Sierra Nevada Tumbler och Haandbryggeriet och De Molen Menno och Jens

För typ någon vecka sen på Sorbon fick jag tippset om att testa Sierra Nevadas Tumbler Autumn Brown Ale 2010, långt namn för en öl som verkar vara en höstinspirerad och lite maltigare brown ale - jämfört med den vanliga (som är väldigt god). Då jag aldrig hade sett den innan så blev det självklart ett litet prov. Vrider vi sedan fram tiden någon veckan, typ till i lördags så blev det andra öl. För en humlefantast så är det ibland svårt att dricka öl utan markant humlekaraktär, helst ska IBU:n vara hög, humlesorterna amerikanska och smakerna fräscha. Men icke! Istället blev det här en öl helt utan humle (även fast det står med på innehållsförteckningen..). De Molen och Haandbryggeriet har bryggt en traditional ale i typisk Haandbryggeriet-stil med deras vildjäst och en skopa av diverse kryddor och örter istället för humle. En traditional ale i typisk Haandbryggeriet stil. Annars är det korn, råg och vete som står för malten. Lät väldigt spännande så självklart öppnades den rätt snabbt sedan hemkomsten till mitt lilla förråd.

Sierra Nevada Tumbler Autumn Brown Ale 2010

Utseende: Rödbrungyllene färg på vätskan med litet gräddigt fint skum.
Doft: Mycket malt i doften precis som man kunde ana. Lite träigare doft än den vanliga brown ale’en. Rätt gräddig, sirapsdoftande och ”toastad”.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. En söt och lite syrlig smak med lite rökig ton. Finkomplexa smaker av lätt rostad malt och söta smaker av choklad och lite kaffe.

Betyg? – Bra+, fyllig och len i munnen. Gräddig brown ale med mjuka och rostade smaker. Väldigt snäll och trevlig.




Haandbryggeriet / De Molen Menno & Jens

Utseende: Grumlig lite mörk rödbrunorange vätska med litet cremefärgat skum som dör ned till lite rester vid kanterna. Ser lite ”mousserande” ut med bubblor som kommer underifrån.
Doft: Helt utan beska, lite tuggummisött, aningar av belgiskt mörkt socker och sedan stor blandning av kryddor och örter. En blandning av söt peppar och kanelblandning.
Smak: Lättare munkänsla med okey och mousserande kolsyra. Rätt sötsyrlig smak, som en blandning av en syrlig traditional ale som man blandat med en belgisk dark strong ale. Något karamelliknande vilar över smaken. Rätt ovanligt slut på smaken som bara dör av i brist på någon beska alls. Lite rökta kryddor som ger lite rökiga toner som även återfinns i det maltiga. I valet av kryddor kanske de borde haft någon som bröt av mot det söta

Betyg? – Bra, speciell brygd som går i de båda bryggarnas fotspår med att våga skapa nya saker och experimentera. Här märker man rätt tydligt av vad humlen gör i en öl och vad beskan ändå betyder. Även fast denna är trevlig och bra så finns det inte riktigt något som väger upp sötman som därför uttrycker mer smak än den kanske hade gjort annars. Det smårökiga och sockriga är däremot rätt trevligt tillsammans.

De Molen Amerikaans - Lite amerikanskt blir det ändå

 Efter all belgisk och holländsk öl på sistone så bröt jag ju av igår med lite amerikanskt igen. Men idag blir det någon mix av holländskt och amerikanskt då det blir De Molen's välhumlade bitter Amerikaans. En Amarillohumlad bitter på den väldigt riskabla, men fördelsaktiga procenthalten 4,5%. Med riskabel menar jag att vissa öl på de alkoholnivåerna inte kommer upp i samma kraft i smaken som de som är någon procent högre, bara att tänka i viner så finns samma diskussion. Huvudpoängen är däremot att alla öl/viner har sina för- och nackdelar och jag tycker att man ska undvika generaliseringar i såna frågor. Detta blir min 15'e De Molen-öl vilket känns lite förvånande då det innan var ett bryggeri man sällan kunde få tag på, jämfört också med de 18 olika öl från Sierra Nevada jag har provat. Fan, måste bli ordning på mig - mer amerikanskt! Fy! Får bli i helgen på mässan..

De Molen Amerikaans

Utseende: Lätt grumligt mörkare orangefärgad vätska med lite cremefärgat skum, rätt poröst med små till medelstora bubblor.
Doft: Ordentlig doft av amarillo. Grape, tropik och fantastiskt fräscht och såhär långt ligger den jämbördes med Oppigårds Amarillo. Här är det lite tvåligare medan Oppigårds var lite kottigare. Just det tvåligt humliga är vad som är i centrum.
Smak: Medel till större munkänsla med bra kolsyra. Här kom då skillnaden. Här är det mandelmasseliknande sötma, och även smak, som blandas med den rätt lätta kroppen med större smaker än vad jag är van vid hos bitters. Jämför man med De Molen’s Engels så var den mer stiltypisk medan den här har bättre och mer markant humlesmak. De låga alkoholprocenten gör att det här är en magnifik öl om man vill ha något lättdrucket. Det är stora bubblor och bra beska och inga konstigheter någonstans. På något sätt är det här precis lagom för en sådan här öl.

Betyg? – Bäst-, väldigt torr och utan större sötma (något t.ex. Oppigårds Amarillo har mer utav). Det är bittert, amarillosmakande tvåligt och verkligen bra för att vara så lågprocentigt! Enda nackdelen om man vill vara kritisk är storleken på flaskan. En 75'a är förvisso inga problem då den är såhär god, lättdrucken och med en vettig alkoholhalt - men likväl är det inget man öppnar en tisdagkväll (vilket var vad jag gjorde... men så delade jag halva flaskan med 3 andra så). De Molen får mycket skit för sina humleäventyr, men medan deras mörka öl är genomgående oerhört bra så är deras IPA's lite varierande men likväl är minst 50% riktigt bra de med.

