BBQ-svammel och öl - Great Divide Smoked Baltic Porter och Stone Smoked Porter

 USA för många är inte bara bra saker men då jag gillar landet ska jag idag försöka få fram två av de bra sakerna - som kort och gott kan sammanfattas med BBQ och grym öl. Jag älskar att grilla, kött är bland det bästa jag vet och smaken av nygrillat, doften, känslan - ja allt, är något som verkligen gör att det känns sommar. En bra köttbit med tillbehör som lyfter det hela och så gärna en riktigt bra, och passande, öl till detta - ja då är man i hamn. Att tillreda barbequesåser är inget jag egentligen är så duktig på men jag avundas alla dem som har ett excellent finger för denna konst och som kan lyfta köttets egenskaper och även få det att passa utsökt med olika sorters öl. Att just då också ha en sådan variation utav öl att man alltid har något som kan passa till vad man just tillrett är ännu ett bevis på den variation som landet uppvisar - visst är det något många andra länder också kan göra, men inte med den passion för sitt kött som jag tycker USA ändå har. Ta bara en bit hängmörad biff - supergott. Tänk sedan på vilket tillbehör du vill ha? Grillad potatis, risotto, sallad, någon kryddig coleslaw och ja, det är då det börjar bli riktigt kul att även experimentera med olika öl.

Vad passar då i ölväg? Ja mycket skulle jag vilja säga och jag kommer inte riktigt gå in på vad jag tycker här och nu utan istället gå över till två olika smoked porters jag drack nyligen och som båda säger sig vara utmärkta bbq-öl, Stones Smoked Porter har det t.o.m på flaskan att det är en "bbq beer". Den andra, Great Divides Smoked Baltic Porter är en lite lättare dark lager som boostats upp till en rökt baltic porter och ska enligt utsaga vara lite lättare i smaken men ändå ha en roligare och bättre röksmak. Båda dessa får väl ses som alternativ till rena rauchbiers. Vad som är kul med att prova två rätt lika öl bredvid varandra såhär är att man direkt ser skillnaderna, och likheterna mellan dem vilket gör att man kan lägga på minnet just hur deras olika kroppar, kraft i smakerna, grad av rökighet etc skulle passa till en bra bit grillat - eller till något annat tillfälle. Så om det är något jag vill framhålla innan vi går över till ölen så är det att man bör prova öl mot varandra så ofta som möjligt, vilket även gäller för vin och mat. Hjärnan är bra på att spela spratt och lura sig själv att olika saker är bättre än andra om man inte direkt har båda framför sig. Så mer provningar och jämförelser åt folket!




Great Divide Smoked Baltic Porter

Utseende: Lite vattnigare mörk vätska med brunsvart vätska.
Doft: Bra rökig doft med lite tryck i doften och en rätt begränsad sötma. Bra variation i doften men ändå med halvtunn botten. Pendlar något mellan klen till bra vilket ändå ger en variation som uppskattas.
Smak: Lättare munkänsla med okey till bra kolsyra. Lätt men ändå rätt lagom tryck i smaken. Lättrökt och god, väldigt god rökporter. Lättsam men också på ett sätt som gör den finstämd och det behöver inte vara mer än såhär, rökmalt och lite lakrits, kaffe och en tunn men fyllig kropp.

Betyg? – Bra+. Här utgår man från en mörkare lager som man drar upp mot en porter med mer malt och rökt sådan vilket ger en lätt kropp men ändå med bra kraft i smak och doft.

---

Stone Smoked Porter

Utseende: Mörkbrun vätska, lite svartade. Lite cappucinofärgat stilla skum. 
Doft: Lättrostat där charkdofterna direkt livar upp det hela. Bärig och lättrökt som slutar med choklad och kaffe. Lite sötlakrits. Gott, som en bra porter med en lite rökigare sida.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn men syrlig smak med ljus fruktighet, saltlakrits och lagom charkuterismak. Det tunna i portern finns där men med lite fruktig smak som övergår till saltlakrits och en lagom dos rökighet så blir det ändå en bra blandning.

Betyg? – Bättre. Inte trist, inte kraftig men med bra smak av lakrits, lite blåbär och charkuterier. Precis som man önskar så är rökigheten bara något som ska finnas där i bakgrunden och ge tyngd och karaktär till portern, den ska inte ta över och vara i centrum och det är något jag också tycker den lyckas med. En bra rökporter med rökigheten i 'en tydlig bakgrund'.

Vad kräver vi av IPA's - två helt 'bra' IPA's Crooked Tree IPA och Corne du Diable

Det är få öltyper jag anser är lika krävande som IPA's, eller humleöl rent generellt. De olika smak- och doftkaraktärerna från humlen ska matchas med en bra beska, en viss maltig kropp och vara både drickbar och lite spännande. Med tanke på all humlejuice som finns så är det lätt att skämma bort sig med de mer bombastiska och humlecentrerade ölen att man ofta glömmer bort hur bra och enkel en vanlig IPA till exmpel kan vara. Sierra Nevadas Pale Ale är ju en klassiker, håller i vått som torrt och Oppigårds Amarillo tog ju Sverige med storm förra året med sin lättdruckenhet men ändå superba smak. Sedan finns det öl som är väldigt bra om det vore något av de första humleölen man har druckit, men som direkt bleknar så fort man lägger den i jämförelse med en, två eller tre andra öl. Att vi ölkonsumenter och ölfantaster blir mer bortskämda men också mer krävande är ju säkert lika naturligt som att vinfantaster snabbt tröttnar på vissa druvor, regioner och årgångar. Men det ska inte framstå som om "de andra" ölen är sämre, för de är oftast väldigt bra - de har bara svårt att nå upp till den smakvariation och komplexitet som vissa andra öl kan ha. Att nå ett toppbetyg, hur man än använder det ordet, är svårt för en öl som bara är jäkligt god och som man gärna har hemma.

För att illustrera detta har jag valt två öl jag nyligen har druckit och som båda är riktigt goda IPA's, den första av dem anses också som mer än bra på många håll - något jag kanske kan hålla med om då jag får dricka än något färskare flaska (inte för min var gammal, men jag fick då ingen 'wow-känsla'). Båda var riktigt lättdruckna, hade en välbalanserad beska, bra smak, bra doft - men var något för snälla för min smak. Är det bara jag, eller är man bortskämd, för van eller bara krävande - eller kanske fel ute?

---

Dieu du Ciel Corne du Diable

Utseende: Väldigt mörk brun tjockgrumlig vätska, ändå gyllenklar. Krämigt nougatvitt skum med minimala bubblor, lätt gräddig topp. 

Doft: Känns något gammal. Lätta dofter av tropisk humle, aning tvål men ändå bra beska. Lite grönsaker, citron och ja, var något obalanserad.

Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Stor mjuk kropp med små bubblor. Stor ’smak’ av beska (kotte) utan mycket beska. I smaken, något låg IBU känns det som – eller så har den bara bra maltig kropp som håller upp den. Men efterbeskan kommer och tar över bra, inte så fruktig. Förrädisk och bitig i eftersmaken. Humlekottar och kåda.

Betyg? – Bra. Rätt trist och särskilt för att vara från Dieu du Ciel. Lättdrucken, passar många och till många tillfällen. Men inget jag kommer drömma om att få dricka snart igen.

---

Dark Horse Crooked Tree IPA

Utseende: Grumlig men klar orange färg på vätskan, ljust skum.
Doft: Lättsam doft med aprikos och fruktjuice i en lätt tappning. Trevligt lättsam med aningen smörig sötma och citrus.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Börjar med halvsöt kola och citrus, rätt lätt men växer ut så smått till något mer komplex söt IPA. Bra maltighet med lite krydda. Efterbeskan är välintregrerad. Bra session-IPA med beska som passar bra med det andra.

Betyg? – Bra. Bra, lättsam mat- och session-IPA. Enkel och lagom komplex, men med lite ospecifierad humle. Men lättdrucken och trevlig.

Zwackel, Zwuckel - Nä Zwickel kanske? De Molen Borefts Pilz

Igår hade Sorbon premiär för sitt hopbackingprojekt där man själv kan köra sin öl genom olika humlesorter. Jag hann bara med att amarillohumla en Dugges Avenyn Ale men det var riktigt gott med lite extra humlesmak, något som dock kan ta över vilket man märkte på sista slattarna. Men gillar man humle så är det kul att göra. Men det blir inte det som det kommer handla om idag. Utan idag blir det en öl från en lite udda öltyp. En zwickel, eller keller- eller landbier vilket innebär att det är en humligare, naturligt kolsyrad och ofiltrerad lager. Skillnaden mellan de tre är hurpass humlig respektive maltig den är och i detta fallet har jag ingen aning vilken det egentligen är, men skulle anta att det är en kellerbier då Menno brukar vara rätt givmild med humlen. Menno ja, det är just hans Borefts Pilz som det ska handla om. Kollar man på listor över denna typ av ölsorter så är det inte många öl jag känner igen och marjoriteten är från Tyskland. så det är kul att prova något man sällan kanske provar.

