Årets sista öl - Weihenstephaner / Samuel Adams Infinium

’Världens äldsta’ bryggeri slår sig ihop med USA’s troligen största mikrobryggeri för att tillsammans göra en öl ’med anor’. Enligt dem själva är samarbetet något som försiggått i 2 år och tanken, eller utfallet, är en öl med fyra ingredienser. Malt (korn, vete och havre). Humle (Hallertau Mittlefrueh, Spalt Spalter, Tettnang Tettnanger and Hersbrucker Noble Hops där den senare står för torrhumlingen). Jäst. Och vatten såklart. Genom att använda sig av enbart dessa beståndsdelar så har man gjort en öl så som ändå uppfyller den lag, Reinheitsgebot, som sedan 1516 slår fast att tysk öl bara får innehålla dessa ingredienser och ingenting annat. Själva bryggprocessen ska tydligen vara lite speciell och den har man sökt patent på, men går egentligen ut på att man enbart genom dessa ingredienser ändå ska få en rätt champagnelik öl. Priset är högt och de flesta rösterna som höjts om ölen är att den framförallt inte är prisvärd sett till vad det är man får. Därför passar den utmärkt att såhär just föra nyår avsluta 2010 med något extra


Weihenstephaner / Samuel Adams Infinium

Utseende: Klar något brunare gyllenorgange vätska med poröst ljust skum med små bubblor som startar stort men slutar ihopsjunket som ett litet lock ovanpå vätskan. 
Doft: Rätt vanlig doft i stil med typisk belgisk blonde, eller nedtonad och inte lika söt tripel skulle jag vilja påstå. Örter, kryddor och både banan och lite grönt äpple och med en tydlig närvaro av jäst. Ljus söt, något smörig malt och lite brittiska kakor.  Det doftar rent, rätt tydligt och trevligt men känns ändå inte som något som kan motivera priset – eller att de hållit på med ölen så länge. Känns ju rätt average. Vad den vinner på är att den har så ren doft vilket gör den rätt inbjudande trots allt, att alkoholen ligger på 10.5% är också rätt svårt att tro – den döljs väl.
Smak: Medelstor munkänsla med fyllig, bra kolsyra som först känns mousserande men med minimala, mjuka och lena bubblor. Smöriga kakor och ljus malt först med lite alkoholstarka frukter efteråt, samt en dos citrus och örtig humle mot slutet. Det är väldigt söt mjuk kropp som om man låter det rullas runt i munnen får lite honungskänsla, nästan som en torrare mjöd – fast ändå inte den tydliga smaken av honung.  Kanske lite motsägelsefullt, men ändå inte – det är ju inte honung i ölen så. Som en lite torrare, något sur bocköl har jag läst att någon har kallat den och jag kan nog hålla med i det. Smakerna är inte speciella, men oerhört rena och det finns något här som ger både lite elegans och en form av komplexitet – men samtidigt är jag även rädd att det bara är min gärna som hype’ar upp den för mig.

Betyg? – Bra+. Det är rent och honungssöta brittiska kakor, med ljus malt och en aning av sursyrlig, torr jäst. Ungefär så kan man nog sammanfatta en öl som kostar lite för mycket och som nog kan tillverkas snabbare än att det krävs två år utav planering. Samtidigt är den rätt fin. Känns mer belgisk mer än tysk men samtidigt känns den lite egen i många anseenden. Alkoholhalten märks inte av vilket även det får ses som ett plus. Men återigen, fasiken, den smakar rätt speciellt. Surt, torrt, syrligt och väldigt sött – men ändå utmärkt balanserat, det blir inte för mycket av endera. Jag kan nog rekommendera den, men i så fall bör man vara 2-3 personer som delar på en flaska. Då undviker man risken att man lurar sig själv att tro att den är bättre än vad den kanske är bara för att den kostar – och kan samtidigt jämföra vad man känner med andra.


Så, då avslutar vi detta året då! Gott nytt år på er alla!

Årets sista nattnotis: Oceanbryggeriets Eko Julöl

- För er som missade dagens första inlägg om Akkurats 15-års jubileum och Närkes Konjaks! Stormaktsporter så finns det här.

- För övrigt har Sorbon i Bromma fått upp sin nya hemsida, den är inte helt klar, men kommer nog få rätt bra info då den väl är klar..

---

Julen är ju över, tomten har åkt hem, gröten har ätits upp och julölen - den finns kvar. För de som vill dricka god öl men även hålla lite i slantarna så kan man invänta systembolagets sänkning utav priserna på julölen och därmed shoppa loss lite rea-öl (som de såklart inte får kalla det..). Bra tipps bara sådär..
Mer julöl då? Häromdagen drack jag Oceanbryggeriets ekologiska julöl. En öl med lite nytt, ekologiskt recept med Warminister Organic malt och Hallaertau Saphir Organic humle. Engelsk strong ale på 35 IBU är det som har hamnat i flaskan. Brittiskt är ledordet och det lär vara brittiskt man får. Återigen kanske man hamnar i den där situationen där man bedömer öl från en öltyp man inte riktigt gillar och glömmer bort att den likväl kan vara väldigt, väldigt bra inom den kategorin. Just brittiska ales och vissa belgiska öltyper är sådana som jag vet med mig att jag inte riktigt varit insnöad nog för att ha hunnit prova mig igenom och lära mig mer om.. Men någon dag så, kanske.


Oceanbryggeriet Eko Julöl


Utseende: Mörk rödgyllenfärgad vätska med litet ljust nougatfärgat skum med minimala bubblor som direkt bildad en halvtjock ring runt glaskanten med lite sparsamma smutsrester ovanpå vätskan.
Doft: Bitteraktig malt och humle med karaktäristisk doft av toffe och nötkola. Aningar av bitter svart te och en gnutta frukt. Humlen försvinner dock rätt fort och det känns inte direkt som det är någon större beska.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn och halvlätt kropp. Smaken är rätt vattnig är första intrycket, sedan kommer smakerna med en bittertorr smak av torkad frukt, malt och svart te. Eftersmaken har mineral, lite aska och lite tråkig malt. Blir rätt torr och lite bränd mot slutet då även bitterheten växer fram mer.

Betyg? – Bra, egentligen gillar jag den inte. Men samtidigt är den bittertorr och rätt lättdrucken och säkert skulle många britter tycka den är väldigt bra och stiltypisk för vad de är vana vid. Så då är vi där vid preferenser igen och då jag bör bedöma den utifrån mina egna preferenser då jag inte är någon öldomare i någon tävling så blir inte betyget bättre än såhär. Ölen är annars bra och skulle göra sig bra på många brittiska barer.

Akkurat blev byxis - Närke Konjaks Stormaktsporter

Igår vart det tid för att dricka upp lite av den kvarvarande ölen från trippen till New York, så var i alla fall tanken. Men efter att vi hade börjat lite lätt med Black & Blue från Dogfish Head (kommer imorgon) och Nynäshamns Ekholmen Ekologisk Ale (se under) så kom vi på att Akkurat fyller ju byxis och att jag totalt hade glömt den notisen i kalendern.. Så vipps bar det av iväg till Slussen för att dricka lite gott där. Väl där var det knökat med folk och då jag inte riktigt kan relatera till 50-åriga kvinnor som uppför sig som om de var charterresande 20-åringar då väl bandet började spela så blev besöket lite kort. Men vi var mest där för att prova på Närkes konjakslagrade Stormaktsporter, kvällen var på förhand redan bestämd att bli rätt kort då vi båda hade saker att göra tidigt idag så. Det blev i alla fall en öl och det var ju mer än bra det. Nu till nyår blir det ju skumpa och liknande, men frågan är om det inte blir att avnjuta en Pliny då också? Känns passande att piffa till dagen med!


Nynäshamns Ekholmen Ekologiska Ale
Jag gillar ju Nynäshamns produkter och denna brittiska pale ale har jag av någon anledning helt glömt att prova. Egentligen inga konstigheter, en läskande sommaröl var mina förväntningar. Öltypen annars är väl inte min favorit då jag oftast föredrar en bra bitter.

Utseende: Något mörkare gyllenorange med ljust krämigt skum med minimala bubblor och mjäll ’stekt ägg’ topp.
Doft: Citrus- och ljusa fräscha humledofter, lite brittiska kakor. Sött men ändå väl avvägt mot citrusen, något ljus maltigt i grunden. Lite bättre som en bättre lager.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med okey kolsyra. Rätt humlig med blommor, citrus och helt okey beska. Nedtonad brittisk bitter

Betyg? – Ok+, en svagare bitter eller lite tristare brittisk pale ale. Dock bra som en törstsläckare och finns ju på systembolaget, så är lättillgänglig och bra. Ungefär som jag väntat mig.

---

Närke Konjaks! Stormaktsporter
Så dags inför det som jag väntat på, Konjak! Stormaktsportern. Inför Akkurats 15-årsjubileum har Närke Kulturbryggeri bryggt denna specialbatch av Stormaktsportern som sedan lagrats på ekfat i 10 månader varav de sista 5 på före detta konjaksfat, därav namnet. Men det tror jag att ni alla redan visste.. Ni vet ju redan, hoppas jag, att både Stormaktsportern och Kaggen är bland de bästa ölen jag och säkerligen många med mig har provat. Kalasöl! Så därför är det ju alltid kul när något likt detta kommer och dessutom går att få prova på utan att det direkt tar slut.