Två raketporters, Founders Porter och Great Lakes Edmund Fitzgerald

Såhär i väntans tider inför helgens start av SBWF så blir det att klura på vad som ska drickas, vart det ska drickas och hur. Det blir faktiskt min första mässa vilket känns väldigt roligt, missade den i fjol och för två år sedan av anledning att ingen kunde eller ville följa med. Men i år bär det av och troligen blir det besök på lördag och kanske någon dag i nästa helg. Dilemmat nu står mellan att prova trevliga småsvenskar vilka måste gynnas samtidigt som det alltid är oerhört intressant att se hur den svenska "ölbryggarvärlden" ligger just nu, vilka trender finns, vilka öl funkar. Samtidigt vill jag prova amerikansk öl, i stora mängder. Så det blir att fnurla vidare ett par dagar.

I helgen var jag på Sorbon och bara någon dag innan det på Monks varpå jag provade två av de porters som anses ligga i yttersta toppen bland porters. Trevlig och väldigt gott att "behöva" prova dessa. Extra skönt var det att få dricka lite nytt och gott från americkat då det har varit väldigt, väldigt mycket belgare på sistone. Att också få dricka lite mer av Founders mörka öl var ännu ett stort plus. Founders gör överlag oerhört bra öl och hela listan på deras mörka öl borde finnas på var mans öl-önskelista.

Founders Porter
Världens näst bästa porter?

Utseende: Svartbrun vätska med litet brunt skum.
Doft: Centrerad doft kring kaffe, lite laktos och mer kaffe. Finns spår av fruktighet och choklad. Perfekt balanserat och för de 6,5%’en så smälter de ihop kalasbra.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Fyllig men ändå torr smak där kaffen uttrycker sig oerhört fint. Tack vare lite beska så tas de ”låga smakerna” upp bättre och gör att den får ett djup i smakerna. Chokladsmaken finns där även i smaken och som vanligt med Founders så är det hela väldigt välbalanserat och fint gjort.

Betyg? – Bättre+, helt perfekt porter! Fyllig, kraftig och perfekt som Founders mörka öl brukar vara. Det här är inget undantag utan visar verkligen på hur bra Founders är och med hur små medel man kan få sina öl att utrycka väldigt mycket.


Great Lakes Edmund Fitzgerald

Utseende: Mörkt brunröd vätska, lite mörkare cappucinofärgat skum.
Doft: Mycket rostat malt med sedvanlig choklad, men även bär och lite lakrist. Renare, mjukare och helt enkelt godare doftr med en fin fyllighet som vilar över hela doften och lovar gott om denna sporter.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lättrostad malt, choklad och lakrits samt lite vilande bärighet som kommer fram och ger lite fyllighet och djup. Inte så torr som andra lättare porters kan bli utan verkligen mumsigt fyllig och med en väldigt bra kraft. 

Betyg? – Bättre-, riktigt bra. Fyllig, mjuk och smakrik. Porter med lite extra allt. Jag gillar framförallt hur lättdrucken och fin smaken är utan att  det gör avkall på någon annan del i smakupplevelsen.

Varför inte sluta dagen med en sånhär?

Två små ölrecensioner, Ocean Plato 12 Lager och De La Sennes vinteröl

 Efter alla små besök på diverse ölkrogar och pubar så har anteckningsblocket blivit fullt, dags för lite tömmning då och vi får börja med de små kortare, menlösa, recensionerna. På Monks Porterhouse har jag provat så mycket jag kunnat av de svenska mikrobryggerierna som jag kunnat, så därfirån kommer Oceanbryggeriets Plato 12 Lager. Sedan blev det för rätt länge sedan (Sverige - San Marino i EM-kvalet) också att prova De La Senne Equinox Winter Beer. De La Senne's Taras Boulba och Zinnebir var båda två öl jag verkligen gillade så när jag fick möjligheten att ta hem denna hade jag förhoppningar om den med.. Men vi börjar på hemmaplan.

Ocean Plato 12 Lager
På fat på Monks provades denna bohemian pilsner/Euro Pale Lager (RB/BA) med cara och crystalmalt och en blandning humle.

Utseende: Mörkare gyllengul, vitt litet skum.
Doft: Gräs och lite malt med lite fräscha dofter. 
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Trevlig svensk lager med fyllig och maltig smak. Skulle kunna vara vattnig men är det inte, utan maltigheten håller stånd bra och beskan växer in precis tillräckligt för att det ska ske saker i smaken. Citrus och lite fruktig humle samt en dos stall.

Betyg? – Bra+. Fyllig smak, bra pondus och lagom mix av maltiga och beska intryck.





De La Senne Equinox Winter Beer

Utseende: Efter att hälften av innehållet har vällt ut över golvet så samsas det som är kvar i en tunn lite grumlig brunorange vätska.
Doft: Rätt tam doft, lite trä och vissa nyanser av mörkt socker och enbart en hint av jäst.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Även en tam och annonym smak, vilket är förvånande då den ligger på 8%. Lite mörka smaker visar att de är där, men nä, detta var tamt.

Betyg? – OK-, inget dåligt men absolut inga direkta smaker eller dofter fanns kvar här och då den ligger på 8% kan man tycka att det borde finnas lite mer krut i denna. Synd då jag annars gillar det som De La Senne har producerat.

Småskvaller, Menno och De Molen Op and Top - snart på bolaget?

Om två veckor håller Menno en ölprovning på Monks i gamla stan, en ölprovning som många velat gå på och som många nog är intresserad av att veta mer om. När jag var på Monks för att anmäla mig till den fick jag även veta att Menno nyligen varit i Stockholm och på Monks för att hålla ett litet informellt möte med representanter för Systembolaget. Tydligen är Mennos planer att börja göra 5-6 öl mer till "året runt öl" som kan komma att göras i större kvantiteter och på så sätt även kunna dyka upp på systembolaget. En av de ölen som det tydligen pratades om var den nya Op & Top, en öl som jag även haft turen att nyligen ha druckit. Tydligen ska det vara en slåtterölstwist på en IPA, IIPA eller engelsk IPA - här finns ingen genomgående beteckning på ölen. Men jag kan bara säga att det var en av de bättre humleölen från De Molen, och färsk dessutom då den tappades den 29 juli. Premianthumle som bitterhumle och sedan har det humlats vidare med Cascade och Amarillo. Alkoholhalten ligger på trevliga och måttliga 4,5% medan IBU:n hamnat på lite blyga 30,4.

