Nattnotis: Besökarpeak och isländsk julöl mitt i allt.

 Vill ni i framtiden ha lättare/snabbare att läsa om isländska rököl eller annat som kommer ur vulkaner, klicka in er på 'follow' här till höger så sköts det hela automatiskt och ni spar tid. Tid är mer tid till famil, kärlek och öl!

---

Besökartopp och snart december!
Den här veckan liksom den här månaden har slagit litet besökarrekord har jag sett då jag gluttat igenom google analytics. Troligen är det ett resultat av lite mer utförliga inlägg samt dessa små nattnotiser vilket tenderar att locka lite nattugglor. Samtidigt är dessa nattnotiser ett bra fönster att få ur sig lite mer funderingar och tankar kring öl. På förmiddagarna och dagarna har man ju oftast fullt upp med annat varpå det oftast kan vara skönt att framåt nattakvisten kunna få ur sig lite man grubblat på under dagen. Idag har det mest grubblats på huruvida mitt paket med öl ska komma fram i tid och om om helgens ölprovning blir av eller inte, men vad gör det i det stora hela? Imorgon är det första december och liksom i fjol känns det som om det kan bli lite riktig julstämmning. Bara en sådan sak kan ju göra den mest surmulna lite gladare. Efter en stressig dag där hjärnan till slut körde ihop sig så firade jag i det tysta med att dricka två riktigt fina öl från Struise - deras Pannepot Reserva 2007 samt en Pannepeuten från samma år (2007). Denna lilla serie om 4 öl om jag inte har fel är riktigt, riktigt bra och det är kul att ha smakat på de olika varianterna på den och vilken/vilka jag tycker är bäst kommer jag nog skriva om imorgon. Nä, läs nu lite om isländska rököl vilket är lite ironiskt med tanke på sommarens vulkanutbrott och efter det så bör ni alla begrunna lite om det inte är värt att öppna något alldeles speciellt till helgen. Vad får ni avgöra själva men dela gärna med er!


Isländsk rökbock tar över efter isländsk vulkan!
 Isländska bryggeriet Ölvisholt är faktiskt rätt trevlig, även fast deras stout inte föll mig helt i smaken (dock verkar den ha uppskattats av många andra) så tyckte jag bättre om deras red ale. Nu till julen kom så deras rökbock hit till Sverige. Nu när flygen gått sedan ett par månader så funkar det galant, vore segt att ro hit den. Ölen verkar egentligen ligga på 5,6% men det har minsann strykts över och sedan har det tillkommit en liten ruta som tillkännager att den är på 6,5%. För att rikta in sig mer på systembolagets krav eller för att det passade bättre? You never know!

Ölvisholt Jólabjór

Utseende: Rött orangegyllenfärgad vätska med krämsmutsigt nougatfärgat skum.
Doft: Ren rökighet med mycket malt och lite saltrökta charkuterier och små doser av söt men het kanel, nejlika och peppar. Just det sistnämnda tillsammans med det rökiga ger mig associationer till chilirökt skinka eller om det är enbärsrökt. Ja, det är rökt i alla fall och det är även rätt rikligt med malt.
Smak: Lättare munkänsla med ok kolsyra. Bör tillägga att då jag först fyllde glaset märktes knappt kolsyran. Men efter att ha skakat runt lite i flaskan så kom den fram desto mer, annorlunda. Rätt tunn kropp trots allt. Smaken är därmed även den lite lättare och det är halvtorr rökt malt. Det finns kryddig kanel och nejlika där om man tar in rejält med luft. Det är lagom fruktigt för att den ska kännas fräsh och överlag så är det ingenting riktigt negativt med den, förutom den tunna kroppen då kanske. Men likväl hade jag förväntat mig lite rejälare smaker utöver den röka skinkan och den bitvis måttliga julkryddningen. I samband med att det blir lite fruktigare så blir det även lite sötare med bitter citrus och bär, men likväl med någon saltigt röktorr känsla - så den blir lite varierande.

Betyg? - Bra(+), jag tycker inte den är bättre än bra men likväl en rätt så annorlunda rököl som dock skulle kunna stå sig året runt. Kanske hade hoppats på lite mer kropp och lite mer tryck i smaken. Men den gör det ändå bra - smakerna är rätt fina  och framförallt så kommer det lite nya smaker hela tiden. Den lägger sig lite mitt emellan mina omdömen av de andra två ölen jag provat från dem - den är bra och har något, men det är likväl något som tar emot för att jag ska krama om den som om jag vore 5 år och den vore tomten.

Inför morgondagens släpp så dricker vi Sigtuna Doktorns Pale Ale (2,8%)

Vill ni i framtiden ha lättare/snabbare att läsa om dessa släpp och om allt annat jag skriver, klicka in er på 'follow' här till höger så sköts det hela automatiskt och ni spar tid. Tid är mer tid till famil, kärlek och öl!

---

Nyheter på Systembolaget 1'a December

Imorgon släpps en rätt fin drös olika öl där det kanske främst är Stones tre olika sorter som sticker ut för mig - eller? Aecht Schlenkerla's Doppelbock lär vara bra som alltid och BrewDog's julöl känns som något man nästan 'måste' ha. En limiterad men enligt omdömena som finns en rejäl! julöl. Great Divide och Liefman's nyheter känns också som två rätt givna köp - trots priset på den första av de två. Extra kul med Great Divides cokladyeti är att den som spart han har och kan nu dricka den tillsammans med den eklagrade och den olagrade. Samichlaus'en tycker jag blir kanon över tid men samtidigt får jag se - med ett fint paket från Holland på väg hem så känns det mer värt att hålla på slantarna då det trots allt närmar sig jul. Samma dom lyder för Fullers Vintage Ale, en öl som är god nu liksom om ett år men där jag personligen åsidosätter den i förmån för annat.
 
  Från morgondagens släpp så blir det nog lite av några mer än lite av allt. Sedan brukar jag ha en tendens att improvisera när jag väl står i butiken så inget är ju skrivet i sten och då jag dessutom har en ölprovning att leda i helgen så kanske man vill ha lite dryckesöl att avrunda kvällen med.. I det stora hela tycker jag att det är ett rätt bra släpp med variation på öltyp, ursprung och pris även fast det ligger i mellanskiktet med 45-75kronor per flaska i snitt. För oss konsumenter känns det som om vissa öl lagt sig just ovanför gränsen där vissa av dem inte längre är 'prisvärda', en variabel jag åtminstone har i beaktning men som såklart är subjektiv då den väl i sitt ursprungsland vore lite billigare - men inte bättre för det. Det är mer en åsikt om hur billiga öl som dessutom är riktigt bra kan vara riktiga klipp medan man kanske inte bunkrar en öl för 120 kronor på samma sätt, (jämför t.ex. en Abstrakt mot Brooklyn Chocolat Stout så...). Vad kommer imorgon då?

Fullt släpp med mina köp i tjock text, finns i ett 30-tal butiker (fint strukturerad lista från Schnille & Schmak).
Aecht Schlenkerla Eiche Doppelbock Tyskland 50 cl 34,9 kr
BrewDog There is no Santa Storbritannien 33 cl 19,9 kr
Fullers Vintage Ale Storbritannien 50 cl 59,00 kr
Great Divide Chocolate Oak Aged Yeti 2010 USA 65 cl 94,90 kr
Liefmans Goudenband Belgien 75 cl 70,1 kr
Nynäshamn Valsviken Vinterporter Sverige 25 cl 40,6 kr
Rochefort Trappistes 6 Belgien 33 cl 29,8 kr
Samichlaus 2010 Österrike 33 cl 41,90 kr
Stone Old Guardian 2010 USA 65 cl 79,90 kr
Stone Vertical Epic 10.10.10 USA 65 cl 94,70 kr
Stone 14th Anniversary Emperial IPA USA 65 cl 99,00 kr



Ölfasta med Sigtuna Doktorns Pale Ale

 Men efter ett par hårda helger och inför julens alla trevliga julöl och julbak så kan det vara en ide att temporärt dra ned lite på alkoholen. Då passar öl som Sigtuna's lågalkoholiga (2,8%) pale ale in väldigt bra. Att vanliga matbutiker börjar få in dessa öl från svenska mikrobryggerier känns trevligt och det enda som kanske avskräcker gemene man lite kan nog vara priset då de oftast ligger på runt 30kronor flaskan. Lite APK där för alla ungdomar. Men det är bra att de finns och jag tror att detta i längden kommer kunna fungera bra för att börja synas och få sina öl provade av fler än de mer inbitna ölnördarna. Eller vad är eran syn på lågalkoholhaltiga öl likt denna och många andras vara eller icke-vara? Jag tror det fungerar som ett bra komplement till de mer alkoholstarka ölen från liknande bryggerier som finns på systembolaget.


Sigtuna Doktorns Pale Ale

Utseende: Kopparfärgad klar vätska med fluffigt cremefärgat skum.
Doft: Lättsamt humlat med rätt mycket citrus och lite blommor och ”vår”, eller kanske snarare lite åt bittert te-håll. Lätt pinje och lite kotte men på en väldigt fin nivå.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Lättsam men inte för lätt kropp även om den blir lite småtunn. Bra beska och smak av grape, citrus och lite humlekotte med än mer bitterhet i eftersmaken, ungefär som gammalt te som dragit för länge. Även någon form av lite gräsig nyans över smaken. Inte lika fruktig som t.ex. Dugges Brandmästare men en väldigt smakrik lågalkohol öl med förhållandevis riktigt bra beska.

Betyg? – OK+, nästan ett bra- men saknar likväl något mer. Men öl likt dessa ska inte betygssättas då man använder en skala som öl med upp till 2-40 högre alkoholprocent jämförs med. Den här är väldigt drickbar och även fast 25 kr är lite dyrt för dem så tycker jag att det är riktigt kul att se dem i fler och fler butiker och jag försöker rekommendera vänner och familj att våga prova på ”lite riktig” öl även då de vill ha något som inte är en starköl. Här är det lite mindre beska än Brandmästaren… men med lite mindre fuktighet som följd, men det lär passa dem som gillar bitters eller pale ale’s och vill ha något lättsamt till maten! Well done!