De Molen Borefts Pilz

Utseende: Grumlig gråmatt persikofärgad vätska med stort poröst vitt skum med små till medelstora bubblor som lämnar allehanda sorters rester på och kring glaset..
Doft: Hintar åt pilsnerhållet med både lite malt men också med en lurande humlebeska, men här med lite veteliknande krydda vilket även drar åt saisonhållet med lite fräsch syrlighet. Vita ljusa kryddor ger en rätt torr känsla där även banan, kummin och surt äpple får plats. Slutar med rätt mycket citrus, bör tillägga att jag vart småförkyld så doftsinnet har väl varit lite nedsatt.
Smak: Lättare munkänsla med rätt fyllig men tunn. Småtorr och lagom humlebesk med samma ljusa kryddning och ljus malt och citrus. Väldigt tunn och även smaken känns ’porös’ – dock är den väldigt lättdrucken och läskande. Som en nedbantat och torr pilsner med lite mer kryddighet.

Betyg? – Bra, även om stilen känns lite egen så är den lättdrucken, läskande och förhållandeviss smakrik. Dock är det lite svårt att gilla öl vars kropp är så porös vilket ger mer läskande känsla än att smakerna blir fylliga och rejäla. Men kul att prova något nytt och vågar man inte får man aldrig veta!

När ölrötterna får bestämma - Rogue Jazz Guy Ale och Left Hand Twin Sisters DIPA

 Det är främst två bryggerier, amerikanska, som blev men riktiga inkörsport till bra öl. Samuel Adams i all ära - dem drack jag mycket av och dem är speciella för mig. Men det har blivit Rogue och Left Hand som på olika sätt tog min oskuld med bra öl - det var framförallt Rogues XS-serie som gjorde att jag insåg vad det var jag gillade. Så varje gång jag ser något nytt från någon av dem blir det som om någon viss dragningskraft, eller bara att jag är värd dem det - att prova dem. Häromdagen var jag inne på Monks på Wallingatan och såg att de hade bl.a. Rogue Jazz guy Ale. Denna öl dedikerad till alla jazzfantaster är som vanligt i god Rogueanda en version, eller snarare alias på deras Rogue Oregon Golden Ale, är det någon som förstår varför de gör detta? Det känns lite som om de gör ölen för olika tillställningar och tar lite av vad de har, men sätter i en större flaska som de namnsätter lite efter tillfället. Vill fortfarande ha flaskan från OT som var från Rogue!! Ölen här i sig har 5 maltsorter och en spännande mix av Cascade och Kent Golding-humle.

Det andra bryggeriet ja, Left Hand - säger bara Smoke Jumper, Milk Stout och min otippade minifavorit Juju Ginger. I flera år har jag sett deras Twin Sistes Double IPA men aldrig provat den, varpå ölen har blivit äldre och äldre - de jag har sett har ju ändå varit från 2009. Vilket kanske inte är idealiskt då ölen i sig är en dedikation till humlen som ska stå i centrum i ölen. Inne på OT hade de den dock på sinkhyllan vilket medför ett lite väl lågt pris på en hundring per flaska - så värt att prova en kupa... (resten får ni läsa här under, men wow!)


Left Hand Twin Sisters

Utseende: Något tjockare orange vätska. Vitt skum med minimala bubblor och halvgräddig topp.
Doft: Lite klenare doft med lite sötare humle med bra kraft. Fruktig och bra och inte alls så trött som man kunde tro. Viss beska anas men det är framförallt en tjock tryckande fruktighet av citrusfrukter som kommer.
Smak: Medelstor munkänsla med okej till bra kolsyra. Mandariner och söta frukter med en väldigt bra och passande beska som går väl in i smakerna. Fortfarande riktigt bra tryck! Beskan kanske har tappat lite av sitt yttersta humlesting men jag har aldrig druckit en humlad öl som har varit såhär bra nästan 2 år efter att den gjordes. Söta frukter som faller in mot en perfekt beska och skön eftersmak - exakt en sådan variationskurva jag vill ha på öl. Komplexitet och variation.

Betyg? – Bättre+. Stor beska med mandarin, persika och ändå är den lite ’trött’. Efter min första kupa gick jag tillbaka dagen efter och köpte två flaskor av den, så jäkla god var det. Tror de har en flaska kvar samt så har Sorbon någon flaska. För helvete vad gott det var!



Rogue Jazz Guy Ale

Utseende: Något grumlig vätska, röddljusbrun vätska med lite nötfärgat skum.
Doft: Drar mycket åt amerikansk strong ale med lite nötter, bär och beska mer än golden ale (?) Skön men lite lätt doft.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Lättare kropp utan samma bärighet som fanns i doften utan nu är det mer kola, toffee och enstaka bär. Känns som en lillebror till Dead Guy Ale. Sakta sakta så börjar den rätt måttliga efterbeskan ändå ge lite känsla.

Betyg? – Bra+, japp. Ännu en Rogueöl som hamnar i det här spannet mellan bra och snäppet bättre, men fortfarande ingen kalasbra öl. Nötigare något mer smakrik golden ale? Eller fasiken, det här drar mer åt t.ex. Dales Pale Ale än golden ale.

Från helvetet sänt! De Molen / Flying Dog Bat out of Hell

Flying Dog ska expandera ut i Europa i någon form och då till Holland och Belgien och ett steg i detta är att man tillsammans med Menno på De Molen slår ihop sina två grymma och sataniskt inspirerade öl Gonzo Imperial Porter och Hel & Verdoemenis för att få ihop en riktigt kraftfull hybrid. Ölen är (var) bara tillgänglig i Europa och det gjordes bara 666 flaskor (så klart) samt ett par liter (225L) av ölen som lagrats på ekfat. De eklagrade fanns lite kort på Monks (typ 10 flaskor á 18cl och 250kr) men tog slut rätt fort, men jag skippade dem då de ändå inte verkade vara bättre än den olagrade. Självklart är låten ni måste lyssna på medan ni läser detta Meat Loaf – Bat Out Of Hell . Äntligen fick jag dricka ölen och ha en låt som perfekt passar till!


De Molen / Flying Dog Bat out of Hell

Utseende: Mörk svartbrun vätska, rätt tjock. Cappucinobrunt skum med minimala bubblor och en platt men gräddaktig topp.
Doft: Choklad och mycket espresso och vanligt kaffe. Mörk malt men framförallt kaffe, lite kryddigare kaffe. Lite nötigt slut.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt kropp med små bubblor. Smak av rostade bönor med lite choklad undertill. Men mest är det kaffe här, speciell kaffe med aningen het krydda. Ungefär som kopi luwak fast inte lika kryddigt, men ändå år det kryddsyrliga hållet. Ljusa men ändå rätt kryddiga, halvrostade något bäriga kaffebönor. Lite torr eftersmak och en lättsam poröst kropp. Påminner om Rasputin tycker jag.

Betyg? – Bättre. Smakrik imperial porter med en lite kryddig kaffe och ja, att det är Menno som står för det mesta här tycker jag att man känner och det är därför jag undrar vad Matt från Flying Dog har gjort för att sätta sin stämpel på den. Överlag väldigt lättdrucken för att ändå vara rätt kraftig och ibland känns den lite rejälare än 9.4% men det får väl i sammanhanget ses som ett bra betyg.

Bajskaffedags igen, Mikkeller Beer Geek Brunch Weasel

 Sist ut bland Mikkellerölen blir den speciella versionen av Beer Geek Brunch där man använt det vietnamesiska ca pje chon-kaffet, även kallat bajskaffet och jag tror det är samma som benämns Kopi Luwak. Frukostöl med utploppade kaffebönor är ju exotiskt om något. Då jag tidigare har druckit 2-3 olika öl med detta kaffe så har de haft en fränt kryddig doft och smak med en något porösare kropp än vad ölen annars haft om de vart med vanligt kaffe. Om det beror på de speciella enzymer som bryter ned kaffebönorna eller bara på att kaffebönorna har blivit nedbrutna annorlunda - om ni förstår skillnaden? - vet jag inte, men vore intressant att veta. Klart är i alla fall att det ger en rätt markant smak vilket kan vara trevligt fastän det kanske gjorde sig lite väl lätt i t.ex. De Molens Kopi Luwak.  Men Mikkeller vet vad han gör när det gäller kaffe känns det som och då grundölen är riktigt bra så har han mitt fulla förtroende!


Mikkeller Beer Geek Brunch Weasel.

Utseende: Mörkt svartbrun vätska med brunt skum som börjar i minimala bubblor och rätt mjäll kropp men som fall ihop och får mindre till något större bubblor. Fizzer ihop.
Doft: Väldigt skön kaffedoft som inte känns så extremt bitter men ändå uppvisar bra variation. En lite het och kryddig chokladdoft vilar bakom kaffedoften och jag får också aningar av torrt trä. Verkligen god blandning av dofter som går ihop väl men där det kryddigt heta ändå ger spänning.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Verkligen fylligt men ändå inte med alltför stor kropp utan det är stora bubblor som tar över munnen. Känns fyllig och porös och har smak av riktigt bra kaffe, kryddig choklad och en eftersmak som även den känns kryddig. Kaffet verkligen ger smak, precis som utlovat och ja, jag gillar det. Det är smakrikt utan att bli lite för typiskt kaffesmakande utan det har verkligen en speciell karaktär. Mjuk och krämig och riktigt skön. Det är lite lakrits och humlebeska i eftersmaken som ger än mer karaktär på ölen.

