Lets begin..
De Molen Engels
Tydligen ett försök på att göra en cask-conditioned bitter som de sedan tappat över på flaska om jag förstått allting rätt?
Utseende: Väldigt bubbligt i glaset med en kompakt gråpersikofärgad vätska som med sitt grummel är svårt
Doft: Doftar som en mix av en radda ljus europeisk öl; lite europeisk humle, lite frukt, lite belgiska kryddor á la saison och veteöl (inte alltför markanta dock) och sedan humlig citrus i rätt bra mängd. Skvimpas vätskan runt framträder mer frukter, typ persika och lite aprikos.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Trots en lite tunnare kropp har den en potent kolsyra som fyller upp munnen. Smaken är fräsch, ”crisp” och med tydlig europeisk humle med en bitterhet som bit(t)er (höhö) sig fast rätt bra och ger en väldigt torr känsla kvar i munnen. Lite jordiga och gräsiga humleinslag och lite ljus, torr maltig smak. Samma känsla i munnen som efter en rejält sur kriek fast nu mer bittert än surt. Eftersmaken har mer fräsch citrus och även en uns ananas (smårapar känner man av det tydligare än att ta in luft in i munnen).
Betyg? – Bra+, Drickbarheten är stor om man tänker sig denna som en perfekt törstsläckare på en varm sommardag. Däremot är smakerna kanske lite begränsade och det känns kanske som en oerhört bitter bohemian lager än en bitter, eller en bitter, bitter IPA med bara europeisk bitter humle. Citrussmaken är rätt tydlig, och det torra ljust maltiga och den har hög drickbarhet, men jag vet inte om jag gillar den för smakens skull så därför blir det inte mer än ”bra+” för denna trots att enbart dess förmåga som törstsläckare och treviga, rena, fräscha smaker kanske skulle kunna motivera ett lite högre betyg.
De Molen Sladek Hopburst
Enbart med saazhumle som hopburstats (en jättemängd på slutet av koket istället för olika givor). Läser jag flaskan rätt var denna tappat i januari eller november 2009, så risk för väldigt gammal. Flaska 474 av 480.
Utseende: Matt brunorange persikofärg, lite som vanligt med De Molen, litet krämfärgat skum
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Små små bubblor lyfter upp humlesmaken som är lite tröttare än i doften, men likväl fylld med olika nektarinslag och även en europeisk humlebeska där man märker av att det är saazhumle. Beskan växer fram ur det lena med citrus och lite gräs och viss kottig olja finns där och påminner en om att den inte är helt färsk, men jag störs ändå inte. Första gången jag provar något som hopburst’ats och jag kan förstå poängen med det, det blir lite annan känsla i smaken och doften och trots att det är samma IBU så blir den inte alltför bitter eller besk.
Betyg? – Bättre-, trots doften –en kalasigt fin nektardoft, mjuk och inbjudande så märker man i smaken av lite mer utav åldern på flaskan. Likväl är det en trevlig smak med mycket tropik som fortfarande finns kvar på ett fräscht sätt. Kanske inget jag skulle vilja dricka särskilt ofta, men det mest då jag har svårt för europeiska IPA’s men likväl skulle jag tro att en färsk flaska av denna kan vara ljuvlig – för det märks av.
De Molen t’Ooievaartje
En fruktlambic från De Molen som på förhand såhär känns som en long shot, inte hört något gott alls om den riktigt. Men desto större chans att bli överraskad, eller något.
Utseende: Fin färg som påminner om jordgubbssaft fast grumlig och tyngre, litet rosa skum, lätt poröst.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Här hände det lite trots allt, en rätt skön smak av mogna körsbär, en viss surhet som får tänderna att gnissla – men inte alls såsom de andra krieks eller lambics jag provad på sistone. Körsbären känns fräscha och inte alls sådär jästa och sura som de annars kan, snarare som ett glas rose med körsbär i eller något liknande. Kanske lite blommig. Nä, inte dåligt, men inte särskilt spännande utan lite för dämpad och snäll.
Betyg? – Ok, skulle kunna få ett minimalt plus i kanten för den genuina och fräscha körsbärssmaken som då och då framträder, men överlag är detta inte alls särskilt spännande. Nästan så att Hoegaarden Rosée i sin lätt kemiska veteölsstuk hade mer att erbjuda. Tyvärr.
