Seg söndag? Då blir det att ha druckit suröl

Från att ha haft oerhört svårt med suröl och oud bruins så har jag bit för bit börjat vänja mig genom kanske lite lättare brygder för att gå mot vildare och vildare, lambic nästa? Intressant är att se vilka suröl som rankas högst på olika listor där man mestadels hittar amerikansk öl. Kanske logiskt då de i väst har fler möjliga bryggerier samt kanske vågar ta ut svängarna mer. För precis som med så mycket annan öl så har jag ju hävdat att man i USA och i vissa andra länder och delar av världen vågar göra öl som sticker ut mer än att gå i äldre fotspår och enbart forsätta göra "bra" öl - the sky is the limit liksom för amerikanarna.

Idag blir det däremot lite kort om två suröl köpta genom tyskland, druckna i stockholm och skrivna om på "världsinternet". Öldrickande är verkligen en resa och det är väl något alla dryckesentusiaster uppskattar, att ta del av något annat i form av smak, doft, känsla, uttryck etc fast att göra det på hemmaplan. Vardagsnjutning.


Ölen i fråga, höll på att glömma det...


Rodenbach Grand Cru
En mörk belgisk sour ale med 1/3 ny och 2/3 delar av 2-årigt ekfatslagrad öl

Utseende: Mörkbrun vätska med litet lätt smutsigt lock som enbart lämnar tunt lock av rester
Doft: Stor sur doft som slutar i ättikssprit. Doftar även av lortigt stall och mörk vinös fruktighet av röda bär och körsbär. Slutar mjukare och rätt trevligt i vinositet och balsamvinäger.
Smak: Medelstor mun med härlig fizzande, sur, kolsyra. Fyller upp munnen i en sur, trevlig känsla som läskar oerhört med smak av len choklad, balsamvinäger och lite röda bär. Smaken är rätt ekigt mörk och träig och det är kul att känna hur den kraftiga starten i smaken avtar och blir mjuk och enbart härlig sur.

Betyg? – Bättre-, riktigt god med sin mörka surhet som ändå slutar sådär trevligt chokladlen av ekfatslagring. Kanske lite för variationslös, men ändå oerhört trevlig. Ännu en bra suröl.


Verhaege Vichenaar
En flemish ale från bryggeriet som annars ger oss duchesse de bourgogne och är tydligen en av de ”sista” flemish ales som lagras i ektunnor (vilket jag inte förstår då saken med just oud bruins och dessa är att de lagras i just ektunnor, eller hur görs det idag?).

Utseende: Mörkare brun vätska med ett lätt smutsigt skum som dör ned rätt snabbt till lite rester.
Doft: Lätt jordkällarreferens över vinägerdoften. Småfunkigt men inte för kraftig doft.
Smak: Stor mun, bra kolsyra. Väldigt, väldigt fyllig, fizzig mun som direkt ger ifrån sig hintar om rätt sötsur god dryck. Jämfört med Duschesse så är denna lite sötare tycker jag och utan samma smak. Som om den är lite mörkare i sin stil. Lätt fruktsöt eftersmak med körsbär och ”mosad frukt” samt någon underlig godissort.

Betyg? – Bra, småsyrlig ouid bruin och flemish ale i ett möte där sötman får överhanden utan att det vare sig pareras med något surare eller smakrikare. Det är fortfarande en någorlunda smakkomplex öl men jag har svårt att placera eftersmaken som är lite åt äppelcider(/-must)hållet fast med något sockrigt och annorlunda i.


Så sur-söndag på er alla som kan njuta av det underbara vädret medan jag själv är inomhus i 42 gradig hetta.