Sand blir till guld - del 2 - Bells Expedition Stout

Så. Andra delen - när sandet på något sätt blir till guld. I Bells fall blir det då man tagit deras trevliga Kalamazoo stout, dubblar maltmängden, lägger i fyra gånger så mycket humle och döper om den till Expedition Stout. Ett mästerverk på flaska och ett bevis på att gårdagens fail med 25th Anniversary Ale'en inte var något som bör hända igen. Att den också ligger topp-5 om man tar bort alla speciallagringar på öl över de bästa imperial stouts'en på RB och BA säger också ett och annat om hur den brukar tas emot. Den flaskan som nu öppnades var säkerligen ett halvår-år gammal minst och det tackar vi för. Lagringspotentialen lär vara grym!


Bells Expedition Stout

Utseende: Litet chokladbrunt gräddigt skum ovanpå den mörkt brunsvarta vätskan.
Doft: bam! Choklad och bär som drar mot en nästan eklagrad god komplexitet. Fyllig och med små toner av vanilj och jag kommer onekligen att tänka på Närkes Stormaktsporter! Mycket choklad och alkoholen bär upp den mörka malten suveränt. Espresso och småhumligt mörkt örtte i grunden mot explosionen av alla goda dofter malten providerar.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Det växer i munnen – från en tunn vätska till en tjock och oerhört potent smakrik vätska. Mycket mörkrostad malt, sirap och mörk choklad, rejält är ordet! Mörk lakrits och lite humle med saltlakritsens säregna smak. En lätt dos restsötma fullbordar det hela och det är bara att kapitulera.

Betyg? – Bäst+. Grattis får jag säga, det här var kanongott! Underbara dofter och smaker, bra komplexitet och variation och jag har ingenting att egentligen säga som inte är superlativ.