Betyg? – Bäst. Så oerhört smakrik och med en smak som är oerhört karaktäristisk. Något lättare kropp men poröst fyllig. Ingen öl att ösa i sig utan den är något svår med den så karaktäristiska smaken från kaffet. Men hade den mildrats med exempelvis mer chokladsmak så hade smaken nog tunnat ut vilket den gjort i de olika andra öl jag druckit med detta kaffe. Nä, nu blir det att sukta efter whiskeyversionerna av den!

Mikkeller 黑 Black - Tre olika 黑 i en paralellprovning

Mikkellers 黑 Black-serie var förut den starkaste ölen i Skandinavien  med sina 17.5% - sedan har både Mikkeller och även andra gjort starkare saker men där Sigtuna Ace of Spades nu borde ligga 1'a? Black-serien är en imperial stout där man använt både ale- och champagnejäst samt mörk cassanad för att ge full komplexitet i ölen. Det har sedan kommit tre olika whiskeylagringar - alla med olika vax på toppen av flaskan för att visa vilken det är - som alla har legat tre månader på respektive whiskeyfat. Här har jag provat den vanliga samt de två lagringar jag hade - peated edt och whiskey edt.När jag tidigare provat Mikkellers högalkoholhaltiga mörka öl såsom Black Hole och Big Worse Barley Wine så tycker jag de har varit riktigt bra särskilt då Black Hole-flaskan hade stått något år - vilket även dessa rackare har gjort och därför blir det spännande att se om de nått någon form av extra komplexitet tack vare sin tid i väntrummet. Alla flaskorna är tappade sommaren 2009 (15/7) så det vart ju ett tag sen...

---

Mikkeller 黑 Black

Utseende: Mörkt brunsvart vätska med mousserande bubblor som väller upp och bildar ett brunt skum. Minimala bubblor i botten som övergår till mindre uppåt i skummet.
Doft: Bränd söt malt och mörk bitter choklad med lite bärig mörk likör mot slutet. Det låter så enkelt att sammanfatta allt i en så kort mening men det är verkligen en god doft, rejäl!
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Tunn i början men med en något mousserande fizzig kolsyra som fyller upp kroppen. Rejäl smak av bränd men söt sirap och det är stor sötma med en rätt skön lätt mousserande känsla. Rätt tung men ändå lättdrucken och 17.5% är gömda som en potatis i rymden. Det är dominerande av mörkt socker och ’sting’. Eftersmaken är lika mörk den med en sötma som sitter kvar länge och ger inslag av cigarr, whiskey och brända bär.

Betyg? – Bäst. Söt och fyllig med en kraftig smak och bra bärighet. Alkoholen ger kraft men inte spritighet, ingen alls nästan. Riktigt god är ett slutgiltigt omdöme. En flaska man vill ha hemma, helt klart!

---

Mikkeller 黑 Black Peated
Samma som ovan men som har lagrats 3 månader på franska whiskeyfat. Ska enligt flaskan ha låg kolsyra.

Utseende: Ngt klar pitch black vätska som saknar direkt skum, har snarare lite ’fluff’ omkring på toppen.
Doft: Lättare tyngd med lättsam bränd rökighet. Lite sötare ’peated’ whiskeysom verkligen tagit doft från faten. Ljus doft av bär, skinn och aningen svart kaffe och rökt torv.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Det fizziga som troligen kommer från champagnejästen har nästan helt försvunnit. Choklad, bär och kraftig whiskeysmak till en början som försvinner rätt fort på grund av den tunna kroppen. Lite sträv smak av läder, skinn och något mindre sötma än i doften. Inte alls samma sötma som i vanliga ’black’. Här är det inte ens aningar av alkoholen som ändå gav lite sting till ’black’ utan det är mjuka söta smaker.

Betyg? – Bättre(-). Potent och smakrik, fyllig och söt – men rätt tråkig i längden då den är lite för lättdrucken. Kunde haft lite mer komplexitet. Men dessa öl är inte alltid meningen att vara ’bättre’ än vad de var från början utan i många fall är de för att ge andra smaker, vissa hur de utvecklas, förändras etc.

---

Mikkeller 黑  Black Whiskey Edition
Samma som de andra men har lagrats 3 månader på ekfat. Ska enligt flaskan ha medelstor kolsyra.

Utseende: Brunsvart tjock vätska med brunt skum, kompakt med minimala bubblor. Skummar upp och blir svart och fylligt.
Doft: Rätt anonym doft som doftar tjock stout med lite whiskey. Kanske lite hoptryckt doft. Börjar sakta växa ut med lite fruktighet. Men är fortfarande inte alltför varierad eller rejäl.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Lätt och fyllig med tryck av whiskey. Smakar mycket whiskeyartade smaker som dock inte är alltför utförliga – men ändå en bra smakkomplexitet. Bra syrlig och med spritig hetta. Varierad smak och whiskeyn ger rätt skön klan med alkoholen och ”fizzet”. Rätt speciell, inte unik, mne speciell. Mörköl och champagnejästen märks lite igen.

Betyg? – Bättre. Speciell kropp med fizzig mousserande tjock vätska. Trevligt mellanting mellan de andra två, inte den bästa whiskeyölen jag druckit, men likväl väldigt bra.


Så? Ja, den vanliga Black var magnifik, riktigt, riktigt god med sin söta men ändå elegant och finessrik. Tyvärr är väl de båda lagringarna mer intressanta än att de når upp till samma nivå som den olagrade. Peated hade en fin rökig karaktär, lägre kolsyra, var lättare etc men inte så superb som vissa whiskey stouts kan vara, och då utgår ändå denna från en grym jekla öl. Lite samma var det med whiskeyversionen som var något spritigare men nästan på ett bra sätt då det gav lite whiskeyhetta och karaktär till ölen, den påminde även lite mer om den olagrade.

Mikkellerdagar - Beer Hop Breakfast - mörkare coffee IPA?

För ett år sedan bunkrade jag på mig en hel radda öl från Mikkeller - Beer Geek-versioner, Black versioner, Black Holes och ja lite det jag kom över. Sedan har det fått stå ungefär fram tills nu då sakerna äntligen har öppnats, för det har varit så - lite 'äntligen', bra kvalitet och kul saker som inte riktigt görs annars. Så det får bli ett par dagar med Mikkeller öl, kanske inte i rad - men de lär dyka upp nu. Tror jag slänger upp en trio Black-versioner imorgon kanske, bra goda öl!

Här har man tagit sin oatmeal stout Beer Geek Breakfast (som nyligen avhandlades om den var bättre på fat eller flaska) och gjort en specialversion med extra dos humle  och även rejäl torrhumling med Simcoe och Columbus. Kaffet som man använt kommer från Coffee Collective och på något sätt är väl detta som en mörk variant på Coffee IPA’n beroende lite på hur kraftig kroppen är? Om jag har lärt mig att läsa deras datumangivelser rätt så bör flaskan vara från mars 2008


Mikkeller Beer Hop Breakfast

Utseende: Brunsvart vätska, mjukt mörk. Skummet är något ljusare brunfärgat och rätt poröst med allt från små till stora bubblor och även lite ’osthål’.
Doft: Skön variation mellan torrhumling och mörker. Doften av kottar och citrus från humlen sjunker in i hårdrostat kaffe, rostad malt och fyllig choklad. Det känns rejält och humlen ger nästan lite kryddighet som extra attribut. Havren känns av och man får intrycket att smaken nog kommer vara både rejäl och fyllig. Lite mineralartat askigt slut på doften av bränd kaffeböna.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyller upp bra men känns också som en tunn fyllighet med lite aska/mineralig syrlighet, lite saltlakritsstuk. Det är stor doft av hårdrostat kaffe, rejält och inte sådär fylligt och genuint – utan det är hårda bönor här. Bitter eftersmak  där både humlen och kaffet tillsammans ger variation på efterbeskan. Det blir nästan svårt med det i längden och jag tror att humlen kan ha haft mer smak tidigare då den var fräschare, nu är det mer bitter och ger lite bittrare smaker vilket gör att det blir väldigt mycket aska, mineral, lakrits och kaffe.

Betyg? – Bättre-, ölen verkar dela många som dricker den mellan de som gillar dess hårda rostning och nästan lite black IPA-artade stuk samt de som tycker den är något metallisk och bitter. Jag är väl någonstans mittemellan, efter den vanliga Beer Geek Breakfast så tyckte jag verkligen om hur mycket kaffe den smakade, men denna är lite för metallisk/askig/mineralig. Det saknas lite djup, kanske mer snäll kaffesmak, kanske choklad. Och beroende på vad IBU’n ligger på så tycker jag detta är mer en hybrid av en BIPA och en stout än bara en stout. Dock rätt lättdrucken för att vara så ’krävande’, vilket är kul då man inte bara kan hinka i sig ölen.

Hop-backing - nu i Stockholm!

I helgen blev det klart att Restaurang Sorbon ute i Bromma i Stockholm tar efter bl.a. Bishops Arms i Malmö och några få andra och börjar erbjuda egna små 'hop-backing'-kit. Hop backing är egentligen en metod för att tillsätta och filtrera vörten genom humle innan den kyls ned vid ölbryggning, men kan även göras såhär i efterhand.
 (Edit. Har sett att även Bishops Arms på Folkungagatan åtminstone har erbjudit detta förut, om de fortfarande gör det vet jag inte, men är nytt för mig på krogen iaf?)