Nattnotis: Belgisk musketöröl med grym IPA!

Vill ni i framtiden ha lättare/snabbare att läsa om dessa nattnotiser och om allt annat jag skriver, klicka in er på 'follow' här till höger så sköts det hela automatiskt och ni spar tid. Tid är mer tid till famil, kärlek och öl!

---

Såhär efter en lång måndag kunde man tro att det vankades en god öl för att avrunda kvällen - men icke! Istället vankades det mer arbete och det lite roliga och ärofyllda självutnämnda uppdraget att illustrera en liten 'julbild' till Dalarnas Spelmansblad. Kultur finns på mång arenor och sätt, öl liksom folkmusik, mat och traditioner - allt har det sin plats och sin rätt att avnjutas - gärna tillsammans. Så länge saker är festliga och folk är glada så har man inget att oroa sig för. Hur som helst, öl är ju trots allt det som jag försöker få fram som 'kultur' vilket det förvisso är då det har både historia i form av beskrivningar om historiska skeenden inom ölindustrin men framförallt då det är en dryck som är väldigt historisk. På tal om det så sänds inatt den tredje delen av Sam Calagione's Brew Masters på Discovery Channel, del två sändes igår och ska finnas uppe på internet att se idag. Svenska tider vet jag fortfarande inte.. Såg första programmet häromdagen och det var väl.. ja, lite som Miami Ink eller alla andra tillrättalagda fake'ade spänningsprogram. Men får ge det någon mer chans så. Någon mer som såg det?

Återigen, öl var det.. Belgiska 'Brouwerij The Musketeers' brygger alla sina 4 ölsorter hos De Proef. och är ett gäng på fyra killar som efter att ha gjort klart sina bryggarstudier satsade helt på att starta upp ett bryggeri. Idag brygger de som synes hos De Proef och med 6 år på nacken nu så är frågan vad som sker framöver? Ja vet då inte, men det lär stå på deras hemsida framöver isf. Två öl av dessa fyra har jag nyligen druckit, dels Troubadour Magma, en belgisk IPA triple på 9,7% samt Troubadour Obscura, en belgisk stout eller som de omnämner den - en 'dark red ale'



The Musketeers' Troubadour Magma

Utseende: Grumlig persika med vitare skum.
Doft: Humlig doft med mycket persika och humle med hög alfasyra. Lite gräsiga toner och ja, fasiken humlbebombat! Men ändå väldigt basic i doften, som en kraftig lillebror som är både snäll men mäktig.
Smak: Lättare munkänsla med bra kolsyra. Stor, fyllig men rätt tunn kropp med smak av jäst – i belgisk tradition – och sedan mycket fin smakblandning av tropik, persika och aprikos. Slutar med lite två men utan att det förstör något i den finfina fruktiga smaken. För att vara 9.7% så kan man säga två saker – antingen är det en lögn eller så är det nog en av de bästa IPA’s jag har smakat med så hög alkoholhalt! Slutar med mer smaker av passionsfrukt och ananas.

Betyg? – Bättre+, massvis med frukt och humle och helt klart den nästa icka-amerikanska IPA’n jag druckit sett till sådana fina humlesmaker. Värt att rekommendera och tror att många krogar nog skulle kunna ta en tia mer för den då den verkligen är god!

The Musketeers' Troubadour Obscura

Utseende: Mörkbrun rödgyllene vätska, mahogny. Ovanpå det ett kompakt poröst skum med minimala bubblor med en fin gräddig topp, lätt nougatfärgat.
Doft: Bärigare stout är första intrycket. Det har små nätta mängder av både kaffe och choklad men även lite kola och framförallt trä. Påminner mig lite om De Molens belgiskinspirerade porters fast utan det mjälla. I takt med att temperaturen höjs så framträder med dofter av belgisk jäst, krydda och apelsin.
Smak: Lättare munkänsla med rätt okey poröst skummig kolsyra. Smaken är först rätt snäll, nästan lite tam, ja i stil med andra belgiska porters och stouts som håller kvar vid tydlig ursprungsmarkering genom den lite porösa känslan från jästen. Smaken pendlar också mellan lite torr choklad och viss fruktighet.

Betyg? – Bra, lite speciellt intryck från den då jag hade förväntat mig lite andra uttryck i doft och smak. Men den är lättdrucken och rätt god, lättare än en stout men ändå inte en porter – ja någon mörkare ale.

Slutsats? Såhär långt med 50% av deras öl druckna så är omdömet rätt bra och framförallt är Magman riktigt jekla bra. Verkligen smakrik men ändå väldigt väldigt lättdrucken - och inte heller särskilt dyr för en öl av den kalibern. Värd att dricka medan Obscuran är lite mer speciell - helt klart värd att prova dock, men jag tror det är en öl som  faller vissa i smaken och andra inte.

Dubbelträff från Dugges - Dugges Idjit!

Efter att verkligen ha mumsat i mig Dugges Rudolf Ren Ale som nog i min bok lär bli en av de julöl jag minns som bäst i år (av de rätt få jag hittils har provat förvisso) så var förväntningarna på Idjit! från samma bryggeri rätt högra, skulle det bli en uppgång och fall eller skulle det bli dubbel upp för göteborgarna? Äntligen får man prova ½ Idjit!’s storebror, tyvärr missade jag ju pappa Perfect Idjit som inte var påkopplad då jag var på SBWF, men får bli vid annat tillfälle. Efter alla diskussioner om svensk mikroöls vara eller icke-vara och främst då pga hur Mohawkserien har mötts och sålts in så är det skönt med ett bryggeri det känns som om man kan lita på av någon anledning. Det är rätt rena smaker och rena produkter överlag dem släpper ut och det märks av både i t.ex. Rudolf nu senast men även om jag avslöjar lite redan nu - i denna. Även om jag varit något missnöjd någon gång med någon utav deras mer humlade öl så har det mer varit för att de varit på fat och synnerligen rätt färska vilket nog förvånat mig mer än att ölen i sig inte varit bra. Nä, Dugges är för mig ett riktigt bra svenskt bryggeri.

Vidare blickas det frammåt mot helgens provning där Pliny The Elder och Westveteren 12 nog får ses som höjdpunkterna medan man minns hur vi denna helgen öppnade Gouden Carolus Van der Kaizer Blauw 2008 efter att avnjutit 2006'an veckan tidigare. Lagom nog så har Erik varit duktig nog att betälle hem två stycken av 2010'an (nej, jag har alltid felat med att låta bli att köpa dem av någon anledning). Så blir liten överblick här senare på bloggen.

Kan även rekomendera Mora Must från Mora Bryggeri för alla er som inte gillar översötade eller
överkommersialiserade produkter. En riktigt bra (jul-)must tyckte jag! Finns på Cajsa Warg i Stockholm och förhoppningsvis på fler ställen, ser ni den - köp den! Men nu åter till Dugges Idjit! Just det, kan även rekomendera er att klicka in på 'follow' här till höger för att hålla er a jour med alla de inlägg som förhoppningsvis kommer komma ur här rätt frekvent, men även vara lite mer allmänna om öl och dryck i sig, så fort tiden tillåter så..

Dugges Idjit!

Utseende:Brunsvart vätska med fint ljusbrunt skum poröst men ändå gräddigt och minimala till små bubblor.
Doft: Så rent! Så bra! Svart chokladdoft med massa mörkt kaffe, mer choklad och sedan en stigande närvaro av ekfastslagrade bär, ungefär som i en bra whiskeylagrad imp. Fin lätt cigarrtobak, aning rom och mer potens från de dofter man redan upptäckt! Om ½ Idjit var lätt men god att dofta på så är denna perfekt! Det lite sötsyrliga påminner om de mörka vingummina i godispåsen och de går väl ihop med det bäriga och den lite brända trädoften. Hittills en grym upplevelse!
Smak: Lättare munkänsla med en lite platt kolsyra men med en mjuk och len vätska. Först är det motoroljestuk på smaken, den där känslan man ibland får av riktigt bra och mörka imperial stouts. Men det är nästan whiskeylagrat fart på smaken med kraftiga smaker av choklad och kaffe och precis som i doften så framträder mer choklad, tobak och ett ’sting’ som är både likt den i rom- liksom bourbonlagringar.  Lättdrucken men med en elegans och finess som gör att man vårdar sina centiliter väl och trots de 9,5%’en så är den liksom julölen Rudolf så snäll och omhändertagande så att man glömmer faran med alkohol.

Betyg? – Bäst, det här är grymt gott! Det är mörkt in i sista röda blodkroppen och det är potenta smaker, dofter och generellt hos alla intryck man kan få. Den är lättdrucken men ändå för god för att ’bara dricka’. Smakerna växlar lite lätt men är samtidigt så fina och goda att man inte blir uttråkad eller att det blir enformigt. Med dess nästan rom- eller bourbonlagrade mittregister och eftersmak så blir det dessutom en till nivå som ’bara dyker upp’. Nä, fan att jag var dum nog att inte köpa fler flaskor. Tack Dugges!

Mikkellersöndag? I Beat You och Over All med To Øl

Häromnatten twittrade Monks ägare lite och ställde då frågan vad andra tyckte om Mikkeller som bryggeri. En rätt intressant fråga på det sättet att man sällan verkligen tänker igenom ens syn på vad det än kan vara man annars kan tänkas gilla - ungefär som med Mohawkserien och hur man efter rannsaken kommer på att den inte är så jäkla bra. Men Mikkeller är rätt bra, jag gilllar det han gör med vad än han försöker göra - se bara på många av samarbetsölen med många av de bättre bryggerierna runtom i framförallt europa. Jämfört med exempelvis BrewDog så gör han inte lika galna öl men de följer samtidigt inte stormen och  han/de vågar också prova en hel uppsjö ölstilar (suröl, lambic, överhumlat, tokbarley wines etc). Idag ska vi gå igenom ett till samarbete med To Øl som är ett helt nytt bryggeri/bryggkoncept - eller vad är det egentligen? Detta samarbetsöl är i alla fall bryggeriers första öl, så grattis för det. Ölen Over All är en IIPA humlad med Simcoe, Centennial och Amarillo. Den andra ölen är lite mer känd, I Beat You och här vill de koka ihop en amerikansk IIPA på 9,75%. Utav humlesorterna som använts: herkules, warrior, centennial, amarillo, simcoe och Columbus så är Herkules för mig helt ny. Det är tydligen en relativt ny (2007) humle breed från Tyskland med en alfasyra på 12-14.