Utseende: Mörkare mörkbrun vätska med litet brunt skum. Fint utseende.
Doft: Inte samma ’wow’-känsla som i Stormaktsportern eller framför allt i Kaggen, men med lite tid i glaset så börjar de trevliga dofterna framträda desto tydligare. Lite läder, tydlig eklagring, kaffe och vanilj. En fin fylligt fruktig rundhet från konjaken blir allt tydligare när den fått värma till sig lite bättre (de serverade den lite väl kallt kanske).
Smak: Medelstor munkänsla med okey kolsyra. Fyllig men något sträv i början. Men precis som med doften så utvecklas den mer och mer i takt med att värmen stiger. Potent och med bra smaker. Konjakslagringen märks först inte av, men sedan växer lite söt fruktig smak fram med lite sträv piff. Väldigt elegant. Aningar av tobak och lite kryddig hetta (inte het krydda dock som i tex chilikryddade stouts). Mörk sötma men inte för söt.  Väldigt trevlig.

Betyg? – Bäst. Trevlig och väldigt god med elegant finish i doft och smak när väl konjaken blev tydligare. Inte samma kanonöl som de båda andra jag nämnt, men likväl en väldigt bra hantverk. Plus dock för den oerhört snygga flaskan och ja, Närke visar att de må vara små men ändå är bland de största när de väl bangar lite på trumman.

Så var vi där igen, öl # 800 - Mikkeller Black Hole '08

I höstas tänkte jag att jag druckit på i rätt bra takt med tanke på hur sällan jag går på ölmässor och liknande, smått läskigt (drickandet då) men så försöker jag njuta till det emellanåt och inte bara dricka för drickandets skull. Vad passar då bättre som öl # 800 än något man suttit och hållit på ett tag? Denna flaska köpte jag i Tokyo för snart exakt ett år sedan (nyårsdagarna 2010) och vad jag inte såg direkt var att den redan legat i butiken och lagrats i 2 år. Den är alltså tappad sommaren 2008. Sedan har det bara blivit att den har fått stå kvar bland de andra flaskorna förens jag nu beslutat mig för att den blir en bra sak att börja även det nya ölåret med. Så i mitt försök att ha lättare för att sprätta upp folien runt flaskorna och faktiskt dricka något jag sett fram emot att dricka så får denna bli ett bra steg emot det, och kanske ett 'ölmässigt' nyårslöfte inför nästa år. "Att unna mig även de 'fina' flaskorna", varför annars ens köpa dem liksom?

Ölen i sig är en imperial stout med hela 13.1% alkohol och har mörkt Cassanadesocker i sig samt honung, humle, kaffe och vanilj förutom 'de vanliga' ingredienserna. Nu vet jag inte när de ändrade till/från att även ha namnet och lite mer text på etiketten, för de bilder jag sett har mer på sig än bara bilden?


Mikkeller Black Hole

Utseende: Mörkare svart vätska med lite bubblor ovanpå vätskan men ingenting som liknar skum. Efter upphällningen är det som en liten hinna ovanpå vätskan samt en millimeter stor kant längsmed glaskanten.
Doft: Doftar lätt, nästan tunt – men då menar jag kroppsmässigt. Dofterna är eleganta och komplexa, men kanske något samvävda. Det är kallt, starkt kaffe med läder och tobak, där de senare två ger lite hetta till doften. Men även en nästan doft av salt något svedd skinka och mörkt speciellt socker. Undertill är det nästan vinöst och likörartat men med någon doft jag nästan refererar till köttmarinad, troligen är det humlen som lämnat kvar enstaka spår av lite örtig bitterhet men som med åren tonats ned i det söta med honungen och det mörka sockret. Komplext och elegant återigen.
Smak: Lätt kropp med okey kolsyra. Rätt tunn men ändå mjuk och len vätska. En direkt smak med lite humlebittert kaffe och massa choklad. Lite rökig, askig finish på det. Havremalten märks av och gör sig som oftast bra med det chokladsmakande. Den höga alkoholhalten märks inte av alls utan det är förvånansvärt lättdrucket.  Hettan från doften sitter kvar i smaken och det är kaffet tillsammans med lite läder och tobak som ger lite sting, säkert med hjälp från alkoholen. Mot slutet och efter en längre stund i glaset blir smakerna av russin, läder och trätunna mer tydlig, smakar nästan lite trälagrat. Det är småkomplext på det där mysiga viset att man känner av de olika smakerna och hur de binds ihop, men samtidigt så slipper man kravet på att behöva utröna alla smaker – de är ändå någonstans rätt så ’vanliga’, det är bara väldigt gott.

Betyg? – Bäst-, komplext och elegant. Samtidigt i twilight zone’en mellan att ha lagrats väl och att vara halvvägs. Det är som om humlebeskan som tydligen skulle ha varit här är bortgången men med lite spår kvar, men samtidigt så har de mer välutvecklade smakerna inte riktigt infunnit sig. Det är sådär likövinöst fint och elegant, men samtidigt så saknar jag lite djup för att det lilla minuset ska väck från betyget. Jag kan dock ana mig till rätt bra hur bra de olika lagrade versionerna lär vara, och även bli över tid! Rom, whiskey och rött vin gör sig säkerligen perfekt till denna öl. En värdig 800’e öl! Så skål.

Sen julklapp - En kartong fin fin-öl till mig, från mig!

Så, till slut fick jag tag i mitt paket med öl som var en enkel men god julklapp, från mig, till mig. Tydligen hade  paketet redan kommit den 23'e men inte fan visste jag det. Så det blev ett par dagar extra väntan. Men vad gör det? För vad var det som var i?

2 st Russian River Pliny The Elder - som tappats 22'a november. Alltså än mer färska än vad de var sist. Underbart!

1 st Southern Tier Back Burner 66cl, 10%ABV - Ja, kan man få nog av barley wines eller? Tror inte det. Detta är bryggeriets årliga lilla öl för att fira det nya året och bryggs i början på varje år.

1 st Hoppin' Frog Wild Frog Wheat Ale 65cl, 6% ABV - Traditionell tysk hefeweizsen, ofiltrerad och mumsig från ett bryggeri jag gillar skarpt. Skulle verkligen vilja prova deras pumpaöl dock


1 st Mikkeller Nelsons Sauvin Single Hop IPA 33cl, 6.9%ABV - Ska försöka prova mig igenom hela  serien och här har man ju använt humlesorten Nelson Sauvin som jag annars gillar, så kan bli kul.

1 st Mongozo Fair Trade Banana Beer 33cl, 4.8%ABV - HAHAH, ja, bananer och fruktöl. Med ett betyg på 5 på RB så säger väl det det mesta. men en kul liten addering till paketet.

1 st De Molen / Flying Dog Bat Out Of Hell 75cl, 9.2%ABV- Äntligen finns info på RB, 666 flaskor gjordes av denna samarbetsöl. En Imperial/strong porter som jag hoppas mycket på.

1 st Samuel Adams/Weihenstephaner Infinium 75cl, 10%ABV- När jag lade beställningen hade denna just släppts, as in - samma dag. Sedan tog det någon vecka innan den är här. Men nu är den det. Samuel Adams är ett av mina favoritbryggerier och här har man med Weihenstephaner gjort en belgisk strong ale med inget annat än malt, humle, jäst och vatten och försökt göra den så som öl gjordes förr i tiden - utan annat än de sakerna.

Så ja, det blir trevliga drycker ikväll hoppas jag!

Juldagen: Nynäshamns Valsviken Vinterporter och Strömsholms Malakias

Jahapp, då var julafton över och med sedvanligt antiklimax som resultat. Idag är det som vilken vanlig lördag som helst kan tyckas. Eller så får man helt enkelt ställa in sig på ett 'christmas mode' som håller i sig även över mellandagarna. Dugges Rudolf Ren och Slottskällans Nisse blev i alla fall två lyckade kort igår på julbordet och även St Petes Winter Ale dök upp där, och ja, den var väl helt okey. Men inte tänkte jag raljera mer över julen utan kort och gott övergå till två väldigt trevliga svenska öl som har druckit på sistone. Vilka två det är vet alla som sett rubriken så det är ju ingen större överaskning.. Men fortsatt god jul på er!

---

Nynäshamns Ångbryggeri Valsviken Vinterporter
Från nynäshamns kommer då och då dessa underbara små öl i rätt passande 25cl flaskor och med riktigt bra innehåll. Minns bara då den lagrade Smörpundet kom vilket blev en personlig favorit som jag önskar att jag haft kvar än idag. I denna öl hade man dock använt ’en sorts’ humle, 7 sorters malt och sedan lagrat ölen på lika många månader (7 alltså..).

Utseende: Mörk brunsvart vätska, med oxblodsfärgade strimmor, med mörkt cappucinofärgat skum som dör ned rätt fort.
Doft: Chilikryddig het choklad med starkt kaffe och den där känslan av ’motorolja’ vissa mörka öl kan ha när de är rätt fylliga, tunga och med bra tryck i smak och doft. Doftar utsökt och det är svårt att inte hugga in och smaka den direkt.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Mjuk och passande kropp. Bränd och ekig chokladsmak och kaffe som byts ut mot lite mer bärcentrerad chokladsmak. Den medelstora kroppen gör sig verkligen väl med smakerna som levereras på bra sätt. Eftersmaken är riktigt ’mumsig’ med lite rökig smak som sitter kvar riktigt bra. Att den är på 9.1% märks inte av alls.

Betyg? – Bäst. Njutbar med ett måttligt ’smörgåsbord’ av smaker och dofter. En öl att kunna njuta av vid många tillfällen. Återigen visar man att man gör perfekta smuttar- och njutaröl på ett förstaklassigt sätt.