Vad man gör är att man tar valfri humle eller humlemix och filtrerar sin öl genom den för att på så sätt få fräsch humlesmak och doft på ölen. Många brukar göra det själva genom att ta lite humle i en tesil och doppa ned i sin öl där ölen får 'dra' åt sig humlens karaktär, precis liksom med te. Jag har själv provat att göra detta flera gånger med rätt roande resultat då du kan ta vilken ölsort du vill och humla till den (testa att göra det på en Coors Light så förstå ni vad jag menar!). Exakt hur de kommer sätta ihop sina kit är ännu inte helt spikat, men beställt är kottar från humlesorterna Amarillo (10,7% alfa), Columbus/Tomahawk (16% alfa), Nugget (15,1% alfa) och Simcoe (12.9% alfa) och det hela beräknas vara igång nu i veckan och inte fås på deras facebooksida här. För den oinvigde så är alfasyran den syra som humlen har och som ger dess beska, vilket anges i måttet 'IBU' (International Bitter Units) - så olika humle ger både olika bitterhet samt olika karaktär.

Vad är åsikten om detta? Roligt eller inte? Jag tycker det är ett lysande försök att framförallt göra många icke-vana öldrickare att förstå vad humle är och vad det kan göra. Sedan är det kul att kunna ta en öl som vanligtvis inte är så humlad och tillsätta lite extra karaktär på det. Sedan kanske det kan gå till överdrift, men det är en kul start och framförallt en möjlighet att i egen takt få lära sig mer om humlen - min favoritingrediens i öl!

Lost Abbey Serpents Stout - Kakao på flaska!

Det händer mycket nu, så mycket att jag inte riktigt har tid att skriva lika utförligt idag. Men vad gör det, det är lördag och då ska man njuta och ha en skön helg mer än att sitta och läsa om vad andra har druckit. Så mitt förslag är att du öppnar något riktigt bra och har en skön dag!


Häromdagen drack jag min sista flaska Lost Abbey som stått vilket blev deras Serpents Stout, det förrädiska äpplet i Edens lustgård med en förförisk smak! Oj vad den slog på mig, riktigt trevliga smaker och en genuin smak av kakao och choklad. Ja, läs vidare och om ni blir törstiga eller hungriga så önskar jag att ni får ett bra val! Så ta och njut nu, men först efter att ni har läst om denna grymma öl från ett riktigt bra bryggeri!

Lost Abbey Serpents Stout

Utseende: Brunsvart mörk stout till färgen på vätskan. Ljusare mörk nougatfärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Mörkt god fyllig choklad där mjölkchoklad och espresso kommer fram. Fyllig, gräddig choklad och massa kakao! Torr bitterhet från kakaon. En mörk chokladbomb.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Inte lätt, inte kraftig utan mjuk och lagom fyllig. Underbar chokladsmak med mörk choklad, mörk kakao och känslan av chokladsufflé med torr bitterhet i eftersmaken. Anar lite anis som livar upp chokladsmaken lite. 

Betyg? – Bättre+, rejäl explosion av kakao med mörk bitter choklad. Lättare chokladsufflé och lite likör som ger djup. Eftersmak med torr bitter choklad. Kunde lika gärna ha varit en chokladstout om det inte vore för att den passar bättre såhär.

Nøgne Ø Dark Horizon 3’rd Edition och anekdot om 2'nd ed

På något sett har Dark Horizon varit en öl jag sett upp till genom åren - inte nödvändigtvis för att den är väldigt god, vilket den är. Utan nog mer för att jag så väl kommer ihåg första gången jag drack 2'nd edition. Det var då den kommit till systembolaget och jag köpte på mig tre flaskor (samt massa annat) för att ha till vad som kom att bli vår första stora ölprovning som jag styrde upp. Vi hade en rätt stor lista med öl den kvällen men av någon anledning var det Dark Horizon vi såg fram emot, helt utan att veta något egentligen om de öl vi hade köpt - t.ex. hällde vi ju ut en fin Cantillon då vi tyckte den smakade galla. Det tog två-tre år innan jag började förstå och uppskatta lambics. Dark Horizon föll dock all i smaken, den var riktigt god, kraftig och tung med underbart goda mörka smaker. Vi hade dessutom en flaska kvar som en väns dåvarande flickvän sedan halsade under en förfest innan de skulle ut lite senare - bara en sån sak ni. Utan att veta vad det var för öl, att den för oss var relativt dyr och en öl som egentligen är på tok för stark och kraftfull för att halsa, men bra kämpat får man väl säga.

Tur att jag har en flaska Dark Horzin 2'nd edition kvar från USA då med andra ord. 1'st Edition har jag aldrig provat men bara hört att det är den som ska vara den riktigt bra medan de andra blir sämre i kronologisk ordning. Eller 'dålig' och 'dålig' - inte alls lika väldigt bra tror jag snarare? Så nu hade Sorbon fått in (och har nog några kvar) några flaskor av 3'rd edition, en flaska jag hört  skulle vara spritig och inte alls lika bra som de andra. Men vad gör det, vill man prova den så vill man. Flaskan är från 03/07/08 och alkoholhalten lägger sig på 15.5% och som verkar vara inne nu så har man även adderat kaffe till receptet.

Nøgne Ø Dark Horizon 3’rd Edition

Utseende: Ljusare mörkbrun vätska med små strimmor av ljus som lyser igenom. Lite cappucinofärgat skum som blir till en svart liten plump i mitten. 
Doft: Tydlig halvtorr doft av starkt, starkt kaffe. Grymt bra kaffe dock. Ungefär som de där kaffekaramellerna som finns – fast med bättre kaffe. Kraftig doft efteråt av aningen spritiga kaffebönor. Jag stör mig inte på det för det är en oerhört speciell något torr och syrligt kryddig finish på det. Med den sötma som finns påminner det även något om körsbärs cough syrup fast utan allt dåligt. Lite nyputsat läder.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Direkt skjuter smakerna fram och biter till. Det är lite fizzigt och rätt skönt i munnen. En snäll, snäll sötma närmar sig och tar över – för sött är det, men jag tycker inte det är klibbigt. Som en grymt bra brygd kaffe som har överösts med sockerbitar men ändå lyckas bli drickbar. Kaffelikör skulle man kunna kalla smaken. Att den är nästan 16% märks inte av utan den är oerhört lättdrucken, tyvärr, då det är en liten flaska. Det kommer även vinös fruktighet ut ur det hela, men kanske inte så tydligt som man hoppats och det nog på grund av sötman.

Betyg? – Bättre(+), något för söt, men jag har inte större problem med det. Att många kallar den spritig kan jag inte heller hålla med om. Oerhört lättdrucken och bra och rejäl smak. Sedan kanske de två andra är bättre, vilket jag nog också kan tro då smakrikedomen i denna är lite för enkelspårig. Men det gör inte så mycket om man gillar kaffelikör. Det lilla lilla pluset är mer för att visa att jag gärna hade druckit denna om och om igen då jag är sugen på lite söt och 'smaskig' imperial stout mer än en tung, men kanske betydligt mycket mer smakrik dito.

Kvällsnotis: Ovanligt omdöme om Croocked Moon Dark Temptation

Första gången jag såg Croocked Moon var faktiskt på ölmässan i år, då var även bryggaren Sören där och pratade om sin öl. Tyvärr var det sent och vi hade en lista på öl vi ville prova på hos Brill innan vi gick vidare så det blev inget smakprov då. Men det verkar ha gått bra för dem och med nästan 20 olika brygder på sitt samvete, många gjorda hos Nørrebro, så känns det som om de har framtiden med sig. 

Så till slut en dag i höstas så ramlade jag över deras imperial porter Dark Temptation på en Bishops Arms och då var det desto svårare att låta bli att smaka på den. Den ska vara riktigt espressotyngd och ha mycket rostad malt i sig. Vad som menas med 'ovanligt omdöme' i rubriken är helt enkelt att jag tolkade den helt annorlunda - helt ovetande om öltyp och något kall - men likväl så var de smaker jag fann något annorlunda.


Crooked Moon Dark Temptarion (fat)

Utseende: Mörk brunsvart vätska med mörkare kompakt poröst skum gräddtopp
Doft: Gräddig nougatchoklad, kaffe o sötlakrits. Men mkt nougat. Nötig nougat.. Mmm
Smak: Medelstor munkänsla. Lätt men bra kolsyra. Lite rökaskig lakrits och även här bra nougatchoklad. Lagom tunn men med bra kropp. Väldigt lättdrucken och drar åt lite schwartzbier. Lättdrucken!

Betyg? - Bättre. Söt smak med massa god saltlakrits, lättdrucket. Väldigt gott!

Detta var mina korta noteringar då jag hade annat för mig än att anteckna något flitigare. Vad slår mig nu när jag dels läser om ölen och den beskrivning den ändå får från bryggeriet är att den var bra mycket mindre kaffecentrerad. Eller så misstog jag kaffen för nougatsmak. Vad jag tyckte utmärkte den var att den var så saltlakritsbetonad också, inte heller något som verkar vara helt i stil med hur det borde smaka. Så jag skulle inte lägga alltförstora växlar i mitt omdöme här än att konstatera att de gör riktigt lovande öl - och nästa gång jag ser dem ska jag inte tveka på att dricka mig igenom vad de har att erbjuda!

