Rogue Yellow Snow och Mocha Porter

Rogue ja, ett favoritbryggeri som dock sällan förvånar eller övertygar - men likväl har en speciell plats. Nu dessutom ramlade jag över två öl från dem jag inte tidigare hunnit prova, den ena Yellow Snow IPA hade hittats längst bak i förrådet på Sorbon - så vart den åldrad var frågan? Den andra, Rogue Mocha Porter är "lillebror" till Double Mocha Porter, en öl jag och Erik fick halsa i oss innan avresan från New York i somras, men inte var fullt imponerade av - kan lillebror slå storebror? Egentligen är det nog bara Dead Guy Ale, Double Dead Guy Ale och den finfina Morimoto Imperial Pilsner, för att inte glöma Chocolate Stout'en som verkligen satt spår hos mig - resten är lite för bra för bra men inte bättre så att säga. Synd. Just nu pågår iaf ett par tävlingar på Rogues facebooksida där man kan skicka in egna tolkningar på Dead Guy Ale-flaskor etc, värt att söka upp om man är duktig på design och har ett gäng flaskor hemma.

Rogue Yellow Snow

Utseende: Grumlig persikofärgad vätska med liten vit ring som skum.
Doft: Lite DIPA-aktig beska men med förvånansvärt bra fruktighet! Känns som en väldigt bra blandning av IPA och DIPA.
Smak: Medelstor munkänsla och bra kolsyra. Först lite smaker av gammal IPA som sedan övergår till en väldigt bra fruktighet och beska – lite paradoxalt. Med beskan känns den nästan som en lättare DIPA eller någon form av ljus barley wine. Lätt gammal smak av persika, passionsfrukt och aprikos. Gott!

Betyg? – Bra+, DIPA-beskt möter lite åldrar IPA men ändå med riktigt bra smak med exotisk fruktighet och en bra lättdrucken drickbarhet!

Rogue Mocha Porter

Utseende: Ljusare mörkbrun vätska med lätt brunfärgat skum
Doft: Len chokladdoft med anande humlebitterhet med lite gräsig karaktär. Mer gräddigt dock än stoutigt bittertorr choklad, en inbjudande och fin gräddig doft som följs upp av lite bär och frukt som plommon, fikon och russin som sakta växer fram.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn och småbitter där beskan märks av främst genom och tillsammans med chokladsmaken. Den smaken tas senare över utav en tydlig kaffesmak i en rätt nedtonad form. En chillad porter utan alltför stora krav på den som dricker den.

Betyg? – Bra, drickbar och rätt lätt men inte mer än så. Lite typisk Rogue här igen, vilket jag verkar återkomma till hos alla deras olika öl. Personligt opersonlig på något sätt.

Dogfish Head Chateau Jiahu - Tillbaka till Kina för 9000 år sedan!

I bryggeriets lista över "occasional rarities" ingår en radda finfin öl varav åtminstone en 5-6 stycken skulle kunna ingå i en serie med namn liknande "ancient rarities", för Dogfish Head har en längre tid (sedan 1999) jobbat tillsammans med  arkeologen Dr. Patrick McGovern som specialiserat sig på att gräva fram och analysera urnor, kärl och diverse andra dryckestillbehör. Tillsammans med Sam och de andra på Dogfish Head har de sedan gjort egna tappningar utifrån de ingredienser Patrick har analyserat fram hade använts till den brygd som fanns i kärlet etc. I somras skrev jag t.ex. om Trad Ale'en Midas Touch som är just en av dessa i denna serie av "ancient ales" varpå jag sedan hållit lite på de övriga ölen vi fick med oss hem. Men nu vart det då dags att öppna en till och vallet föll på Chateau Jiahu! Patricks egna historia kring ölen kan ni läsa om här, en intressant och kul läsning! Det är alltså den starkasta jästa drycken man någonsin har funnit som man nu gjort om, riktigt roligt och ännu en anledning att gilla vad Sam gör!

Vad man kort och gott gjort är följande, intressant och kul nog att citera till fullo.

In keeping with historic evidence, Dogfish brewers used pre-gelatinized rice flakes, Wildflower honey, Muscat grapes, barley malt, hawthorn fruit, and Chrysanthemum flowers. The rice and barley malt were added together to make the mash for starch conversion and degredation. The resulting sweet wort was then run into the kettle. The honey, grapes, Hawthorn fruit, and Chrysanthemum flowers were then added. The entire mixture was boiled for 45 minutes, then cooled. The resulting sweet liquid was pitched with a fresh culture of Sake yeast and allowed to ferment a month before the transfer into a chilled secondary tank.

Dogfish Head Chateau Jiahu

Utseende: Rätt ljus och klarorange vätska med små bubblor i vätskan, vitt poröst skum som försvinner till lite rester kring kanten.
Doft: Lätt doft med havtorn och honungen rätt framträdande. Havtornsbär och med ljunghonung. Väldigt fin doft med fräscha inslag av gröna druvor. Doftar som en maltigare och mer varierad cider på något sätt, mumma.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Mousserande vin är min första känsla, det är vinöst i smak och sätt och nu är havtornen lite mer i bakgrunden med sin fräscha syrlighet medan honungen är svår att unkomma med sin fräscha sötma som finns där efter de första smakerna och dämpar den annars rätt tydliga alkoholen (9%). Lite maltigare än vin, men påminner likväl om honungssöta och lagom halvtorra vitt vin.

Betyg? – Bättre(+), lär falla folk som gillar vin men inte öl men ändå vill ha något som inte är ”vin”. Dogfish Head gör verkligen intressanta öltolkningar på dessa gamla recept och även fast dem inte är tokgoda allihopa så är de ett stycka kultur och väldigt intressant att dricka. Denna är lättdrucken och med fräscha smaker. Ofta ser vi bara några hundra år tillbaka och glömmer att folk har gjort maltdrycker i flera tusen år, så all cred till Sam och de andra på Dogfish Head

2 öl från Belfast / Nordirland - Friday, bloody friday eller något

Igår kom Erik över för liten kortare ölprovning innan det bar av vidare ut för att prova (vad som kom att visa sig bli en fullpoängare!) en cognacslagrad barley wine på Monks (mer håller lite på den så den inte tar riktigt slut ;)). Med sig hade Erik två stycken öl han fått från en kompis från Dublin och irländsk öl har man väl ramlat över någon gång, men likväl väldigt roligt att prova något man inte kan få tag på här hemma. MEN! Det var "bättre" än så, även fast han var från Dublin så kom ölen ifrån Nordirland och Belfast. Jag har alltid varit väldigt förtjust i Irland och framförallt Nordirland då det vart riktigt kul att se att denna lilla landplätt som stygga britter så länge styrt över kan producera öl! Så igång med spotify och läs er igenom ett stycke Nordirland. 


Självklart måste ölen ackompanjeras av lite bra nordirländsk musik. Wolfe Tones – Come out ye Black and Tans

Båda ölen är brygda på Hilden men den ena är från ett familjabryggeri som dock verkar brygga hos dem (eller kanske är tvärtom), familjen Scullion som de heter gör sin öl under namnet College Green medan Hilden "själva" släpper ölen under samma namn, kort och gott. Bryggeriet öppnade 1981 vilket enligt dem gör dem till Irlands äldsta fristående bryggeri, vilket nog kan stämma då de större ölen nu alla ägs av multinationella företag.