---

Strömsholms Malakias
Trots att Strömsholms haft ett par brygder på Monks, om jag inte har fel (tror de haft både Slussvaktaren och Stallpojken), så har jag så vitt jag minns inte provat någon av dem – det har bara inte blivit av. Så vipps kom denna rököl från dem till bolaget utan att jag hade hört något om det. I brist på andra öl att köpa och med en nyfikenhet inför det lilla bryggeriet nära Hallstahammar. Med 12-14 öl på sin lista har de ändå varit lite produktiva. Denna rököl inspirerad av Malakias Andersson är brygd med riktigt whiskymalt frön Islay och har humlats med Amarillo, EKG och Wiliamette. Siffernördig som jag är knyckte jag flaska 8 av 1000, vilket även gör den lite ovanlig med 'enbart' 1000 flaskor.

Utseende: Mörkt kopparbrun vätska med gyllenorange’a strimmor. Lättare ljust nougatfärgat skum med minimala till små bubblor.
Doft: Genuin whiskymaltsdoft med rökighet såsom den rökighet ska vara. Anar lite sting från humlen där amarillon nästan kommer igenom. Rökt malt, viss uppbalanserad sötma genom humlen som kommer fram mer och mer. Lätt whiskymaltrökt fläsk
Smak: Medelstor till större munkänsla med bra kolsyra. Inte alltför kraftig kropp utan något tunnare än anat. Samma tydliga whiskymaltsinslag som bättre whiskylagrade imperial stouts brukar ha. Örtig och lite gräsig smak från humle som övergår till lite lakrits och bränd malt och bacon. Jag vill inte egentligen kalla den för fizzig men kroppen är lite sprudlande.

Betyg? – Bra(+), jag övervägde att ge den ett fullt plus men det där jag uppfattar som sprudlande stör lite och gör kroppen mer levande och tar plats från den oerhört trevliga whiskymaltsmaken. Troligen är det humlen som spelar ett litet spratt och gör det på ett bra sätt då det gör att det sker mer i ölen, men smakmässigt kanske jag hade klarat mig utan det. Kroppen blir något tunn mot slutet och den känns inte helt potent hela vägen. Men vad gör det när de fått till en helt strålande whiskysmak och en utmärk doft. Bra gjort!

God Jul - idag åker Ghlükrieken fram

Jahapp, då var den här - dagen vi kallar julafton. Trevligt, gott och varmt hoppas jag det ska bli. Det är återigen en vit, kall 'äkta' jul här nere i Stockholm och ja, säkerligen i hela landet. Så jag hoppas ni alla får en trevlig julafton idag och både äter och dricker gott! Vi syns framöver, nu ska jag gå iväg mot jullunch!

Men jag lämnar er inte utan en öl, som kanske borde ha omnämnts tidigare då systembolaget trots allt är stängt idag - så ni som inte köpt den hade haft en chans. Ölen, en kriek som pepprats (rätt ordentligt?) med julkryddor eller vad vi svenskar snarare skulle kalla för glöggkryddor är ju annars att ha bredvid den vanliga glöggen som ett kul inslag i år. Lite jul på 2000-talet kan man nog kalla det.

Liefmans Ghlükriek

Utseende: Mörk brunröd vätska som släpper igenom lite gyllene strimmor. Ovanpå ligger ett litet rosamatt skum.
Doft: Glöggkriek var det va? Exakt. Inga konstigheter, för det är vad man får. Det är en medelsöt glöggdoft med nejlika, pomerans, kanel och alla julens dofter, fast här boostade med lite syrliga körsbär som lägger sig rätt bra och ger ännu en nivå till doften. Till en början nästan lite trevligare att dofta på än mången glögg.
Smak: Lättare munkänsla med okey liten kolsyra. Lätt vattnig vätska men med väldigt passande lite kriekartade fizzighet – ungefär som vanligt med bra krieks med andra ord. Smaken är som doften och lite speciell sådär. Glögg, pepparkakor (troligen kanel och nejlika) och liten eftersmak av körsbär och andra bär. Den är dock inte ’superbra’  men nog något jag tror att vissa lär uppskatta som komplement till den vanliga glöggen.  Dock tappar jag lite intresset efter en halv flaska (ja, jag försökte dricka hela själv) och smakerna blir lite för matta. Detta gäller ju ofta för glögg med, att man tappar intresset – ofta efter bara någon liten glöggkopp (jämfört med 2-3 ölglas av den), men likväl är det en öl och inte glögg så.

Betyg? – Bra, nästan med ett litet plus om det inte vore för att jag inte anser att smaken håller hela vägen. Rolig är den, men det är inte alltid det är ett attribut man vill ha på en öl. Visserligen är den rätt god också men kanske att körsbären skulle kommit fram aningen mer, för det var dem som var riktigt trevlig med den.

Manker 'heart' Founders - Founders Nemesis 2010

Varje gång jag har druckit något nytt från Founders så är det samma visa - 'bryggeriet har inte svikit mig (Cerise.. hmm) och alltid levererat grym öl, blir det så igen?'. Och ja, detsamma gäller även denna gång när jag nu unnar mig själv en 'ledighetsöl' och varför då inte köra på ordentligt och plocka just något från Founders jag hade hemma? Valet föll på deras Nemesis 2010. Som vanligt är då frågan om jag kommer gilla den eller ej, en barley wine från Founders låter ju verkligen inte som om den kan misslyckas, både old ale'en Curmudgeon och även scotch ale'en Dirty Bastard ligger inom snarlika områden och ja, jag tror nog detta ska bli bra det med.

I fjol kom Nemesis 2009 vilket blev första delen i vad som ska bli denna once-only serie om olika barley wines. 2009'an är enligt Founders "best described as a Maple Bourbon barrel aged wheat wine", i mina öron låter det tämligen spännande.. Medan 2009’an var bourbonlagrad och gottat på många sätt så är denna ’mer vanlig’. 5 olika maltsorter och en stridd ström humle som tillsatts kontinuerligt under bryggningen vilket ger den en IBU på 100. Känns lite på förhand som om Sierra Nevadas Torpedon gått och bytt skepnad till en barley wine i Founders tappning.

Founders Nemesis 2010

Utseende: Mörkt brun vätska som ger lite svartbrun känsla i glaset. Ovanpå ligger ett väldigt kompakt skum med minimala bubblor och gräddig topp, lämnar fina lämningar längs med glaskanten.
Doft: Stor doft av humle, men av vilken typ? Askig, jordigt örtig arom på humlen – men börjar man ta bort det övre doftlagret så känner man av komplexiteten undertill. Här är det galet mycket humle. När man minst anar det så kommer en lönnsirapssötma tillsammans dofter av kola och likör – nästan sammanbundna men ändå lite åtskiljda. Jag återkommer under hela flaskans gång till att sitta och dofta i glaset, det doftar helt enkelt intressant och gott med en doft som har delar från rätt många olika öltyper. Beskan och malten har verkligen matchats bra. Whiskey men ändå inte, aning scotch med lite alkohol (inte spritig) i toppen.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med bra kolsyra. Mjuk, len men tunt fyllig kropp. Stor beska men ändå med lika mycket malt som ger riktigt bra tryck i smaken av kola och likör i samma mix som i doften. Gommen skrumpnar nästan av beskan som trots allt inte känns exploderade utan sötman från malten med det kola- och bärsmakande avväpnar den värsta humleattacken. Som en ’Black DIPA’ men med en extra nivå i form av malten. ’Sticky’ utan att bli klibbigt söt, det sticker nästan av all beska – men som jag skrev innan så är det inte exploderande beskt. Väldigt välgjort.

Betyg? – Bäst, komplex och något av en otippad produkt men ändå så typiskt Founders. Den har allt som jag tycker bryggeriet står för – fylligheten, den mjuka kroppen, massiv smak och ja – grym öl. Samtidigt är den lite av en maltigare black DIPA med den markanta beska känslan som ändå så utmärkt får förlåtelse utav malten som kommer och räddar den från att bara bli besk. Smakerna har en rätt bra palett att sprida ut sig på – det är allt från scotch till kola till jordig, örtig humle till sirap till likör etc. Som barley wine har jag druckit bättre, samtidigt är denna vild men snäll – som en revolterande dotter som man ändå ger julklappar till. Man ger efter helt enkelt. Mycket smak, bra tryck och ja, det blir att köpa 2009’an nu.

Paralellprovning: Grebbestad Julöl 3.5% vs Grebbestad Julöl 5.3% + Dravel om lågalkoholhaltig öl

Båda dessa julöl från trevliga lilla Grebbestad, som ligger mellan Uddevalla och Strömstad, är utav öltypen ’vienna’. Inte så underligt där kanske, men relativt ofta brukar alkoholsvagare versioner av en öl även ’byta’ öltyp då den inte riktigt uppfyller de kriterier som finns för att den ska få kalla sig detsamma som den alkoholstarkare varianten. Man behöver ju lägga om receptet rätt mycket för att den ska ha smak och stil som den starkare versionen men ändå med en lägre alkoholhalt. Åtminstone är det min tolkning av det hela, men jag är å andra sidan inte så insatt i hela bryggprocessen. Öltypen är densamma som många Oktoberfestöl (som annars mest verkar vara 'Oktoberfest Märzen') och är en maltigare typ utav lager (exempel: Brooklyn Lager och Nils Oscar Kalasöl), dock kan det såklart diffa lite mellan de olika brygderna. Grebbestad tappar ändå runt 600.000 liter öl om året vilket väl ändå får anses som rätt mycket, visserligen lär väl mycket av det vara deras goda lager som finns att köpa på systembolaget, men det låter ändå som en siffra vilket många mindre bryggerier också vill kunna uppnå.