De Molen Op & Top

Utseende: Rätt varm persikofärgad vätska, inte för grumlig, småporöst skum med minimala bubblor som pyser ut.
Doft:  Här doftar det färskt. Först är det bittra dofter av gräs och grönsaker, grönt te och liknande på det lite sedvanliga De Molen-maneréen. Men det finns mycket fruktighet också med aprikos och persika. Tillsammans gör de båda ”doftvärldarna” sig rätt bra ihop.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Inte blaskig utan snarare tunn kropp där humlesmakerna känns på grund av de träder fram med en viss sötma. Det är lite citrus, gräs och mogna frukter. Det blir lite kryddigt när den tunna kroppen ska behandla humlen men det bidrar bara till variation i smaken. Efterbeskan är lagom men känns av vilket ökar på intrycket att detta är en rätt bra IPA de fått fram. Fräschören hålls tillbaka lite utav en nyans av dammigt jäst över smaken. Trots den tunna kroppen känns det som om det finns en rätt bra dos malt både genom sötman som känns av men även lenheten i smaken.

Betyg? – Bra, trots den låga alkoholhalten vet jag inte, hur mycket jag än känner efter, om detta är en öl jag skulle vilja sitta och dricka ett par av. Missförstå mig inte, det är nog en av de trevligare IPA’s jag druckit från De Molen, bara att det inte är något i smaken som verkligen fångar mig. Den är god och väldigt lätt att ta till sig och jag tror att många nog hade gillat den om den kom till bolaget, även fast det nog kan bli svårt då systemet inte riktigt, vad jag kommer ihåg, har tagit in IPA's liknande denna förut.

De Molen Mooi and Meedogenloos - shapeshifter öl?

Det där med att De Molen satsar lite för mycket på samma humlesorter och att deras IPA's är lite för likgiltiga och lika varandra börjar mer och mer suddas ut tycker jag. Häromdagen drack jag deras Op & Top som jag nog skriver mer om imorgon och igår vart det deras Mooi & Meedogenloos. Uppmärksamma läsare påpekar snabbt att den senare av de två är långt ifrån en IPA. Mycket riktigt, då det är en mörk belgian strong ale (RB) eller russian imperial stout (BA) som de fått ned 81,7 IBU i. Alltså är det välhumlat även här och som vanligt är det  Premiant och Saazhumle som får stå för humlingen. Enligt vad jag läst mig till på BA så är detta deras Rasputin fast i en lättare version, min flaska Rasputin står kvar oöppnad så jag kan inte säga något mer om det, än.

De Molen Mooi & Meedogenloos

Utseende: Svartbrun vätska med lite cappucinofärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Oerhört tydlig smak av något jag inte kan sätta fingret på, en godis eller tuggummiliknande fräschhet, lite mint, eller äpple? Även lite sötlakrits. Rökig och mörk malt mot en fin beska som mot det mörka och även det fräscha inte blir sådär gräsig eller typiskt europeisk som De Molen brukar få deras IPA’s att bli. Här känns det mer åt DIPA eller barley wine-hållet i fråga om humlen. Både kaffe och choklad finns där. Väldigt mycket dofter och inte i någon alltför komplex sammansättning, utan det blir lätt att ta ut dofter och på så sätt väldigt trevligt att dofta på.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är desto komplexare där man redan i första kontakten med vätska känner hur smakerna fightas om att ta plats. Humlingen märks verkligen av och även här är det åt en mörk DIPA eller väldigt bra barley wine. Det är maltigt, lite rökigt och bär och äpple får tampas med det mörka. Bataljen pågår länge och man är glad att den aldrig tar slut. Hur de får den till en belgian strong ale på RB förstår jag inte, russian imperial stout känns mer riktigt och i det här fallet en välhumlad sådan. Kanske inte lika len i smaken som en, men vad fasiken gör det när den är så god? Känns lite fatlagrad på något sätt då det dyker upp både lite rökighet, viss vanilj men även lite träighet.

Betyg? – Bäst, det här var lättsamt och komplext i en och samma skepnad. Man kan antingen välja att se den som något ”icke-stoutigt” och då känna mer frukt, humle och lite rökighet och mörk malt, eller så ser man den mer som en RIS och känner mer lenhet, trä, lagrade dofter och choklad och kaffe. Oavsett så var den riktigt god och jag tror den bara skulle ha blivit bättre med något år på nacken. Troligen mer likörig och lite lättare i sin kolsyra. Gott och kan rekommenderas!

En flört med Delphine, Struise Cuvée Delphine

Av de öl jag druckit på sistone har många varit sådana som har varit väldigt bra men där jag vetat om innan att de inte kommer nå upp till absoluta toppen. Så i onsdags efter att jag verkligen kände mig förtjänt av något gott så åkte denna flaska fram och ned i mitt glas. En maffig imperial stout där man använt Four Roses bourbonfat som man fyllt upp med Struise Batch 0. Så från Black Albert fick man tanken med Cuvée Delphine. Skulle först säljas småexklusivt på deras egen butik och lite andra ställen men har nu spritt sig lite hit och dit. Snittbetyg på RB på 4.02 så det är ingen dålig öl som de 13 % ‘en kan leka fritt i .