Amerikanska brittiska barley wines. Southern Tier Back Burner vs Lagunitas Olde Gnarley Wine

Den ständiga frågan kring barley wines fortsätter. Efter Smuttynose Barley Wine-variant började jag titta efter och såg då att många amerikanska barley wines har rätt låga alkoholhalter - precis kring 10% sträcket vilket gör att de har tillräcklig alkoholstyrka för att kunna klassas som barley wine (stark ale med andra ord...). Av Smuttynose och de två ölen jag nämner idag så är det bara Gnarlewine'et som ligger på 11% (den pendlar mellan 10-12% beroende på batch) - de båda andra klockar in på 10%. Nu tror jag inte det gör kanske alltför mycket, men jag har någon outforskad teori om att det är ett medvetet val för att ge företräde åt en viss sorts smaker och kanske även ge mer spelrum för humlen? Som sagt, outforskat teori inom ett område jag inte är alltför kunnig. De båda här idag är är även brittiskinfluerade och påstår sig ha en markant maltkropp med smaker av kola, toffee och vanilj. Ibland tycker jag kanske att amerikanska varianter på mer brittiskinfluerade barley wines när man ska ha en bra maltighet med mycket kola kan bli lite obalanserade, ett undantag är Anchors old Foghorn som jag verkligen gillade.

De båda ölen idag då. Southern Tier Back Burner, deras Imperial-series brittiskinfluerade barley wine. Där man haft Chinook- och Williamettehumle samt torrhumlat den med Amarillo och Centennial. I maltväg har man hållit det enkelt och använder bara ljus- respektive mörk karamellmalt.

Den andra, Lagunitas Olde Gnarleywine har jag tidigare sett diverse hyllningar för, om den var värda dessa? Se längre ned i så fall. Inte mycket information om ölen annars förutom att även denna ska dra mycket åt det maltiga, toffeesmakande hållet.


Southern Tier Back Burner

Utseende: Rödare mörkt orangebrun vätska med lite barley winte grumligt stuk.
Doft: Smart val av ingredienserna och här är vad jag menar med öl som inte använder mer än vad som behövs. De dubbla karamellmaltsorterna ger bra nötig sötma med lite knäckiga bär och koladränkta päron, äpplen och andra mörka torkade frukter. Beskan är okey men är inte i centrum utan det är mer åt det brittiska maltiga hållet – så som det var från början. Dock kanske jag skulle vilja säga att man ändå märker att det är en amerikansk brittisk BW. Gräddig finish.
Smak: lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Kroppen är inte alltför stor men har ändå en växande fyllighet. Kola, karamell och lätt sötade torkade frukter och bär – det är gott – och enkelt, men för enkelt? IBU’n är inte tillräckligt hög kanske för att ge variation till vad som händer i ölen och det gör den lite enformig. Kanske för snäll till och med. Men väldigt god.

Betyg? – Bra+. En väldigt god barley wine, amerikansk version av den maltigare brittiska stilen. Men i slutet blev den lite för menlös. En liten flaska hade suttit perfekt, men en stor gjorde att man på två personer ändå tyckte att det blev lite enformigt. 10% men lättdrucken gör den lite farlig. God.

---

 Lagunitas Olde Gnarleywine

Utseende: Något mörkare orangebrunt lätt gyllenklar vätska med minimala bubblor i dt cappucinofärgade skummet. Platt, gräddig topp.
Doft: Kola, karamell och lite söt torkad frukt. Lite trevligt gräddig vilket ger lite variation i doften. Det anas vidare lite beska och bär vilket ger än mer variation som dock håller sig rätt lagom.
Smak: Medelstor munkänsla med okey till bra kolsyra. Halvfyllig kropp med lite bitter kolasmak. Beskan känns inte mer än okey utan det är lite menlöst – smakrikt och trevligt, men inte mer än att det är gott. Det som skiljer den från exempelvis Southern Tier Back Burner är att beskan här är något större – den känns ändå inte som en mer typisk amerikansk barley wine utan mer som en något beskare brittisk sådan.

Betyg? – Bra+. Ännu en okey amerikansk barley wine som flörtar väldigt mycket med den brittiska diton. Det är lagom av allt men inget som lyser igenom eller livar upp. Saknar något extra i den och att många anser att detta är en underbar och aktad barley wine är jag lite frågande till. Visst är den väldigt lagom vilket kanske är vad som faller många i smaken, men jag tycker nog den var aningen tråkig (men återigen, bra god!)


Så? Njae, båda ölen hade goda men väldigt enformiga smaker vilket gjorde att de blev lite tråkiga. De saknar större djup vilket gjorde att trots att de smakade väldigt bra med tydlig maltigsmak så blev det lite trist i längden och trots att de var båda var bra barley wines som jag skulle kunna rekomendera för någon som vill ha en amerikansk maltigare barley wine så är det inget som står sig mot bättre varianter.

Trött eller bara hype'ad? Dogfish Head 60 Minute IPA

Ingen någorlunda frekvent läsare kan ju ha undgått att jag har en förkärlek för bryggeriet Dogfish Head, några som i mina ögon verkligen gör vad de säger sig göra -"off-centered ales for off-centered people". Efter att ha druckit ett gäng av deras öl, med den sista bara för ett tag sedan kom jag på att deras 60 Minute IPA var kvar. Till skillnad från deras 90- och 120 Minute IPA så kändes det som om vi klantat till det, denna bör ju drickas färskare än såhär. Det var ju nästan ett halvår sen vi köpt den. Så i väntan på att få dricka den igen så kommer här en historia om hur en säkerligen något trött 60 Minute IPA ändå smakar, doftar och är.

Ölen, är kontinuerligt humlad med mer än 60 olika humlevarianter i över 60 minuter. Det är en humle från nordvästra USA och det är en kraftig östkust IPA man har siktat på. Det vill säga mer citrus och kotte än enorma humlingar och stor beska. Man har även siktat på att göra den lättdrucken och rätt smooth så att den ska passa som session beer. Kan ju påpeka att även beskan är på 60 IBU och alkoholprocenten - ja den är på 6.0% Ni ser vad tanken är...


Dogfish Head 60 Minute IPA

Utseende: Lätt grumlig gyllene vätska med tunt litet poröst skum.
Doft: Citrus, citrus och så lite örtig humle, något sött. Fräsch men inte färsk, något gräddig. Får lite pilsnervibbar av den lite söta, men fräscha doften med en lite örtig beska.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Syrlig och söt citrussmak. Beskan är rätt mild och även smaken påminner lite mer om en pilsner än en IPA. Det är citrus, beska och lite sötma. Inte lika fräsch som doften ändå kan sägas vara. Bra sessionöl som den var nu, men inte något jag skulle tro var så omtyckt – så antar att den kan vara gammal? Slutar i alla fall med lite belgoapelsin med det söta och citrusaktiga.

Betyg? – Bra. Gammal eller bara inte så bra som många verkar tycka? Säkerligen en mix, men främst att den inte är helt pigg vilket lär dra ned fräschören och kraften i smaken. Session-IPA håller jag med om, den var väldigt lättdrucken med en bra sötma som lär gå bra mot den ändå rätt måttliga beskan. Nä, jag ser fram emot att få dricka den lite piggare och se om det är någon större skillnad.

Kvällsnotis: North Coast Brother Thelonius på fat

Häromveckan fick jag höra att denna snart skulle kopplas på på fat ute på Sorbon och då ölen har varit en bra vän att då och då gå och köpa på systembolaget så var jag väldigt spänd på hur den skulle bli på fat. Jag har haft turen att få dricka rätt bra öl från fat på sistone och även så öl jag tidigare har kunnat dricka på flaska - och är det bar jag eller visst verkar det ibland diffa rätt mycket ibland mellan hur de uppför sig? Säkerligen beror det på kolsyrenivåer, temperatur och allmän känslostämning - men likväl, ibland är det så det känns. En amerikansk belgisk strong dark ale på uppemot 10% låter ju tämligen som om det skulle vara rätt bra, som att det ska vara rätt kraftiga smaker och en rejäl smakrikedom.


North Coast Brewing Company Brother Thelonius (fat)

Utseende: Mörkt gyllene mörk vätska som drar åt mahogny. Vitt lite nötfärgat kompakt skum med minimala bubblor. 
Doft: Belgisk jäst och mycket mörkt socker. Kommer fram lite godissocker och kola mot slutet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig och stor kropp med små bubblor i kolsyran. Belgiskt socker, godissocker och lite spunnet socker är det första som sätter sin prägel på tungan. Ändå är det inte överdrivet sött, bara söt smak som tillsammans med lite kryddor och en dos sirapslimpa ger en rätt varierad smak mot slutet. Det är mjukt, fylligt och förföriskt läskande. Jästen som kanske märks av något mer på flaska matchar sötman väl och ger lite torrt slut som även det ger bra kontrast till sötman. Aningar av äpple och russin samt lite karamell finns också plocka upp i den välbalanserade smaken som även rymmer lite mörk torkad frukt, men enbart i måttliga mängder. Känns på fat mer som en tydlig amerikansk belgotolkning medan den på flaska är aningen mer övertygande, vilket väl i slutändan ändå blir en smaksak.