Idag har jag alltså provat dessa båda tvillingbrygder där ena brorsan råkade bli betydligt svagare än den andre. I Flashbacks öltråd (länk till höger i menyn) har det ett tag varit en diskussion kring detta med alkoholfri/lågalkoholhaltig öl om ifall det är ett klent substitut eller perfekt för de som kör bil (dessa är ju inte ens dikotoma). Jag anser att det beror helt på ölen, Dugges Törstsläckaren Andrens.., Hantverksbryggeriet Bonden och Sigtuna Doktorns Pale Ale är alla riktigt trevliga. Sedan har vi BrewDog vars lättare Trashy Blonde är helt okey men där 77 Lager'n är rätt trist och smaklös som lågalkoholhaltig. Någon förde upp en tjeckisk folköl (som fanns på Coop) som en perfet folköl, den var tydligen en 'äkta tjeckisk pilsner' vilket blev lite fel i mina ögon - men samtidigt så är det ju hans smak. I mina ögon är det en två rätt olika saker 'bra lågalkoholhaltig öl' och sedan 'lågalkoholhaltiga öl' och det är mer då man börjar jämföra öl likt jag vill göra idag som jag tycker att argumentet blir tydligare. Självklart kan folkölen vara bra, men min liknelse var: "men det är som att komma till en gourmettråd och säga att man ätit sjukt god 'angus burger' på Burger King och att den är att tippsa om. Medans de andra i tråden försöker få dig att förstå att det där bara är skit och långt ifrån en riktigt angus burger". Och ja, det är nog där jag står idag. Man låter helt enkelt bli att köpa ölvärldens Burger King-kopior och kan om man letar dricka 'bättre restaurangers lågpris och lågalkoholhaltiga burgare' istället.

Nu blir det Grebbestad till slut..


Grebbestad Jul-öl 3.5%

Utseende: Lite mörkare gyllenrödbrun vätska med ljusare nougatfärgat skum med minimala bubblor och fin gräddig topp. Lämnar rester längs med glasväggarna och ja, ser inbjudande ut.
Doft: Knäckig, något söt, malt men med en lagers karaktäristiska doft av gräs och citrus. Doftmässigt så är den faktiskt bara något trevligare än en vanlig lager, en bra sådan dock. Den metalliska arom som många lagers har finns även här men samtidigt är rätt gräddigt maltig.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Lite citrusfizziga små bubblor mot en vattnig kropp. Lagersmak. Citrus och gräs och endast små spår av mörkare eller ens rostad malt mer än att lagersmaken är lite mörkare än i ljusa lagers. Något bitter, men jag tycker inte man ska behöva kämpa för att finna smakerna, så tyvärr – den får omdömen ’relativt smaklös’ (eller enbart lagersmakande). Någonstans finns en viss nedtonad sötma. Efteråt en stund efter att eftersmakerna har satt sig kommer dock malten, en gnutta rökighet och lite mer söt malt fram – inte märkbart men ändå tillräckligt för att man ska undra vart de tog vägen innan. Även lite smaker från humlen och annat kommer fram då, men som sagt, inte nog för att man ska förlåta deras tidigare frånvaro.

Betyg? – OK(+), kanske snålt att inte ge den ett ’+’, för den är ju bättre än många blasköl då den inte har något riktigt dåligt, men den är OK, den är drickbar i jämförelse med en vanlig ’stor stark’. Synd bara att smakerna kommer fram först efteråt, doften blir lite trevligare efter en stund då mer variation anas. Men det är den tunna kroppen tillsammans med de alltför lagertypiska smakerna som ändå tar över helhetsintrycket. Den får ett (+) bara för att visa att den faktiskt är OK med pilen uppåt så att säga, eller 3.25 snarare än 3.5 om man ska använda sifferspråk.. Ni är smarta, ni förstår.


Grebbestad Jul-öl 5.3%

Utseende: Mörkare gyllenrödbrun vätska, betydligt mörkare än den alkoholsvagare. Även lite mörkare ljust nougatfärgat skum med samma minimala bubblor och samma inbjudande rester längs glasväggarna.
Doft: Rökig gräddig malt i den där sötrökiga doften som vissa rökbockar kan ha. Det ger den även lite samma pepparhetta som Ölvisholts Jólabjór hade. Dofterna har vissa likheter, men denna har mer mörk malt som grund.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt medel kropp, lagom fyllig och lite sådär ’lagom’ överlag. Det rökiga är mer i bakgrunden i smaken som fortsättningsvis är lite söt och rökt maltig. Småbesk och lite kryddig på slutet där beskan sätter sig kvar i munnen som en post-it lapp, inte markant, men likväl så sitter den där och gör det lite strävt. Kroppen blir något vattnig vilket är lite synd. Bättre kropp och mer passande än 3.5%’an, den är lagom tunn men ändå tillräcklig för att kännas trevlig och drickbar. Även en bra form av kropp för att passa som måltidsdryck.

Betyg? – Bra, trevliga smaker, angenäm att dricka och lär fungera utmärkt på julbordet även denna med sin lite sötrökiga smak. Lär även fungera som en lättare sällskapsöl innan kvällen är alltför sent gången och man kanske vill ha in något godare, tyngre och mer sippbart, eller så tar man den som vickningsöl innan trevligheterna går in i fas 3.

Ja, som anat var 5.3'an bättre. Punkt. Samtidigt ser den uppmärksamma att den inte är så mycket bättre än folkölsvarianten, vad det säger - att folkölen är bra eller att denna inte är kanon är lite oklart. Smakerna finns och gör sig bäst i 5.3'an såklart, men tyvärr är båda lite vattniga och det är där båda faller lite - men samtidigt så förväntar jag mig inte mycket mer utav en folköl (tyvärr).

Stone Vertical Epic 10.10.10 + Hype och bortskämda betygssättare

Hela Epic-serien från Stone känns som ett enda stort experiment, ett seriöst sådant men som ändå känns lite som BrewDogs Abstraktserie. Men medan BrewDog gör lite vad fasiken de vill så kör Stone på att göra olika belgiskinspirerade tolkningar med smågalna ingredienser som extra krydda. Tidigare år har man använt alligatorpeppar, limeblad, koriander (vid flera tillfällen), kardemumma, grapefrukt- och apelsinskal, chokladmalt, en drös olika humlesorter och så har det fortsatt. Årets vertikalöl från Stone är en något twistad ’Belgian style golden triple’ som man kryddat med torkad kamomill, triticale (en hybrid mellan råg och vete) och belgiskt ljus godissocker. Men inte var det nog där, nä för Kalifornier är bra på viner och just vinskörden slog in ungefär samtidigt som man började med denna öl varpå man kom på iden om att tillsätta Muscat, Gewurztraminer och Sauvignong Blanc-druvor. Allt detta ger då denna något underliga 9.5%’iga öl som är den 9’e i ordning av denna serie om 11 vertikalöl.


Stone Vertical Epic 10.10.10

Utseende: Ljusare gyllengul vätska med poröst vitt skum med minimala bubblor.
Doft: Belgiska toner dominerar och främst är det genom en tydlig godissötma i doften. Druvorna bidrar med en viss fräshör men mest tycker jag det blir som en parantes till belgodofterna. Den tillsatta kamomillen ger lite blommig och småsöt säregen doft, men likt druvorna blir det ytterligare en parantes till ’de belgiska’ dofterna. Tyvärr tycker jag att den variation som finns i doften hamnar lite för hieratiskt och det blir inte den komplexitet som man kanske siktat på. 
Smak: Lättare munkänsla med okey småfizzig kolsyra. Rätt tunn kropp men med en len och behaglig smak. Trots sötman och att den är rätt fyllig så gör druvorna fräscha och lite tunna smak att alkoholen bärs fram lite mer än vad jag kanske hade föredragit. Just druvorna ger fräsch syrlig smak med söt fruktighet. Från den första twisten så att säga är det främst godissockret och kamomillens blommighet som märks av. Lite för fritt strövande och ja, vad är egentligen poängen? Jag saknar något som knyter ihop säcken och som trycker ihop smakerna mer.

Betyg? – Bra-, tyvärr kändes detta lite som en besvikelse. Ett gott experiment javisst, men det saknar en tydlig röd tråd och någon form av sammanslutning på det hela. Något obalanserat helt enkelt.

Det som är lite synd och det som gör att många icke-amerikaner ändå kan hålla sig ’besvikna’ till öl likt denna är att vi i framförallt Europa har en hel skörd med olika öl som vi har rätt bra tillgång till. Lyssnar man på flera av USA’s större beer podcasts så märker man att det råder en viss okunskap, även om inhemska öl och hur stora olika bryggerier ändå anses vara ’i övriga världen’ (eller om det är min subjektiva analys av det hela..). Vad jag menar är att jag tror att många nordeuropeer är rätt bortskämda med en bra bredd på väldigt bra öl från en lika stor bredd olika länder, bryggerier och öltyper. Det kan, märk – kan -, kanske trubba av oss lite från att vara lika eld och lågor som en mer nischad marknad kanske ändå har? Tänk bara då ni för första gången drack en riktigt god öl, kanske er 10’e mikrobryggaröl och hur ni tyckte den var exemplariskt bra, idag, kanske 1000 öl senare – skulle ni sätta exakt samma omdöme som då? Jag tror inte det (beroende på ölen såklart), med mer erfarenhet och bredd under bältet så blir man delvis (bara delvis) mer kräsen – det gör inte ölen som man dricker sämre, bara att den har svårare att nå de höga skyarna. Eller har jag fel?