Mikkeller / To Øl Over All

Utseende: Grumligt mattfärgad persika med liet smutsvitt skum som dör ned helt. 
Doft: Citrus och gräsigt fräsch och direkt slås man av att det inte blir någon större fruktighet här. Men det gräsiga och stalliga är ändå fräscht och för en humlefantast så känner man först inte alkoholen (är ändå 10,5%). Aning grape och mer citrus mot slutet.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt lätt och mjuk känsla och mer europeisk stil än amerikansk med smak av stall, torrt gräs, blommor och citrus. Beskan växer på en men är trots det inte alltför påträngande. Väldigt lättdrucken vilket känns lurigt med tanke på alkoholhalten.

Betyg? – Bra+, lättdrucken och fräsch trots säkerligen en hög IBU och de nästan 11%’en. En passande IIPA för de som inte vill ha en kottig, oljig amerikansk humlebomb. Denna känns mer passande till exempelvis mat eller för den som inte vill få munnen sönderbombat av små humlemissiler.



Mikkeller I Beat You

Utseende: Mörkare färg av grumlig persika med smutsbrunt litet skum som lämnar en smutsig hinna kvar.
Doft: Fruktiga humlekottar som dansar med andra bittra hög alfakottar skulle jag vilja påstå. Det är lagom humleoljigt men väldigt beskt, vilket dock vägs upp med en fin fruktig doft av lite persika.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är först rätt lätt med en bra nivå på beska och fruktighet. Sedan slår beskan till och japp, denna är humlepotent. Efterbeskan har lite mineralig renhet och klang på sig och då ölen har blivit lite varmare så utvecklas den något, samtidigt framträder också mer utav alkoholstyrkan då.

Betyg? – Bra+, jämfört med Over All så är denna mer kottig och beskare. Dock tappar den lite efter en stund och smakerna faller bort lite medan beskan består. Kunde nog fått vara lite fruktigare så hade den varit riktigt bra, för efter de första sipparna och då jag suttit och doftat lite på den så lovade den mycket. Mycket av det den lovade bjöd den också på, men samtidigt vart jag lite besviken o längden.

Hipp Happ - Goose Island Demolition Ale

Såhär i lördagsrusningen blir det en kortare skrift om en öl jag av någon anledning trott på men utan att veta vad den egentligen var för något, ölen Goose Island Demolition Ale, är en  saison/Belgian strong ale’ish golden ale. IBU på  40 och humlad med de skönt gräsiga typerna som Saaz och Chinook medan pilsnermalt står för malten. Ska dock konsumeras rätt färsk (inom ett halvår) medan jag tror att denna kan ha stått aningen längre. Saison är i mitt tycker lite som rosé - mer passande för heta sommardagar, lite som en skön hefeweizen mer än något man bör ta såhär just före första advent!


Goose Island Demolition Ale

Utseende: Lätt matt gyllengul halvgrumlig vätska med vitt skum med minimala bubblor. 
Doft: Citrus och persikodoft som påminner lite om vingummin och lite kryddor. Doften har lite sötma men inte värre än att det smälter in bra. Känns väldigt somrig och fräsch.
Smak: Lätt munkänsla med bra tunn kolsyra. Smaken är som doften, fräscht gräsig med fin citrussmak. Kroppen är medelfyllig och lagom torr i eftersmaken.  Rätt klen på något sätt men likväl så är den som en bra mix av saison och någon blondevariant med delvis söt småhumlig citrussmak och lika del torr gräsighet. Eftersmaken är syrlig med fina små doser av frukt. 

Betyg? – Bra, rätt trist i längden men en perfekt att ha bredvid grillen på sommaren. Men kanske inget jag skulle vilja dricka mycket av såhär i en mörk mysig källarlokal mitt i vintern.

På tal om halvdanna öl - New Holland Dragons Milk

Någon sa/skrev någon gång att vi konsumeter rätt ofta går efter effektfyllda etiketter eller namn på ölen - se bara på Spendrups hittepå med Pistonhead så förstår ni vad jag menar. Samtidigt kan det ibland finnas en mix där det gäller både ursprung - i mitt fall oftast att den är amerikansk - och utfall, att den kan vara en rejäl besvikelse. Men genom åren har man lärt sig gallra lite bland olika öl och kunnat separera sig från förväntningar som man inte ens har skäl att på förhand ha. Efter att ha glott på flaskan vid ett par besök så blev det slutligen dags att ta in New Holland Dragons Milk, 'flashigt' namn med 'cool etikett' och så var det ju ändå en american strong ale som legat 120 dagar på ekfat - vad kan gå fel liksom? (vill dock försvara mig med att jag var mer nyfiken pga ursprunget medan meddrickande Erik föll för flaskan och attityden, likväl suckers båda två). I och med att jag ändå inte hadr druckit något från det Michiganbaserade bryggeriet så var det ju inte heller något jag direkt saknade för att jag skulle köra på den. Hade jag väl bott i USA så hade jag ju gjort detta tämligen för vanan med den tillgång man då haft och även fast man borde ha inställningen att man inte borde dricka dålig öl så är det vissa öl man på förhand inte kan vara säker på om man personligen gillar. Egentligen behöver de inte vara dåliga, bara helt annorlunda mot vad man trodde - eller lite för underliga på något sätt - lite som denna?

Vad för något har ni själva varit med om och beställt in/köpt och som har gått helt åt fanders, kanske t.o.m blivit vaskat eller lämnat?


New Holland Dragons Milk

Utseende: Mörk orangebrun vätska med litet gräddigt nougatfärgat skum med minimala bubblor.
Doft: Knäckig gräddkola doppad i ytterligare grädda varpå man sedan förpassat drakölen tillbaka till tunnan. Med andra ord så doftar det mest gräddkola och gräddighet samt den medföljande doften av hasselnöt.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra som är lite småfizzig vilket inte direkt passar in. Smaken är som tur är inte lika gräddig som doften, men likväl så är det kola där. Som en strong ale mer i den brittiska andan med småspritig ale’ig kola, dock med lite beska och något som känns som syrliga bär mot slutet. Annorlunda upplevelse.

Betyg? – Bra-, snäll och enkel för att vara 10%. Men likväl – vad fasiken, väldigt obalanserade intryck och mnjae något blir fel i längden. Samtidigt är den inte dålig utan det finns någon sorts charm här. Men jag tror inte att ölen lagrats så väl som de hade önskat eller att grundölen å sin sida inte var så bra som de hoppats.

Nattnotis: Mohawk Blizzard - upp som en sol ned som en blåval

Det här inlägget kommer bli lite kritiskt men ändå sluta rätt snällt, men för att försäkra er om att ni inte missar morgondagen och kommande snälla inlägg så kan ni bli 'follower' genom att klicka in er här till höger. 

 Egentligen - såhär i retrospekt så undrar jag lite om hela projektet med Stefans 'Mohawk' och varför Sigtuna fortsätter med arbetet (även om de också verkar få lite hybris.. exempel? på hemsidan skriver dem stolt att Ace of Spades tog slut på 45 sekunder - vilket inte stämmer, stod t.o.m ett gäng kvar då jag gick efter halvtimmen där, dock tog de slut rätt fort). Visst får de in ölen på systembolaget, trots övergödda och hypehöga priser. Jag har bedömt dem som bra svenska mikrobrygaröl, men nu när jag tänker tillbaka så har jag faktiskt inte gillat en enda av dem mer än så. De har varit bra, men med de priserna och den formen av självhype så har de likväl passerat rätt fort.

Nu har då turen kommit till deras julöl - Blizzard, en imperial porter som utnämner sig som 'extrem öl'. Detta ska 10 maltsorter, mörkt rörsocker och honung tillsammans med 8 olika humlesorter se till? Jag brukar vilja förespråka svenska mikroöl men någonstans i mitt bakhuvudet klämtar det fel med att Mohawkserien liksom St. Eriks har skördat såna enorma ’framgångar’ hos systembolaget. Oftast är det goda och i den senares fall även prisvärda öl, men för Mohawkseriens del tycker jag att det inte alltid blir vad som utlovats – ännu mindre om man ser till priset. St Eriks tycker jag har varit prisvärda och jag gillar Jessicas citrusfräscha humleaura över samtliga öl, de gör sig bra och känns väldigt traditionella och svenska på något sätt - de visar att man kan göra bra öl med enkla knep. Likväl, kanske dags att se över saker och ting för jag tror inte på det här - ge oss bättre priser och bättre öl, eller ge oss i andra fall något annat? Anyway, hur var denna då?

Mohawk Blizzard

Utseende: Svartbrun mörk vätska med oerhört kompakt krämbrunt skum med mini-minimala bubblor.
Doft: Bränd malt och kaffe och rätt tydlig grästorr och kryddig bitterhumle. Den lite unkna humledoften påminner mig om något jag inte riktigt kan placera, eller om det bara är att det luktar så tydligt av färsk men lite unken humle (på något småbra sätt då). Mer choklad och lakrits mot slutet. Troligen kan det unkna också vara en mix av den söta honung och mörka rörsockret som blandat sig med humlen, men likväl – är det bra eller anus? Ja, ju varmare ölen blir ju mer anus doftar det och det är tack vare unken humle och socker och honungs som mest blir klet och tjåp.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra och stor fyllig känsla i munnen. Smaken är först rätt bitter och både humlen och malten gör sitt där den senare pumpar på med bittert kaffe och choklad. Den första eftersmaken är av brända maltsorter (och inte bara bränd malt) och brända kaffebönor. Trots det brända och bittra så är den ändå rätt len och snäll för 9,7%. Bra tryck i smaken och bra bitterhet som följer det lite söta i smaken. Dock kommer jag inte ifrån att jag inte gillar den obalanserade smaken som drar åt någon mix av bra och helt galet ihopmixat (negativt då). I takt med att den värms mer och mer så framstår de smaker som förut var åtmstone intressanta som rätt blaskiga och för obalanserade

Betyg? – Ok+, först var jag nära att sätta ett ’bra+’, men sen så inser jag mer och mer att jag inte gillar den underliga blandningen av i sig hyffsat goda smaker. Men som Anders And mycket riktigt prickar in så smakar den kemiskt och har en drös bismaker och medan han totalsågar den så tycker jag nog att den är drickbar (för gemene man kanske) men ändå att den är på tok för dyr, hype’ad och ja fel för att ja ska vilja ha fler. Smakerna blir pappriga i längden, den unkna humlen obalanserad och ja överlag är den rätt konstig. FY!