Betyg? – Bättre-, fullig och just lagom söt med olika sötmor i smak och doft. Mer förrädisk än på flaska då den kändes lite fylligare och mer lättdrucken på fat. Samtidigt är det som med t.ex. Great Divide’s Yeti att det blir smakerna som fått ge efter för en kanske trevligare helhet då kroppen är mer utvecklad och fyller ut smakerna mer. Kraften i smaken saknas något och det är mer aningar av smaker än ett fullt bombardemang av smaker.

Ölnördsfrukost no 2? Mikkeller Beer Geek Breakfast - Flaska vs fat

 Igår var det en Mikkeller Coffee IPA som frukost-treat till alla ölfantaster. Men medan den ändå i botten är en IPA så kanske den inte gör sig lika bra som en mörkare - 'matigare' - stout skulle göra. Tur då att det finns fler frukostöl att omnämna. Nyligen drack jag faktiskt för första gången Mikkeller Beer Geek Breakfast - och tur som man hade så fick jag även testa på den på fat ett par dagar senare. Så inte helt otippad blir den en liten jämförelse mellan de båda.

 Denna oatmeal stout (25% havre) som numera bryggs hos Nøgne Ø har även ett par koppar bra kaffe i sig som Riccos Butik och Kaffebar har fått välja ut. Tanken är att få en hybrid av kaffe och havrestout med det bästa från båda. Mikkeller gillar inte bara öl, utan som vi har börjat se så gillas även bra och fina kaffesorter. Kaffe och havre, gör gröt på det senare och frukosten är klar. För att få till mer pondus i ölen har man även en hel radda andra maltsorter (pils, rökt, caramunich, brun, ljus choklad, choklad, rostat och så havre såklart). Denna variant, jämför mer den lite mer humlade ’hop breakfast’ har enbart Centennial och Cascade som humlesorter. Ölen är nog den av de ’vanligare’ europeiska ölen som jag har hört oftast i olika amerikanska beer podcasts och den har verkligen fått gehör på andra sidan atlanten. Tittar man även på olika rankingsidor så ligger den väldigt bra till (ligger 1’a som stout på RB, och har A- på BA där den dock klassas som American Double/Imperial Stout). Oavsett vad man kallar den så är det med andra ord en riktigt bra öl – på pappret. Sedan får vi se nu vad jag tycker.

Mikkeller Beer Geek Breakfast
Flaskan avslöjar att det är batch 471 och att den bryggdes i november 2009, alltså har den fått stå och stilla sig lite i åtminstone ett år.

Utseende: Mörkt brunsvart halvtrög fin vätska med ljusbrunt skum med minimala till små bubblor. Ser ut som den ska, bra första intryck.
Doft: Fyllig doft med bränd malt, bättre mjölkchoklad och mycket kaffe. Något syrlig besk karaktär som tar bort lite av det annars fylliga och mjukt söta. Det kanske låter lite väl simpelt att bara säga att det doftar rostad/bränd malt, choklad och kaffe – men det gör så på ett oerhört bra sätt. Det syrliga ger också mer komplexitet till den och för att vara på 7,5% så är det väldigt lovande. En mörkt kaffe och chokladbetonad stark porter kanske är närmare som referens.
Smak: Något lättare munkänsla, åtminstone mot vad jag förväntade mig – samtidigt tillräckligt fyllig och mjuk för att få till det. Liten lätt kolsyra. Smaken har mörkt kallt kaffe som har lite bitter choklad i sig men som hålls tillbaka av havren som är precis som i andra havrestouts jag druckit, lite mjukande och med en igenkänningsbär smak. Att kroppen inte är alltför kraftig är nog tur, för den är kraftig att dricka, det kanske börjar lätt men den blir alltmer fyllig och mjuk. Kanske har kaffesmaken försvunnit lite nu, kanske var den aldrig överdrivet påtaglig (eller så är jag lite biased nu då jag så nyligen har druckit deras Coffee IPA) – men smakerna och allt finns där. Men de var inte den smakrevolution mina smaklökar hade bettat på skulle vara där utan det är lite mer bränt och aska nu än kaffe och choklad. Nä, gammal kall espresso i kvadrat, om än med en dag i solen så att de blivit lite möra.

Betyg? – Bättre, en väldigt bra och potent oatmeal stout, särskilt med tanke på den relativt låga alkoholhalten (7.5%) och den lite tunnare kroppen. Det är först då man börjar förstå hur fyllig och rejäl smakerna är som ändå bär upp ölen så bra som de gör. Whiskeyversionerna lär vara riktigt bra då jag verkligen kan föreställa mig hur de lär vara – som handen i fickan med pluntan på sne liksom. Från början hade jag faktiskt ett litet minus bakom betyget, men det åkte fasiken bort. Ölen tar plats i munnen – inte bara när man dricker den utan även efteråt och även fast smakerna känns sublima så är de kaxigare än vad man tror om man inte själv tänker efter. Bedövande, hade bara önskat den lite mer smakrik.

Mikkeller Beer Geek Breakfast (fat)

Utseende: Mörkare brun vätska med chokladbrunt litet skum.
Doft: Tydliga inslag av kaffe. Inte vilket kaffe som helst, utan det doftar kvalitetskaffe – kallt, mörkt sådant. Nästan metalliskt kallt på ett bra sätt. Lite choklad dyker upp men det är mest kaffe här. Något som inte är helt lika framträdande i flaskan där det är mer variation på dofterna.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Här smakar det kaffe som är precis rätt rostat för att göra sig väl som smak. Inte för mycket, inte för lite utan lagom. Smakar även av ’hårda bär’, alltså typ färska kaffebönor och andra lite ’bitigare’ bär. Välbalanserad bitterhet som fixar till eftersmaken, dock är det hela något mindre fylligt än på flaska.

Betyg? – Bättre(+), inte för speciell i sig men kaffesmaken faller mig verkligen i smaken här. Rejäl, god och bastand smak och doft. Liquid coffee tänkte jag skriva, men det är det ju redan.. öl på kaffe snarare. Att just kaffesmaken är så mycket mer markant här gillar jag även fast jag påminde om att min flaska fått stå ett tag. Att kaffe inte ska stå luftigt vet man, men att den inte ska stå i öl?


Så? Nu vet jag inte hurpass 'färsk' den ändå bör vara på flaska eller om det bara var att den var lite trevligare på fat, kanske något simplare - mer inriktad på ett visst smakspektrum medan det var mer som skulle samsas i den på flaska. Båda var riktigt trevliga och betar jag bara av den här dagen väl så kanske det blir att öppna en flaska Beer Geek Brunch Weasel senare mot kvällen, eller varför inte Beer Geek Hop Breakfast - också något gammal, så får väl bli dags nu. Men är ölen bäst? Nej. Bland de bästa? Mnjae, beror lite på vad man är ute efter. Lättdrucken, god, bra kaffesmak, på fat rejäl kaffesmak. Sedan är det just det med smak - en smaksak.

Tidig morgon - tar en Mikkeller Coffee IPA och vaknar till?

 Mikkeller älskar kaffe, så lång är vi alla med och att Beer Geek Breakfast fungerar rätt bra som en morgonkopp kaffe är inget nytt. Men nu tar man det ett steg längre. Tillsammans med kafferosteriet Koppi från Helsingborg, med en etikettdesign från Marc Schuterman och slutligen med en släng Tomahawkhumle samt etiopiska Guji natural-kaffebönor så har man fått ihop något nytt - en kaffe-IPA. Reklamfilmen eller  vad man ska kalla den för finns här och bjuder på en lagom dos humor. Med en rätt hög alkoholprocent på nästan 7% så bör den också kunna hålla upp smakerna rätt bra och tomahawkhumlen, ja vi får se hur väl den passar in. Hur bör man ställa sig till det här? Låter det som ett kul experiment eller går det ifrån vad man kan göra med en IPA helt? Mikkeller har ju varit väldigt nyfiken på det mesta inom humlad öl skulle jag vilja påstå - göra tokhöga IBU's, göra single hop-serier och nu då lägga i kaffe. Nä, det är kul att någon vågar och provar och testar, sen är det såklart upp till var och en själv om man tycker det hör hemma på experimentbryggeriet  eller om det är något som är aktuellt för en konsument. Mikkeller tycker jag dock alltid håller sig på rätt sida av de två, den senare.

Mikkeller Coffee IPA

Utseende: Ser ut som kaffeblandad öl med en ljusare brun färg mot botten medan det tjocknar till med mörkare orangebrunt vätska uppåt. Minimala bubblor med gräddig topp. 
Doft: Oj! Doftar starkt kaffe med mycket tydlig humle. Som nymalda kaffebönor som lagts i en tropisk, besk juice. Lyckad matchning tycker jag som gillar kaffe medan andra runt omkring mig tycker att den är något underlig. I mitt tycke är det två fräscha dofter – kaffe och humle – som gått ihop rätt väl och samspelar bra. Sedan kanske den gemensamma doften inte är något att hissa flaggan för, men den kände jag inte av lika mycket.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Småfyllig med mjuk snäll kolsyra. Smaken skär sig lite vilket är synd då doften var så trevlig. Det är med malda kaffebönor nu i smaken och troligen lite då humlesmaken har övergått från det lite mer tropiska i doften till en något mer besk smak. Kaffets bitterhet och humlens beska går ihop och dämpar varandra rätt bra. Tomahawkhumle är ju en av de humlesorter med högst alfasyra om jag inte minns fel och den känns inte av så pass som man kunde förvänta sig, vilket självklart beror på mängden man kan ha använt, men det var inte min poäng.