På sistone har jag bockat av ett par trevliga 'stora' öl men ändå tillåtit mig att acceptera att jag i vissa fall har blivit besviken, de har helt enkelt inte varit så bra som jag förväntat mig. I vissa fall har de såklart överstigit mina förväntningar men det ä just besvikelserna som man lärt sig av. Tidigare har jag varit väldigt eld och lågor för amerikansk öl och 'bra' öl överlag. Men ju mer man dricker på lagom pressad tid ju färskare har man sina referenspunkter som man ändå förhåller den aktuella ölen till. Dricker man exempelvis några av de mest ansedda IPA's tätt efter varandra så blir man ju dels smålullig och lite bedövad, men likväl har man då lättare att bedöma dem mot varandra och med ett inte fullt så komplex omdömessystem så blir det då rätt svårt att ge rättvisa omdömen. Det skulle vara bra mycket lättare att ordna dem på en inbördes skala från 1,2,3,4,5. Där 1'an var den man tyckte bäst om (så som de betygssätter öl på tävlingar i USA) men vad säger detta då man börjar om med 5 nya öl? Det är intressant med matematiska termer och logiska ekvationer och just vid tillfällen som dessa önskar jag att jag var än bättre på det.

För om öl A < 'toppbetyg' och öl B < A så B < 'toppbetyg' den med.

Förstår ni vad jag menar? Om man jämför öl mot vissa betyg och man har en 'toppreferens' inom öltypen eller kategorin eller någon egen undergrupp och en öl inte är bätre än den bästa i den gruppen, då bör den inte heller få bonuspoäng bara för att den 'ska' vara speciell eller bra. Självklart finns det då variabler som kan väga in som viktigare och ändå ge den lite plus i kanten. Problemet blir just när man börjar komma upp i dröser av druckna öl och det här systemet inte riktigt fungerar. Ska man skita i det eller ångra sig att man inte haft ett bättre poängbaserat system? Men även där tror jag dock att man når samma dilemma, om än lite senare då det är samma 'mättnad' kring olika poäng som tidigare

Nä, nu ska jag sluta svammla. Det hela var mer menat som en sammanfattning av mina funderingar om hur synen på öl i olika delar av världen och just problemet med att hitta ett bra sätt att betygssätta det hela skiljer sig. När besökare på Sam's krog i ena avsnittet av Brew Masters faller helt för någon av hans mer experimentella öl så vet man ändå någonstans att de personerna älskar bra öl, men att det inte behöver vara samma sak som att de är väl indruckan på 'bra öl' och att det kanske är någonstans här som omedveten hype föds?

Slut.

Sverige vs USA - Sigtuna Merry Christmas vs Anchor Our Special Ale 2010

Julöl har jag ju redan konstaterat kanske skiljer sig lite mellan olika länder, mycket troligen på grund utav vad man förknippar med just julen. I Sverige känns det som om julen är mer centrerad kring just 'jul medan det i USA är mer runt 'winter holiday'. Vad jag menar är att i Sverige står julkryddor och smaker mycket i centrum, inte alltid (jämför tex Oppigård Winter Ale med Slottskällans Nisse), medan det i USA (utifrån mitt intryck) är mer vinteröl som ska passa i mörkret och kylan. Det är en outgrundad teori men i samtal med en vän från USA så sa han just att han uppskattade de juliga smakerna då de var just 'jul' och att de inte var lika bortskämda med sådan öl. Något underligt då 'pumpkin ale' ändå är en rätt stor förteelse i USA medan de få pumpaöl vi fått se här i Sverige har mötts med lite blandade omdömen.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här svamlet, kanske bara introducera den ena ölen idag - Anchors Our Special Ale 2010. Ölen som varje år byter kryddblandning och därför kan variera rätt mycket. Samtidigt är Anchor mer och mer ett bryggeri jag förknippat med 'genuint' - kanske på grund utav deras historia eller bara det att de faktiskt gör riktigt välsmakande öl.

Den andra ölen är svensk och det är Sigtunas Merry Christmas som ska få bevisa för mig att de faktiskt är bra på brygga öl. Jag har haft lite diskussioner om detta med folk och vi verkar alla slå fast att många bryggerier helt tappar bort sin egen öl i alla utflykter med att göra samarbetsöl, specialöl eller låta andra brygga hos dem (återigen hänvisar jag till intervjun Magnus Bark gjorde med Stefan Gustafsson om hur bristen på egen kontroll påverkade utfallet av hans öl).

---

Anchor Our Special Al 2010

Utseende: Mörkare brunsvart vätska med fint krämig cappucinotopp och minimala bubblor.
Doft: Väldoftande med lite örtig tofeedoft, choklad och kolasås. Lite torr örtig humle och jäst slår igenom. Mer örtig kolasås och även bär som känns mer syrligt t.ex. lingon och tranbär. Inte lika tydligt julkryddad som exempelvis i fjol men jag tror nästan att jag föredrar detta.
Smak: Lättare munkänsla nästan utan kolsyra. Smaken känns lite askat neddämpad med torr men inte sträv känsla och smaker av örter, kryddor och rostad malt. Eftersmaken är lite juligare med kanel och återigen örter. Inte så påtagliga smaker men likväl väldigt bra. Drickbar och lite lätt kropp vilket gör den till ett bra komplement till mat och/eller bara som sällskapsdryck. Mot slutet framträder mer frukter och lite mer smaker, men då var mitt glas redan slut. Så som vanligt gäller detta att invänta rätt temperatur.

Betyg? - Bra, lite för lätt och dämpad smakmässigt. Men samtidigt är det vad som gör denna lite elegant och drickbar. Det blir en eftersmak som sitter kvar, men lite lagom och rätt trevligt. Men inte den juligaste eller mest minnesvärda julölen. Men likväl något jag sulle rekomendera.

---

Sigtuna Merry Christmas

Utseende: Mörkt brun vätska med kompakt poröst skum med minimala till små bubblor och lagom gräddig topp.
Doft: Pomerans, kanel, aningar av lite humle som ger toner av örter, gräs och citrus. Rätt ordentligt mörk lakrits och bitter mörk choklad. Det hela doftar faktiskt bättre än hur det låter i skrift. Det blir liksom julkryddat utan att bli övertydligt att man försökt överkrydda ölen.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Bra fyllighet som samsar både lite tunn kropp och som inte överöser med fyllighet. Smaken är bittertorr mer än känslan i munnen, det är torr choklad, lakrits och kryddning – arrogant elegant är nog passande som uttryck. Det är enkla smaker men som gör sig oerhört bra ihop tycker jag. Det lite humlebeska blir mer tydligt då ölen blir någon grad varmare men jag tycker det gör sig väl i det hela och lyfter kryddsmakerna lite. En bra mörk, kryddig/örtig, ale som lär passa lika bra som okryddade ditos på julbordet – denna lär gå hem hos många. Mot slutet kommer även mer sötma av kola och fruktighet. I takt med det blir beskan än mer tydlig och tar även med sig lite hetta från kanelen och kardemumma.

Betyg? – Bra+, kanske inget man dricker mycket av (till slut blir den rätt obalanserad med det kryddiga och humlen). Men en julöl som är väldigt julig och samtidigt auktoritär och lättdrucken på samma gång. Nu är den på 6% och hade den varit runt 4.5-5 så borde den ha varit given på de flesta julborden för de som vill ha lite mer tryck i sin julöl utan att det går överstyr. Den kommer göra sig lika bra till köttbullarna som till skinkan med god senap – men även framför brasan framåt kvällen.

En riktig pansaröl! - Port Brewing Panzer Imperial Pilsner

 En regnig tredje advent och man har just vaknat efter 12 timmars mastodontsömn och vad gör man då? Jo, skriver iväg om lite mer öl här. Var på tok för zonkad igår för att kunna få i mig mer än den Liefmans Goudenbrand jag öppnade, så ingen Founders Nemesis eller annat gott heller. På tal om saker som inte blev av, eller åtminstone försenade - min lilla sändning med fler Pliny är därute någonstans på vägarna, väntandes, på mig. Fan för snön ibland. Gimme my beer or I'll kill you mr Snow! Nä, snl i all ära och särskilt kring juletid men samtidigt förutsätter det, drycksmässigt, att det vankas barley wines, stouts och glögg för de som inte gillar öl. Men är det så simpelt? Troligen, dock skulle jag behöva en stor skinnsoffa och en lite väl lång bok att läsa tillsammans med min öl. Utmärkt då jag efter ett par sippar knappt skulle orka läsa boken utan istället halvligga i min fåtölj och bara vara belåten med situationen..

Så ingen öl pga snön! Tur att jag fick dricka lite annan god öl från USA's västkust häromdagen. Lost Abbeyprovningen kommer jag troligen skriva om imorgon men det är inte ett alltför långt hopp från dem vi göra idag då det mer eller mindre är samma bryggeri - Port Brewing. Port Brewing Panzer Imperial Pilsner om man ska vara helt nogrann. Tyskland möter Kalifornien I en imperial pilsner där en tysk pilsner med humlesorterna Tettnang och Saaz har pimpats upp Cali-style. Imperial pilsner är en ölsort jag diggar och både Sam Adams Hallertau Imperial Pilsner och Rogue Morimoto Imperial Pilsner ligger högt på min lista över favoritöl.


