Heliga graals och bra öl - Three Floyds Admiral Lord Nelson

 Under en öldrickare upplärningsperiod eller uppvaknande så möter man dels olika ölstilar från flertalet olika länder men så även olika bryggerier som man kommer i kontakt med - genom dryck eller genom text och som blir något speciellt, lite som en graal. En av mina första bryggerier jag ville prova men som jag inte hade råd eller tillgång till var De Molen, sedan Dogfish Head och senare andra stora amerikanska bryggerier - typ Three Floyds. De Molen har jag nu druckit en massa öl från, troligen har de blivit ett av bryggerierna jag har druckit mest från skulle jag tro och från Dogfish Head har väl en 10-15 olika öl slunkit ned, så saker går framåt ju mer intresset växer och tillgången förändras och man tänker annorlunda kring priser. Men Three Floyds är fortfarande väldigt svåra att komma över, bortsett kanske från de tre samarbetsölen (som nu ska bli 4!) med Mikkeller.

Så när jag nu såg en flaska Three Floyds Admiral Lord Nelson nere på Bierkompass så vart det ett klart köp. Ölen är en ESB som galningarna har torrhumlat med Fuggles och som tydligen har vunnit pris 2007 på Night of the Living Ales (?). De som har druckit den verkar ha delat in sig i två läger där man antingen gillar den eller tycker att den är lite "sådär", lite för speciell på något nästan odefinierbart sätt. Finns inte med på hemsidan så jag vet inte om det här är något nytt, säsongsartat, one-off eller återkommande. Den döki alla fall  upp första gången mot slutet av 2009/början av 2010 har jag sett. Ölen ligger faktiskt 2’a på BA’s ESB-topplista medan den är 3’a på RB’s så även om de båda lägrena kanske tycker olika så verkar den ändå ha fått ett rätt bra bemötande.

Three Floyds Admiral Lord Nelson

Utseende: Något grumlig mörk gyllennbrunorange vätska med fint poröst skum med minimala till små bubblor som lägger sig nedåt med fina rester längsmed glaskanten.  
Doft: Doftar fruktigt som en IPA, kraftigt som en IIPA men har maltbasen av en DIPA. Citrus, krämig karamellmalt och ändå bra oljig humlekotte. Det är en lite ovanlig mix för en ESB skulle jag vilja påstå – men jag klagar inte! Mycket frukt, mycket karamell och trots en rätt lagom alkoholhalt på 6.5% så känns den ändå lite alkoholdoftande. Mixen av godissöt malt och citrus och humlekotte ger en rätt egen doft som är svår att beskriva – men som faktiskt är lite frän och syrlig.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Något mildare kropp än förväntat med citrus, humle men framförallt med en ordentligt närvaro av malten. Torkad gammal frukt och örtte med en bitterhet efteråt som är lite annorlunda då den döljs in i en söt maltdimma. Det är lite bittert frätande och nästan småmousserande känsla och bitterheten känns mer och mer, men inte direkt utan en stund senare då det krullar sig lite i munnen.  Det är lömskt enkelt och ändå väldigt intressant. Kan nästan slänga in lite fruktig brittisk apelsinmarmelad – den där bittra varianten, för det är något åt det hållet som blandar sig med humlekotte, olja och malt.

Betyg? – Bättre-. Jag förstår de två lägrena. Den här smakar lite off tror jag att många tycker. Man börjar tänka efter vad för ’fel’ den smakar just för att det ändå är mer av en amerikansk variant på en typiskt brittisk ESB. Ändå säger man själva att man gjort allt så brittiskt som möjligt, men en britt hade nog aldrig haft sån här mix av maltsötma kontra fruktigt humle – åtminstone inte med den här DIPA-artade känslan och nästan obalanserade efter-bitterheten. Intressant är ordet, jag gillar det men sitter ändå och tittar lite snett på den, lite undrande nyfiket sådär som ’varför är du som du är?’. Fasiken, nu dök det upp lite gräsig humlesmak också. Nej, mångbottnat är det och nu tar jag fan bort det ’–’ som jag först hade satt efter ’bättre’. Det här är inget man dricker ett gäng av, men det är väldigt speciellt!