Nä det är fan dags att börja leverera bättre än såhär om man ska övertyga åtminstone mig om att faktiskt inte är något underligt på gång om varför dessa dyra ’extremöl’ ska vara berättigade på systembolaget medan lasset bättre ditos inte får komma med. Antingen så är alkoholhalten för att göra provsmakarna smygfulla eller så är det för få alternativ – för något är det, tyvärr. Bra extremöl finns det fler av - detta är inte det på samma sätt som Ace of Spades må vara bra, men man får ha någon form av självinsikt än att ställa sig själv framför en container och se bajsnödig ut - finns liksom ingen anledning och på något sätt känns det både svenskt och osvenskt. Ska det bli någon svensk version på BrewDog här? Mnjae! Läser man Magnus Barks vettiga diskussioner med Stefan (här, här och här) så får man dock bilden av att han är en hyvens kille som bara vill göra bra öl - men i brist på eget bryggeri inte riktigt har kunnat styra in ölen till att bli så bra som han har hoppats och jag minns då jag snacka med honom på SBWF så nämnde han också detta och att han skulle vilja ha möjligheten att brygga själv på ett helt annat sätt - så ja, jag må vara kritisk nu men jag har hopp!

Struise goes 8 Mile med St .Amatus Oostvleteren 12

'Historien' om rapparen Eminems uppväxt på fel sida om 8 Mile road känner åtminstone många till - den blev ju film och med påföljande skivsläpp (lyssna här) och är kort och gott att man på ena sidan har det sämre än andra. Svenska motsvarigheter finns det rätt många av men så också i Belgien - om än på lite annat sätt. Westvleteren, alltså västra sidan av staden Vleteren inhyser klostret som gör den ack så kända och stora ölen Westvleteren 12 som allt som oftast anses vara bäst i världen (min första flaska är på väg hem först nu) medan man på den östra sidan av staden hittar Oostvleteren. Det låter ju inte så svårt? Men nu är det så att det är just en stor väg som delar vad som innefattas i West vs Oost. På den östra sidan, någon enstaka kilometer eller kort biltur ifrån klostret i Westvleteren så har Struise sedan 2009 sitt mirkrobryggeri på plats. Jämfört med den kanske lite kaxigare församlingen på andra sidan vägen så är 'deras' egen lite speciell. Det är nämligen enda församlingen som erkänner munken Saint Amatus (st Aimé) som ett helgon. Saint Amatur var en munk som tog ton mot den Merovingiska kungen Henry III för att försvara 'the little people' varpå han blev landsförvisad.Så nu har Struise då gjort denna ABT/Quadrupel tillägnad honom - helt ny för i år med andra ord och det märks...

Struise St.Amatus Oostvleteren 12

Utseende: Mörkt rödbrun vätska med småporöst ljust nougatfärgat skum med minimala till små bubblor med något gräddig topp.
Doft: Kakao, mörkt socker och alkoholheta kryddor. Torkade frukter, lite vanilj och banan varierar med maltighet och kola. Mörka frukter blandas på liknande sätt med lite mörk limpa.
Smak: Lättare munkänsla med en tunn men fizzigt fyllig och len kolsyra. Rätt lätt men trots det med en potent och rätt rejäl smak, både bitter och rätt torr mot slutet. Alkhol i smaken men inte spritigt så det stör (10,5%) – men ändå utan att lyfta smaken nämnvärt. Eftersmaken är först rätt bitter med kryddig choklad och en dos jäst. Det finns bra många fler smaker – alla lite stiltypiska och ursprungstypiska för en belgisk ABT – men likväl rätt svaga. Jag hade förväntat mig lite mer krydda och även lite mer sötma, även om det finns smaker av godissocker så är det rätt bittert och torrt i munnen. Någon mörk underlig marsipan/mandelmasseliknande smak dyker upp mot slutet men nä, det räcker inte riktigt. Det är rätt lite som sticker ut ur smaken och tyvärr tror jag att den både behöver twistas till lite samt troligen stå och vila en längre tid för att blomma ut.

Dock bör jag påpeka att smakerna blir tydligare när ölen nått en perfekt temperatur, men likväl så tycker jag inte riktigt att de är så tydliga utan det är mer ’att det smakar’.

Betyg? – Bra, det här är en sån öl man borde gilla – den har historian, den har bryggmästarna, traditionen, den har allt. Men ändå så känns den lite lätt, lite smårörig och inte helt utvecklad. Sätter man den i perspektiv med Rochefort och St. Bernardus som jag nyligen testar så är den lite mittemellan då jag föredrar dennas mörkare smaker och ja, det är lite Struise över den i sättet den smakar (likt deras andra mörkare öl). Den har bitterheten från Rochefort men smakerna från St Bernardus, samtidigt som den tar ett steg tillbaka och inte riktigt gör någonting utav det hela.

Nattnotis: Ny beställning och en kortis på BrewDog Dogma

Inför en kommande ölprovning så behövde jag stasha upp förrådet med lite nytt att prova. Temat blev 'Kalifornien' med Lost Abbey i fokus och lite annat gott som komplement. Passade på att plocka lite De Molen också som jag inte tidigare provat. Enda abret är att Pliny lär med stor risk vara mer än några månader gammal - men bättre än ingen Pliny för någon som ännu inte fått den färsk. Founders Nemesis och Westvleteren 12 står för de lite roligare guldkornen även fast den senare skulle må bra av att vila ett tag. Har även en Lost Abbey Judgement Day och Inferno ståendes kvar om jag inte diktar upp det hela, så kan bli bra detta. Bara att hoppas att det kommer hit i tid. Men en retorisk fråga också? Hur skulle den ultimata amerikanska västkust-provningen se ut, enligt er? Vilka öl skulle vara med och varför? Gärna innefattande att man har ett visst tema och inte bara plockar ut ett gäng guldkorn. Eller hur skulle ni basera provningen utifrån listan här under och med den lista ni har här till höger om vad som står hemma i förrådet? Give me your best shot!

Och som jag varit 'noga' med att påpeka på sistone - glöm inte att ni kan koppla ihop er - med mig - via den smarta funktionen 'follow' här till höger. Ett bra sätt för att inte missa något av allt det jag kan tänkas skriva.

Inköpslista
1 x Port Brewing Panzer Imperial Pilsner 65cl
1 x Lost Abbey Red Barn Ale 75cl
1 x Lost Abbey Lost and Found 75cl
1 x Lost Abbey Devotion Ale 75cl
1 x Lost Abbey Carnevale Ale 75cl
1 x Lost Abbey Avant Garde 75cl
1 x Founders Nemesis 2010 35.5cl
1 x Founders Cerise Cherry 35.5cl
1 x Dogfish Head Olde School Barley Wine 35.5cl
1 x Anchor Old Foghorn Barley Wine 35.5cl
1 x Russian River Pliny the Elder
1 x De Molen Borft's Pilz 75cl
1 x De Molen Doppel Strauss 33cl
1 x De Molen Man and Macht 33cl
1 x De Molen Molenbier 33cl
1 x 3 Fonteinen Oude Geuze Vintage 2005 37.5cl
1 x Westvleteren 12 (Recent Vintage) 


BrewDog Dogma då? Det hade jag ju lovat i rubriken, så visst måste jag ge lite av den varan också. Anledningen är att då jag drack den i New York i somras så var den aningen för varm och situationen inte den optimala för att njuta av en såpass speciell öl. Så när Sorbon ute i Bromma visade upp den på fat så var det ju självklart att vi skulle prova den för att ge den ännu en chans. Det här är ju en öl som verkligen är underlig med ingredienser som guarana, Californian poppy (en blomma), kola nöt (en nöt som innehåller koffein) och skotsk ljung.

BrewDog Dogma
En öl vi drack i New York men inte tyckte att vi fått bra grepp om. En såhär pass kryddstark mörk öl kan inte drickas ljummen. Här var kryddigheten mer tydlig och smakerna blev av en finessrik nötig sort och likadant så var det blommiga smaker man nästan hade svårt att placera. Klart bättre än i somras

Betyg? – Bra+, en speciell öl kanske mer än bra på många sätt. Men roligt att få öl som utmanar en möjlighet att uttrycka sina intryck i doft och smak. Nu fick jag bättre grepp om den, indeed - men det är fortfarande ingen öl jag verkligen skulle rekomendera då den är lite underlig i god BrewDog-anda. Däremot är det en öl som kan vara rolig att prova om man är två stycken och vill dela på något som man annars inte skulle dricka. För det är och bör vara viljan att prova nya saker och på den vägen lära sig om den, kanske i framtiden att kunna uppskatta dem samt att förstå bredden som finns inom öl som är mycket av poängen.