Port Brewing Panzer Imperial Pils

Utseende: Rätt klar lätt urvattnat orangefärgad vätska med vitt skum som rätt kvickt drar sig ut mot glaskanterna och lämnar lite rester.
Doft: Den lite europeiskt humlesöta doften återfinns, precis som i de båda andra imp. Pils’en jag nämnt ovan. Mycket citrus och den där sötman tror jag är den som ibland uppfattas av vissa som lite kakliknande. (typ mindre vaniljstinna drömmar). En blommigare och mer citrusskalsbetonad doft (’noble’ humle)  slår sedan följe på de andra dofterna. Vitpepparkryddad malt och aning av estrar gör även en visit, vilket spär på det kakliknande lite till.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn vätska men med en passande känsla i munnen, lite len och med en kolsyra med små bubblor som för fram beskan riktigt bra. Ack denna beska, lagom och lurig – lurigt lagom? Smaken har mycket citrus – grape, citron och apelsin med skal och allt, torra smaker av blommor, örter och kryddor (vitpeppar och liknande). Om doften hintade om sötma så är den inte lika framträdande i smaken. När vätskan först träffar tungan och i de förta intrycken så infinner sig den där lite kaksöta känslan med malt och torkade ljusa frukter – men med en rejäl beska lurkande i ridån. Vipps slår den till och det beska sprider ut sig. Förstår inte de som verkar tycka att humlen inte känns av för det gör den – inte som en IPA utan lättare, tunnare och mot en lite ljust maltigare grund.

Betyg? – Bättre. Söt ’up front’ med en stürmattack av humle i mitten och med en laid back bitter känsla i eftersmaken. Något söt men samtidigt något torr – men i en balans, eller mix snarare som gör att jag tycker att den klarar av det bra. Vissa kanske tycker den är obalanserad eller stör sig just på att den är både söt och bitter – men jag gillar det då det verkligen blir som att den bara byter skepnad på en sekund.

Andra dagen av stora öl - BrewDog Sink The Bismarck

Igår var det Westvleteren 12 det handlade om - en bastant, potent och 'classy' öl på många sätt. Starka öl då? Ja, idag blir det Bismarck, den 41%'iga bästen! På tal om galna och stora öl så har det holländska bryggeriet Het Koelchip gjort två bastanta öl. Obelix på 45% och Start the Future – på 60%! Huruvida dessa öl är drickbara vet jag inte bara att jag varit riktigt sugen på att köpa dem och prova. Men nä, i dessa fall så lär en mix av kommande hype och ’viljan’ att prova starka saker nog före hur de lär smaka. Då passar BrewDogs Sink The Bismarck bättre. Den 41%’iga ölen (vilket väl placerar den på en 5’e plats över starkaste ölen) som vi till slut fick prova på på Sorbon i torsdags då de beslutade sig (efter mindre påtryckningar… och hot) att öppna och sälja på cl. Sammanlagt blev det väl ett par (för många?) centiliter vilket kändes på vägen hem – det värmde och smaken satt kvar. Ölen i sig då. En quad IPA på smått skogstokiga 41% - vad kan man förvänta sig då egentligen? En öl, en whisky, sprit – kanske Stroh rom? Pingvinen vart riktigt god, varierat smakrik och kändes inte för spritig utan som en sämre whisky men som en bättre whiskyöl. Utopian var som ett fint dessertvin (även fast den är bra mycket svagare än dessa andra) och med dessa två exempel så blev man ju än mer spänd på hur denna skulle smaka?


BrewDog Sink the Bismarck

Utseende: Vattnigare orangefärgat brungyllene. Lite fizziga små bubblor syns i glaset. Saknar direkt skum.
Doft: Doftar som en maltig vört med tydliga dofter av lakrits – eller snarare av anis och andra brödkryddor. Väldigt torra humlenyanser som om man torkat humle och torrhumlat den extremt med. Olika maltsorter och torkade frukter (sådär så att all vätska är uttömd, inte bara som i torkade aprikos t.ex.). Fruktlikör, kanske aningen Cointreau fast med anis i sig och sedan torrhumlat. Bra variation på dofterna med en bra doftpalett.
Smak: Värmande med direkt smak! Inte för spritig, kanske för att man verkligen sippar den. Eller sippar och sippar, man tar mindre sippar än vad ’sipp’ egentligen innebär. Anis och brödkryddor, men framförallt anis är även kännetecknande för smaken. Eftersmaken är oerhört lång, verkligen oerhört lång. Überhet på något sätt i munnen, värmer på bra. Det maltiga och samtidigt kryddigt heta mot allt det torrhumlade suddar bort alkoholhalten rätt bra. Den finns där, men jag tycker inte den blir störigt spritig.

Betyg? – NA. Jepp, första gången jag på riktigt ger en öl detta betyg. Jag vet helt enkelt inte om jag skulle ge den en 0’a (min) eller 7’a (max) i betyg. Den är underbart varierad och komplex – vad annars kan en öl på 41% vara? Dofterna och smakerna är roliga, bra och går ihop utomordentligt. Eftersmaken sitter kvar hela kvällen vilket gjorde att då jag drack min sista slatt Yeti (på fat) efteråt så kändes den tunn och nästan platt. Det säger något om detta monster. Men är det en öl? Är den ’bra’? Det vet jag inte. 2-3cl är nästan för mycket och för mig är en öl ändå något man minst ska kunna njuta i sig 7-10cl av för att det riktigt ska kännas som en öl. En 4’a Bismarck vore trevligt, men att småsippa den en längre stund känns mer som något man måste göra med sprit – inte stark öl. Så ja, därför blir betyget som det blir. Jag tror att ni som druckit den ändå kan känna igen er i resonemanget och åt er som inte druckit den kan jag bara säga – våga prova den, men 1-2cl räcker för att ge dig en rätt bra bild.

Två dagar av 'stora' öl, idag - Westvleteren 12

På sistone har jag äntligen haft möjligheten att få prova på lite av de ölen man hört mycket om men aldrig riktigt haft tillfälle, råd eller tillgång till att prova. Pliny The Elder var en sådan och igår fick jag äntligen prova BrewDog Sink The Bismarck och i helgen - ja då provades Westvleteren 12. När man dricker 'stora' öl så tror jag det är lätt att man fastnar för hype'en och direkt börjar sinnena lura en själv med hjälp av hjärnans vilja att ölen ska vara så mycket bättre än vad den kanske är. Men detta gäller ju för det mesta, mat på en bra restaurang, att ens egen partner eller för den delen barn är den snyggaste i världen etc etc. Imorgon kommer jag skriva om just Bismarck'en och ja, ni kommer förstå mitt resonemang mer tydligt då när jag sätter ett lite ovanligt betyg.

Westvleteren 12 då? En ABT/Quad som överöses med beröm, har en rätt cementerad plats som 1'a på RB's lista över världens bästa öl och som  kräver både tid, en bil och massa annat meck för att ens få tag på. Själva processen med att anmöla sig till klostret när den väl finns tillgänglig, att behöva ange registreringsnummret på bilen som hämtar ölen och sedan behöva åka till klostret nere i Vleteren och hämta ölen - ja, självklart blir det då lite extra coolt när man väl fått tag på en flaska eller fem. Men gör det automatiskt ölen bra? Jag tvivlar och dessutom då jag har svårt för just denna typ av öl vilket man kunde se i min paralellprovning av Rochefort 6-10 vs Saint Bernardus 6-12 där ingen öl riktigt föll mig i smaken. Och då kan jag ändå läsa om folk som gråter beröm över Rockeforts 10'a. Chansen kanske är större att jag är partisk åt motsatt håll då istället? Ja, vi får väl se - det är dags för ölen nu i alla fall.

Westvleteren 12

Utseende: Ljusbrun vätska med litet nougatfärgat skum.
Doft: Hmm. Lite trevligt ’unken’ nougat, mycket nougat, choklad och annat fast i en lite extrem tappning. Bittersylig. Lite komplex men ändå ’otydlig’, tyvärr. Inte alls så tydliga dofter som jag förväntat mig. Känner inte av mörk frukt eller mer typiska belgodofter.
Smak: Lätt munkänsla med okey kolsyra. Halvtunn. Elegant med fina inslag av  alkohol. Bittertorr smak av nötkola och likör. Fina variationer i smakerna – som fortfarande inte är så tydliga som jag förväntat mig. Bitter. Lättdrucken trots alkoholprocenten. Även här känner jag inte av det som tydligen ska ifnnas här? Kanske är det för att flaskan är 'färsk' eller bara att jag inte känner av dem, vilket jag annars brukar kunna göra?

Betyg? – Bäst-, den är elegant och komplex. Men likväl finner jag inte den ’underbara’ känslan som denna öl tydligen ska ha? Antingen fick jag en dålig flaska, hade tappat alla smaksinnen, drack den fel eller så är den bara hype’ad? Inte världens bästa öl – men något väldigt elegant och bra. Kan påpeka att jag bara hade druckit en öl innan så smaksinnena borde fortfarande vara rätt bra. Bäst- kanske ses som lite högt betyg men den är bättre än både Rochefort 10 och Sint Bernardus 12 samtidigt som jag gillar det som finns i form av doft och smak - det är ju lättdrucket och smakrikt - bara inte på det förväntade sättet. Nä, för sätta denna på ’hold’ tills jag får prova en till flaska någon gång.

Tuff men snäll - Dogfish Head Olde School Barleywine

Återigen då jag dricker något från Dogfish Head så börjar jag med att tippsa om Brew Masters, serien har faktiskt blivit bättre och senaste avsnittet handlar dels om hur man gick till väga i somras/höstas för att ta hand om den batch av 120 Minute IPA'n som hade blivit dålig. Jag minns detta rätt bra då de lade upp retoriska frågor både på facebook och sin hemsida om förslag på vad de skulle göra med ölen.