Först ut är Hilden Cathedral Quarter Beer, en irish ale som ingår i en serie öl som alla syftar till olika historiska landmärken i Belfast, denna är då till det gamla området kring St Anne's katedralen som idag dock ska vara något av ett kulturellt och socialt centrum. 5.3% gör den till en bra session ale.

Hilden Cathedral Quarter Beer

Utseende: Lätt grumlig ljus kopparfärgad vätska med halvmjällt litet nötfärgat skum. 
Doft: Väldigt citrushumlig med lite nöt. Som en bastard mellan red ale och en pale ale. Dock med någon bidoft av grönsaker, lite sparris eller så. Blöta plankor med murken jord.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn och lätt i munnen med lite gammal humle, citrus och lite ljus pilsnerartad malt men utan sting. Inte avslagen utan bara lätt och rätt chillad som sessionöl mer än ”smaköl”. Lite kola finns undertill.

Betyg? – OK+, snäll session ale men jämfört med t.ex. Slottskällan Red Ale (kanske ser den mer som en red ale dock..) som också klassas som irish ale så är denna rätt trist.

Den andra ölen är då från familjebryggeriet College Green vars öl mestadels serveras på plats och på cask, så verkar inte vara så stora butteljerare - därför är det extra kul att testa den. Blonde/golden ale på 4.3%. Och här passar väl något lugnare i musikväg? Wolfe Tones – Celtic Symphony


 
 College Green Belfast Blonde

Utseende: Lättare till lite ljus apelsinorange färg, vitt småporöst skum. 
Doft: Lätt lite torr humlenötig doft. Lite samma bidoft här som i den andra, beroende på Belfast vatten månne? Gammal humle och citrus, unket hö mer än unken planka med unken jord.
Smak: Lättare munkänsla med ok kolsyra. Tunn och rätt lätt med smak av lite hö och eventuellt torkad gräs. Rätt tråkig men med en trevlig tunn efterbeska. Väldigt lättdrucken och helt okey om än lite smaklös.

Betyg? – OK-, rätt trist men med vissa saker som väl får anses som okey. Men lite samma bidoft som den andra ölen hade och inget jag kanske hade velat dricka igen. Samtidigt är dessa session ales rätt lättdruckna vilket gör dem mer inbjudande än t.ex. en Sofiero som bara smakar illa. Men den bismak som fanns i båda ölen får nog förklaras med Belfast vatten vilket verkade vara sådär, eller vad det nu kan vara? Så trots att det var två rätt "ogoda" öl så var det riktigt kul att ha smakat dem!

Och så avslutar vi med en till och ett stycke historia (inte U2-covern dock..) Wolfe Tones – Sunday Bloody Sunday

Stone Old Guardian 2010 och S:t Eriks IPA

Bland det första vi gjorde i New York i somras var att gå till Rattle N' Hum och gå loss lite på vad de just då hade på fat - en rätt diger lista om ni läste i somras. En av de öl vi då provade var Stones Old Guardian - osäker dock om det var 2009 eller 2010'an. Lyckligtvis hittade vi båda dem årgångarna på flaska lite senare varpå det blev ett par köp, helt ovetandes om att 2010'an kommer på bolaget nu i december. Så med två flaskor hemma av den så fick en offras för att återställa minnet om hur den var och om det blir fler köp nu i vinter. Det är iaf en kraftigt maltig och humlig barley wine så för alla som gillar barley wines så är det ett rätt självklart köp oavsett.

Mer nära i tiden drack jag efter ett par dagars lathet så de fasta nyheterna som jag varit intresserad av och det var först igår jag drack Great Divides Yeti och först förra veckan jag drack S:t Eriks Ipa. Ännu en av Jessicas brygder i S:t Eriks-serien. En IPA humlad med stora mängder Centennial och Amarillohumle. Fräscht och välbalanserat mellan citrus, gräs och frukt? Det verkar också vara en öl som fått lite blandat mottagande då vissa gillar den medan andra tycker den var lite "meh".

Ja det blir rätt trista inlägg veckan ut och eventuellt nästa, jag har en hel drös viktiga saker och är rätt så stressad. Men jag kommer likväl dricka och skriva om god öl så för alla som gillar just god öl så kan man hålla sig a jour bara för att få lite tipps på bra skit att dricka!


Stone Old Guardian Pre 2010 Release

Utseende: Rödbrungyllene vätska med lätt litet skum. 
Doft: Rätt humlebeskt och DIPA-tung. Maltigt och knäckigt med lite bär. Rejäl doft med andra ord i lite typiskt bastand USA-barley wine-anda.
Smak: Medelstor till större munkänsla med bra kolsyra. Mycket beska som övergår till en nedtonad oljig och lite nötig smak. Dämpad och rätt elegant, lite maltigare DIPA.

Betyg? – Bättre, beskt utan att bli för humligt. Bastant maltighet och med bra potential om den får vila sig lite. Blir intressant att prova med 09’an framöver.



S:T Eriks IPA

Utseende: Mörkare gyllene vätska med fint lite mörkare gräddigt skum. 
Doft: Rätt gräsig och lite väl ”naturlig” humledoft med mycket centennial. Såpigt och tvål, citrus och lite brödigt. Lite aprikos undertill, vattnig aprikoslag typ.  
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Rätt tunn kropp med fruktiga smaker av aprikos och persika – som alltid påpekar jag att det som alltid är oerhört fräscha smaker i Jessicas brygder. Det är en lite enkel småtorr bitterhet som blommar ut i efterbeskan. Sammantaget känns det fräscht och gott, men lite för klent. Kanske skulle satsat mer på ena humlesorten för att få mer utav en smak? Visst är det gott, men då och då får jag små tvålspritsaningar.

Betyg? – Bra-, det är ju bra och gott, men likväl är det lite klent på något sätt och det är som en blandning av amerikansk och europeisk (kanske mer än brittisk) IPA. Amerikanskt då det är rätt markant beska, fruktiga och exotiska smaker men ändå lite europeiskt (svenskt) med hur det är lite snällt balanserat. I så fall är Pilsnern nästan roligare. Kvar i munnen finns allt det goda från amarillohumlen och det är den smaken man önskar ölen hade, men likväl är det något som saknas. 

Dogfish Head Pangea & Lost Abbey Angel's Share

Dags för en rätt klassisk öl får man väl säga. Missade den då den kom på bolaget, men då var den enligt vissa dålig – så kanske lika bra, snackar i detta fall om Lost Abbey's Angel's Share. På mässan provade jag dock bourbonversionen, den var trevlig om än att jag inte hade velat prova en hel flaska själv. Men nu har jag till slut fått tag på en flaska från i fjol så life is good igen. Ölen har bombats med mörk karamellmalt och lagrats ett år på ekfat (för att på så sätt få det att likna bourbonfat, varför inte lagra dem på det direkt då kan man ju tycka) innan den slutligen buteljera på 37,5 eller 75 cl flaskor alternativt - för den lyckliga, på fat.

Men varför nöja sig med en bra öl per kväll tyckte vi? Så avkapsylerades gjorde även Dogfish Head Pangea, en rätt speciell öl. Med kristalliserad ingefära från Australien, vatten från Antarktis, basmatiris från Asien, muskovadosocker från Afrika, Europeiskt jäst och slutligen Sydamerikansk quinoa (!) och en släng Nordamerikansk majs så har man gjort en öl med ingredienser från alla världens kontinenter - därav namnet då vilket är då alla kontinenter en gång satt ihop. Ölen är lite speciell och som ni ser så är det ingen humle utan istället quinoa, majs och ris som får ge lite smaker och krydda. 