Att omvärdera öl: Dieu du Ciel La Païenne och Captain Lawrence Captain’s Reserve IIPA

Ibland måste man ompröva inställningen och attityden till vissa saker, som inatt då jag vågat skrev om hur jag provade Timmermans Kriek, och förlorade. Eller så kan det vara att göra något helt annat än vad man själv och andra förväntar sig, skapa nya beteenden eller ja - bara prova ölsorter som man på förhand anar att man inte kommer rådigga. Die du Ciel är ett bryggeri som likt Founders har en plats på min lista över bryggerier med oerhört hög lägsta nivå, sällan blir man besviken utan oftast blir man rätt nöjd. Samtidigt är blondes/golden ales en öltyp jag oftast finner lite menlösa på samma sätt som amber ales inte är något jag tycker är så spännande. Visst finns det en blandning av olika ölsorter under kategorin blondes som går från lite kraftigare än många makroöl till mer upphumlade och "crisp'a" ditos som nästan liknar amerikanska pale ales. Idag vart det en blandning av dessa två sak då den första ölen ut är en en blonde från Dieu du Ciel vilket jag faktiskt haft förhoppningar om då de brukar kunna få fram en väldigt bra kropp med fina fräscha smaker. Den andra ölen sedan är även den någt som alltsedan resan till New York i somras då den först nekades plats i korgen eller glaset (om och om igen) har fortsatt att  få stå kvar på hyllorna då jag sett den ute någonstans. Captain Lawrence Brewers Reserve IIPA låter ju annars som något jag skulle gilla. Jag har egentligen aldrig haft någon anledning för detta utan det har bara blivit så, men nu förra veckan så blev det till slut så att en flaska fick öppnas. Nä, dags att gå igenom ölen för sedan ska jag ut i snöovädret i jakt på annat. Morsning!

...och som jag tippsa om i natt, klicka in på 'follow' här till höger i menyn så spar ni tid, pengar och annat som gör att ni har mer tid till annat!

---

 Dieu du Ciel La Païenne

Utseende: Lätt grumligt vattengyllene med lite lageraktigt ljust skum.
Doft: Torr, dammig citrus, passionsfrukt och lite stall med en bra torr humlig bitterhet. Lite fruktig och rätt gott för en blonde.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt mjuk och med lite fizzig kolsyra vilket gör den levande och lättdrucken. Småtorr stallig smak med fruktiga smaker som kommer in väldigt bra. Det är citrus, lychee och passionsfrukt som slutar med lite nötlikörartad eftersmak. Kommer att tänka på maltigheten i en bra lager också.

Betyg? – Bättre. Smakrik och rätt varierad blonde som var precis som jag trodde. Lite bättre än många andra men ändå rätt typisk. Ingen större beska dock utan mer mjuk smak.

---

Captain Lawrence Captain’s Reserve Imperial IPA

Utseende: Lätt nästan gyllengul vätska med vitt litet poröst skum.
Doft: Oljig humlekotte med rätt så besk finish. Samtidigt är det något som fåt mig att tänka på lagrad IIPA med den och även någonting lite vetesött, ungefär som i Southern Tiers ’hussmak’. Även en aning syrlighet vilket slår mig som lite ovanligt i en IIPA.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt kropp. Smaken är kottig med en rätt bred repertoar av humlesmaker där det är tvål och citrus som först sätter sig på mitt minne. Det är rätt lättdrucket och smaker av ananas och ananasjuice (lite syrlig sådan) kommer fram med något jag uppfattar som lite aprikosliknande. Lätt och torr smak som sedan släpper in lite blommighet och honungskaka. Ja, som ni ser är det en hel radda olika smaker och ändå så tyckte jag inte att den var komplex.  

Betyg? – Bra, blommig tvål, lätt och frisk men otypisk? Till min pasta med lax och murklor passar den dock utmärkt med sin fräscha smak. Kanske ingen superbra IIPA dock och jag vet inte om den verkar variera lite mellan batcher för vissa verkar älska den medan andra tycker den är lite snäll och tunn.

Nattnotis: Manker goes high school girl w. Timmermans Kriek

Det här inlägget kanske känns lite stötande för vissa och för det ber jag redan här och nu om förlåtelse. Men jag måste vara ärlig och min första idé av 'krieks' var att det var dessa sötade körsbärslikörjuice-ölen som 'oftast' tjejer drack. Ungefär som de som dricker sin öl med grenadine eller liknande - fast snäppet värre. När jag år senare började intressera mig för öl så hängde detta delvis med och det är först på senare år när jag verkligen börjat förstå, och gilla, lambics och fruktpyntade sådana som jag förstått kriek'ens fulla potential. För övrigt låter 'krieken' som namnet på monstret i ena Pirates of... filmen. Anyhow. Just innan jag provade den fenomenala Cantillon Kriek men efter att jag testat Liefmans Kriek på fat så vart jag nästan nödgödd att prova denna med. Denna gigant som funnit på bolaget så länge jag kan minnas men som jag aldrig velat prova - och dessutom blandat ihop med Lindemans Kriek (som är rätt trevlig, dock söt). Btw, varför heter alla dessa bryggerier så snarlikt? Liefman, Lindeman, Timmerman etc. Tliefman nästa?

Så in på bolaget gick jag med små stormsteg och ölen fann jag, jag gav den sonika till min flickvän och bad henne 'köpa ut den' åt mig. Sexistiskt, fördomsfullt eller barnsligt - ja, valet är upp till var och en. Dock så var det lite med glimten i ögat från bådas sida. Väl hemma öppnades den sedan medan maten puttrade på och i glaset kom den sedvanliga rösarosa färgen och ja, resten?

Timmermans Kriek

Efter alla goda krieks behövde jag ju bara prova även denna… Eller?

Utseende: Mörkrödgyllene vätska med rosalila skum.
Doft: Körsbärslikör och syltade körsbär. Inte helt hundra.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Småfizzig. Smaken är som doften inriktad på syltade körsbär och ja, artificiell och sötad. Lite för ’ren’ smak tycker jag som dessutom är rätt trist. Lite ljust maltblaskig finish.

Betyg? – Ok, icke, inte ens tillräcklig sötma för att jag egentligen ska vilja dricka den. Men samtidigt är den inte dålig och ja, smått prisvärd för sin genre och målgrupp. Men finns så många bättre.


Ja, så förlåt mig kära öldrickare, jag ska försöka hålla mig till bra öl och framförallt bra krieks framöver - men vissa öl måste man prova. Det lär inte hända igen, i alla fall inte förens jag ramlar över deras persikovariant!

För övrigt kan jag rekomendera er att prenumerera på/följa dessa bloginlägg genom att helt enkelt klicka in er på 'follow' här till höger i menyn, ange emailadress och vipps så är ni sedan infeedade.

Internationellt julölstest: Dugges Rudolf, Mikkeller Santas Little Helper och Struise Tsjeeses

För de som missat så har två saker skett: Sam's Brew Masters har haft premiär och för er som inte sett det så kan jag rekomendera det! I första avsnittet så tar han med oss runt i jakten på ingredienserna som ska vara med i Bitches Brew - en öl de fått i uppdrag från Sony att göra i samband med släppet av Miles Davies 40-års jubileum av skivan med samma namn. Det blir spännande ingredienser från Etiopien som används för att sedan blenda två öl för att få fram slutprodukten OCH det blir även en del hiphop med Sams 'grupp'. Man ska kunna se det på iTunes och troligen på deras hemsida, annars lär man väl kunna se det på tv snart. Så medan ni läser vidare så kan ni ju njuta av lite bra musik!

Vidare har jag börjat med små nattliga notiser och inatt kunda man flumma igenom ett par korta sådana om ett par av Left Hand's öl samt en provning av Norrlands Guld, det ni. Kort och gott indeed (inte Norrlands Guld då alltså!. Men nu blir det lite julöl.

Julöl verkar oftast vara sig rätt lätt vart i världen man än tar sig, eller? Dock verkar amerikanare inte ta ut svängarna lika mycket som många europeer utan istället är det winter lagers, winter ales etc som kommer ut - lite maltigare ditos där det främst är Anchor's Christmas Ale som är kryddbetonad medan t.ex. Port Brewing's Santas Little Helper och Alesmiths Yulesmith är mer humlade strong ales snarlika lätta barley wines/red ales. Förvisso ser vi samma bredd i många svenska öl där t.ex Jämtlands, Oppigårds m.fl gör mer maltbastanta julversioner av sina öl med ibland rätt måttligt med krydda, utan som någon på Flashbacks julölstråd skrev "de gör den lite mörkare och sätter en ny etikett" - och någonstans så tycker jag det stämmer, det är ofta det blir antingen eller - antingen mörkare maltigt eller apkryddigt - sällan med fin balans och mer 'något annat'.

• Idag ser vi lite samma skillnad i de tre öl som vi lägger i korgen och går förbi gå med här, det börjas med Mikkellers Santas Little Helper; En dark belgian strong ale där maris otter, special-B, biscuit och pale chocolatemalt har använts tillsammans med havre, två mörka sockersorter, tre olike humlesorter (northern brewer, hallertauer, styrian golding) och ett par nävar kryddor (söta och bittra apelsinskal samt muskotnöt), slutligen har belgisk alejäst tillsats. 

• Sedan tar vi färjan upp till Göteborg och Dugges Rudolf; Och Äntligen får jag som Stockholmare prova på denna även om jag fortfarande är intresserad av dess alkoholsvaga variant som jag tror mycket på, men bara hört om! 'Dark Ale' snarare än porter? Nästa år får vi förhoppningsvis se Perfect Rudolf också, det kan bli riktigt kul! 

• Sist ut så stiftar vi åter bekantskap med belgiska Struise Tsjeeses; Denna gång på flaska. Då jag drack den på fat var den verkligen bra, men då hade den legat på fat ett halvår också. Nu har denna flaska förvisso fått stå ett tag så förhoppningsvis har den lugnats något. Denna Abbey Tripel har alltså lagrats 8 månader på en hög av olika stenfrukter (avokado och kaffe är stenfrukter men lär nog inte ha använts…) och har förhoppningsvis en bra blandning av sötma och fruktighet. 

---

Mikkeller Santa’s Little Helper 2010

Utseende: Mörkbrun vätska med lätt gräddbrunfärgat skum, lite småporöst med minimala till smedelstora bubblor i en kompakt skepnad som enhetlig sjunker nedåt.
Doft: Belgisk julöl we meet again. Det är julkryddor där muskotnöten nog visar sig vara den krydda som jag ofta känt tidigare men inte fått namn på – eller känt mer framträdande med andra julkryddor. Här är det den och lite kanel och vältorkade mörka frukter som känns av. Det finns mjuk choklad som med havren ger en släng, en släng, åt Southern Tier Imperial Oat, fast jultwistad. Lite kryddig alkohol kommer fram ju varmare vätskan blir.  
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Tungt lätt i kroppen men ändå fyllig och med en len finish. En bitter känsla och smak som för med sig en uppsjö av intryck som härstammar från apelsinskalen, havren, chokladmalten, kryddningen och det belgiska godissockret, allt i en rätt enhetlig skrud – vilket jag gillar. Humlingen står också för lite naturlig och gräsig besk smak vilket inkorporeras väl med andra. Här är inte vissa av de julkryddor jag ibland kan anse dominerar en julöl för mycket, utan de är i en bra mix. De 9,1%’en vilket är 1.8% lägre än i fjol märks inte av nämnvärt utom kanske lite emellanåt, men då inte alls spritigt. Stundtals blir dock vätskan lite sirapskletig i något utryck och där tappar den också lite då smakerna inte riktigt kommer fram.

Betyg? – Bättre-, jag gillar verkligen helheten här, trots att det för mig inte är så oerhört separerade smaker och en finish som känns sötare än vad den kanske är. Fast å andra sidan så har ju två sorters socker sin poäng också. Den touchen humlen ger de andra smakerna gillar jag och jag tycker att humlen som den krydda den ändå är används rätt bra här. Bäst före 2016 och jag tror att den kan vara intressant att ha i sitt förråd ett tag framåt.

---

Dugges Rudolf

Utseende: Fin ljusare svart vätska med ett stort poröst ljusbrunt skum som sjunker ned till en liten liten ring och små rester i glaset.
Doft: En doft som påminner om lite rökig dark laget, fast potent som en ale och med både aningar om jul och fruktighet. Det framträder kallt men fruktigt kaffe och en dos mjuk choklad, men likväl också massa goda fruktiga toner. Lite saltlakrits och även en fruktig enbärsliknande doft likt den som Rogues Juniper Ale har (inte att likna vid enbärsdoften/smaken i många jul-/rököl). Letar man längre in i glaset då vätskan blivit lite varmare finner man den kraft som ändå finns i alkoholen och där finns också dofter av mörka torkade frukter och lite russin.
Smak: Lättare munkänsla med okey, liten kolsyra. Smaken sprider sig snabbt och detta gillar jag direkt. Det är som många av de andra julöls man år efter år har provat men som ofta kan vara för mustiga och kraftiga. Det här är tunnare men därmed också mycket behagligare att dricka. Lite rökig porter eller nästan schwartzbierliknande smak utan för den delen några charkuterier – utan mer det lättdruckna och den rökiga kaffe- och chokladsmaken. Det här är vad jag saknar i Mennos (De Molen) många porters som försöker vara både lätta och smakrika – här har man lyckats! Smaken är som kallt kallt kaffe med en dos choklad och rökighet, sen när den lätta smaken har lagt sig så börjar det sippra fram fruktiga eftersmaker.  De 7%’en finns inte och den finfina tunna kroppen som ändå har bra tryck och framförallt bra eftersmaker som växlar och ger djup och längd gör att jag vill ha mer. Slutligen sätter sig något på läpparna som för tankarna till då man som barn gick bananas på blåbärssyltburken, alternativt blåbärskräm.

Betyg? – Bättre+, kanske är pluset lite mycket men samtidigt har den här ölen allt det jag vill ha: lättdruckenhet men bra kraft i smaken, gärna lite elegans i doft och smak, ett bra utseende och en upplevelse som sträcker sig från första touchen på tungan till någon minut efteråt – för fortfarande en stund efter senaste sippen så har jag lite kaffe och framförallt mycket blåbär kvar på tungan och läpparna. Trots en rätt lätt kropp så lyckas denna med allt detta och lättheten till trots så tappar jag inte intresset utan vill boosta om smaken då och då när de ’stora’ smakerna väl börjar försvinna. Nä, detta gillade jag och priset till trots så är den en väldigt bra öl som jag tror kan passa lika bra till julskinkan som till julkakan efteråt!

---

Struise Tsjeeses

Utseende: Väldigt grumlig matt orangebrun vätska med kompat små poröst nougatfärgat skum med minimala bubblor och fin gräddig topp som lämnar lite fina rester medan det sjunker ihop.
Doft: Inte lika fenomenal som sist men likväl intressant och gott. Doftar av mycket apelsin, jäst, lite ljus sirap. Här märker man av bättre de dofter som ska vara här sett till hur den skapats, vilket är kul för den som gillar att dissekera öl. Det så väldigt belgiska med det söta socker-sirapiga och jästen gör sig väldigt väl med smaker av mogen mango med lite riven kokos. Det finns mer bär och frukter att hämta ur doften – eller så kan man bara njuta av den och låta den stå framm ett tag då värmen verkligen tar fram det trevliga i frukterna här.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra men mjuk och rätt lätt kolsyra. Smaken lurar en först att den bara består av jäst och söt ljus sockersmak. Men sedan slår fruktigheten till och liksom i doften så är det apelsin som leder en in på spår av främst mango med toner av riven kokos och även övermogna hallon och andra bär. Man kan också påstå att det fruktiga bär mycket maltighet och även lite limpa med sig i både smak och doft, de är smaker och dofter som finns där men som jag hellre nämner kort i förbifarten medan jag koncentrerar mig på de mer spännande smakerna. Tyvärr är det dock jäst, karamell och ljus sirap som är de smaker som håller sig kvar bäst.

Betyg? – Bättre-, mjo, för mig sjunker betyget något steg jämfört med hur den var på fat. Då var den fylligare, förvisso lite varmare men med lite mindre jäst i smaken och istället mer kryddighet och en mer utvecklad fruktighet. Den är fortfarande väldigt bra och alkoholen göms väl. Men efter halva flaskan har den tappat lite av överraskningsmomentet och det är mer jäst och sötma som gör sig uppmärksammat.

Smånotiser: Ett gäng amerikanare och Norrlands Guld!

Ja, efter mitt lite plojia inlägg i våras om hur jag njöt av att dricka en Carlsberg så har jag nu slutit cirkeln lite tightare för inatt skriver jag en kort notis om Norrlands Guld. Fast mer än en mening blir det inte. Kanske kommer dessa nattinlägg enbart bli för att dumpa av lite smånotiser av öl jag provat bara sådär lite hastigt och då jag inte kunnat/vela skriva en mer utförlig recension av dem. Dock kommer det blir trist och rätt omdömeslöst och i vissa fall helt onödigt. Men för mig är det bra för att hålla koll på det man druckit och för att rensa ut i worddokumentet och istället fylla det lilla exceldokumentet över drucken öl som även ni själva finner här till höger i menyn. Oftast kan det vara öl man druckit och skrivit om tidigare men som man nu testar på fat eller ja, på helt andra premisser - andra, tex Norrlands Guld, vill man helst slippa dricka men om man gör det kan man lika gärna (försöka) göra det seriöst och sakligt. Oh well, vi börjar såhär iaf så får jag se hur det går. Ni och jag har ju alltid de seriösa inläggen som kommer senare/tidigare på dagen att falla tillbaka på. Senare idag (tisdag) vankas det nog lite kanadensiskt eller kanske mer belgiska lambics! Ses då!

Tills dess kan ni fundera på om ni ska köpa fler Dugges Rudolf - en utomordentligt bra julöl samt om ni ska besöka monks Porterhouse för att sampla lite Goose Island Demolition Ale om ni inte redan har druckit den! För min del ska jag tills dess fundera på om det är värt det att beställa ett gäng öl från Lost Abbey, Pliny the Elder och Founders Nemesis.

Sierra Nevada Tumbler (fat) – Kraftig doft med humle och sirap. Bra smak med mer bitterhet men utan samma maltiga kraft som på flaska. Lite likörig sirap, men även där mindre än på flaska. (Betyg? - Bra, bitter, karamell och lite sirap)

Flying Dog Dogtoberfest (fat) – Maltigt vatten, lite för lätt och vattnig, för snäll (Betyg? - ok+, drickbar och lättdrucken, men inte god).

Left Hand Sawtooth – Rödorange beska där doften är en mix av nötter, bär och frukt som sedan fått lite fin beska. Smaken är främst dominerad av en bra beska fruktighet och bär där beskan växer ut till en mer bitter känsla mot slutet (Betyg? – Bra+)

Left Hand Jackman APA – Lik Sawtooth’en men har mer citrus, grape och tropik i doften som matchar övriga dofterna av nötig beska. Smaken är rätt unison med doften och med en bra smakbalans med lätt efterbeska. (betyg? – Bra, god lättsam APA med fina smaker, men liksom Sawtooth och ibland Left Hand i stort är de något för snälla mot en)

Sierra Nevada Pale Ale (fat) – på fat denna gång så är det fräschare blommighet och tydligare oljig smak än flaskan. Lite som Torpedon utan den extra beskan (Betyg? – Bra+, fin tvålig och lätt blommig besk smak)

Sam Adams Octoberfest (fat) –  inte lika bra som på flaska då den inte har samma kraft i den finfina maltiga och sirapsboostade smaken. Men likväl en bra höstöl. (Betyg? - Bra-)

Norrlands Guld – Behövde dricka en flaska i samband med en fotografering för åt en reklambyra. Funkade. Drickbart men inte gott såklart. (betyg? – Ok)

Framboise-frossa: Lost Abbey Framboise de Amorosa, Cantillon Rosé de Gambrinus och Cantillon Lou Pepe Framboise 07

Ibland får man infall av att köpa på sig ett gäng goda öl som ska provas ungefär samtidigt - ofta sker det, men lika ofta glöms de bort varpå de dricks en och en. Det som sker då är att man helt tappar möjligheten att jämföra de små finesser och olikheter de ändå har men som man sällan upptäcker om de dricks en och en - särskilt om det gäller drycker/öl som man ännu inte är så duktig på eller har lärt sig tillräckligt om för att riktigt förstå. Så var fallet nu härom månaden då jag i samband med att jag köpte hem en Lost Abbey Framboise de Amorosa beslutade mig för att även slänga ned en Cantillon Rosé de Gambrinus samt samma bryggeris Lou Pepe Framboise, fast från 2007. Lyckligtvis kom vi även att öppna dem ungefär samtidigt och Pepe'n och Lost Abbey'n öppnades faktiskt i direkt samband med varandra.

Vad som är likt för ölen är att de alla är lagrade med hallon, dock är Lost Abbey'n en oud bruin medan de två andra är mer traditionella lambics. Nu har jag försökt läsa in lite på skillnaden här men har inte hittat så värst mycket mer än att oud bruins verkar ta mer intryck från träet på grund av dess eklagring samt att det är mer utav en sur/vildöl än lambic med dess krav på 1/3 omältat vete och proceduren med den torkade humlen etc. Men här hos mig glömmer vi temporärt allt detta då vi ska jämföra de tre ölen. Däremot får den som vill gärna komma med tipps på bra framboises, jag skulle vilja dricka fler för att verkligen kunna ge dem en mer ärlig chans, samtidigt är de följande tre rätt bra och troligen väldigt representativa för sorten (Lost Abbey till trots).

---

Cantillon Rosé De Gambrinus
På samma sätt som man framställer kriek’s så gör Cantillon en framboise på hallon. Lagras den så minskar dess söta, fruktiga toner medan de sura tonerna blir mer tydliga. I just denna har man tryckt ned en stor mängd hallon ner i 2 år gammal lambic.

Utseende: Under det lätt rosaljusa, småporösa skummet, finns en grumligt ljusröd vätska.
Doft: Hallon, rätt stiltypisk- eller är det Cantillontypisk sur syrlighet? Lite Brettstuk och en liten dos vinäger.
Smak: Lättare munkänsla med typiska fizziga kolsyran – kanske med lite mer ’fizz’ än vad t.ex. kriek’en hade. Bra sur syrlighet och alldeles lagom. Just hallonen märks inte av riktigt tydligt jämfört med körsbären som har en lite tydligare smak – hallon är lite snällare i smaken. Lite lingonsyrlig smak snarare än de egentligen lite sötare hallonen.

Betyg? – Bättre-, en trevlig hallonlambic (framboise) som dock kunde haft mer fruktig smak och kanske hade behövt något mer – för min smak. Jämfört med kriek’en så saknar den just det fruktiga och över tid då syrligheten framstår tydligare så ser jag inte vad den verkligen kan ha att erbjuda då fruktigheten inte slår igenom helt. Men gott gott gott.

---

Cantillon Lou Pepe Framboise 07
Här har man blandat ned olika lambics med 300 gram hallon per liter vätska, ölen har sedan legat 2 år innan den buteljerats och nu ytterligare 1 år innan vi öppnar den.

Utseende: Mörkröd och lite lila färg på vätskan med gulröttgyllene skum med minimala bubblor som snabbt försvinner.
Doft: Som vanligt sådär förföriskt småsur med aningar av hallon. Lagom syrlig. Inte den kraftigaste av dofter utan det är mer lambicens syra som känns.
Smak: Lättare tunn munkänsla med tillhörande fizziga kolsyra. Tunn krop med en smak som är rätt enkel och drar lite lagom åt toner av halvmogna hallon. Mer hallon dyker dock upp i eftersmaken, men det är inte på något sätt fruktigt. Syran växer både på en i munnen och framförallt magen där det surnar till rejält - och i samband med detta så börjar den också kanske komma till sin rätt. Den växer lite då och växelverkan med måttlig smak men med desto mer syra är rätt trevlig. Dock är det som med de andra och jag föredrar nog annat än hallon i lambicen.

Betyg? - Bättre+, inte lika magnifik som Kriek'en men här är smakerna också lite förpassade till historien medan deras sura efterföljare får mer utrymme.

---

Lost Abbey Framboise de Amorosa

Utseende: Krämbrun färg på vätskan, rätt orangegrumlig - lite som mjuk ekfärg. Nötbrunt litet skum med pyttesmå minimala bubblor som nästan direkt dör ned till en liten ring.
Doft: Mjuk fin hallondoft mot en lätt naturligt syrlig grund. Mustig kan man nog säga. Det är mycket doft, rätt kraftig - men likväl rätt begränsad.
Smak: Lätt munkänsla med en dos fizzig kolsyra. Smaken upplevs av mig först som lite speciell, det är hallon i centrum men likväl lite svårplacerad. Yoghurtsyrliga o-/övermogna vildhallon med en aning florsocker. Rätt stor smak av hallonfrön och man känner bra av att det är en oud bruin med det ekiga, lätt söta men likväl sura. Eftersmaken gillas, hallonmandelmassa och fin sötma, nice! Oerhört trevlig fizzighet, men tror att det är en öl som kräver sin tid och även en andra flaska.

Betyg? - Bäst-, trots förväntningarna så är jag ändå nöjd. Detta ska ju ändå vara en av USA's bästa öl om man får tro andra - och vara en ölsort jag mer och mer börjar få upp ögonen för, men samtidigt måste man vara nykter nog att inse att alla har olika smak och vad en tycker tycker inte en annan. Den här är super på många sätt, munkänslan och de lite sötsura smakerna som balanserar mellan mörka hallon och lite syrligt ljusa ditos är fin. Jag kanske förväntade mig mer, samtidigt är hallon för mig något som sällan har kraftig smak. Well, den växer dock än mer på mig då man dricker den såhär i jämförelse med andra liknande öl.

Sam gör det (konstigt) igen - Dogfish Head Theobroma

Sam, vars program på Discovery Channel börjar nu i veckan lär nog i framtiden göra än fler av dessa underliga - men roliga öl och varje en utav dem som jag har provat har varit just väldigt underlig. Eller är speciell ett bättre ord? För underligt låter rätt negativt medan de ofta är rätt bra - bara väldigt ovanliga från det man brukar dricka. Detta gäller ju även för dagens öl - Theobroma. En Traditional ale där namnet betyder ”food of the Gods” och som gjorts med honung, kakaobönor, kakaopulver, ancho chili och krossade annattofrön (ett frö som används främst till färgsättning och för dess pepparmynteton). Är en gammal ”amerikansk” (Honduras om man vill vara mer nogrann) chokladbrygd där chokladen har anor från 1100 B.C. Bryggd 2009. Sam pratar mer om ölen här, ett klipp som är rätt intressant att lyssna på - särskilt med de små historiska återblickarna om ingredienser etc. 

Dogfish Head Theobroma

Utseende: Ljusare bärnstens/persikofärgade vätska med lite vattnigt utseende. Litet skum som snabbt dör bort. 
Doft: Honungssötma, pepparmynta och lite hetta mot ljus malt. Rätt ljus doft men med något naturligt över det.
Smak: Lättare munkänsla med mjuk lätt kolsyra med massvis med minimala små bubblor. Kakaon märks inte av alltför mycket utan det är mer pepparmynta och chilihetta mot honungssöt bakgrund. Varm hetta möter kall hetta på ett spännande sätt, dock är det mer speciellt än bra. Chokladsmaken här är inte som choklad i stouts och liknande utan den choklad som använts ska ge mer naturliga, nästan jordigt trä'iga toner vilka i viss grad märks av även fast de hettats upp lite här mot chilin.

Betyg? – Bra+, speciell ”öl” i ancient ale-serien. Dilemmat är att för att kunna få fram de speciella smaker man har här så måste man begränsa de andra smakerna så att de inte tar över. Skulle man ha mörkare malt här eller ens andra ingredienser som ger direkt smak så skulle mötet mellan varm och kall hetta, lite honung och en del kakaopulver helt försvinna – så på så sätt så är den väldigt bra för vad den är, den är liksom inte mer än såhär.

Humlelördag: Green Flash IIPA vs Green Flash Hophead

Det amerikanska västkustbryggeriet Green Flash som jag nämnde lite kort i USA-turnéen gör en hel rad rikligt humlade kanonkulor till öl. Förvisso gör de även annan öl där jag främst tänker på den trevliga double stout'en - men ändå, det är humlad öl de gör bäst på god kalifornsk maneer. Det som imponerar mig och som åter och åter gör intryck på mig är hur dem liksom nästan alla större amerikanska mikrobryggerier gör så många olika öl, barley wine, belgian triple, smaksatta stouts, mängd humleöl etc etc. Men här idag är det två humlade öl som jag kort sätter luppen ovanpå. Dels deras IIPA som är i sann San Diego-Style med massa amerikansk humle (Nuggt och Summit) vilket kväver in den på 101 IBU, den andra är Hophead - en ’Red IPA’ som torrhumlats med amarillo. Nä, nu ska jag sedan återgå till att leva lite på minnet från igår och Gouden Carolus Kaizer Bleu från 2006, helt perfekt öl!


Green Flash Imperial IPA

Utseende: Ljus persikofärgad, halvgrumlig vätska. Ljust Ipa-skum som dör ned till lite smuts runt kant och över vätskan. 
Doft: Rejäl humledoft, humlebomb nästan, eller ja humlejuice! Stor beska och massa god kotte, gräs, pinje och med måttlig oljighet. För en gångs skull en riktigt bra gräs- och kottig beska. Fram kommer lite citrus och viss dos grape tillsammans med kottesmakerna.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra lite lätt kolsyra. En stor beska med mycket gräs, kotte och pinje men lättsamt och riktigt bra. De visar att de gör grymma humlebrygder och även denna är riktigt bra! Den saknar det oljiga vilket kan förstöra det trevliga i en IIPA med stor beska och mycket kottighet. Istället är det smått torrt, bra beskt och mycket smakrikt. Mycket balanserat och bra!

Betyg? – Bättre+, riktigt bra IIPA med stor beska med rena och perfekta humlekottesmaker.

Green Flash Hophead


Utseende: Lite mörkare till mörkare koppargyllene vätska med gräddigt kompakt skum med minimala bubblor.
Doft: Torrhumlat och amarillo var det ja, vilket märks rätt tydligt i doften. Känns betydligt beskare än 45 IBU. En torrhumlad fruktighet i doften.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Rätt fyllig smak med bra smak av bär och en stor dos torrhumlat. Lagom tvåligt oljig smak med bra beska. Mjuk och mysig och nu känner man av att det inte är alltför stor beska.

Betyg? – Bättre-, väldigt bra IPA som känns kraftigare än vad den ändå är – samtidigt är den precis lagom mjuk och snäll för att få en bra drickbarhet. Välhumlad och med bra efterbeska som ’smalnar av’ lite på ett bra sätt.