Struise Cuvée Delphine

Utseende: Mörkbrun mjuk vätska med fint kompakt brunfärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Bränt trä, vanilj och bourbon. Krämig choklad, varm i doften som även har en rostad ton. Doften är verkligen tilldragande och jag tycker den har precis rätt balans på bourbondoften som inte blir för whiskeyartad utan mer whiskeytunna. Lätta toner av frukt, typ plommon, även lite tobak.
Smak: Medelstor till stor munkänsla med fin kolsyra. Fylligt krämig på ett sätt som verkligen jäser ut i munnen. Smakerna är underbara med bourbon i centrum följt av len choklad där alkoholen märks av i sättet den hettar till sig. På vägen ned känns viss beska av vilket förvånar mig men ger perfekt avslutning istället för att bara bibehålla sin lenhet. Det är krämigt och gott och smakerna sätter sig kvar i munnen och på tungan. Eftersmaken pendlar mellan lite choklad och bränd tunna till bourbon. I eftersmaken känns också bourbon’en av på ett rätt varierande sätt, precis som det ska vara istället för att det bara smaker ”whiskey” av något slag. Trots de rätt krävande smakerna så är den inte alltför tungdrucken. Vaniljsmaken hålls vidare i bra kontroll utav de andra smakerna och framstår även tillsammans med lite tobak.

Betyg? – Bäst, riktigt fin och exceptionell kropp som presterar på topp, fyllig, kraftig och ändå väldigt förlåtande och snäll. En hel uppsättning utav smaker och dofter som verkligen är samstämda och som skulle värma vem som helst framför en mörk brasa. Jämfört med Goose Island Bourbon County Stout så faller denna på någon liten extra elegans som står ut mer i centrum och som allt det andra får kretsa lite kring. Här är den bourbonkänslan lite anonymare än gåsen, men då är man också bra picky.

Ett paket från Alvinne med liquid luxury!

Idag kom då mitt andra paket från Alvinne, vilket budkillen nyfiket påpekade - och som jag väntat. Eller egentligen inte då jag inte har plats för allt än och i stressen som jag just nu har så saknas tid för vare sig att dricka öl eller sortera iordning bland hyllorna.
Det som kom var dock ren vätskelyx i många fall, då Glenn som sköter det hela från Alvinnes sida råkade göra lite fel sist så bjöd han på en flaska De Molen Vlaams & Hollands, en barley wine de egentligen inte hade börjat sälja och som det tappats 560 flaskor av. Men inte nog med det, i paketet kom även en extra flaska av De Molen Mikkeller & Menno, underbart då jag föll pladask för den!

I övrigt kom:

1 st Alvinne / Birdsong Nightowl - Deras belgian barley wine som ingen ännu har skrivit om på RB
1 st Amager Dicentra Cucullaria - Beställningen av dessa två lades innan Schnille och Schmak skrev om att de skulle komma
1 st Amager Galanthus Nivalies
1 st Buffalo Belgian Bitter
1 st De Molen Amerikaans
1 st De Molen Bloed, Zweet & Tranen
1 st De Molen Bommen & Granaten
1 st De Molen Hel & Verdoemenis Mist BA
1 st De Molen Luid & Duidelijk
1 st De Molen Lusten & Lasten
1 st De Molen Mooi & Meedogenloss
1 st De Molen Neander Ale
1 st De Molen Op & Top - En IPA som tappade under sommaren, rätt färsk med andra ord
2 st De Molen / Mikkeller Mikkel & Menno
1 st Haandbryggeriet Menno & Jens
1 st Haandbryggeriet Wild Thing
1 st Het Alternatief Ambetanterik
1 st Het Alternatief Bittere Waarheid
1 st Het Alternatief Eerwaarde Pater
1 st Het Anker Gouden Carolus Hopsignoor
1 st Lost Abbey Angel Share - Blir gott att prova 
1 st Lost Abbey Serpents Stout
1 st Port Brewing Santas Little Helper 08
1 st Struise Kloeke Blonde
1 st Struise Tjeeses - Rådiggade den ju på fat, så blir kul att se hur den är på flaska
1 st Struise Pannepot 2008 
1 st Urthel Hibernus Quentem
1 st Urthel Hop-It
1 st Urthel Parlus Magnificum
1 st Urthel Samaranth
1 st Urthel Saisonnière

Alvinne - Caspar och Balthazar - Humlebomb och julhångel samt ölnyheter

I helgen dracks ju så klart de sista ölen från Alvinne som jag hade hemma, vilket jag anser är lite duktigt då det ändå var ett gäng. Slutsatsen jag har dragit om det hela följer senare i inlägget men jag kan väl hinta om att det blidde lite sådär. Men vad gör det, idag är det fasiken nästan blå himmel här i stockholm, det är onsdag och fåglarna flyger, inte.

---

• För de som missat det så har Schnille och Schmak uppdaterat sin lista över systembolagets nyheter, varpå de även traskat in på 2011. Kortsiktigare skillnader är att Djävlebrygg, det danska lilla bryggeriet som just nu har Eklipse på fat på Monks Porterhouse för den som vill ha en aning om hur deras öl är. Det är iaf Son of Nekron och Gudelös som kommer att dyka upp den 1'a respektive 15'e november.
• Sedan kommer BrewDog Ab:03 redan den 15'e november vilket är kul då jag inte ens har hunnit testa AB:02, så blir att prova en av varje då kanske. Bland julölen var det väl någon enstaka nyhet, men där är jag ändå lite bitter över att vi saknar någon maffig amerikanare. 
• Men 15'e december kommer Amagers båda "nya" öl  Dicentra Cucullaria och Galanthus Nivalis. Två öl jag har på väg hem nu i veckan, så blir kul att se om man ska köpa på sig fler senare. Samma omgång kommer även en whiskeylagrad Devine Rebel från Mikkeller och BrewDog - en barley wine som fick nästintill maxbetyg av mig, trevligt! 
• Sist ur blir de öl som kommer 14'e februari 2011 - och äntligen, vad kul Ommegang får hit en öl och då deras Three Philosophers. Blir mycket köa närmsta halvåret med andra ord.