Lost Abbey Angel’s Share 2009

Utseende: Inget skum, plommonvattnig färg på vätskan.
Doft: Plommonlikör, ekigt och whiskeybitter alkohol. Lite mandel, fikon och massa mörkt socker.
Smak: Lättare munkänsla med frånvarande kolsyra. Minimal kolsyra och en whiskeylagrad, träigt bitter smak med mörkt socker. Som om man hällt mörkt socker i en whiskeytunna. Lagom tyngd för att vara lättdrucket men ändå med rätt tydliga smaker. Lite bär växer fram, vildhallon och lingon med syrlighet. En aning av marsipan. Inte någon större sötma.

Betyg? – Bättre+, speciell och spritigt bastant och lär bli snällare med tiden likt en arg tant. Lena smaker som dock växer fram och den är verkligen fenomenal att sitta och sippa på, på ett lätt komplext vis. Kanske inte så bra som den rankas här och där – inte i min bok i alla fall – men likväl en väldigt intressant barley wine i samma tunna anda som t.ex. Mikkeller Old Worse etc.


Dogfish Head Pangea

Utseende: Lätt vattnig persikofärgad vätska med litet skum som relativt snabbt försvinner ned till lite smuts kring glaskanten. 
Doft: Hmm, lätt doft av ingefära, lätt pale malt och lite ”asiatisk-wok-doft”.
Smak: lättare munkänsla med okey kolsyra. Tydlig och rätt bra smak av ingefära, välintegrerad och inte för mycket. Även smak av apelsin, koriander och liknande dyker upp – utan att bli överdrivet belgiskt.

Betyg? – Bra, rätt trist för att vara Dogfish Head – tyvärr. Bra öl med välsmakande och lätta smaker som lär passa många. Bra kropp. Den är speciell på något sätt och D.H är bra på att få till öl likt denna, men likväl var den ingen höjdare vilket de rätt begränsade doft- och smakanteckningarna tyder på.Tur då att ett gäng av de bättre special'arna från dem får stå kvar och att denna "offrades" på dryckesaltaret först.

De Molen-festival och den underbara De Molen Hel & Verdoemenis Misto B.A

 På tal om De Molen så kör Monks just nu en liten De Molen-festival i samband med att de köpt upp mer eller mindre allt utav vad Menno hade kvar i sina lager. Menno ska bygga ut och då är det bra att skeppa iväg allt "gammalt". Hela menyn hittar ni här och sammanlagt kommer det att rulla 11 olika fat där bland annat två speciallagringar är med. Stora mängder ger rätt bra priser, så ta en tripp förbi om ni vill dricka bra holländsk öl!

---

Provade den enda ölen de kopplat på just nu på Porterhouse igår, De Molen 1914 Tripel Stout SSS, som likt sin namnlike porter 1914 är bryggd från Ron Pattinson från The Mill. En espressotorr och rätt rostad doft med samma toner i smaken tillsammans med mörka maltsotter. (betyg: Bra+, trevlig och lite speciell sådär som även portern var).

---

Så mer De Molen då? Det står något om Misto B.A i rubriken?
Denna gång är H&V:n lagrad på bourbonfat av olika slag: Wild Turkey, Audin Nichols och nykolade bourbonfat. Sedan antar jag att man blendat dem till denna slutprodukt. 18cl flaska även här och flaska 1169 av 2483. Här är alkoholhalten dock på 12% och inte 10%.

De Molen Hel & Verdoemenis Misto B.A

Utseende: Svartbrun vätska, nästintill skumlös frånsett en lite brun smutsig hinna som lägger sig över vätskan.
Doft: Här är det tydlig whiskeylagring, eller snarare bourbon – det är kola och vanilj med enbart tillräckligt rökig smak för att rough’a ut sötman. Väldigt mycket kola och karamell i bourbonstuk. Men även en hel del hasselnöt och en dos mörk chokladkola har letat sig in och ger lite mer djup i doften.
Smak: Lättare munkänsla med mjuk, lätt kolsyra. Oerhört len och nästan som om den saknar kolsyra. Stor och underbar smak av chokladkola, lite hasselnöt och bourbon – men det fortsätter med vanilj, lite espressochoklad och en uns fin spritighet vilket blir perfekt i denna fylliga och lent mörka imperial stout. Det är verkligen fenomenalt mjukt och ändå så smakrikt, som att dricka Kaggen fast med mer smaker men mindre elegans – och framförallt i större mängd (även fast 18cl är för lite som det känns nu!)

Betyg? – Bäst+, av I.S:s som har fått riktigt höga betyg så har många haft stor elegans i smaken och samtidigt en bra drickbarhet. Det här är detsamma, men annorlunda – här blir jag återigen kär i det jag dricker och medan jag fick för lite utav Kaggen på mässan för att verkligen kunna frossa i mig ett helt glas så fick jag här 18 cl njutning på grönt stearininsluten flaska. Här får man fram så mycket av de väldigt väldigt bra smakerna som whisky och bourbonlagring kan ge men samtidigt utan att det blir för mycket av något, ofta tycker jag det kan blir lite för mycket vanilj eller för mycket rökighet utan att det blir någon bra balans. Här är det dessutom nästan helt lent p.g.a. bristen på kolsyra vilket gör att det blir enkelt, lättdrucket men absolut inte utan sting eller komplexitet i smaken.

Öl # 666 - De Molen Hel & Verdoemenis 666

Vad kan vara mer passande som sin 666'e öl än en med nummer 666? Förvisso hade jag ett par att välja på då även Struise's Black Damnationserie har nummmer 666 på sig, men tyckte ändå att det här var en mer rättrogen öl. Ölen är De Molen's Hel & Verdoemenis lagrad tillsammans med hyvlade bitar från cognacstunnor. 18 cl flaska som enligt ”internet” inte ska ge lika bastant smak som de större flaskorna. Flaska 1164, all info som finns på flaskan, well 10% då med.. Här visste jag först inte vad för lagring det var då jag vara mig fann det på RB, De Molens hemsida eller något liknande – frågade till slut han jag köpt flaskan av och han, liksom Daniel på Monks senare konfirmerade – sa att det var hyvlad cognagstunna. Jag kom att gilla denna kan jag spoila redan nu, men vad som var än bättre - att Misto B.A-lagringen av samma öl kommer att dyka upp imorgon - och den höll samma mått som Kaggen och andra helt underbara Imperial Stouts, så missa in det...






De Molen Hel & Verdoemenis 666

Utseende: Svartbrun vätska med litet litet brunt skum som lägger sig kring glaskanten.
Doft: Någon form av whiskey, men inte rökig eller med vanilj, men ändå med någon form av stuns (cognac visad det det sig ju senare). Mjuk, fyllig och väldigt potent doft men ändå rätt lugn och trivsam.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Riktigt bra smak av träfat och lite bärliknande fruktighet, röda äpplen typ etc. Känns finare och bättre än whiskeylagrat (vilket väl då stämde senare..). Någon form av kryddig, lite pepparliknande smak dyker upp lite ur lådan - men vad gör det? Det här känns väldigt elegant och fint, smakmässigt. Lite ihopblandade smaker tyvärr och som Menno sagt så är alla olika lagringar av dessa öl helt olika och bör inte ens kallas för samma öl – men med olika lagringar.

