Sand blir till guld - del 1 - Bells 25th Anniversary Ale

 Att jag likt nu gill ar att svamla om hur intrycket olika öl, öltyper och bryggerier spelar in för hur man uppfattar där är ingen nyheter. Samtidigt vet jag inte hurpass ensam jag är om att tänka och öppet fundera på detta. Drabbas vi lika mycket som den som köper den vedervärdiga nya ölen Cheap Thrills av samma fenomen? Köper vi något enbart för att det är för vårt favoritbryggeri, etiketten är lite extra cool eller för att vi 'hört så oerhört mycket' om den? Jag tror det. Skillnaden är att vi är medvetna om det, vilket gör det än värre. Vi kan stå och dricka en hemsk brygd från ett bryggeri som oftast gör skitbra öl och ändå intala oss att ja, det är väl okey. Ta Founders, ett av mina riktiga favoritbryggerier - men likt förbannad deras Cerise smakade ju apa jämfört med Breakfast Stout, Curmudgeon eller en Centennial IPA'n. Förvisso är fruktöl något större i USA än här och man kan och bör väl inte förvänta sig att alla öl är toppen, men den bilden kan man ibland ha har jag märkt.


När vi ändå vart uppe i Michigan och rört oss så kan vi slänga in ett till Michiganbaserat bryggeri - Bells Brewery. Bryggeriet startade 1985 och har en ovanligt stor mängd olika brygder på sitt samvete för att ändå vara, eller kanske argumentera för att de är så små. Under sina 25 år har de ökat omsättningen från 135 barrels till 125.000, så visst går det framåt för amerikansk ölindustri. En liten fun fact är annars att bryggeriet med sina 26 (i år) år i branchen är USA's äldsta bryggeri ovanför Boulder och Colorado. Vilket kanske inte säger så mycket då jag inte riktigt vet vad som ligger ovanför Boulder i bryggriväg - men ändå. På tal om deras 25 år då, för att fira 25 år i branchen så gjorde de en speciell anniversary ale med det logiska namnet 25th Anniversary Ale. En DIPA som eklagrats för att bli rund och lite sötare. Hur kommer detta in i mitt resonemang om sand, guld och allt svammel ovanför? Jo. För detta visade sig vara just en öl som är lite 'sand' för ett bryggeri - stora förhoppningar, speciell brygd och vad händer. Jo, ölen är inte så spännande utan rätt trist. Hur det ändå blir till guld för Bells blir det att skriva om imorgon utan nu håller vi oss till deras 25-årsöl.

Bells 25th Anniversary Ale

Utseende: Grumlig dassig och ekgyllenfärgad vätska. 
Doft: Vanilj och ektunna med aningar humle och citrus, kanske en aning frukt. Mest är det sött och vanilj med stundtals lite gräddiga inslag.
Smak: Lätt munkänsla med en okey kolsyra. Rätt tunn, mild och mjuk. Inte för sött men mycket vanilj och ingenting som det slår över i. Ingen smaksensation utan det är väl bra, rätt gott och trevligt i en stund, men inget som håller i längden då man tröttnar på smakerna och det blir lite enkelspårigt.

Betyg? – Bra. Rätt god, visst. Men som sagt. För enkel, för tråkigt och ingenting som de borde haft till ett 25 årsjubileum? Började det som en bra tanke och hur var den då tänkt? Jämför man med Great Divides Rumble eller deras 16th Ann. Ale så är de båda långt mycket bättre. Sedan kanske jag inte vill såga denna likt Fajan och jöns. Men jag kan förstå deras resonemang fullt ut.