’s historia och varför de idag är så populära som ölbryggarnation och varför andra länder följer i deras spår? Jo följande - traditioner

• De personer jag har pratat med inför detta inlägg, vänner, ölfantaster och krogägare har påpekat det här med tradition. Vi i Europa har en tradition av viss sorts öl och när det plötsligt börjar ske något på andra sidan jorden så är det rätt intressant och spännande. Många har helt enkelt tröttnat på att dricka samma svenska pisslager, trista brittiska ale eller i längden enspåriga tyska veteöl etc. Man har druckit det och nu vill man dricka något nytt. Detta kanske dock är mer sant för ”vanare” öldrickare medan det bland ungdomar snarare kanske är mer hippt att dricka amerikansk öl än brittisk – samt så tror jag att brittisk ale blir lite trist i längden på ett annat sätt än amerikanska ditos. Det amerikanska pushas också mycket hårdare – både hos krogpersonalen och bland inköpare. Jag kommer ihåg förra sommaren när jag var på Stureplan i Stockholm och såg reklam för Flying Dog’s öl. Detta hör onekligen ihop med lättillgängligheten på ölen. Det har inte hänt att jag sett något från något mindre svenskt bryggeri på sådana krogar. Tillgängligheten till öl gör att man lätt generaliserar öl i stil med att belgisk öl är lite enformig, brittisk lite enformig och så vidare då man bara finner "samma" öl hela tiden. Vilket det känns som om det beror mer på tillgängligheten till ölen än till landets bryggeriers utbud – något som flera svenska bryggerier, Mikkeller, BrewDog m.fl bevisar genom att göra vad de vill för öl och inte vara så traditionstyngda. I takt med att de amerikanska ölen bidrar med nyskapande och nytänkande om vad öl är, vilka ölkategorier finns det – kan vi tänja på dem? Se bara på Juxtaposition (som var 1/3 brittisk), men även de andra ölen i Stones collaborationserie samt hur Dogfish Head har en egen arkeolog de samarbetar med för att finna nya recept på nya brygder.

• Genom att amerikanska bryggerier hela tiden har stått i underläge och haft upp- och nedgångar så har brygderna stärkts brygder och varumärken. Jag tycker det är få bryggerier som producerar genomgående undermålig öl i USA (exklusive de större lagercentrerade bryggerierna). Se bara på många av de ”husöl” som Sierra Nevada, Samuel Adams, Left Hand etc pumpar iväg – de är alla väldigt stabila. Självfallet är detta en extrem generalisering, men jag tror ändå att det är något i deras arv som gjort att de kämpar än hårdare – vilket leder till bättre öl för oss på marknaden. Dessa öl är också varierade, samtliga bryggerier försöker erbjuda flertalet ölstilar och inte snåla med det – ”hellre en usel veteöl än ingen veteöl” verkar det ju ibland som. I Europa har vi länge varit fega med detta, det har varit lager, ale, porter, stout och kanske någon veteöl eller saison. Men mycket vildare än så har det inte varit. Samtidigt har vi i Norden fått kämpa med försäljningsmonopol vilket också gör det svårare för småbryggerierna att få en kundkrets vilket gör att krogar också velat lite med att ta in deras öl – vilket sluter det onda kretsloppet. Nu när det börjar släppa och systembolaget tar in mer från Dugges, Oppigård och vi ser öl som Mohawk- och St:Erikserien så blir det även en marknad för de ölen på krogarna.
  

• I framtiden tror jag detta kommer fortsätta varpå dessa småbryggerier kommer växa än mer och då också kunna ha råd att våga mer och släppa ut öl som bryter lite mot normer och förväntningar. Vi har mycket att tacka amerikanska mikrobryggerier för och jag tror att genom deras framfart så förändras mycket av synen på öl vilket Europeiska bryggerier kan tjäna på då de inte måste göra rätt snäv öl för att få den såld utan att kunna växa sig större och fullt ut kunna göra exakt vad de vill för öl. Det gäller sedan bara att någon vågar ta första steget.
  

Så min slutsats blir nog att det är traditioner som spelar in. I USA så är det traditionen av att kämpa, slita och våga satsa på det man tror på och vill, vilket gjort att procenten hembryggare som satsat större troligen är större där än i Europa. När ölen väl kommit över Atlanten så är det till före detta traditionsbundna öldrickare som antingen bara vill åt ”något häftigt från USA” eller som vill åt mer än det som finns här hemma. Detta har nu fått andra bryggerier runtom i världen att våga mer – för att ha tänkt om och ha visioner och drömmar har de nog redan. Folk vill faktiskt dricka bra öl, inte bara på finare krogar - men det gäller att först leda dem in på lite "lättare" öltyper och sedan öppna upp dem för fler. Många som druckit just något från Flying Dog har sedan lagt namn och logotyp på minnet och kommer senare beställa en öl från samma bryggeri igen, fast kanske något annat - och vipps så har de provat två öltyper de aldrig gjort tidigare och börjar kanske steget ifrån tråkiga lager till bättre öl. Detta är dock en synpunkt jag ibland får skit för - "vadå lättare öltyper...?". Men detta exempel med Flying Dog är ett jag bevittnat själv ute på krogen och har det därför som mall. Att det var just ett amerikanskt bryggeri som låg bakom det är för mig inte alltför förvånande...

Peter fick kanske inte hela sin fråga utredd här och det förklarar jag med att jag hade några ”gäster” från större amerikanska bryggerier som skulle få ge uttryck för vad de tror om frågan – tyvärr är det semesterdags där borta med men jag har blivit lovad ett svar inom kort – varpå del 2 av detta inlägg som tar upp mer konkret vilka skillnader på ölen och vägen till att "växa" som finns - utifrån ett amerikanskt perspektiv - har blivit försenat och kommer bli en fristående del lite längre fram.


Pinnen överlämnas
Nästa person att få stafettpinnen är Johan från den trevliga bloggen Portersteken. Du bor i den trevliga staden Falun som via Oppigårds Bryggeri fick mig att tänka på hur svenska mikrobryggerier har det. Säger man svenskt mikrobryggeri så är det namn som Jämtlands, Dugges, Oppigård och sådana som dyker upp och deras utveckling följer man ju rätt väl – men hur går det för de lite mindre mikrobryggerierna? Känner de också av det ökade intresset för svensk öl eller är de helt utlämnade? Jag skulle därför vilja veta lite mer om hur det går för de mindre svenska mikrobryggerierna. I sedvanlig tradition så får du cirkus en vecka på dig, vilket innebär en deadline den 9’e augusti. Funkar det?


Slutligen, en bonusvideo: