Struise goes 8 Mile med St .Amatus Oostvleteren 12

'Historien' om rapparen Eminems uppväxt på fel sida om 8 Mile road känner åtminstone många till - den blev ju film och med påföljande skivsläpp (lyssna här) och är kort och gott att man på ena sidan har det sämre än andra. Svenska motsvarigheter finns det rätt många av men så också i Belgien - om än på lite annat sätt. Westvleteren, alltså västra sidan av staden Vleteren inhyser klostret som gör den ack så kända och stora ölen Westvleteren 12 som allt som oftast anses vara bäst i världen (min första flaska är på väg hem först nu) medan man på den östra sidan av staden hittar Oostvleteren. Det låter ju inte så svårt? Men nu är det så att det är just en stor väg som delar vad som innefattas i West vs Oost. På den östra sidan, någon enstaka kilometer eller kort biltur ifrån klostret i Westvleteren så har Struise sedan 2009 sitt mirkrobryggeri på plats. Jämfört med den kanske lite kaxigare församlingen på andra sidan vägen så är 'deras' egen lite speciell. Det är nämligen enda församlingen som erkänner munken Saint Amatus (st Aimé) som ett helgon. Saint Amatur var en munk som tog ton mot den Merovingiska kungen Henry III för att försvara 'the little people' varpå han blev landsförvisad.Så nu har Struise då gjort denna ABT/Quadrupel tillägnad honom - helt ny för i år med andra ord och det märks...

Struise St.Amatus Oostvleteren 12

Utseende: Mörkt rödbrun vätska med småporöst ljust nougatfärgat skum med minimala till små bubblor med något gräddig topp.
Doft: Kakao, mörkt socker och alkoholheta kryddor. Torkade frukter, lite vanilj och banan varierar med maltighet och kola. Mörka frukter blandas på liknande sätt med lite mörk limpa.
Smak: Lättare munkänsla med en tunn men fizzigt fyllig och len kolsyra. Rätt lätt men trots det med en potent och rätt rejäl smak, både bitter och rätt torr mot slutet. Alkhol i smaken men inte spritigt så det stör (10,5%) – men ändå utan att lyfta smaken nämnvärt. Eftersmaken är först rätt bitter med kryddig choklad och en dos jäst. Det finns bra många fler smaker – alla lite stiltypiska och ursprungstypiska för en belgisk ABT – men likväl rätt svaga. Jag hade förväntat mig lite mer krydda och även lite mer sötma, även om det finns smaker av godissocker så är det rätt bittert och torrt i munnen. Någon mörk underlig marsipan/mandelmasseliknande smak dyker upp mot slutet men nä, det räcker inte riktigt. Det är rätt lite som sticker ut ur smaken och tyvärr tror jag att den både behöver twistas till lite samt troligen stå och vila en längre tid för att blomma ut.

Dock bör jag påpeka att smakerna blir tydligare när ölen nått en perfekt temperatur, men likväl så tycker jag inte riktigt att de är så tydliga utan det är mer ’att det smakar’.

Betyg? – Bra, det här är en sån öl man borde gilla – den har historian, den har bryggmästarna, traditionen, den har allt. Men ändå så känns den lite lätt, lite smårörig och inte helt utvecklad. Sätter man den i perspektiv med Rochefort och St. Bernardus som jag nyligen testar så är den lite mittemellan då jag föredrar dennas mörkare smaker och ja, det är lite Struise över den i sättet den smakar (likt deras andra mörkare öl). Den har bitterheten från Rochefort men smakerna från St Bernardus, samtidigt som den tar ett steg tillbaka och inte riktigt gör någonting utav det hela.