Betyg? – Bättre (+), det är en hel diskussion som finns – både inom vin, sprit och öl om huruvida och hur mycket intryck vätskan tar av olika fatlagringar och hur mycket, hur länge och av vad det gäller. Men jämfört med den ekfatslagrade versionen av denna öl så är denna mjukare, mer potent i smak och doft och lite eleganter. Nästan lite missvisande med att då kal

De Molen Neander Ale - Back to the basics?

För att vara ett relativt ungt bryggeri har Menno hunnit med rätt många olika öl genom åren och denna är en öl som han började brygga redan 2003 med namnet ”Oliviers Neander Ale” från bryggeriet ”Oliviers Biere Advies. Då tyckte han även att den utan problem kunde serveras mellan 6-8 grader medan han idag rekommenderar en dryckestemperatur på 15 grader.  Och som man kan se på bilderna här så har designen på etiketterna ändrats lite med åren (även fast t.e.x Engels etc håller kvar lite på den gamla designtypen). Detta är iaf en English Strong Ale med ”de vanliga humlesorterna” (Premiant och Saaz) med en IBU på 88,2. Brygd i slutetav förra året och tappat i början av detta. Flaska 26 av 575, jag gillar låga siffror.


De Molen Neander Ale

 

Utseende: Brungrumlig mörkt orangefärgad vätska med stort cremefärgat skum med minimala till små bubblor som sätter sig rätt fint och vägrar flytta på sig. 
Doft: Stor fruktighet med besk aprikos, persika och apelsin. Inslag av jäst (eller om det är väldigt gräsiga och kryddiga humleinslag..) gör det inte känns så stiltypiskt vilket beskan och den trevliga fruktigheten bygger vidare på.
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Karamell, toffe och jäst kommer först i smaken, sedan kommer malten – all denna malt. Det blir som ett toffeekalas men med jäst- och humletousch. På BA finns den inte och av de 34 omdömen som finns på RB så verkar ingen ha provat riktigt samma öl – smakerna går från mjölkchoklad, till enorm beska till whiskey etc. Men den är trevlig, men inget riktigt speciellt.

Betyg? – Bra, lite tråkig De Molen-öl men som ändå känns som om den har lite historia bakom sig. Många olika smakintryck och överlag känns den inte riktigt som en ESA men sådant brukar ju vara rätt relativt sett till alla undergrupper etc som finns, sen så är RB inte så bra ibland på att kategorisera öl. Men en välhumlad strong ale med stor maltighet, lite likör och med bra fyllighet. Men en flaska blir lite motig i längden att dricka själv då den ändå är rätt begränsad i smaker och dofter. Där har ni Neander Ale’en typ.

De Molen Rook och Vuur, och till efterrätt - Cantillon Kriek!

Igår var det lite torsdagmiddag i all enkelhet - lite fläskkotlett och gott till det och så lite god öl. Hade jag vetat dett dagens "snöoväder" skulle komma hade jag nog valt lite starkare alternativ för att temporärt gå i ide över dagen, men vafan - det är ju fredag, helg, kalas! Hursomhelst så står man där som vanligt och beskådar de olika öl man har och ja, igår blev det inte svårare än att jag tog en flaska med lite hetta. De Molen Rook & Vuur, eller Smoke & Fire heter denna utvalda rököl av den simpla anledning att det är rökmalt och chilipeppar som står för smaken. Bryggd och buteljerad i år (16e april resp. 20 maj) och japp, premiant- och saaz står som humlesorter igen med en slut-IBU på 42,6. Flaska 99 av 498. Fint nummer där.Chilipepprad öl är ju något som dyker upp då och då och ett av mina bästa och även sämsta ölminnen har just chili, eller kanske det vara jalapeno inblandat.. Men det är en annan historia. Beroende på ölen i övrigt så tycker jag att chilismaken ibland kan göra ölen antingen blaskig och ta ut andra smaker - alternativt vara en väldigt bra "piff" till en lite tyngre öl. Då jag på förhand inte riktigt utifrån flaskan hade läst mig till vad det är för öltyp i botten så får jag leva ovetandes ett tag till..

Flaska nummer två fick agera efterrätt och då jag inte orkade vänta på att vare sig Dugges Kals Stout eller Great Divides Yeti skulle få lite temperatur, eller om jag bara ville ha något väldigt gott, så åkte Cantillon Kriek fram. En öl jag pratat med folk lite om på sistone och jag tror att den kan gå rätt bra på systembolaget då den är både en snäll lambic, oerhört god, lättdrucken med bra alkoholprocent - men dock lite dyr. En klassisk lambic som jag troligen inte provat tidigare, men är kul med en bra kriek i bolagets ordinarie sortiment – mer ”annorlunda” öl åt folket! För lite mer bra info om krieks, Cantillon etc så skrev Schnille och Schmak om det igår (?). Via länken kan man även komma in på Victor på Något Att Drickas riktigt bra inlägg om spontanjäst öl, mer läsvärt för den som inte redan läst det!

De Molen Rook & Vuur

Utseende: Svartbrun vätska med ett lite lätt nougatfärgat skum med minimala till medelstora bubblor. 
Doft: Choklad är det första jag tänker på innan jag snabbt ändrar mig till ”brinnande rökmalt”. Det verkligen doftar rökigt och chilihett innan man ens smakat på den. Skumpas det runt lite mer framträder än mer dofter av lite saltlakrits, lätta saltiga charkuterier och lite karamell.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Fyllig men rätt lätt smak med många olika intryck som direkt sveper över en. Här är det verkligen bara att börja bena ur smaker. Först är det lite brittisk stout som känns, lite lätt och krämig med lite karamell, ur det kommer mer rökmalt med lite bränt trä och rök. Detta avrundas i sin tur med lite chilisting och har man druckit öl med chili förut så känner man igen det stinget. Tar man lite slösigt en större klunk känner man av nästan lite ale’iga eller brittisk strong ale-aktiga smaker. Rimmat fläsk eller salt lufttorkad skinka och lite choklad blir rätt speciellt ihop. Hela ölen i sig är rätt speciell och inte alls så tung och kraftig som jag först trodde den skulle vara.  Dyker upp lite likör om man letar mot slutet och när den hettats upp mer utav värmen än chilin (hö hö..)

Betyg? – Bättre-, lättare, tunnare och mer ale’ig än förväntat, men likväl inte lik en ”rök-ale”. Mer brittisk stout med massa rökt malt och lite extra krydda i form av chili (fan vad dåliga skämt man kan få in här…). Krydigg rök och karamell får på något sätt symbolisera ledorden här. I början var den riktigt bra med rätt bastant och varierad smak, men den blir lite för mycket kompis med en efter en stund varpå man tröttnar lite på den, som den menlösa men schysta killen som alltid hade godis i skolan. Samtidigt har jag Mennos Freya & Thor i bakhuvudet och då den var rökig, mjuk och len så är den här lite lättare – men ändå annorlunda, hade det varit en stout hade man nog behövt boosta på chilin än mer för att den skulle märkas av och då kanske den hade blivit mer obalanserad. Nä, drickbar, lite rolig och god – men inte så toppen som man kunde få för sig.


Cantillon Kriek

Utseende: Matt lite mörkare röd vätska med litet rosa bubbel vid upphällningen som dock inte kan kallas för skum.   
Doft: Syrlig doft av körsbär, lite stall och någon citrus- eller äppelsyra. Något friskare och nästan lurigt sött finns där i stil med snällare blodgrapefrukt.
Smak: Lättare munkänsla med bra rätt enhetlig kolsyra. En direkt fin sur känsla som pendlar mellan mer surt och lite syrligt medan vätskan sakta slinker ner och lämnar en naturlig torr och saltpetersyrlig känsla i munnen. Om andra lambics har gjort samma och lämnat en mer bedövande torr- och surhet  i munnen så är denna mer lik en trevlig bismak man inte vill ska försvinna förens den ”måste”. Lite trä, körsbär, citrus- och grapejuice ger en väldigt fin smak och det är verkligen så otroligt gott! Inte för att smaken i sig är något speciellt egentligen, bara att balansen i surhet, syra och smak är kalas! Samtidigt är den på 5% - och ja, jag ska köpa lådvis och ha! Den här borde ha kommit i somras för gud vad jag skulle ha hinkat den! 

Betyg? – Bäst, många krieks och fruktlambic har varit väldigt imponerande på mig. De har ofta haft bra smak, fräsch smak, sur smak etc etc, men sällan har de varit så perfekt balanserade mellan lagom smakrika och så underbart drickvänliga. Man kunde tro att en 5%’ig och ”vanlig” kriek skulle vara tråkig – tvärtom, medan många andra gör lambics eller krieks som har någon liten bismak eller bikänsla som man återkommer till när man tänker tillbaka på den, eller provar igen – så är denna bara drickbar och riktigt fin! Kanske borde den fått högre betyg, kanske lägre – vad vet jag, de öl som får min motsvarighet till toppbetyg har något extra och oftast är det en blandning av drickbarhet och finess och det har denna, men jag får inte samma ”wow” känsla. Vad jag får? Ett leende på läpparna och ett sug efter mycket mer av denna!

SBWF Besök 2 samt lite småsnack

Efter lite fler hektiska dagar har det nu blivit att sammanfatta dag 2 - eller snarare den andra fredagen på Öl och Whiskey mässan. Medan lördagen innan vigdes åt allmänna trevligheter och lite vin och sprit (förutom ölen) så var denna fredag inriktad på öl. En som dracks båda dagarna vara sveriges starkaste öl - Ace of Spades, vilket Darren på Beer Sweden just nyligen rapporterat kommer att komma till systembolaget den 15'e november för det lite saftiga priset av 179 kronor, mer om det här. En väldigt god öl, men två smakprov två dagar får nog räcka där...

Vad dracks det mer då? Well, här är listan helt enkelt. Tråkigt och så javisst, men så vart det en lång dag. Kul dock att Mikkel var där även fast han försvann iväg på dryckesexcursion just när man upptäckt han. Stod även och snacka lite med Stefan Gustafsson, mannen bakom - eller snarare under, Mohawk-serien. Då kvällen slutade med Mennoprovningen så vart det en rätt kul lista med bryggare man sett/mött den dagen vilket är kul då man får chansen att snacka lite mer om ölen och inte bara om sånt man kan läsa sig till på diverse ställen.

Tog även ett litet snack borde vid Wicked Wine om Sierra Nevadas 30'th Anniversary-serie och tydligen kommer de bara ta in 2 av de öl som görs i serien - den ena (Heller bocken) smakades därför på mässan för cirkus hundralappen för ett smakprov, medan den andra (Stouten) stod hemma med två flaskor, men har nu provats och kommer bli omskriven i veckan.. Men synd är det då, men samtidigt är det rätt dyra flaskor (går på runt 1.2' på de krogar jag sett dem) och så har de kommit i rätt begränsad upplaga - men likväl, varför man inte kör på hela serien är ett mysterium, och synd.


Ölen då?


Southern Tier Ja*vah: Sojabönor, fylliga smaker. Inte vare sig för torr eller bitter. Lite likör som växer fram bättre, rostade smaker, småsött kaffe. (betyg: Bättre, som de andra, god men lite trist i längden)

Närke APA Solitär: Fräscht med mycket citrus och ”efterhumle” i smaken, bra beska och perfekt lättja utan att bli tråkig. Drickbar. (Betyg: Bra, lättdrucken, god, men i längden lite för tråkig)

Rogue Juniper Ale fat: mjuk lite snällare smak än flaskan. Mer blommig och fräschare doft samt smak, samtidigt mindre kraft i smaken. (Betyg: Bra+, samma som den andra, mer blommig lite söt och kryddig smak, men tappar i tryck i smaken)

Rogue Juniper Ale flaska: Söt, lätt kryddig doft med barrighet och humle. Väldigt fräsch med någon speciell smak som inte känns specifikt ”en”-aktig. Fyllig och god (Bra+)

Founders (dry hopped) Pale Ale: Citrus, aprikos och rätt välbalanserad beska. Dock lite klen och småvattnig och precis som Centennial’en var den lite för snäll. Fin mjuk efterbeska, dock väldigt drickbar. (Betyg: Bra+, drickbarheten var verkligen stor!)

Great Divide 16th Anniversary Oak Aged IPA: Söt fin vanilj-IPA. Bra len doft samt bra beska. Lite vanilj, whiskey och choklad. Väntar förväntansfullt tills den kommer på bolaget! (Betyg: Bäst, underbart len med mjuk choklad, vanilj och whiskey men ändå mycket av sin IPA-karaktär)

Rogue Hazelnut Brown Ale: Ljus lite nötigare brown ale med lätt hasselnötssmak mot en bra maltig grund. Mer nötig än vare sig rostad eller humlig (jämfört med t.ex. brooklyns brown ale). (betyg:Bra+, nötig, lite nötkolasmak och typiskt rogueaktig)

Närke Fyra Flammor: De Molens recept man nu gjort en egen version på. Samma upphöjda beska men med mindre frukt och blommiga smaker. Drickbar men rejäl och jag har svårt för de båda. (betyg: Bra+, humlebastand smak, rejäl öl)

Närke Skvatt GALEn: Kryddig och speciell i en väldigt skön mix. Lättare ale’ig smak. (betyg: Bra+, kryddig och fräsch och skönt att slippa beskan men ändå få en drickbar och god öl!)

Stone Levitation Ale: Blodgrape’ig smak med mycket humle och mycket malt i doften. Smaken är mer amber ale och den blir lite klen och tråkig, dock lite humligare än andra amber’s. (betyg: Bra, välbalanserad men lite väl matt. Doften lovar mer än smaken ger)

Sierra Nevada 30th Anniversary Charlie, Fred och Ken's Bock: För att vara en så dyr öl (500 flaskan här, ty 120 kr flaskan i USA och 1’2 på krogen så är den sådär. Likör och vaniljsmakande sötma. Mer smak och doft än många andra bocköl. Fyllig doft, lite aningar om äpple samt whiskey. Bra balans. (Betyg: Bra, lite tråkig för priset, men en bra bocköl. Dock hade den nog varit bättre om man inte känt att den inte är prisvärd (i sverige…))

Three Floyds Behemoth: Spritig maltig sötma med bra restsötma och lite ekig träsmak. Lite sirapigt socker, kola och bra malt. Söt men inte för söt och bra tryck i smak och doft. (Betyg: Bättre, svårt med så litet smakprov, men kanske inte den bästa b.w. jag druckit – trors betyg och omdömen…)

Hoppin Frog Tripple IPA: BAM! DIPA-kraft i kvadrat och med mer fruktighet mot en kraftig smak. Riktigt kraftig smak, på ett bättre sätt än förväntat! (betyg: Bäst, PANG! BOM! BOM!)