---

Men nu blir det Alvinne, humlekalas och julhångel.

---

Alvinne Caspar
Ennligt dem själva en av de humligaste belgiska ölen med en IBU på 115. Vidare ska den kunna lagras väl, har en alkoholstyrka på 8% och har humlats med Hallertau, Goldings och Saaz.

Utseende: Stort skum med minimala bubblor. Lätt persikofärgad vätska, grumlig.
Doft: Belgo-IPA med gräs och syrlig citron, vissa inslag av jäst. Rätt basic doft.
Smak: Medelstor munkänsla med bra, fyllig, kolsyra. Smakerna är centrerade kring citrus, kanske lite apelsin och gräs. Beskan märks först inte av utan den kommer väldigt sakta. Tyvärr är smakerna rätt lågmälda och med en utebliven beskhetschock så blir hela ölen rätt platt.

Betyg? – OK+, lite väl snäll och förenklad belgo-IPA utan attityd. Jästigt, humligt, dock färskt. Trist helt enkelt och de 115 IBU som skulle göra den så besk känns inte av alls.

---

Alvinne Balthazar
Deras 3’e del i denna serie om de tre vise männen(bara Melchior jag verkar ha glömt att köpa) var han som tydligen hade med sig alla kryddorna, för här har man dunsat i ingefära, kardemumma och koriander.

Utseende: Mörkbrun vätska, litet brunt skum.
Doft: Speciell, julkryddor och rökelse. Porter eller stoutigt i botten. Grönt te, marsipan och mer kryddor som blandar sig väl och ger lite spännande dofter som inte trots 9% blir för påträngande (tänk vissa överkryddade julöl).
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lite småfizzig. Även smaken är rätt speciell där kryddorna kommer först, sedan lite trä och sedan mer kryddor och grönt te. Inte för klen utan munkänslan passar in denna dos kryddsmak. Smaksatt coca cola.

Betyg? – Bra, spännande smaker som samsas väl innan de blir för likriktade och blir lite påträngande i längden. Men i små fina sippar så håller den sig bäst. Tydligen en öl som mindre ölintresserade tjejer verkar gilla, iaf om man själv druckit den och sedan måste kyssas lite… har jag, hört…

Southern Tier Mokah och Struise Tsjeeses

Blir att pausa lite i Alvinneskrivandet då jag inte hunnit föra över alla anteckningarna till datorn än, med en hel hög av saker som måste göras denna vecka så får det bli lite fulrecensioner av diverse öl som legat kvar på samvetskontot sedan de senaste två veckorna. Å anda sidan är det inte två helt dåliga öl som ersätter Alvinne idag. En kaffe och choklad-öl samt en fantastisk julöl.


Southern Tier Mokah
Brygd med jamaikanskt kaffe, rostad choklad, karamell-, choklad- och svartmalt. Detta är en ”mix” av Choklat och Javah som tillsammans blir det lite kaffechokladiga Mokah.

Utseende: Brunsvart vätska
Doft: Chokladen blommar ut med inslag av rostat kaffe likt chokladdoppade kaffebönor. Precis som i denna serie är det inget hymmel om vilka utvalda dofter och smaker som ska finnas, vilket lämnar ute allehanda andra smak- och dofter. Likt choklat men inte lika mjuk chokladdoft utan mer torrt kaffe.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Stor smak av kaffebönorna, halvtorr början innan chokladen börjar komma fram med smak och en mjukare känsla. Även här är det chokladdoppad kaffepistill. Fylligt och fin eftersmak.

Betyg? – Bättre, inga krussiduller här heller utan det är en väldigt välgjord serie utan större överraskningar eller fallgropar. Fyllig smak, inga bi- eller eftersmaker som vissa av de andra i serien kan ha då smakerna börjar falla isär lite. Samtidigt är denna jämförelsevis lite otydligare i smakerna.

---

Struise Tsjeeses
Fat på Monks Porterhouse. Är en blond abbey triple vinteröl som lagrats 8
månader på diverese stenfrukter.

Utseende: Väldigt gräddigt skum, lätt grumligt gyllene persikofärgat skum.
Doft: Komplext är väl ordet jag söker. Bubbelgum, godissocker, gummi, mer bubbelgum. Gott och inte extremt eller kemikaliskt. Lite som en cray trippel mot slutet när lite krydda kommer fram. Wow.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig root beer och barley wine som möts hemma hos en quadrupel. Det är bär, honung och superkomplext även i smaken. Även lite veteölskänslor.

Betyg? – Bäst (+), helt underbar och om öl genom åren har varit komplexa så är de första sipparna på denna mer än så. Smaker, dofter och intryck tävlar om uppmärksamhet. Dock är parentesen där av en anledning, jag tycker nämligen att den tappar sin ”wow”-känsla efter en stund vilket många andra toppöl inte gör, de är genomarbetade på ett fenomenalt sätt, denna tappar det efter en stund. Men likväl har den verkligen det lilla extra.

Alvinnehelg del V - Lite rökporter har ingen mått dåligt av

Alvinnehelg del I - Naked Ladies
Alvinnehelg del II - Morpheus Wild
Alvinnehelg del III - Mano Negra
Alvinnehelg del IV - Kerasus Vintage 2009


Alvinne Chelmsford Oak Smoked Porter
En säsongsproducerad smoked ale på 5,1% och med en IBU på 40, och ja – som vanligt är det med Morpheusjäst i. Staden Chelmsford är för övrigt staden där fotbollslegenden Geoff Hurst växte upp. Tydligen finns en maltbutik där, men vet inte om det är därifrån denna kommer.