Betyg? – Bra+. Rätt speciell och även fast kaffe och IPA gick ihop rätt bra så blev smaken till slut lite sådär och det är även den som drar ned betyget lite för min del. Efter att ha doftat på den som hoppades jag helt enkelt på lite mer variation och tryck i smaken. Men det är kul att såna här projekt görs, och inte bara för ölens skull utan för att andra hantverksmänniskor som de på Koppi får en chans att visa sig lite inför en publik. Just kaffe är något som för många annars bara är som i reklamen, en kopp 'average joe' medan det precis som med öl kan vara så mycket bättre och har så mycket intressant historia.

Ännu en samarbetsöl, Mikkeller / Three Floyds Ruggoop

I fjol drog Mikkeller till Chicago för att närvara på 'Craft brewers Conference" och passade smidigt nog på att svänga förbi Three Floyds i Munster. Resultatet, sprunget ur denna omväg blev den tredje samarbetsölen mellan de två bryggerierna. Efter Hvetgoop med vete och Oatgoop med havre så var det nu dags för Ruggoop - med? Råg såklart. En barley wine med råg vilket gör att de hellre har valt att kalla ölen för 'Rye Wine', men i grund och botten är den en amerikansk barley wine. Därmed är förväntningarna inställda på en bra dos humle som vägs upp mot en troligen något söt maltkropp. Med 70 IBU känns det inte heller som något som kommer göra mos av smaklökarna..




Mikkeller / Three Floyds Ruggoop

Utseende: Mörkare orangefärgad vätska med ett mjukt och grumligt sken i. Gulgräddigt skum med –minimala-minimala bubblor, något gräddig topp.

Doft: Fyllig krämig doft. Folk verkar ha svårt att urskilja rågdoften i många öl men jag är antingen ute och cyklar eller har lätt för den och tycker därför att den finns här i doften, vilket den borde göra. Doftar lite vört, råglimpa och sedan mycket, mycket citrus. Kanske en släng anis och krydda i en liten mängd. Den har kategoriserats som barley wine men jag tycker snarare det är en DIPA som med sin stora maltmängd snarare ses som en barley wine. Gräsiga, örtiga humledofter gör citrusen sällskap. Doftar som en potent men maltkraftig DIPA.

Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Betydligt mycket mer IPA och DIPA än barley wine eller rye wine. Smak av röda bär, stor dos humle och citrus men ändå med en rätt snäll beska. Spår av råg, vört och sedan desto mer citrus, citrusskal och humle. Något tunn men ändå lagom kropp. Sötman ökar mot eftersmaken, så även beskan.



Betyg? – Bättre. Oatgoop’en kommer jag inte helt ihåg (tur jag har en flaska kvar…) men minns den lite samma som här, dock något fylligare och med mer, tydligare, smak. Rejäl, men framförallt lättdrucken gör ändå Ruggoopen väldigt kul, och god, att dricka. Minus dock för att den är rätt enformig och för att det inte är någon direkt komplexitet, så det är kanske ingen öl jag kommer minnas som fantastisk - men likväl något som är kul att prova i dessa tider med Single Hop IPA's och liknande. Nu blir det ungefär motsvarande men med olika maltsorter.

Ännu ett försök i jakten på bra amerikansk veteöl - Hoppin Frog Wild Frog Wheat Ale

 Nej, efter ett par intensiva dagars bloggande om nyheter och lite rolig öl och annat som känns vettigt så blir det nu ett något mer avslappnat inlägg. Hoppin Frog gör rätt bra öl, det är något jag sakta och säkert börjat inse, förvisso var jag övertygad direkt efter Mean Manalishi, men allteftersom jag har provat fler och fler öl från dem så har min åsikt inte direkt ändrats. Men som alla bryggerier så har man ofta en Akilleshäl och den beror mer ofta på öltyp och kunskap om dem än om faktiska bryggarkunskaper. Just belgisk öl och veteöl är något jag tycker amerikaner ofta, KAN, gå bet på - framförallt den senare är ju något man får leta sig galen på om man vill hitta ett riktigt bra exemplar i USA. 

Här gör de galna grodorna en tysk ofiltrerad veteöl som de själva, som amerikanare så ofta gör med denna öltyp, sager är väldigt bra och balanserad. De är även snälla nog att påpeka att man inte har haft kryddor eller frukt i ölen, men att den ändå bär smak av det – utan att vara kritisk, men när ska amerikanare bättre ha anammat europeiska öltyper?  Självklart får man då ta och ställa motfrågan om när vi europeer ska våga börja experimentera med våra rätt statiska öltyper och även börja gå mer bananas på dem? Darren på Beer Sweden skrev rätt intressant häromdagen om detta då han retoriskt ställde frågan om hurpass influerade vi är av Amerikansk ölkultur. I vad vi dricker och i vad svensk bryggerier gör, det är dock nog svar på halva frågan. Mycket experimentslusta har tagit sig hit, framförallt vad gäller ingredienser och inställningen att det är okey att tänja gränser. Vad jag saknar är dock svenska bryggerier som gör mer återkommande IPA's, roliga öltyper eller vågade satsningar. Tyvärr är det hela nog till stor del en ekonomisk fråga. Men vi är förhopningsvis på rätt väg så jag tänker inte ställa mig pessimistisk till vår utveckling. Nu däremot, nu blir det veteöl!


Hoppin Frog Wild Frog Wheat Ale

Utseende: Något grumligare mjuk orangefärgat vätska med poröst, löst sammanhängande ljust skum som startar högt men puttrar ned till lite ensamma rester.
Doft: Första tanken är att det doftar någorlunda artificiellt. Sedan börjar jag undra om det inte bara är lite syrligare än vanligt? Under det kryddiga är det en rätt så fruktbetonad sötma av ljusa frukter – och inte bara banan som det annars ibland kan kännas som. Känns ovanligt ljust fruktigt och syrligt, nästan estrigt och fruktigheten i vissa av De Molens IPA’s kommer i tanke med den närvarande karaktären från jästen. Tuttifrutti och citrus typ.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra, något fizzig, fyllig kolsyra. Om doften inte skulle falla en apa i smaken så skulle smaken falla i apan så att säga – för här är det banan igen. Mjuk vätska, lagom fyllig, med lite syrlig början som matchas mot en balanserad sötma – och kanske har jag haft fel, kanske kan de faktiskt använda ordet balanserad här? Tyvärr planar smakerna ut rätt tidigt och det är mestadels den lite aprikosartade (samma som i De Molen-ölen jag hänvisade till) sötman som håller sig kvar. Förmågan att släcka törsten är det väl sådär med, den blir nästan lite för söt för det, trots att den inte är överdrivet söt och rentutav syrlig – snarare är det kroppen som är lite mjäkig och inte riktigt känns klockren som är anledningen.  Samtidigt är den drickbar och väldigt lättdrucken, men det är nästan som att man bara blir törstigare av att dricka den.

Betyg? – Bra. Dålig är den inte, men i lite samma stil som de flesta amerikanska veteöl – rätt olik vad man förväntar sig och bitvis tråkig. Däremot gillar jag det lite syrliga och sött fruktiga – vilket dock kanske tar över lite för mycket. Kunde ha fått vara kryddigare och lite mer törstsläckande. Nej, jakten går som sagt vidare...

Extra: Senaste nytt om Samuel Adams Utopias på systembolaget!

För er som inte han läsa om Smuttynose Barley wine - barley wine eller IPA-hybrid så kan ni läsa om det här.

---

Att Samuel Adams Utopias kommer på systembolaget är för många nu känt, men var, när, hur, varför kommer den då på beställningssortimentet och inte som tidigare i butik?

Manker har svaret..

Det är Galatea själva som vill ha det såhär för att själva sköta det hela så mycket som möjligt. Som vanligt går det därför att beställa ölen antingen via e-beställning eller genom butik. 'Nytt' för i år är dock att det inte kommer runt 18 flaskor som tidigare utan 65-70 stycken, så folk lär med andra ord ha lättare att få tag på dem. Som tidigare kommer de även gå på 1150:- flaskan.

Så för er som väntar på att få tag på en flaska, vänta i stillan ro och gå sedan till ert systembolag och hoppas att ni är 'först' att få er beställning genomförd så att ni får hem en flaska.

Det var allt för nu, och som sagt. Missa inte inlägget om Smuttynose Barley Wine, den var rätt intressant!

Barley wines - en induktiv fråga? Smuttynose Barley Wine - IPA eller barley wine?