Stor provning: Rochefort 6-10 vs St. Bernardus 6-12

Som såsom det verkar hittils obotad icke-belgofantast har jag ändå försökt och försökt först mig på belgisk öl, och delvis har det också lyckats. Belgien har en större bredd i sitt ölutbud än vad många kanske tror och det är inte så oerhört dubbel vs belgian strong ale inspirerat som man kan tro (tänker kanske mest på de stora som Cantillon, 3 fonteinen, Struise etc då). Men för att försöka förstå det så väldigt belgiska utav det belgiska så beställdes jag hem en uppsättning var av de två stora inom 'belgian strong ale'-genren där bådas varianter ligger hack i häl på varandra när det gäller guldmedaljer, betyg, placeringar och omdömen.

Tvärtemot vad man kan tro så är det Rochefort som är den riktiga klosterölen vilken bryggs på klostret i  Notre Dame saint Remy-Rochefort medan Sint Bernardus bryggs i egna bryggerier (de gör en mängd andra öl också), som 'var klosteröl' fram tills dess att Trappistebryggerierna 1992 kom med nya förordningar och kravet på att ölen skulle tillverkas innanför klostermurarna gjorde att man fick frånta sig gamla namnet. En historia vi känner igen från andra håll men även en intressant bit historia. Tyvärr har jag inte riktigt tid för en längre historiegenomgång och jag tror många har koll på de grundläggande bitarna, sorry.

Själva provningen skedde genom att öl vs öl testades i styrkegrad (ej alkoholen då) (6,8 och sedan 10 vs 12) med en efterföljande summering. Vinnare blir helt enkelt den som fick flest delvinster...

---

Trappistes Rochefort 6
En belgian strong ale på 7,6%. Ska severas lite varmare än dess mottävlare om man utgår från de angivna rekommenderade serveringstemperaturerna. 

Utseende: Trots att båda glasen är diskade samtidigt så dör skummet här snabbt ner till minimala rester  ovanpå den kastanjebruna vätskan som är rätt vattnig men ändå elegant.
Doft: Doftar som en engelsk bitter! Karamell och en aning kola och nötter. Aning krydda.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken är inte lika bitterinspirerad, eller? Jo, den är nog det men med smaker av jäst, mörkt godissocker och sötma. Det enda man saknar är humlen så hade man haft en belgisk variant på en bitter. Kul. Smaker av torkad frukt kommer fram mer och men  - men första intrycket är fortfarande av en belgisk bitter.

Betyg? – Bra, lite för ale’ig, rentutav brittiskt bitterlik. Men med smaker som växer fram och en alkoholprocent som inte märks av alltför mycket. Denna är en strong ale och jämfört med en abbey dubbel så kan denna ha lite mer humlestil utan att det är otypiskt för stilen – samtidigt är det också ett samlingsnamn för de olika belgiska öltyperna.


St. Bernardus Pater 6
Denna ’pater’ är en abbey dubbel på 6,7%. Stort plus för den väldigt eleganta kapsylen..

Utseende: Poröst cremefärgat skum med minimala till mellanstora bubblor ovanpå en mörkare kastanjebrunfärgad vätska.
Doft: Väldigt mycket malt med nötter och kola. Om inte för en aning utav jäst så känns den rätt ale’typisk. En aning apelsin, pumpa, kryddor och lite jäsig kakdeg.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken har tydlig smak av jäst och mörkt socker. Det är nästan lite kakao, kakdeg och krydda i smaken, samt mörka torkade frukter och en söt eftersmak med lite mer krydda.

Betyg? – Bra+, smakrik, varierad och potent dubbel med mer smaker och dofter som finns att plocka fram.

Summering:
Utseende – pater 6, skummet håller sig kvar och den mörkare vätskan har en enkel match.
Doft – Även här vinner pater 6 med en finare doft som är lite mer varierad, ren och tydlig.
Smak – Japp, det blir en klar seger för Pater 6 i denna del utav provningen då den även vinner på smaken. Mer smaker, mer tryck i dem och en bra dold alkohol.
Slut – 3-0 till patern men dock bara ett betyg som är 0.5 (av 7) högre visar ändå på att det är lite som skiljer dem.

---

Rochefort 8
Utseende: Stort fint poröst skum med minimala till medelstora bubblor, hänger kvar rätt fint ovanpå den mörkt kastanjebruna vätskan som har spår av jästfällning.
Doft: Även här är det bitterstuk på doften, dock med lite mer tvålig humle, gräs och något sött nötliknande. Banan möter grillkrydda.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Det finns mer jäst här i smaken och bra mycket mer sådant än i doften. Även alkoholen börjar märkas av här. Smaken är karamell, socker och lite beskt gräs och citrus. Likörartade frukter och även lite spritig malt. Det är lite lättare kropp än i Prior 8 samtidigt som jag tror att alkholhalten är högre vilket jag kan säga känns av, den är helt enkelt lite spritigare i intrycket.

Betyg? – Bra, mnjae, lätt munkänsla och lite tydligare alkohol samt inte alltför utvecklade smaker gör att denna inte höjer sig.


St. Bernardus Prior 8
Rankas som nummer 1 bland abbey dubbels på RB, men vad säger det för mig som inte föredrar denna sorts öl?

Utseende: Här är skummet lite lägre, så något kan bero på glasen – även fast jag slumpat fram nya glas till båda ölen efter provningen utav 6’orna. Vätskan är lite rödare kastanjebrunt och skummet är lite mörkare cremefärgat.
Doft: Kola, karamell och mörkt socker. Mustigt med aningar av alkohol. Finner även mörka torkade frukter och en stor dos malt.
Smak: Lättare munkänsla med okey och småfizzig kolsyra. Smaken är rätt klen och har någon krydda i sig samt nötpulver, kola, toffee och jäst.

Betyg? – Bra+, bra belgare men rätt trist överlag och med öl som har högra alkoholhalt så förväntar jag mig ofta lite mer. För att bara dricka dem för att de är belgiska och därmed rätt ofta är i de högre %-graderna räcker inte – de måste smaka bra också. Den här är bra och den är nog bättre än lillebror pater 6. Men jag känner mer och mer att detta inte är min typ av öl.


Summering:
Utseende: Rochefort’en vinner här och som sagt så har jag slumpat fram nya glas. Dock har Priot 8 lite finare färg på vätskan med lite rött i sig.
Doft: Här blir det nog lika. Rocheforten har lite mer utvecklad humledoft än innan och jag gillar det. Samtidigt visar Prior 8 upp en rätt fin maltigt likörartad doft som dessutom känns mer belgisk.
Smak: Här vinner nog Prior 8 på att det är lite fylligare, lite mer belgo och lite mer smakvariation.
Slut: Helt lika denna omgång – Fast ser man till de viktiga kategorierna – smak och doft – så vinner Prior 8 och därmed leder St. Bernardus såhär långt i provningen.  Dock skiljer det fortfarande bara 0.5 mellan de båda ölen vilket sammantaget blir ’1’ och därmed är det fortfarande en öppen tillställning.

---

Rochefort 10
Rankad 2’a bland quads (St. Bernardus ABT är 3’a) och 11,3%.

Utseende: Mörkare kastanjefärgat skum med fint rätt kompakt skum med minimala till några få små bubblor.
Doft: Det fortsätter på bitterspåret och jag märker knappt att det är en ny öl i glaset från hur 8’an var.  Kanske är det lite mer kraft i den. Spritiga russin, kola, vinbär och körsbär. Aningar av mörkt socker och en del jäst. Fortfarande en bra dos bitter humle.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt lätt och en söt honungsliknande söt smak som balanseras med en bra bitterhet samt lite torkad ljus frukt. Väldigt russinsött men på ett sätt som är lite mer alkoholcentrerat än t.ex. Dogfish Head Rasion D’extra.

Betyg? – Bra+, smaker och dofter och allmänna intryck är alla bra. Men som med de andra så är det lite bör anglo-bittert och jag saknar elegant tyngd och liknande som gör att denna sätter sig på minnet.


St. Bernardus ABT 12
Som sagt så ligger denna 3’a bland quads medan dess specialversion (inför 60-årsjubileumet) är 4’a. %’en ligger på 10,5%. Så det är jämnt mellan dem sett till vad andra verkar tycka...

Utseende: Mörkare kastanjebrun vätska med lite ljusare nyanser, skummet är kompakt poröst med minimala bubblor.
Doft: Mörka frukter möter mörkt socker, karamell och sirap. Rätt gräddig doft och väldigt angenäm.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Det är sött men ändå rätt gräddigt och lite lenare än t.ex. La Trappes Quad. Smaken har spår av honung, nötter, lagom dos alkohol, mörka frukter och sirap. Det är smakrikt och rätt elegant.

Betyg? – Bättre-, fortfarande inte min grej i ölväg men jag gillar det gräddigt fylliga och lena mörkt sirapssöta med torkad frukt. Honungs och frukter finns undertill och för med sig annan smak under det

Summering:
Utseende: Rochfort’en tar denna med dess kvarvarande kompaktare skum.
Doft: Återigen blir det lika här. Rochefort har en humlebitter koladoft medan St. Bernardus har en väldigt fin gräddig träkoladoft.
Smak: St. Bernardus’en vinner här på samma sätt som med 8’orna. Det är honungsfylligt vs bittersött och för mig vinner den förra då det är en smak man hellre smuttar i sig. Det är ju ändå väldigt starka öl vi pratar om så..
Slut: Precis som med 8’orna är det jämnt men så drar St. Bernardusen ifrån och jag tycker att Rochefort är lite för bittra i sitt sätt. Samtidigt är båda sorterna inga som jag kommer komma ihåg som superba belgare, utan då är fasiken La Trappe mer förknippade med belgoöl.

---

Överlag tycker jag alltså att St. Bernardus'arna är lite bättre, främst för deras mer belgotypiska smak, doft och utseende medan jag tyckte att Rochefort'en drog lite väl åt bitterhållet. Sedan kan man ju dra helt olika växlar av det och säga att de inte är lika då de anses som olika öltyper pga olika sätt att framställa med säkerligen delvis lite olika mix ingredienser etc, men likväl var det intressant att bocka av dem alla såhär en mot en.