Utseende: Mörkbrun mörk vätska med poröst lite smutsigt skum som lämnar lite rester på kanterna innan det faller isär till lite smutsrester i glaset.
Doft: Stalliga dofter (vill man va elak kan man lägga in kiss, en doft som inte bara jag verkar ha hittat här om man ögnar runt bland lite omdömen på internet), malt, något som påminner om aska, underligt. Det finns en rökig doft där, men den är lite annorlunda än vad man är ”van” vid, särskilt då den integrerats lite med jästen.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra med fylligt med små bubblor. Först är det jäst i smaken, lite snabb krydda som sedan leds in på något som är mer åt det rökiga hållet. Stenrökt, lite mineraligt, men lätt och ljust och inte som mineraliga eller askiga porters eller stouts kan vara. Lite metalliskt torr mot en något maltigare bas utan större kropp. Här integreras jästen bättre, den märks av – som alltid i deras öl – men här leder den in till det lite rökigt maltiga som rätt elegant avslutas rätt torrt i munnen. Det är något syrligt som gör att det ekiga i rökigheten inte kommer fram mer än det trä’igt torra – jag vet inte helt om jag gillar det. Däremot kan vissa liknande öl antingen vara för mjuka och då tycker jag ekrökning kan bli lite söt och inte riktigt passa eller så är de som denna och då blir det mer askigt. Eller så är det bara humlen som spökar, den har ändå en IBU på 40 vilket märks i bitterheten i eftersmaken.

Betyg? – OK+, nä, jag föll inte för den. Många uppskattar nog det lite syrliga, torra och lätta med en liten rökliknande smak. Men jag tycker den blev lite, mnja, enformig och tråkig.Korta omdömen om en kort öl på något sätt. Imorgon eller senare ikväll blir det sista delen där bl.a. belgiens, enligt Alvinne, humligaste belgare testats samt deras "julöl". Stay tuned.

Alvinnehelg del IV - Alvinne Kerasus 2009 och valdags

Idag är det val - vilket ingen har missat, men duktig som man varit, eller lat, så har man förtidsröstat och kan därmed ta det lite lugnare och mer chillat idag. Till valvakan ikväll får jag se om och vad som plockas fram, men i väntan på Nightowl så kanske det blir Gapsar och Melchior från Alvinne för att avsluta det i sinom tid. Så Alvinnetåget rullat vidar och idag har lotten fallit på deras vintage sour ale Kerasus från 2009.  En vintage 2009 sour ale på måttliga 6%. Efter att ha blivit lite besviken på deras Morpheus Wild så har jag inte större förväntningar på denna, den har inte heller fått särskilt upphetsande omdömen på vare sig BA eller RB. Tydligen gjordes 09’an med mosade körsbär medan 10’an har gjorts med hela körsbär vilket ska ha gett den lite mer smak av körsbären.


Alvinnehelg del I - Naked Ladies
Alvinnehelg del II - Morpheus Wild
Alvinnehelg del III - Mano Negra


Alvinne Kerasus 2009

Utseende: Blodigt leverfärgat vätska, rätt dovt mörkt, med minimalt skum som direkt sjunker ut till glaskanterna och bildar sig en liten braseldsring.
Doft: Halv torr och surt körsbär. Med andra ord vad man förväntar sig och inte så mycket mer. Finns lite toner av källare och trä.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra, lite sedvanligt fizzig sådan. En välbalanserad surhet som inte slår över mot sött utan mer mot fruktsötma eller i detta fallet bärsötma. Jag får även lite andra bär i smakerna med mörka mer mogna körsbär, eventuellt lite svarta vinbär och kanske lite lingonsyrlighet. Även fast den kanske inte är så mycket bättre än bra så gillar jag blenden och hur det inte blir en missmach av sötma och sur syrlighet som böljar fram och tillbaka och i slutändan bara blir obalanserad. Det blir lite klent mot slutet och istället för den där lite mysiga ruttna/jästa körsbärssmaken så blir det lite som en skum körsbärsjuice – om än trevlig sådan.

Betyg? – Bra-, Färgen på vätskan var ovanlig och skapade ett lite spänningsmoment, doften i sig var väl lite vad man kan förvänta sig av en öl av denna kalibern – inte mer än skäligt. Smaken började och slutade rätt monotomt och lite för enkelt. Däremellan skedde dock lite som ändå gör att jag tycker den har lite att komma med. Balansen mot sötman var mer mot det bärsöta än ”söt-söta” och kändes därmed lite fräschare och trevligare. Det syrligt sura var, ja, rätt lagom men var ändå tillfredsställande. Såhär en stund efter att ha tagit sista klunken sitter en autentisk och trevlig körsbärssmak kvar i munnen. Tyvärr räddar det inte bort det lilla minuset i betyget, men det gör ändå att jag nog skulle vilja prova på 2010’an sen för att se hur den tar sig med hela körsbär istället för mos.

Alvinnehelg del III - Mano Negra och pudelrockhjälten Bon Jovi

Efter en trevlig gårdagskväll på Sorbon med trevligt folk, nytt folk, lika god mat och ett gäng goda öl så blev det idag lite välförtjänt sovmorgon. I brist på bättre väder och ja, insikten att det fasiken är dags att chilla lite så får det bli en dag i soffan idag. Nu står kampen mellan att se Hair eller Young Guns II - två klassiker, två grymma soundtrack. Bon Jovi var det ja, barndsomshjälten som blivit bytt stil från pudelrockare till någon sorts MILF-tjusare, dock är detta fortfarande grymt Bon Jovi – Runaway . Var faktiskt min första konsert, Bon Jovi efter att den skivan hade släppts - har fortfarande någon oversized konsert t-shirt från den.

---

Nä, nu väntar kaffe, så time to wrap it up med lite öl - Alvinnehelg var det ju.. och igår lovade jag att dricka Mano Negra. Så, så blev det. Del III is here.

