Alvinnehelg del III - Mano Negra och pudelrockhjälten Bon Jovi

Efter en trevlig gårdagskväll på Sorbon med trevligt folk, nytt folk, lika god mat och ett gäng goda öl så blev det idag lite välförtjänt sovmorgon. I brist på bättre väder och ja, insikten att det fasiken är dags att chilla lite så får det bli en dag i soffan idag. Nu står kampen mellan att se Hair eller Young Guns II - två klassiker, två grymma soundtrack. Bon Jovi var det ja, barndsomshjälten som blivit bytt stil från pudelrockare till någon sorts MILF-tjusare, dock är detta fortfarande grymt Bon Jovi – Runaway . Var faktiskt min första konsert, Bon Jovi efter att den skivan hade släppts - har fortfarande någon oversized konsert t-shirt från den.

---

Nä, nu väntar kaffe, så time to wrap it up med lite öl - Alvinnehelg var det ju.. och igår lovade jag att dricka Mano Negra. Så, så blev det. Del III is here.

Alvinnehelg del I - Naked Ladies
Alvinnehelg del II - Morpheus Wild

---

Alvinne Mano Negra
En belgiskinspirerad imperial stout på 10% och börjar jag känna Alvinne rätt så är det en mörk stout fast med tydlig jästkaraktär vilket bidrar till betydligt tunnare kropp och mer lätt än vad de brukar vara (såsom fallet var med Morpheus Black)

Utseende: Mörkt mörkbrun vätska med rätt poröst cappucinoskum som fladdrar ur flaskan rätt rejält. Ni som tittar noga på fotot ser att det är lite jästrester i botten.
Doft: Förvånansvärt lite jästiga inslag i doften som istället rymmer fräscha dofter av choklad, kakao och kaffe. Rätt rostad doft vilar över det hela, men vare sig torrt eller bittert – eller fylligt och mjukt för den delen heller. Lite humlig närvaro skulle jag påstå där undertill.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Bubblande kolsyra. Oj, mycket mer smak än förväntat med tydliga och goda smaker av choklad, lite lakrits och kaffe. Det är lite lättsam porterkänsla och nästan barley wine stundtals då det humliga hittat fram. Vill man dra det extremt långt fick jag spontant associationen med Sierra Nevada Bigfoot fast utan samma maltiga eller humliga smaker utan mer åt stouthållet. Främst är det mot eftersmaken detta känns då det är rostad malt, humlen tar lite mer plats och chokladen har smält in lite bättre. Slutar lite metalliskt askigt.

Betyg? – Bra+, en rätt varierad och på något sätt komplex imperial stout som drar lite åt alla håll men utan att tappa fästet. Kanske inte så stiltypisk och jag tycker vissa smaker påminner mer om den smak och känsla i smakerna man finner i en porter, bitvis smakar och doftar den som en mörk IPA (en känsla som växer fram mer och mer, så jag förmodar att det är en hel del humle i den) och någon gång drar den åt barley wine style hållet. Hade den varit lite kraftigare i smaken hade det vart ”bättre”. Bör också påpeka att de 10%’en är helt omärkbara.