  För mig är barley wines den mest förrädiska öltypen av de alla, något jag har pockat på vid flera tillfällen, både här och på annat håll. Den bredd som öltypen har, där vad som är lika mellan dem är att de alla är 'väldigt starka ales', känns inte helt färdigutforskad. Personligen skulle jag föredra en uppdelning med mer geografiskt delade barley wines då framförallt de från USA's västkust har en bra mycket större närvaro av och humling än t.ex. brittiska. Sedan kanske inte detta stämmer helt ut - men det skulle åtminstone vara en början. Tex gör man ju tyska hefeweizens både i USA, Tyskland och på annat håll - men man använder typen mer för att skilja mot andra veteöl. I mina funderingar kring detta har jag alltid haft Old Ruffian som extrem på ena sidan med sin stora beska - och mer brittiska och maltdominerade barley wines på andra. Sedan behövs det någon form av undergrupper där hybrider av de båda kan finnas och så vidare.

Men, vad som skedde nu för ett tag sedan var att vi öppnade en flaska Smuttynose Barley Wine, tappad 2009 och därmed med liten egentid på nacken. Jag ska inte spoila helt vad som står här under men kan bara säga att mina tidigare tankar om öltypen nu har stjälpts på sidan och är nu i behov av revidering. Att många DIPA's ibland kategoriseras som barley wine på grund av den ändå existerande maltkroppen som behövs för att hålla koll på beskan (eller är jag fel ute här?) är en sak - se bara på just Old Ruffian. Men att en barley wine kan påminna så pass mycket om en vanlig IPA som denna gör - och ändå ha tillräckligt med tid på nacken för att humlen borde vara trött - vad ska jag säga om det? Detta är den fruktigaste barley winen jag någonsin provat!


Smuttynose Barley Wine

Utseende: Lätt grumlig orangebrun vätska, klarare än förväntat. Fint kompakt skum med minimala bubblor.
Doft: Barley Wine you say? Här doftar det färsk helylle-IPA. Humlejuice i stil med Averys DuganA! Kanske något mer malt och lite kola – men fortfarande med massa fruktighet undertill. On top är det lite tråkig persika, mandarin och apelsin men vad gör det när det fortfarande är riktigt fräscht, paradoxalt nog, på andra sätt?
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kraftig IPA eller snarare lättare DIPA. Inte überbesk men med tillräckligt mycket beska. Småblommig på ett lite tråkigt sätt, men återigen så slås man av mycket fruktighet. Att den är så pass fruktig och ändå från ’09 gör den lite speciell med sin fruktighet. Rätt tydlig känsla av estrar med fruktiga humlekarameller och persika, tropik och så beska. Förvånande rakt igenom.

Betyg? – Bättre. Fruktigaste barley wine’en jag har druckit, wow. Mycket estrig smak men det blir mer malt och sötma senare mot mellanregistret. Den är vare sig barley wine eller IPA utan kanske mer som en lätt DIPA/IIPA med ljus malt och som återupplivats. Som sagt ovan så är mina tidigare tankar om barley wines och vad som eventuellt kan känneteckna dem eller vilka eventuella undergrupper som borde finnas nu lagda åt sidan. Jag ger upp och låter typen vara, istället blir det en form av induktiv empirisk provning!

Kåseri: Manker, blasköl, Jehovas vittnen och 'blaskölen' Sailor

Bli follower nu, klicka in er här till höger och få regelbundna påminnelser om min existens och vad för lustigt jag nu hittat på och skrivit om! Oftast om öl, till 99%, mest amerikansk sådan!

---

   Jag är verkligen en hyvens kille - jag lovar. Det är sällan jag menar annat än gott och gör jag det så är det nog berättigat. När det kommer till mat, dryck och livsnjuteri i allmänhet så stället jag dock lite mer krav, visserligen är allting relativt och det är något vi 'nördar' av olika slag kanske glömmer. Egentligen, varför klanka ned på Benke som går till sitt lokala Coop och köper ett sexpack folköl för att ha i veckan? Eller Ulla som köper öl på Lidl för att 'de smakar ändå likadant'? Är det vår målgrupp att likt Jehovas Vittnen knacka på hos och omvända? Mnjae, vi kan hoppas att dem någon gång finner samma njutning i någonting som vi kanske gör med öl, men att pracka på dem 'rätt tro' det är fel. Därför är det kul att se att öl-Sverige är aktivt och att fler och fler börjar bli än mer interaktiva, sådant skapar merintresse och merintresse föder genuint intresse.

Vad jag vill komma till är att alla gillar sin sak, oavsett om det är ett genuint intresse för skoblock eller kanske att stapla tändstickor längsmed varandra bredvid vägkoner. Att gå igång på att en öl är just si eller så och att tycka att det är genuint intressant beror nog ofta på samma kunskap och förståelse som just de andra 'hobbys' också har. Visst låter jag snäll? Samtidigt, hur ska man då göra när man närmar sig ett nytt område? Jag minns första gångerna jag drack riktigt bra öl och hur vi släpp efter släpp nästan smutsigt söp oss berusade på alltifrån Dark Horizon till Old Crustacean medan vi tyckte att Cantillon smakade skit, så dem fick öppnade stå kvar tills någon modig sate bar ut dem till slasken. Men där började vi för snart 3 år sedan och här är jag idag - snart 900 öl och många bakfyllor senare, nog lite smartare, mer road men samtidigt lika ovetande till hur man ska förhålla sig till 'mindre bra öl'? Ska man såga dem, subjektivt och även objektivt - för de är inte bra öl. Eller ska man bara omnämna dem objektivt och helt sonika strunta i att ge ärliga omdömen för att låta alla ha sin egen uppfattning?

Häromdagen köpte jag en gott och blandat påse på systembolaget för första gången på ett tag och tog då med ölen Sailor från Galatea / Three Towns, mest på skoj - men också för att försöka hitta tillbaka till vad andra kanske ändå gillar. Behöver vi kanske dessa reality checks ibland?


Sailor

Utseende: Mörkt gyllengul vätska med vitt skum med minimala bubblor och en rätt vanlig gräddig topp.
Doft: Majsdoftande blasköl med rätt markant sötma. Känns lite bättre än gemene skitöl, om än något söt såhär på vintern.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Smaken är som doften rätt majscentrerad och någonting känns fel i den. Det är inte dåligt, bara lite väl sött och utan att ha något som gör den riktigt intressant. Dock lär den fungera bra som lättdrucken sommaröl i stil med Becks och liknande.

Betyg? – Ok-. Ingenting som faller mig i smaken, men kan förstå målgruppen och för dem lär detta bli en rätt trevlig dryck att köpa istället för metalliska och kemiskt smakande burköl. Plus också för pet-flaskan.


Det jag egentligen ville få fram är att jag druckit Sailor. En sommaröl som trots allt är rätt dålig. Tur att jag nyss drack en Mikkeller Beer Geek Breakfast och kan känna mig ölnördig igen.

Dogfish Head Red & White - Sista stora flaskan ryker

Nästan ett halvår var det då dags att öppna den sista flaskan (av de stora iaf..) från Dogfish Head som vi köpt med oss från USA, och sist blev Dogfish Head Red & White. Detta är en belgiskinspirerad witbier med koriander, apelsinskal och druvkoncentrat från pinot noir-druvor. Sedan har man lagrat 11% på pinot noirfat medan man har lagrat resterande 89% på fat tillsammans med stavar av ekfat. Tanken med ölen är att få ihop en blandning av witbierens fräschör med fylligheten och kraften hos rött vin. Det ska bli intressant att se hur det hela tar sig då många av bryggeriets öl, framförallt från Ancient Ale-serien har haft ljusa druvor och där har syrligheten ofta tagit över lite för mycket. Så vitt vin i all ära, men finns det fler öl där man använt juicen från mörka druvor? Rödvinslagringar vet jag om, men inte att man använt själva druvjuicen. Nä. Fler av storflaskorna från bryggeriet vill jag ha och särskilt de jag inte tidigare provat (My Antonia, Namaste, Bitches Brew och Liquor de Malt, där den sista förvisso är en 33cl).


Dogfish Head Red & White

Utseende: Lite rödare orangefärgad vätska med kompakt minimala bubblor i skummet. Lätt gräddig topp. 
Doft: Tydlig doft av koriander och tydliga apelsinskal som dämpar en syrlig och något gräsig doft. Jag känner lite citrongräs och något som lutar åt mandelmassa. Rätt markant vinositet. Det låter inte så bra som det ändå var. Väldigt trevligt utan att ha massa fuzz, det här funkar bra.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Halvfyllig, mjuk men med syrliga inslag och bra vinositet – men med något sötare bra kropp. Inte fullt lika kryddig som i doften. Lite som en sangria fast med öl. Vin, tydliga inslag av apelsin och kryddor. Lättdrucken och väldigt drickbar trots sina 10%. Inte heller samma jäst som i de liknande ölen jag har druckit från Dogfish Head utan nu är det en fylligare och mer drickbar helhet. De 11%’en som lagrats ger lite krämighet medan de övriga 89%’en ger lite extra vaniljsötma.

Betyg? – Bättre. Fyllig, krämig, vinös, lagrad och med en lagom dos av trä, vanilj och apelsin. Det hela gör sig väldigt bra tillsammans och med koriandern som lite extra krydda. En av de bättre ölen från Dogfish Head, men kanske även den lite tråkigare bland de bra då den inte har någon större komplexitet. Jämfört med de öl där de använder sig av juicen från ljusa druvor (som jag ansåg var lite obalanserade och syrliga) så är den här desto fylligare och med rundare smak.