Tidigare har jag provat Burton Baton (en blandning av IIPA och Old Ale) och även Immort Ale från Dogfish Head som båda drar åt barleywine håller - men det är inte förens nu jag då har druckit deras namngivna barleywine - Olde School. Den är lagrad med fikon och dadlar, innehåller 100% Maris Otter-malt och tanken är att man bör lagra denna best på 15% och 80IBU, dock kan den självklart avnjutas direkt också om man tycker det lämpar sig bättre eller bara är otålig. På omslaget syns samma cowboy som finns på ett gäng andra öl man ger ut och det var faktiskt lite intressant att läsa om historien bakom denne. Den finns här. Ölkuriosa är ju alltid kul - även om det handlar om småsaker som vem personen på flaskan är eller ska föreställa.


Dogfish Head Olde School Barleywine



Utseende: Lite rödare mörkig mahogneyfärgad vätsla med gulkrämigt skum med minimala bubblor. Gräddig topp som påminner lite om stekt ägg. 
Doft: Underbart fin doft av stor sötma, lönnsirap, träd och ekig likör. Beskan är rätt stor men går väldigt bra in i den välsmakande lönnsirapdoftande helheten. Får även aningar av äppellikör och kanske friska päron. Istället för exempelvis doft av bär så är det mer äpplen, päron och sirap som märks av. Men jag gillar det starkt, det är elegant och bra och dadlarna och fikonen verkar ha gett lite frisk doft och bra sötma – båda på en gång.
Smak: Medelstor munkänsla med bra, nästan lite fizzig kolsyra. Väldigt mjuk och fyllig kropp. De 15%’en lyfter upp väldigt bra men är inte alls spritig. Stor bitter beska som märks mer i eftersmaken men även genom allt. Mycket lönnsirapsliknande smaker av lagom kladdig sötma och de där friska fruktsmakerna. Mycket eftersmak! Det är väldigt potent, maltigt och njutbart. Äpplen och päron finns även med här i allt det kraftigt söta och maltiga. Beskan kommer fram mer och mer men här är den verkligen uppväg emot en riktigt bra maltsöt och smakrik kropp. Den är som Old Ruffian fast med bättre kropp och bra mycket mer elegant. Beskan är också mer passande, trots en lika stor beska.


Betyg? – Bäst, trots lite undandfallande smaker är den som en fylld barley wine. Fylld med besk sirap, trä och torkade frukter och bär. Njutbar och drickbar! Dock blir jag lite besviken på att smakerna inte är ’större’ eller mer framträdande, samtidigt känns den ’lantlig’ på något sätt med en väldigt genuin söt smak från dadlarna, fikon och malten.

Nattnotis: Nøgne ø Special Holiday Ale - we meet again!

 Vill ni i framtiden ha lättare/snabbare att läsa om norgeskämt och saker som innehåller nötter , klicka in er på 'follow' här till höger så sköts det hela automatiskt och ni spar tid. Tid är mer tid till famil, kärlek och öl

---

Efter att Erik varit  på kortvisit i Finland så blev bytet en flaska av denna kvällens öl (som dock provades på provningen i helgen..) samt en Brooklyn Local 2 (varför kan inte systembolaget skärpa sig och ta in ett gäng!). När vi nu provade den i helgen så hade nästan samtliga provat den på en provning något år tidigare - då när den släpptes i samarbetet med Stone och Jolly Pumpkin. Som jag uppfattat det så gillade norrmännen det hela så bra att ölen sedan har blivit ett återkommande inslag från deras sida. Då jag åter provade 'den riktiga' samarbetsölen för inte så länge sedan så fick jag höja mitt betyg i mitt index på den med ett halvt släpp då jag nu mer kom att uppskatta de tydliga inslagen av enbär och kryddor. Rätt rejäl mindes jag den tidigare som, liksom vid den senaste provningen av den. Huruvida man ändrat något i receptet nu vet jag inte, men det blir intressant att prova den såhär också. Enligt dem själva så har alla följt samma recept men att de skiljer sig ändå på grund av mänskliga faktorer och att man brygger olika har skapat lite olika öl. Detta är något som åtminstone jag inte riktigt tänkt på när jag druckit de olika collab-ölen från Stone, man har varit medveten om det men likväl glömt bort det. Kan ju vara bra att påpeka att ölen bryggs med chestnuts från Michigan, norska enbär och salvia från Kalifornien.

Nøgne ø Special Holiday Ale

Utseende: Mörkare brun vätska med gräddigt nougatfärgat skum. Minimala bubblor.
Doft: Kryddig men med mer framträdande frukt, nejlika och enbär. Något nötigt, lite ljus, mjölig nötighet. Inte lika julig eller kraftigt enbärskryddad som jag tycker att ’den riktiga’ samarbetsölen är utan mer nötig och med något mindre enbär.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Nötter och mindre doser av enbär och barr. Men jag tycker att nötterna slår igenom mest vilket gör att den känns klen, nästan utspädd jämför med vad jag mindes och förväntade mig.

Betyg? – Bra, nä, inte alls samma som innan. Men fortfarande drickbar, lättdrucken och god. Men jag saknar de lite kraftigare inslagen. Ja, detta kan inte vara enligt samma recept utan den känns snällare och mildare än vad den gjorde tidigare. Första gången jag drack den nästan ogillade jag hur kraftig smaken och doften av enbär och julkryddor var. Här är det mer nötterna man använt som är framträdande.

Struise Black Albert Batch 0 på systembolaget i april!

Som jag tidigare nämnt så har Monks fått in en hel del öl på systembolaget i vår och verkar mer och mer bli en ölimportör att räkna med. Förutom Goose Island Pere Jaques och Bourbon County Stout Vanilla, alla ölen från De Molen så kommer nu Struise Black Albert Batch 0. Detta är ölen som ligger som grund för Black Damnation-serien och som även i sig själv är en riktigt bra stout.

Den 15'e april släpps den på systembolagets mittsläpp, antalet flaskor vet jag inte men priset är 59,90 för en 33cl flaska.

Jahapp, det var allt för nu - men vi syns senare idag med Dogfish Head Olde School Barleywine!

Nattnotis: Monks firar julen med en belgoöl - Monks JuleLjus

Charles Casino som är bryggmästare på Monks har inför i år tagit fram två stycken julöl - en mörk och en ljus med de lite avslöjande namnen JuleLjus och JuleMörk. Medan JuleMörken är en portersinpirerad julöl på 5,5% som kryddats med apelsinskal, kanel, nejlika, kryddpeppar, kardemumma, anis, kummin och koriander (där tog det slut..) så är JuleLjus en belgoinspirerad golden ale som kryddats med saffran. Det är även den ölen vi riktar oss till nu ikväll!

Monks Juleljus

Utseende: Smågrumlig persikofärg med kompakt skum med minimala bubblor. Gräddig topp. Ser fint ut..
Doft: Belgiska dofter med piff är mitt första inryck. Apelsin, kryddor och jäst – och sedan slår det in, saffrandoften. En tydlig doft av saffran men även av mandarin och något liknande persikojuice.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Smaken har bra inslag av belgojäst och lite apelsinspritighet (typ Cointreau eller liknande), detta trots 7,5%. Även smaken har spår av mandarin och fruktlag. Som anat så är saffranssmaken lite mer dold och märks mer av som lite ’söt’ krydda i eftersmaken.

Betyg? – Bra+, bra doft med riktigt trevliga smaker. Sötsyrligt och ja, det är en rätt bra belgo-imitation. Känns faktiskt rätt julig samtidigt som den är en bra öl i sig själv som passar bra både till mat och bara för att njuta i sig.

Big In Japan och Big In Sweden - BrewDog Tokyo*

Idag blir det en öl som trots att jag har flera öl inköpta i staden inte kommer därifrån - BrewDog Tokyo* är en ”intergalactic fantastic oak aged stout” med tranbär och jasmin. Både torrhumlad (Galena Twist står för humlen) och lagrad på franska ekchips. Den har en IBU på 90 och för malten står Maris Otter-, dark crystal-, karamell- och chokladmalt. Batch 002 vilket innebär att den är 18,2% jämfört med orginal-tokyon (utan *) som låg på 12%.Ölen har sedan i somras stått och väntat på att vi ska öppna upp den och nu i efterhand är vi sura att vi inte köpte fler, samtidigt fanns det så många fler goda öl i NY att köpa. Darn!


BrewDog Tokyo*

Utseende: Mörkt brunsvart vätska med lite mörkbrunt poröst skum som snabbt avlägsnar sig.
Doft: Underbart fruktig stout-doft! Mörkt lite rökigt kaffe – kraftigt och mörkt. Tranbären träder fram bra med sin säregna surt syrliga bäriga nyanser. Jasminen bidrar med söt parfymerad blommighet. Samma spännande doft som även pingvinen hade med sin kraftiga, rökiga doft – riktigt gott.
Smak: Medelstor munkänsla med bra kolsyra. Kryddigt, het och bra kropp. Lagom spritig – kraftig men inte så att det tar över. Även blommigt småsöt och så de småsyrliga bären. Smakerna gör sig väldigt bra tillsammans, äntligen gör BrewDog något där alla smakerna verkligen lyfter varandra och blir perfekta! Eftersmaken och efterbeskan visar att det ändå är 90 IBU, däremot känns det inte av på samma sätt i smaken. Det är välintegrerat och bra!