De Molen Heil & Zegen
Salvation & Blessing är en DIPA/IIPA med Amarillo och Saaz som sedan torrhumlats med Saaz. Flaska 166 av 324.
Utseende: Ser ut som nyponsoppa fast lite levrigare, inget markant skum.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Tunn kropp men ändå rätt fylligt växande. Oerhört påträngande smak av gamla grönsaker, humlekottar och tjeckisk saazhumle. Amarillon bidrar med lite fruktighet. Ur det trevligt ”lagrade” kommer även lite mandellikör utan alkholsmak, dock är den i sig lite alkoholstark – trots ”bara” 10,8%. Lite persikopurée mot slutet.
Betyg? – Bättre, gillar man dessertvinsöl är denna som en europeisk humlevariant med renare humle och mer bitterhet. I min referensram är detta hur en maffigare Samuel Adams Imperial Hallertau Pilsner kanske kan bli om den haft mer komplexitet.
De Molen Vuur & Vlam
Utseende: Tunt grumligt brungrå vätska med extremt poröst skum som väller ur flaskan.
Doft: Saisondoft! Massvis med europeisk humle med typisk bitterhet, citrus och kryddor i mängder, även en aning vete. Fräsch men väldigt kryddigt. Lite frukt i sista dofterna.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Pepprig humlesmak med mycket citrus och lite grape. Som en humlebesk saison mixad med en fräsch IPA. Känner inte alltför mycket av den fruktighet som borde finnas där, kanske lite lite tropik långt inne i smaken om man känner efter. Annars är det citrus och blommor på slutet.
Betyg? – Bra, dock mer saisonkryddad än smakrika IPA-smaker. Mycket blommor och mycket citrus, men fräscht och gott – dock lite lätt.
De Molen Donder & Bliksem
Etiketten hade åkt av på ”resan” till vinkällaren, men detta är den amerikanska versionen som har lite högre alkoholhalt. Den holländska är på 5,9% och räknas som en bohemian pilsner medan denna är på 8,2% och räknas som en doppelbock.
Utseende: Grumligt gråorange vätska. Litet poröst skum.
Doft: Dov doft av humlekotte, lite ctirus. Vad som slår en är sötman som också har lite utspädd apelsin i
doften.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Trots att den är rätt tunn så är den ändå fyllig med lite spritig humle. Lite apelsinsmaker, sedan följer lite odefinierbara smaker som slutar med något lite kemiskt.
Betyg? – OK, nä, odefinierbara smaker ur lite jästig humleapelsin är inget jag faller för. Känns som om det finns lite bismaker mer som stör. Nä, nu blir det mörkare De Molen snart igen.
De Molen Heen & Veer
”Back & Forth” är en abbey tripel på 9,5%, har tydligen även gjorts med koriander i.
Utseende: Varmgrumligt mörkt persikofärgad vätska med litet skum som lätt sjunker ned till lite smutsiga
Doft: Tydlig söt koriander, lite värmande alkohol undertill och lite apelsinskal och marmelad. Mer fruktig och lätt åt IPA-hållet än belgisk jäsprofil i doften.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn men mjuk och väldigt len med minimala bubblor. Söt smak med lite honung, malt och karamell. Viss bitterhet som nog kunnat få mer utrymme i stil med många IPA triplar. Det är fruktigt och trevligt sött och alkoholen lyfter smakerna mer än vad den stör. Får lite persika också tillsammans med apelsinen. Lätt estriga smaker. Gjorde sig väldigt bra med en kryddig hamburgare till middagen. Blir mer och mer juicigt nektarlik i fruktigheten.
Betyg? – Bättre+, lite mer bitterhet och denna hade kunnat bli ännu en bra IPA Triple fast med mer sötma än kryddighet. Koriandern finns där i början men ger mer och mer plats åt olika söta smaker (karamell, honungs och socker). Den är väldigt len, mjuk och nektarlik och persikojuice är bara en tanke som slår mig. Smakerna går ihop väldigt väl och för 27 kronor (vad denna kostade mig) är den något jag ska ta hem ett par till utav. Den är verkligen som en tropisk IPA med liten beska som möter en lätt och söt liten belgisk ale-flicka och får ett kärleksbarn. Allt detta tillsammans – smakblandningarna och drickbarheten och allt ger den ett litet plus mot slutet. Detta föll då mig personligen i smaken!
Det bästa av allt? Hälften är kvar!
No comments:
Post a Comment