Rogue XS IPA 20 cl: Nu på liten flaska, missade tyvärr fatversionen.. DIPA utan för mycket sötma, gräsig smak, humlebeska och kraftig på lite utstickande sätt (Betyg: Bra, för att vara utan större finess är den rätt bra, men samtidigt lite ospeciell med så mycket annat gott)

Rogue Northwestern Ale: Humle, typisk Rogue öl med lite torrhumlad karaktär. Nöt, viss chokladmalt. Rätt basig. (Betyg: OK+, rätt trist, lite karamell, lite choklad, men småtrist och rätt basic)

Alesmith Decadence 2010: English style old ale. Maltigt med växande alcohol, bär och likör. Elegant och  med stor lagringspotential! Lite äppelfrukt med old ale mörka bär och frukter. Kolasött slut. (Betyg: Bättre+, väldigt elegant med äpple, lite nöt, marsipan och kolasmakande old ale. Mycket gott och en välsmakande sippöl).

BrewDog Trashy Blonde och 77 Lager - folkölsvarianten

Att BrewDog kan gå bananas på öl vet de flesta, likaså att de släpper ut en himlans massa olika öl för att vara ett relativt ungt bryggeri. Det här med kvalitet kontra kvantitet vet jag inte riktigt om de har hört talas om - deras öl är oftast bra, men faller lite på att de vill vara kaxiga mer än sträva efter perfektion. De gör även lite specialöl för olika marknader - vårt grannland Norge har Alpha Dog och nu är det dags för oss svenskar. Vad vi får? BrewDogs Trashy Blonde och 77 Lager på folkölsstyrka så att man kan köpa dem i vanliga matbutiker - 3.4% ligger dem på. I de lite alkoholstarkare varianterna så är 77 Lager en rätt chillad lager, läskande och helt duglig om man vill ha något lättdrucket och lagom smakrikt medan Trashy Blonde i mitt tycke var lite tråkig, men drickbar.

BrewDog 77 Lager
1,4% lägre alkoholhalt så vipps var den anpassad för svenska matvarumarknaden.

Utseende: Vitt lite tråkigt skum med små bubblor ovanpå den smått urvattnade gyllenfärgade vätskan.
Doft: Ingen större doft innan en majssöt doft med lite blöta korn uppenbarar sig. Rätt typisk lagerdoft med utan en alltför stor metalliskt störande doft.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Ingen nämnvärd smak utom lite brödighet och korn mot slutet. Tycker fortfarande inte den är äcklig eller har något dåligt i sig – den är bara rätt platt, men fortfarande bättre än de flesta burklagers och annat skräp som bara smakar robotbröd.

Betyg? – Sådär, smaklöst men inte äckligt. Fortfarande bra pilsnerlätt och allt sånt. Men jag har svårt att se varför man ska välja en av dessa före en blasklager som åtminstone smakar NÅGOT.


BrewDog Trashy Blonde
Bara 0,7% svagare är denna blonde ale än den vanliga varianten..

Utseende: Ett lite mer färgat ljust skum ovanpå samma urvattnade gyllenfärgade vätska.
Doft: Aningar av rätt friska och färska humlekottar, lite örter, vört. Lite fläder och citrus där framförallt den lite blommiga fläderdoften växer något.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt bitter och torr i munnen med bra beska och helt duglig smak med citrus, grape och lite blommor och fläder. Rätt kort smak men efterbeskan sitter kvar bra och då jag tyckte den vanliga trashy blonde’en var lite tråkig så är den här mer förlåtande då man kan skylla på att den är en ”folle”. Har lite samma tydliga och humlebeska kraft som den alkoholfria Nanny State’en fast här är humlen inte fullt lika upprorisk men saknar fortfarande större kropp att vila sig mot, men det smakar bra och jag gillar den faktiskt (gillade inte alls den vanliga Blonde’en på samma sätt).

Betyg? – Bra, smakar bra, friskt och beskt med blommor och citrus. Kanske lite för beskt för många men vill man ha en smakrik öl utan större alkoholprocent så är detta helt klart rätt öl! Medan jag skulle välja bort 77 Lager’n för dess smaklöshet så smakar denna som om den hade kunnat ha 1-2% till i sig. Nu glömde jag kolla på priserna, men då båda flaskorna i sina alkoholstarkare versionerna också är ”rätt billiga” så är det inget val som görs på grund av ekonomiska skäl utan i så fall för att man vill hålla nere alkoholprocenten. Lär bli bra efterfest-folle.

Gouden Carolus Hopsinjoor och ingen Green Flash West Coast IPA på bolaget

Innan vi hoppar in på Hopsinjooren en liten nyhet, Green Flash West Coast IPA kommer inte dyka upp på bolaget till vårlanseringen i februari, tyvärr - då det är en väldigt god west coast IPA - enligt brill är det inte officiellt men de (bryggeriet) kunde inte leverera kvantiteten i tid eller något liknande - "platsen" går därför till tvåan i "provningen", vilken jag inte vet vilken det blev..

Gouden Carolus Hopsinjoor

Hopsinjoor är då en ordlek där man har ‘hop’ på ena sidan och ’opsinjoor’ på andra där det senare är en figur som man tydligen kan läsa mer om här. Det är Golding, Spalt, Hallertau och Saazhumle som tillsammans ger en slut-IBU på 50, gräsigt, naturligt och europeiskt känns det som man kan förvänta sig.

Utseende: Lite matt persikofärgad vätska med fint skum med små vita bubblor.
Doft: Gräs och lite krydda på toppen, men sedan sprider sig lite tropisk fruktighet tillsammans med jäst och karamellig malt.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lite karamell är det första jag känner i smaken. Parfymig, fruktig humle med lite citronskal. Någonstans kommer jag att tänka på frukostflingor, lite humlig vete typ. Tror det kan bero på mixen av maltig karamell, jästig syrlighet och den lite gräsiga humlen som tillsammans på något sätt ger någon doft av just frukostflingor. Det påminner om något jag drack i USA och jag tror fasiken det var något från Dogfish Head, frågan är bara vad. En söthumlad veteöl typ. Jag gillar det dock, det är maltigt men ändå fräscht och humligt, om än kanske lite sött. Kryddigt, pepprigt och småbeskt på slutet. Sura sockor och vete och jag irriterar mig på att jag tappade bort min smakreferens – om det var Hair of The Dog eller Dogfish Head eller kanske t.o.m Dieu du Ciel, något är det i alla fall väldigt likt – på ett bra sätt då detta är en mer basic öl än vad den var.

Betyg? – Bättre-, kryddig smak med svettiga strumpdoppade frukostflingor. Det kanske låter lite tradigt men vart väldigt gott, och bra mycket godare än jag anade när jag plockade på mig denna flaska i tron om att den skulle vara likt annat jag druckit från Het Anker. Precis som deras mål tydligen var så har de lyckats med att få en bra aromhumling där olika smaker växlar runt lite och mot en bas av belgisk strong ale så tycker jag att det hela blir ett bra ihopkok. Gott!