Alvinnehelg del I - Naked Ladies
Alvinnehelg del II - Morpheus Wild

---

Alvinne Mano Negra
En belgiskinspirerad imperial stout på 10% och börjar jag känna Alvinne rätt så är det en mörk stout fast med tydlig jästkaraktär vilket bidrar till betydligt tunnare kropp och mer lätt än vad de brukar vara (såsom fallet var med Morpheus Black)

Utseende: Mörkt mörkbrun vätska med rätt poröst cappucinoskum som fladdrar ur flaskan rätt rejält. Ni som tittar noga på fotot ser att det är lite jästrester i botten.
Doft: Förvånansvärt lite jästiga inslag i doften som istället rymmer fräscha dofter av choklad, kakao och kaffe. Rätt rostad doft vilar över det hela, men vare sig torrt eller bittert – eller fylligt och mjukt för den delen heller. Lite humlig närvaro skulle jag påstå där undertill.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Bubblande kolsyra. Oj, mycket mer smak än förväntat med tydliga och goda smaker av choklad, lite lakrits och kaffe. Det är lite lättsam porterkänsla och nästan barley wine stundtals då det humliga hittat fram. Vill man dra det extremt långt fick jag spontant associationen med Sierra Nevada Bigfoot fast utan samma maltiga eller humliga smaker utan mer åt stouthållet. Främst är det mot eftersmaken detta känns då det är rostad malt, humlen tar lite mer plats och chokladen har smält in lite bättre. Slutar lite metalliskt askigt.

Betyg? – Bra+, en rätt varierad och på något sätt komplex imperial stout som drar lite åt alla håll men utan att tappa fästet. Kanske inte så stiltypisk och jag tycker vissa smaker påminner mer om den smak och känsla i smakerna man finner i en porter, bitvis smakar och doftar den som en mörk IPA (en känsla som växer fram mer och mer, så jag förmodar att det är en hel del humle i den) och någon gång drar den åt barley wine style hållet. Hade den varit lite kraftigare i smaken hade det vart ”bättre”. Bör också påpeka att de 10%’en är helt omärkbara.

Alvinnehelg del II - Morheus Wild, is there a spoon?

Alvinnes helgspecial del I - Alvinnes Naked Ladies

---

Så, del - eller snarare öl nummer 2 i helgen lilla Alvinnespecial blir dera suröl Morpheus Wild. De har ju gått bananas på att använda deras Morpheusjäst i samtliga öl - även sådana där jag personligen inte tycker att den kanske passar. Denna öl, Morpheus Wild, är en suröl som bara har fyra omdömen på RB där det också konstaterats att det är den osläppta ”Wild Undressed” som sedan blandats med Alvinnes Dark. IBU på 16 och alkoholhalt på 5.9%.

Johan, från ölbloggen portersteken kommenterade på inlägget om Naked Ladies att han inte heller var särskilt imponerad på Alvinnes brygder men att han hade en Mano Negra från dem hemma i Falun som väntade, därför blir morgondagens inlägg om just den (den står och värmer till sig lite här bredvid).

Innan jag släpper vildölen fri kan jag tipsa om följande playlist. Club Navelludd. Bra grungeskit helt enkelt!
Nä, nu blir det Mano Negra, sedan tripp till Sorbon, kom gärna förbi och morsa om ni ändå ska ta en fredagsöl. Let the wild beer run wild!

Alvinne Morpheus Wild

Utseende: Mörkt brun, nästintill svart vätska med litet brunfärgat skum.
Doft: Sura körsbär, lite trä och längst in en uns bränt socker
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra med små bubblor. En inte alltför kaxig surhet utan snarare en som är sur men dämpas av lite trä’iga toner och lite mörkt socker som sötar av mot slutet. Slutresultatet blir lite blandat då jag hade förväntat mig mer surhet och mer körsbärssmak men som i smaken tas över lite av de lite ekfatiga smakerna.

Betyg? – OK+, tyvärr blir den i mitt tycke på tok för mittemellan och även om ”balanserad” ofta är ett bra omdöme för en öl så kan det ibland bli lite för lagom om man ska använda vårt svenska uttryck. Den är helt enkelt för tillrättalagd. Visst kommer surheten fram då och då ur det lite träigt mörka, men det finns inga alltför klara kontraster utöver det. Hellre för stora kontraster och man kan välja efter tycke och smak än något som ska ha lite av allt och inte får till det.

Alvinnehelg startar med Naked Ladies!

Från senaste beställningen från belgien kom ett lass med öl från Alvinne - ett bryggeri jag tidigare bara druckit Morpheus Dark, Extra Restyled och samarbetsölen Pipedream (framtagen med Struise och Pipework). Ingen av de ölen imponerade stort på mig.
(EDIT; Kom på att jag även provat mig igenom deras Hop Triology med single hop'ar, som dock hade fallit bort ur mitt ölindex. Men de fick också rätt modesta betyg, så genomsnittet för 6 öl från alvinne är på ganska exakt 4 = bra).

Så bäst att dra på stort och prova igen desto mer från dem, för det var ju inte det att de var dåliga - de kändes lite som bra belgisk öl fast med lite twist. Men inte alls med samma guldkorn som t.ex. Struise - som förvisso är riktigt bra och det kanske blir fel att jämföra dem två. Så hem beställdes:
1 st Alvinne Balthazar, 1 st Alvinne Chelmsord Smoked Oak Porter, 1 st Alvinne Mano Negra, 1 st Alvinne Gaspar, 1 st Alvinne Morpheus Dark, 1 st Alvinne Kerasus 2009 Vintage

Sen är även Alvinne / Birdsong Nightowl på väg hem, en stout jag inte hittat någon information riktigt om och som inte fanns på RB då jag letade.
(EDIT 2. Birdsong finns nu på RB, inga omdömen än, men är en samarbetsöl mellan Alvinne och hembryggaren Philip Madden. Stilen är belgisk barley winepå 14,7% med massa gott i sig. Mer info här.)

Poängen är i alla fall att jag nu under helgen främst, men kanske lite framåt ska prova mig igenom dessa öl, och ja - Morpheus Dark har redan druckits och skrivits om och den var ett felköp. Först ut idag blir i alla fall Alvinnes Naked Ladies - yeah.