Betyg? – Bäst+, riktigt komplex och riktigt god. Smakerna lyfter verkligen varandra på ett bra sätt och det är njutbart och sippbart. Det här var riktigt bra och jag önskar att jag hade en box ståendes hemma. Det verkar som om BrewDog gör sina mörka kraftiga stouts bra mycket bättre och med mer engagemang än annars!

BrewDog There is no Santa - Pepparkaka på flaska?

 Såhär på förhand så låter ju julöl och galna skottar som en lite spännande men oroväckande kombination, antingen kan det bli Nanny State gone Christmas eller så blir det riktigt bra. Deras julöl är en lagom alkoholstark stout (4,7%) där man använt både kakao och ingefära för att sätta fart på smaken. Det verkar som om normännen fått en likadan öl men med namnet ’Santa Paws’ – med högre alkoholhalt och som kategoriserats som kryddöl och inte stout. Säkerligen har den ena av dessa två anpassats för att passa systembolaget/vinmonopolets förfrågan (troligen den senare då det bara verkar vara norrmän som druckit den). Jag har bara hört och läst om denna innan nu och från vad jag läst och hört så ska den vara 'intressant' och lite 'mycket' - två egenskaper som verkligen kan vara både bu och bä. Men med alla kryddiga julöl etc så tror jag ändå att vi svenskar är relativt vana vid denna form av julöl så det ska bli intressant nu att se vad jag tyckte om den..


BrewDog There is no Santa

Utseende: Mörk brunsvart vätska med kompakt skum med minimal till små bubblor med lätt gräddig topp.
Doft: Woepa! Här är det pepparkakor om något! Ingefära, apelsinskal, peppar/chilihetta, nejlika och ja – extrakryddad pepparkaka med lite choklad som framträder undertill och mjukar upp doften samt ger lite extra djup. Det är syrligt fizzigt och med pepparhettan så spruttlar det omkring rätt bra. Efter att man väl vant sig så framträder mer citrussyra och lite gräsig humle vilket nog också spätt på det peppriga. Det förtar lite av doften då den blir lite tydligare då ölen börjar uppnå ’rätt’ temperatur (jag öppnade den lite kallare) vilket är synd, men det fallerar å andra sidan inte.
Smak: Lättare munkänsla med okey kolsyra. Rätt tunn, svag kropp som drar mer åt lagerhållet och trots lite fyllig choklad så blir det lite väl tamt. Smaken är ungefär som doften även fast pepparkakearomerna här är mer utbytta mot ingefära, citrusoljor och krydda. Det blir lite torrt, lite bittert och chokladen ger mer kryddig bitterhet än mjuk och fylliga smaker som bättrar på smakspektrumet. Så nä, smaken erbjuder inte vad doften hintade om.

Betyg? – Bra-, doften och lättdruckenheten ger den ändå ett bra- till skillnad från ’ok+’. Överlag är den inte nödvändigtvis dålig, den saknar bara kropp för att få ut mer av smakerna. Som stout hade man ändå kunnat förvänta sig lite mer tryck – eller åtminstone kropp. Även lite för humlig för att jag tror att den skulle gå hem riktigt på julbordet – den kanske skulle passa väl, men jag tror att många föredrar lite mjukare och renare smaker i sina julstouts/porters. Mer är det kanske något som passar mitt på dagen till lite julskinka med grov senap och med en liten snaps efteråt.

Inför kvällens ölprovning - lättviktaren De Molen Man & Macht

Nu bär det av till källarvalv i Gamla Stan i Stockholm för kvällens ölprovning och därför är det ju inte mer passande än att värma med något lättare. Valet blir De Molen Man & Macht, en stout på väldigt lätta 3,9% vilket gör den perfekt som sällskap såhär framför en skön Chevy Chase-film. Den är dessutom humlad med klassikerna Premiant och Saaz vilket ger en lagom IBU på 37. Brygd nu i mars och tappad i april, inte någon direkt utvecklingspotential men blir intressant att se vad som skett med jästutvecklingen.

De Molen Man & Macht

Utseende: …och som vanligt är det en flodvåg som väller ur flaskan.. När man väl fått ordning på den så så är den en mörkt lite svartbrun vätska med jästfällning och ett kompakt poröst skum med minimala bubblor. Ungefär som vanligt med Mennos öl med andra ord – jästen sätter spår. 
Doft: Mmmm, kallt rostat kaffe och lakrits. När Menno väl får till dessa kaffearomer så är det toppen. Påminner om Kopi Loewak med det kalla kaffet och det lite fylliga och smått rökta.
Smak: Lättare till medelstor munkänsla med en okey rätt tunn men fyllig kolsyra. Småmetallisk smak av kaffe och lakrits. Men jag tycker det metalliska gör sig väl med smaken av kaffe och tillsammans med lite citrus och humlighet så blir det ändå lite skjuts i mittensmakerna. Den låga alkoholhalten passar in väl och det känns som att dricka en folköl i fråga om lättdruckenhet och kropp – men det passar också smaken. Precis som med Kopi’n som också var rätt tunn och platt så ger det kaffet mer spelrum i smaken – och här när det även är rätt tunna smaker så är det rätt skönt få något vis.  Även i eftersmaken märks det att det är humle i stouten, inte mycket – men nog för att ge lite fart. Det sitter kvar lite lätt bittertorr kaffesmak i munnen ett tag efter sista sippen.

Betyg? – Bra+, jag gillar lättdruckna men ändå smakrika öl och till skillnad från vissa vanliga ’stouts’ så har Man & Macht ändå rätt mycket smak och även en passande kropp. Det tunna, lite metalliskt kaffebetonade är gott och även om vissa kanske föredrar fylligare stouts så tycker och tror jag nog att detta är en öl som skulle kunna passa många – särskilt oss svenskar. Skulle nog varit utmärkt på julbordet.

Manker goes retro, back to 2005 - 3 Fonteinen Oude Geuze Vintage 2005

Lagom kall och småsnöig lördagsmorgon och mnjae, idag är det mer stress och saker att fixa med än att insupa julstämning, ta en julöl och lite god mat. Men ölprovning är ju alltid kul, så det får bli den lilla belöningen idag. Häromdagen tog jag lite på random 3 Fonteinen Oude Geuze Vintage 2005, eller random på det sättet att jag kände för något fräscht och gott och vipps så var den i mitt glas. Random dock på det sättet att jag inte föll helt för 'årets vanliga' 3 Fonteinen Oude Geuze som gästspelade på systembolaget, men när chansen att få prova en Vintage 2005 kom och den dessutom var billigare än vad systembolaget tog så var det ju självklart att man måste prova. Ölen är inte mer spännande än att det är en vintage från 2005 och då inte självlagrad utan den är från vintageserien som började med 2002’an (släpptes 2006) och där jag nu då ska dricka upplagan från 2005’an som släpptes 2008, därmed kan den kloke räkna ut att den fått stå i ytterligare 2 år innan den kommit i min ägo. Tappad den 10e februari.. ja, all info är info eller något sånt.. Någon som provat lite andra årgångar av dessa och har något o-/klokt att säga om dem? Jag kan tycka att det är lite svårt med just vintageserier och lagrad öl generellt då varje år som går efter att de släppts ger dem ytterligare ett år på nacken. Drack man denna 2008 då den kom så är den ju yngre än vad den var nu 2010 om ni förstår vad jag menar vilket ger en lite orättvis bild av hur den faktiskt kanske var 2008. Småsaker förvisso, men likväl något att minnas.

3 Fonteinen Oude Geuze Vintage 2005

Utseende: En sprudlande fin lite urvattnat orangefärgad vätska med synliga små fina bubblor och ett temporärt lite geuzeskum som försvinner när jag slutat hälla.
Doft: ’Murky’ doft, surt syrlig men ändå med en mjukare sida. Om jag tyckte årets upplaga var lite doftlös eller enkelspårig så bjuder i alla fall denna på mer. Funky men även med vaniljartad trälagrad sötma och gröna äpplens renhet. Citrussurt mot slutet.
Smak: Lätt till medelstor munkänsla med en förhållandevis fyllig kolsyra, inte jättefizzig, men sådär lagom för att få det att skrumpna ihop lite i munnen. Mitt första intryck är att denna är mer varierad, smakrik och rolig att dricka än årets och då trodde jag ändå att dessa skulle surna till av tiden? Surheten här är dock klockrent lagom, den ger bra drickbarhet, ger precis lagom surhet utan att blir för mycket funk, stall och våta sockor. Istället blir det bara trevligt att dricka och med öl likt denna så är drickbarheten och helheten ibland så mycket mer än individuella smaker och eventuell komplexitet. Återigen ett sånt här ögonblick där man bara sitter och är glad medans man dricker sin öl – vilket antingen är för dess komplexitet, kraftighet eller bara att det är en trevlig upplevelse att dricka den. Dock växer den bittra surheten mer och mer efter att jag fyllt på glaset desto mer – men fortfarande med en träig renhet av sura gröna äpplen som avrundats med vaniljsötma. Nä, väldigt bra balans! Ett tydligt exempel på hur även öl som denna blivit bättre med tiden (om man jämför 2005 mot 2010 då).

Betyg? – Bäst, det här var fint. En torr surt syrlig bitter känsla sprider sig underbart över hela munnen och ger smak av gröna äpplen och den bara befaller mig att dricka mer av den. Med de passande 6%’en så blir det en utmärkt order och jag hade gärna haft fler hemma av denna. Eftersmaken och framförallt känslan som sitter kvar efteråt är exemplarisk och grymt trevlig! Drick denna!