De Molen Vlaams and Hollands - Bästa av två sorters suröl?

En flemish oud bruin (namnet betyder Flemmish and Dutch) med lactobacillus som jäst på bordaux- och whiskeyfat (Dutchky) som sedan blendats för att ge lite av "båda världarna", bryggd i samarbete med Amager Bryghus.  Med 5,6% är alkoholhalten rätt inbjudande och det här var då den ölen som Menno aldrig hade haft planer på skulle hamna utanför holland då han inte vart helt nöjd. Flaska 179 av 560 och den bryggdes i oktober för 2 år sedan men tappades sedan i mars 2009.


De Molen Vlaams & Hollands

Utseende: Ekbrun med blodrödgyllene strimmor till färgen, ett skum som snabbt sjunker ned till endast några få förnimmelser till rester i glaset.  
Doft: Lite vaniljartade körsbär, ektunna och körsbär. Rätt vinös men på ett mer finstämt sätt som faktiskt ger aningar om dofter från både whiskey- och vinlagring.
Smak: Lätt munkänsla med liten kolsyra med små bubblor. Rätt snäll munkänsla där man först tror att man ska få en våg av smaker över sig, men den uteblir och istället är det en rätt balanserad syrlig smak som övergår till lite sötare smak med aningar av vanilj och träd. Lite kola och tvärtemot vad som sägs så anser jag att det är mer smak från whiskeyfat än bordeauxs dito. Med tanke på alkoholprocenten så är drickbarheten hög och det är ingen för tydlig sötma mot slutet, vilket inte heller behövs då den inte är särskilt sursyrlig. Efter en stund i glaset då den luftats lite (temperaturen var redan där den rekommenderats att ligga) så framträder lite mer tydlig träsmak men även mer av rödvinstonerna.  Små aningar av gräsig humle mot det annars förvånansvärt maltiga finns där.

Betyg? – Bättre(+), det här var oerhört lättdrucket. Inte överdrivet surt men likväl med lite stiltypiska drag, dock mer kola och vanilj från whiskeyfatslagringen än vad jag hade trott. Skulle lätt kunna dricka ett par 75’or av denna, men kan ändå förstå att Menno inte var överdrivet nöjd. Den är godare mer än bra om man vill vara sådan. Men fyllig utan att bli kraftig kropp och drickbar. Nästan så att jag vill ge den ett plus för dess ”trevliga” drickbarhet. Men jag får tacka Glenn Castelein bryggmästare på Alvinne för att ha gett mig flaskan.

Struise Kloeke Blonde, Struise Black Albert och kvällens folköl

Igår var det åter ett besök på Sorbon men som vanligt dröjer det lite innan jag har tid att få ordning på vad som dracks där, men blev lite Nogne O Red Horizon och Rogue Mocha Porter m.m Trevligt och gott, as always. Men på sistone har det varit belgiskt och holländskt och det är i den andan som det fortsätter, med två stycken öl från Struise. Dels Kloeke Blonde, en lite humlig blonde belgian ale utan krusiduller, ligger på 6%. Ska dock ha irländsk mossa som ingrediens? Den andra ölen är lite mer känd, Black Albert. En högklassig imp. stout som trots det inte ligger i topp på några listor. Den senare dracks på fat på Monks Porterhouse medan den första dracks på flaska. Dock har jag en flaska Black Albert ståendes hemma, men den får nog vänta lite till. Cuvée Delphine som är en liten släkting till den var riktigt trevlig, Black Albert likaså - så den får vänta, eller om det blir jag som får vänta snarare.

Precis efter att Schnille och Schmak skrev om att BrewDog etablerat sig på folkölsfronten med Trashy Blonde och 77 Lager så råkade jag gå förbi ett par flaskor på min lokala Sabis. Självklart blev det ett köp, trots Schnillenas omdömen. Självklart blev det köp av dem, så blir att dricka till kvällens middag, om inget "godare" lockar.

---

Struise Kloeke Blonde

Utseende: Pysare, litet vitt fint skum, minimala bubblor ovanpå matt persikofärgade vätskan.
Doft: Typisk lättsam blonde-doft av banan, gräs, lite blommiga dofter av jäst och jag anar någon liten sötma i bakgrunden.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra med små bubblor. God smak av banan i munnen som dock försvinner när smakerna landat, då kommer det istället en lite småtorr humle och honung. När de smakerna sedan faller bort så är det lite banansmak som gömmer sig kvar i munnen. För att vara en blonde så har den rätt bra kraft i sina smaker och är lite fylligare och med mer närvaro av malt än jag tycker mig finna i många andra blondes som bara smakar banan, gräs och jäst. En söt honungsliknande smak sitter kvar länge i munnen.

Betyg? – Bra+, jag har svårt för blonde ales (även fast detta mer klassas som belgian ale) men här finner jag lite mer smaker som sitter kvar tack vare en något mer betonad maltighet. Det blir lite lättare mot slutet, men då dyker en liten torr beska upp följt av något sött. Sådant gillar jag och det gör att den inte faller lika fort utan man kan sitta och smutta i sig den ett tag.

Struise Black Albert

Utseende: Brunsvart vätska med extremt kompakt lätt chokladbrunfärgat skum.
Doft: Massivs med choklad! Lite julmustkryddning och lätt bubbligt sådär. Verkligen kraftig doft.
Smak: Lätt munkänsla med bra kolsyra. Mums! Len chokladlikör med lite bär som mot slutet får lite finare cappucinosmaker som sällskap. Tunn kropp men ändå så perfekt och välbalanserad. Kaffe och chokladsmaken är verkligen utsökt mixade och det bäriga ger mig lite blåbärsintryck. Ord som lent, underbart balanserat och ”mums” är de återkommande superlativerna jag har öst mina anteckningar med.

Betyg? – Bäst, inga konstigheter! Lite bärsyrligt och underbart mörkt. Sån fantastiskt väldold kraft i smak och doft. Kan inte säga så mycket mer än att det här är en av mina nya favoritstouts och jag känner mig extra glad då jag har en flaska ståendes hemma, lär bli att ta hem fler!!

De Molen-provning med Menno och De Molen Freya och Thor

Vad tjatig jag har blivit med De Molen på sistone, men får urskulda mig med att det är för att det är vad jag har mest att dricka av hemma. Den uppmärksamma vet också att Menno var i Stockholm över helgen för att gå på lite mässa, hålla ölprovning och lite sånt. Då han skulle på  mässan på lördagen och vi var där på fredagen så mötte vi han inte då, däremot på fredag kväll då han mer eller mindre direkt från flygplatsen begav sig till Monks Porterhouse där han skulle hålla i en ölprovning. Så direkt från mässan, halvslitna skulle man nu på ölprovning med Menno - så det kan gå. Jag tror inte att bryggeriet i sig behöver någon större introduktion men det är intressant att nämna att de håller på att bygga ut efter att Menno nu köpt upp lite mer mark för att kunna få mer råvaror och framförallt kunna öka produktionen. Som jag sedan tidigare har kunnat "avslöja" har det varit snack med systembolaget om att få in lite öl men även att kunna ha ett par "året-runt"-öl och inte bara begränsade upplagor av ölen på mellan 200-1000 flaskor, något som både drabbar honom och konsumenten. Bland de som skulle bli dessa året-runt'are var det Op & Top, Mooi & Meedogenloos, Rasputin och någon mer som var på tal. Tanken om Mooi & Meedogenloos och Rasputin på systembolaget låter ju inte helt fel.