Alvinnes Naked Ladies
Japp, med ett 's' på slutet där då det är en samarbetsöl mellan Tom Madeiros (Twickenham Fine Ales) och Davy från Alvinne där Tom har stått för receptet medan Davy sedan pytsat i sin egna Morpheusjäst. Det hela har lett till en ljusfärgad bitter på 4,4% och med en IBU som slutar på 46.

Utseende: Fin ljusare bärnstensfärgad vätska, rätt klar med gräddgult skum med små till större bubblor med lite gräddig topp. Lämnar måttligt med rester (kring det nu väldiskade glaset ;)). Rufar man till skummet blir den ett fint småbubbligt gräddlock på cirka en centimeter som ligger kvar lite till. 
Doft: Gräs och bananer tillsammans med lite apelsin. Viss sötma i banandoften och hela tiden en närvarande beska med lite citrus som den efterhängsna lillebrodern. Lite sursyrligt gräs på slutet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Intressant och varierad smak med lite bananer och frukt i kontrast mot en rätt torr och kraftig beska som lämnar en torr känsla kvar i munnen. Ger lite andra intryck än de man kände i doften, främst då det sötsyrliga och beska som får mer utrymme i smaken. Morpheusjästen och beskan samarbetar bra och är i rätt bra balans mot de andra smakerna då de hela tiden har ett litet övertag utan att helt stänga ute smakerna av belgisk fruktighet med skal, banan och lite apelsin. Rätt läskande och ja, efterbeskan sitter kvar länge.

Betyg? – Bra, jag gillar det jästigt humlebeska och då gör det mindre att den i längden inte har alltför mycket kropp. Vissa verkar kritisera dem för att den kallas en bitter, men jag förstår det på det sättet att humlen med en viss IBU och en bra efterbeska ger mig de associationerna. Däremot kanske det är jästen som vissa inte gillar. Läskande och trevlig men som i längden kanske tappar lite och överlag känns den som "ännu en alvinne-öl" där deras Morpheusjäst får för mycket plats i alla öl - oavsett typ.

Abbaye des Rocs Triple Imperial - belgian strong ale dark triple minsann

Även idag bjussar jag på två inlägg, mest för att det vankas helg snart med ett fredagsbesök på Sorbon imorgon inplanerat, och så har jag ju så mycket gott hemma att dela med mig av, i form av text då så klart ,)

Abbaye des Rocs Triple Imperial

En belgisk strong ale dark triple (min definition) som ligger topp -20 på bästa Belgian strong ales. Klockar in på 10% blev andra ölen jag provar från detta bryggeri (Grand Cru'n var den första).

Utseende: Lite grumlig mörkbrun varm vätska med vällande skum med minimala bubblor, lätt cappuniofärgad som lägger sig som fint skum.
Doft: Underbar doft med honung och russin som tillsammans med lite jäst blir otroligt lockande! Karamell och mörkt socker, lite fikon. Igen, riktigt gott!
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är igen söta russin med honung, lite kola och med jäst och bär mot slutet. De 10%’en känns inte av mer än att de lyfter lite sötma i smak och doft samt då och då hugger till lite trevligt. Jästen framhävs mer och mer ju varmare vätskan blir men bidrar mest med mer smak av honung, karamell och sötma.

Betyg? – Bättre, den börjar underbart med en utmärkt doft med riktigt trevliga dofter med russin, fikon, socker, sötma och annat gott för att sedan fortsätta med lika trevliga smaker. Dock faller den lite när den värms upp lite då jästen bidrar mindre och mindre med ett välbalanserat intryck. Istället blir det just jästen som står mer ensam i centrum. Men likväl var detta oerhört gott och troligen har den stor potential under andra former (till mat, kallare, lagrad etc).

Mohawk Stitch och lite tipps om öl-events och musik

Kortfattat idag så blir det lite omdömen om Mohawk Stich. Men jag bör rekomendera ölprovningen den 8'e Oktober på Monks på Wallingatan som då leds av Greg Hall från Goose Island. 495:- alternativt 100:- i avgift och ett gäng öl att prova. Men kul om inte annat att träffa lite amerikanska bryggare, ska försöka ta mig dit och se om han har någon minut att snacka. 

Christian Kjellvander – Songs From A Two Room Chapel  är dagens musiktipps! Americana när den är som bäst och han är nog den artisten jag har sett live flest gånger (4-5). Kan även rekomendera Songs Of Soil som är hans sidoprojekt med lillebrorsan Gustaf (om jag nu inte har helt fel någonstans). Lyssnade som en tok på detta för några år sedan och nu har det varit revival!  

Mohawk Stitch
Med sex olika brittiska maltsorter där bland annat både pale chocolate och chocolate malt ingår så är detta en porter i den engelska skolan. Det spännande här är dock att de även dragit ner både honung och muscovadosocker samt använt sig av både amerikansk och tjeckisk humle utöver den brittiska. Låter som en rätt spännande mix av brittisk porter med icke brittiska influenser.

Utseende: Lättare svart vätska med lite mörkare skum med små till medelstora bubblor som håller sig kvar längsmed glaskanten.
Doft: Med alla de dofter som når näsan får jag julkänningar. Det är choklad i lite olika tappningar med både torr och lite bitterchoklad samt humledoppad dito. En aning krydda känns också som en restprodukt från de dofter som inte chokladen ensam står för. Det kommer även fram mer kaffe med lite rivna chokladflarn i. Potent och ren doft, precis som man kan förvänta sig från Mohawkserien känns det som. Fylligt torr, god!
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra med rätt små och lena bubblor. Det är en chokladsmak som berikats med en rätt tydlig honungskaraktär och som även visar på mer sötma (säkerligen muscovadosockret) mot slutet där även en liten släng kryddighet framträder. Det blir dock lite klent. Smakerna kommer inte riktigt fram så tydligt som choklad, muscovadosocker och honung skulle kunna göra i en kraftig, fyllig och tyngre porter. I slutändan förväntade jag mig mer.