---

Över till provningen då..

Först ut var Donder & Bliksem, en av två öl som provades som jag redan druckit. Lite samma laktossöta smak med lite bitter apelsin och kryddor. Smakrik för att vara en bohemian pilsner och som Menno sa så är det här ett bevis att man kan göra drickbara och goda lagers.

Sedan serverades den lambicen Fris & Fruitig och som vanligt fanns det hästfilt, körsbär och mycket andra dofter. Här hade man använt hela körsbär men även fått med grenar, löv m.m vilket Menno inte gillade (jämfört med Freya & Thor) då det påverkade den kontroll man kunde ha över ölen. Lite mer kolsyrad än vanligt men oerhört välbalanserad och med viss syrlighet. Väldigt naturliga smaker och körsbärssmaken var verkligen genuin. (Betyg: Bättre-, mumsig, men lite väl snäll).

Bloed, Zweet & Tranen hade jag druckit på fat tidigare på Monks och nu fick vi den från fatet vilket var synd då jag hade velat prova den på flaska – tur att jag har en flaska hemma med andra ord.. Det är en stor doft av tjära, bär och massa frukt. Underbart komplex men ändå lättdrucken!

Det närmade sig slutet och två öl återstod, först dök De Molen Amarillo upp, på flaska. Efter att ha provat den två gånger på fat där de båda var helt annorlunda från varandra så frågade jag Menno vad det kunde bero på, om det var ett medvetet val eller inte. Han sa att han avskydde att få olika slutprodukter men att det beror på vad för humle, malt och annat som finns tillgängligt. Dock är jag lite undrande då den verkligen var gröngul och extremt torrhumlad sist jag drack den på fat. Här smakande den mycket bättre. Rätt mycket restsötma och humlen var inte superfräsch vilket Menno påpekade (han var även, som jag tidigare skrivit, emot att dricka IPA’s m.m mer än 6 månader efter bryggning då de blir dåliga). Ölen nu är mer åt DIPA-hållet med tydligare maltig kropp och mer oljig och pinjig beska än den lite mer IPA-fruktiga diton sist. (Betyg: Bättre, sötare DIPA än IPA, drickbar och kraftig.)

Sist ut var Rasputin från 08 och då det var första gången jag drack den var jag extra nyfiken då den skulle få avgöra hur min flaska hemma kommer få stå. Kaffe, lite rökmalt och choklad med fin kraft i smak och doft. Lite karamell och bärsmaker undertill. Väldigt balanserad trots en stor smak. Sötlakrits. Den här var 1-2 år gammal och jag tror att min kommer får stå längre än så. (Betyg: Bäst, mjuk och underbart god att dricka, fin och komplex. Lättdrucken men ändå perfekt sippbar).

Kvällens lilla bonusöl blev ett gäng flaskor Eiken Hel & Verdoemenis där vi fick flaska 59 av 816. Flaskan var från tidigt 09 och var alltså lite smågammal. Kul då jag har både Misto B.A, 666 och den vanliga hemma. Menno berättade lite kort om varför han ogillade olika sorters lagringar då det egentligen blir helt olika öl varpå man bör vara försiktig att enbart kalla dem för olika ”varianter” av samma öl. Ölen i fråga var dock pitch black, kolsvart. Med mörk ekig doft och läder. Fyllig och kraftig men mjuk. Både ek i sig och träiga toner. Finstämd och öppnar upp sig mer och mer ju varmare den blev.  (Betyg: Bäst, även här har man en superb öl! Växer mer och mer och om och om på en och det blir kul att köra parallellprovning på de andra sedan).

---

För att ha kostar en hundring så var dessa öl och provningen i sig ett kap, Menno snackade rätt trevligt om vad han ville få ut av sina öl, av marknaden i stort och vad han han ansåg var bra öl. Väldigt intressant och givande.

---

Men bara för att kontrastera vad Menno berättade om lambicen och hur "natuliga" biingredienser såsom löv, kvistar etc kan vara förödande för smaken så har de även gjort en sådan öl om man får uttrycka sig så, i Freya & Thor har man hela enkvistar och annat i vilket satt sig i smaken. Så den flaskan fick öppnas upp och drickas nu efteråt.

De Molen Freya & Thor
Flaska 293 av 432 av denna ”kryddöl” med svenskanknytning då man använt svensk handrökt malt från Gotland, ölen har även ”kryddats” med enkvistar.

Utseende: Svartbrun vätska med fint litet brunt lätt poröst skum med minimala bubblor.
Doft: Lite småsöt rökig doft med enbärsinslag och lätta toner av charkuteri i bakgrunden .
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt fyllig mun där smaken av ”skog och natur” kommer rätt snabbt, fylligt och lite lätt chokladigt som direkt övergår till lite halvtorr rökig malt. Lite lätt humligt inslag som dock inte märks av mer än så – vilket är bra då en fyllig och bra kropp klarar sig bra utan lite mer beska. Fylligt och lurande sött var det ja – och precis som jag skrev ovan så känns den ”naturlig” och jag tror det kan vara för att man har använt hela kvistar och inte bara enbär alternativt barren. Detta är något Menno inte verkade gilla i andra öl, främst då lambicen där man tydligen fått lite bismaker av grenar, glad etc. Men här är det meningen och troligen just för att ge en mer komplex smakkaraktär. Lite bär kommer fram ju mer vätskan värms upp.

Betyg? – Bättre-, det här är gott, men framförallt är det lite speciellt – ett ord jag nog använder rätt ofta om öl som jag inte riktigt kan få grepp om. Här är det en söt känsla i munnen utan att vätskan i sig är särskilt söt. Man känner av natur och skog utan att det smakar skogsrökt eller mycket charkuteri, istället är det en stout som piffats upp med naturliga inslag känns det som.

Så, sista Het Alternatief'en var inte så het...

Efter gårdagens inlägg om bryggeriet Het Alternatief och två av deras öl så är det idag dags för tredje och av de jag har, sista ölen från bryggeriet - Ambetanterik. En stout säger dem, men med en IBU på 44 och en riktigt gusher vilket alla förvarnat om så får man se. Färgen känns också lite annorlunda, eller snarare fel, 144 EBC och relativt lätt orangebrun. Hmm.

Het Alternatief Ambetanterik

Utseende: Mörkare lite grumlig orange färg på vätskan med enormt skum som väller ut, lägger sig efter ett tag som rätt nötbrunfärgade rester i glaset.
Doft: Nästan mörkt karamellig doft med tydlig alkohol. Småblommigt och sedan lite sirap. Känns obalanserad och utan direkt självreferens.
Smak: Lättare munkänsla med syrlig liten kolsyra. Nästan lite körsbärssurt syrlig följt av lite karamell. Även här lite obalanserad och känns som en surare version av en belgian dark strong ale eller något liknande.

Betyg? – Sådär, nä, föll mig inte i smaken. Inte jobbigt spretig utan bara spretig och utan fast punkt att utgå från. Enda som vart bra med den är tyvärr att jag hade så svårt för den och var lite besviken att jag måste ta mig en ny öl nu.